About myself

SOMMAR-SOL-TERMIKFLYGNING

Flyga termik -hur gör man det…egentligen?

Det är väl något att läsa om nu när det är minus 12 grader ute…..

 

Termik är en böjningsform av det latinska ordet för värme-termo. Vi känner till begreppet termometer, som betyder värmemätare. Suffixet -meter är ju också latin och betyder enkelt översatt mätare. Andra exempel är ju voltmeter, amperemeter och så vidare.

Således, termik betecknar något som har en högre temperatur än omgivningen. Det är just det, som är grundförutsättningen för att termiska vertikal rörelser eller konvektion, ska kunna uppträda.

Konvektion är ju också ett latinskt ord vars grundbetydelse kan delas i två delar; Kon, eller egentligen con, betyder med och vektion betyder en riktad rörelse. Tänk på ordet vektor som ju är en riktad kraft eller rörelse. 

Alltså, konvektion är enkelt uttryckt en rörelse i en vätska eller i en gas.

Ja, vi ska inte bli för akademiska, men dessa två begreppen, termik och konvektion hänger samman och är av avgörande betydelse för oss, som flyger och håller oss uppe med hjälp av termiken och konvektionen.

 

Denna lilla artikel är en allmänt hållen beskrivning, utan bilder och skisser, som på ett enkelt sätt vill beskriva hur, när och var termik uppstår.

 

Som jag skrev innan, är en förutsättning för termik, att vi har en skillnad i temperatur mellan olika luftmassor.

Hur uppstår denna skillnaden?

När solen lyser på markens yta, tar denna upp eller absorberar värmestrålningen. Värmet lagras i översta delen av marken. Beroende på vilken typ av yta vi har, om det är grus, gräs, asfalt eller sjö och hav, kommer värmet att lagras olika.

Värmen som tillförs havet kommer i första hand att påskynda avdunstningen av vattenånga och i andra hand att värma vattnet. En grusplan som är mörk absorberar snabbare värmen och kommer så småningom att fungera som ett element som strålar ut värme. När vår grusplan har strålat ut tillräcklig mycket värme till den ovanpå liggande luftmassan, har temperaturen i luftmassan stigit så den skiljer sig från omgivande luftmassor med kanske 3-5 grader.

När skillnaden är så stor, blir den uppvärmda luftmassan labil, den vill stiga uppåt.

Vad gör då, att en bubbla med luft plötsligt lossar från marken och stiger? Ja, det kan vara en vindpust,  som kommer och stöter till eller rubbar blåsan. Den kan behöva lite starthjälp för att komma igång.

Om vi har svaga vindar, kan den marknära luftmassan glida över en uppvärmd yta, värmen överförs som till största delen strålningsvärme och liten del som kontaktvärme och om då den över marken sakta glidande bubblan träffar några hus, en trädridå eller ett annat hinder får vi en turbulent utlösning av termikblåsan.

Det finns flera andra sätt, som en blåsa kan lossa på, men för våra förhållanden är dessa två de viktigaste.

Kom ihåg att vår blåsa befinner sig nu på väg uppåt genom luft,  som är relativt sett kallare än blåsan. Termikblåsan är just när den lämnat marken lös i konturerna och relativt svag.

Efter hand som blåsan stiger, kommer temperaturskillnaden att öka, för vi vet att temperaturen i normalatmosfär sjunker med ca 0.7-1.0 grader/100 meter. Efter hand som blåsan stiger får dess horisontella utbredning fastare konturer och man kan, när man cirklar i en blåsa märka, att stiget är bättre eller sämre, beroende på var man flyger.

Nu fortsätter ju inte en termikblåsa hur högt som helst. När den når den nivå, då den stigande luftens fuktighet kondenseras, utmärks detta,  genom att vi kan se Cumulusmoln eller vackertvädersmoln bildas. Det är det stora bulliga sommarmolnen som växer upp och faller ihop.

På vilken höjd den stigande luftens fuktighet kondenseras, beror på flera faktorer. Det hänger på fuktighet, temperatur, omgivande luft och hur labilt skiktat det är och om vi har inversion. Normalt sett hos oss på västkusten ligger molnbasen med Cumulusmoln under tidig sommar runtt 1400 – 2500 meter. Inne i landet, där vi inte har sjöbris kan molnbasen ligga avsevärt högre. Från min fullskalasegelflygtid minns jag molnbaser i maj på 3000 meter i Västergötland.

Om det råder något, som heter inversion på låt oss säga 1200 meter, kan inte termiken komma högre. Det vill säga luftmassan kan inte nå sin kondensationsnivå där det bildas moln av fuktigheten.

En inversion är ett lager med luft där temperaturen stiger med höjden i stället för avtar med höjden. Om vi åker med vår termikblåsa glatt stigande med 3 m/sek, så märker vi, när vi närmar oss inversionsskiktet att stiget försvinner. Vi kommer inte högre hur vi än gnetar.

När man flyger just i gränsskiktet mellan den vanliga luften och inversionsskiktet,  känner man små turbulenta stötar i flygplanet.

När man termikflyger och blåsan inte kondenserar och inte bildar moln kallas det att man flyger torrtermik. När du flyger i termik som bildar moln, kallas det molntermik.

Torrtermiken kan vara lika stark som molntermiken, men problemet är ju, man kan inte se var termiken finns! Har du molntermik är det ju i princip bara att gå under ett Cumulusmoln och stiga in i hissen.

