About myself

EN DEL MÄNNISKOR SLUTAR JAG ALDRIG ATT SAKNA..

 

 

…därför de har gjort ett så

starkt intryck på mig.

 

 

 

 

                                                                                                                            En sådan person  är Bernhard Jahn.

Bernhard kom från Eisenhuettenstadt i östra  Tyskland
i Lausitz. Eisenhuettenstadt , som ligger just på
gränsen till Polen och gränsfloden Oder.

Han var anställd som chaufför hos ett tyskt  företag,
som distribuerade varor för Lidl i södra Sverige och
Bernhard var stationerad vid  Lidls centrallager
jämte Pilkington.

Han kom ner en kväll till flygfältet och vi började
prata. Han berättade att han bott i sin lastbil i 5 år……
.men att han nu var trött på det.

Att han bodde i sin lastbil, var ju för han ville
spara pengar till sig och sin  familj. Flera chaufförer
bodde i sina bilar vid Lidls lager. Bernhard var
dessutom väldigt intresserad av modellflyg.

Efter lite prat hit och dit kom det fram, han hade
köpt modell och tillbehör,
men att han behövde hjälp. Kom ner hit så hjälpe
r vi dig och lär dig flyga, sa jag.
Bernhard kom med sin modell och jag lärde
honom grunderna.
Han lärde sig fort, men hade lite svårt att se
sina begränsningar, vilket kostade lite reparationer.

Med tiden lärde jag och föreningen känna
Bernhard och han trivdes utomordentligt
bra på fältet. En dag sa han till mig,  att han
tyckte att bo i bilen var ett elände.
Jag sa,  han kunde fixa en lägenhet, men det
var för dyrt eftersom Bernhard
hade familjen i Tyskland och hans ena dotter
krävde mycket tillsyn eftersom hon var fysiskt handikappad..

Men han sa,  han hade en liten husvagn,
som han kunde använda.
Han bad mig fråga styrelsen, om man kunde
göra ett avtal,  som reglerade,
att han hade sin husvagn på campingen och
fick möjlighet att koppla ström.

Det ordnade klubben och Bernhard drog hit
sin lilla husvagn.
När ström var inkopplad,   köpte han och jag
en strömmätare,  som sattes i elskåpet, så han
kunde betala för sig.Bernhard var mycket mån
om att göra rätt för sig.
Efter hand som tiden gick,  fixade Bernhard till
sin husvagn med uterum och ett skyddstak.
Jag kan lova,  att han stortrivdes och han berättade
, att hans kompisar på företaget var ganska avundsjuka.
Han sa ofta till mig, att när han nu kunde
köra ner till sin husvagn efter jobbet, så var det,
som om han  hade ett hem att komma till.
Bernhard berättade för mig,  hur det var att arbeta
som chaufför på 70-80 talet i Östtyskland.
Det var inget jobb för smygare eller för människor
utan framåtanda.
Han talade om,  att en resa till Sibirien och
bortanför Ural kunde ta 50 dagar fram och tillbaka….
.Gick nåt sönder på bilen,  fick man fixa det själv,
bäst man kunde.
Inte konstigt att det  gjorde Bernhard till en
improvisatör och uppfinnare.
Man var ju tvungen,  som situationen var.
Bernhard hade verkligt hårda arbetstider.
Han började sitt pass klockan 2030. Lastade bil
och släp, körde en runda på 600 km,
hem och lossade och var tillbaka till sin husvagn
ca kl 1130. Då skulle han sova,
så han kunde börja klockan 2030 igen . Men Bernhard
ville ju flyga,  så jag förstår inte hur han orkade…?

Bernhard arbetade i treveckorsperioder. Arbeta
tre veckor och ledig tre veckor.
Han var en människa som aldrig sa, när det gällde
något som skulle göras i föreningen;
“Nån annan får ta det”. Nä han sa:
“Finns det inget jag kan göra”?
Bernhard blev en hustomte på Höka och hade
alltid ett järn i elden.
Att vi hade en medlem på fältet var ju bra,
för att hålla objudna gäster på avstånd.
Vidare,  om man åkte ner mitt på dan, så var
ju  alltid någon,  man kunde prata med.

Bernhard blev ju sjuk för knappt tre år sen.
Jag tjatade på honom att gå till doktorn,
men han sa alltid,  att det var inget fel.
Han hade väldigt ont i sin mage och till slut,
kunde han inte arbeta mer. Han åkte hem och
efter en månad ringde han mig och sa,
han var allvarligt sjuk i cancer. Men han var
optimist och sa han är tillbaka om 3 månader.
Tyvärr gick det inte så. Jag hade täta kontakter
med Bernhard och hans fru Monika
per telefon och jag märkte,  att  allt gick till
det sämre. Efter jul 2011 ringde han mig
och han var då väldigt dålig. Vad säger man
i ett sådant läge ? Ja, jag försökte tala
om allt annat än sjukdom, men jag förstod,
att hans tid var utmätt.8 dagar senare
ringde Monika hans fru och berättade att
Bernhard hade dött. Det var ett hemskt besked.
Jag tänkte,  varför skulle ha dö nu ?

Han hade kämpat hela sitt liv och varit värd
ett bättre öde. Han kunde väl fått ett längre liv ?
Han var en  bra kamrat och en människa med
hög moral. Alltid kommer jag att att minnas,
när han kom cyklande   i full fart på väg ner till
fältet glatt ropande

“Gruess dich Mats ”  i vetskapen,  att han snart
skulle flyga sin modell !

Lämna ett svar

Du kan använda dessa HTML-taggar

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.