About myself

EN DEL MÄNNISKOR SLUTAR JAG ALDRIG ATT SAKNA..

 

 

…därför de har gjort ett så

starkt intryck på mig.

 

 

 

 

En sådan person  är Bernhard Jahn.

Bernhard kom från Eisenhuettenstadt i östra  Tyskland i Lausitz. Eisenhuettenstadt ,
som ligger just på gränsen till Polen och gränsfloden Oder. Han var anställd som
chaufför hos ett tyskt  företag,  som distribuerade varor för Lidl i södra Sverige och
Bernhard var stationerad vid  Lidls centrallager jämte Pilkington.

Han kom ner en kväll till flygfältet och vi började prata. Han berättade att han bott i
sin lastbil i 5 år…….men att han nu var trött på det. Att han bodde i sin lastbil,
var ju för han ville spara pengar till sig och sin  familj. Flera chaufförer bodde i sina
bilar vid Lidls lager. Bernhard var dessutom väldigt intresserad av modellflyg.

Efter lite prat hit och dit kom det fram, han hade köpt modell och tillbehör,
men att han behövde hjälp. Kom ner hit så hjälper vi dig och lär dig flyga, sa jag.
Bernhard kom med sin modell och jag lärde honom grunderna.
Han lärde sig fort, men hade lite svårt att se sina begränsningar, vilket kostade lite reparationer.

Med tiden lärde jag och föreningen känna Bernhard och han trivdes utomordentligt
bra på fältet. En dag sa han till mig,  att han tyckte att bo i bilen var ett elände.
Jag sa,  han kunde fixa en lägenhet, men det var för dyrt eftersom Bernhard
hade familjen i Tyskland och hans ena dotter krävde mycket tillsyn eftersom
hon var fysiskt handikappad..

Men han sa,  han hade en liten husvagn,  som han kunde använda.
Han bad mig fråga styrelsen, om man kunde göra ett avtal,  som reglerade,
att han hade sin husvagn på campingen och fick möjlighet att koppla ström.

Det ordnade klubben och Bernhard drog hit sin lilla husvagn.
När ström var inkopplad,   köpte han och jag en strömmätare,  som sattes i
elskåpet, så han kunde betala för sig.Bernhard var mycket mån om att göra rätt för sig.
Efter hand som tiden gick,  fixade Bernhard till sin husvagn med uterum och ett
skyddstak. Jag kan lova,  att han stortrivdes och han berättade, att hans kompisar
på företaget var ganska avundsjuka. Han sa ofta till mig, att när han nu kunde
köra ner till sin husvagn efter jobbet, så var det, som om han  hade ett hem att komma till.
Bernhard berättade för mig,  hur det var att arbeta som chaufför på 70-80 talet i Östtyskland.
Det var inget jobb för smygare eller för människor utan framåtanda.
Han talade om,  att en resa till Sibirien och bortanför Ural kunde ta 50 dagar
fram och tillbaka…..Gick nåt sönder på bilen,  fick man fixa det själv,  bäst man kunde.
Inte konstigt att det  gjorde Bernhard till en improvisatör och uppfinnare.
Man var ju tvungen,  som situationen var. Bernhard hade verkligt hårda arbetstider.
Han började sitt pass klockan 2030. Lastade bil och släp, körde en runda på 600 km,
hem och lossade och var tillbaka till sin husvagn ca kl 1130. Då skulle han sova,
så han kunde börja klockan 2030 igen . Men Bernhard ville ju flyga,  så jag förstår
inte hur han orkade…?

Bernhard arbetade i treveckorsperioder. Arbeta tre veckor och ledig tre veckor.
Han var en människa som aldrig sa, när det gällde något som skulle göras i föreningen;
“Nån annan får ta det”. Nä han sa: “Finns det inget jag kan göra”?
Bernhard blev en hustomte på Höka och hade alltid ett järn i elden.
Att vi hade en medlem på fältet var ju bra,  för att hålla objudna gäster på avstånd.
Vidare,  om man åkte ner mitt på dan, så var ju  alltid någon,  man kunde prata med.

Bernhard blev ju sjuk för knappt tre år sen. Jag tjatade på honom att gå till doktorn,
men han sa alltid,  att det var inget fel. Han hade väldigt ont i sin mage och till slut,
kunde han inte arbeta mer. Han åkte hem och efter en månad ringde han mig och sa,
han var allvarligt sjuk i cancer. Men han var optimist och sa han är tillbaka om 3 månader.
Tyvärr gick det inte så. Jag hade täta kontakter med Bernhard och hans fru Monika
per telefon och jag märkte,  att  allt gick till det sämre. Efter jul 2011 ringde han mig
och han var då väldigt dålig. Vad säger man i ett sådant läge ? Ja, jag försökte tala
om allt annat än sjukdom, men jag förstod,  att hans tid var utmätt.8 dagar senare
ringde Monika hans fru och berättade att Bernhard hade dött. Det var ett hemskt besked.
Jag tänkte,  varför skulle ha dö nu ?

Han hade kämpat hela sitt liv och varit värd ett bättre öde. Han kunde väl fått ett längre liv ?
Han var en  bra kamrat och en människa med hög moral. Alltid kommer jag att att minnas,
när han kom cyklande   i full fart på väg ner till fältet glatt ropande

“Gruess dich Mats ”  i vetskapen,  att han snart skulle flyga sin modell !

 

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.