 Att flyga torrtermik är chansartat och man få i sådana fall lita på sin “näsa för termik”och erfarenhet av de lokal väderförhållandena.

Nåväl, om vi har kurvat upp oss till molnbasen med en modell eller fullskalakärra ,så märker man en välvning under molnet där den stigande luften går in i de flesta fall.

Går man på rakkurs efter att man nått basen, kommer man att flyga in i sjunket. Stiger du med 5 m/sek,  så kommer du att sjunka med i princip lika mycket när du avlägsnar dig från centrum. Det brukar man lösa,  genom att man ökar hastigheten markant, för att kunna ta sig igenom sjunket så fort som möjligt.

När du flyger en modell i en termikblåsa,  som nyss släppt, måste man vara beredd att korrigera så man ligger i centrum av blåsan, för att utnyttja stiget på bästa sätt.

 Korrigeringen ska vara planlagd och genomföras utan tvekan eller mjäkighet.

Hur man korrigerar i en blåsa,  kan man inte generellt säga, för varje pilot har sin, som han tycker bästa metoden.

Flyger du din modell på 200 m höjd utan termik,  brukar jag trimma modellen till lägsta sjunkhastighet och flyga den just på vikningsgränsen.

 Om jag flyger in i en blåsa med vänster vinge, händer då följande:

Om vingen går in i stigande luft, kommer luften att föra vingen uppåt och öka anfallsvinkeln. Flyger du då just på vikningsgränsen, kommer din modell att vika sig eftersom anfallsvinkeln på den lyftande vingen ökat av den stigande luften. Det är just det som är finessen. Modellen kommer att vika sig in i termikblåsan.

Man kan säga att modellen ramlar in i blåsan.

När du stabiliserat din modell och flugit ett varv, har du sett var lyftet finns och du kan korrigera, så du centrerar din modell till det starkaste lyftet.

Detta är ett sätt att upptäcka termikens utbredning.

Ligger du i en bra termikblåsa sommartid med din modell,  kommer du att bli förvånad, hur snabbt din modell stiger. Att ha ett stig med 5 m/sek är inget ovanligt. Det betyder att du på en minut klättrat 300 meter!

Har man en sådan stark blåsa, gäller det att ha en planläggning eller strategi, hur du ska avbryta och när.

Om jag flyger en stor modell, 3.5-4.0 m spännvidd,  brukar jag hänga med upp till 500 meter. Då är modellen fortfarande sebar utan svårighet. En Blue Phoenix utan bromsar tar jag aldrig högre än 350 meter.

När du nått din högsta höjd ,är det dags att ta sig ner. Det finns två sätt:

Du kan flyga ner planet genom att hålla dig i luft som inte sjunker eller som bara stiger lite. Genom att trycka upp farten kommer du att förlora din höjd så småningom.

Det andra och enklaste sättet är att aktivera de aerodynamiska bromsarna på modellen. Bromsar är enkelt uttryckt en klaff som exponeras mot den förbiflygande luften och som dels bromsar och dels genom turbulensbildning bakom klaffen stör den laminära strömningen på ovansidan av vingen.

Så har du bromsar så ut med de och ställ modellen på nosen, så kommer du säkert ner.

Ett tredje sätt, som jag använder till min Blue Phoenix är att göra en störtspiral. Det vill säga full sida och full höjd samtidigt.

Detta gör, att du förlorar din höjd snabbt utan att överskrida den hastighet, vid vilken strukturella skador uppstår på modellen. Man måste testa detta på lägre höjd, så man ser att, man inte flyger för fort.

Med en bra modell är inte problemet att komma upp. Problemet är att komma ner.

När termiken är kraftig och du drar all broms du har,  kan det hända, att du stiger i alla fall. Då måste du kombinera alla sätten du kan för att reducera höjden. Till exempel att använda full broms och störtspiral. Då bruka man kunna komma ner säkert.

Drabbas inte av panik!

Vilket är lätt att säga, om ens modell försvinner och dyker upp,  om vartannat och den flyger så fort , så pinnarna yr om den.

Be om hjälp från någon,  som står jämte, som kan hjälpa till att hålla ögonen på modellen.

Om allt går åt pipan, det vill säga,  du förlorar modellen ur sikte,  finns det en sak att göra:

Om du har bromsar så ut med de. Detta kombinerat med full höj och full sida bör få ner modellen i inte alltför hög hastighet.

Att dra full höjd och full sida ska du prova under kontrollerade former, så du vet,  hur modellen beter sig. Du kanske inte ska ge så mycket sidoroder i en störtspiral för att få ner den med så låg hastighet som möjligt. Men som sagt: Testa

Detta var lite om termikflygning. Den stora frågan för en modellflygare är ju, hur man hittar termiken.

Som jag skrev innan, är det ju inte stor mening att leta termik över en vattenyta. Vi vet ju alla , vad Laholmsbuktenväder är på sommaren. Det är,  när vi har en molnfri himmel över havet, men inne över land, ca 8 km in från kusten,  har vi de härligaste vackertvädersmolnen.  Fenomenet beror på det vi drabbas av vid kusten:

Sjöbrisen som suger in kall luft från havet för att ersätta den stigande luften inne över land. I och med det hela tiden pumpar in kall luft, hinner den inte värmas så den vill stiga och därmed är det finito med termiken.

Då är det bättre att leta efter termiken över åkrar, grustag eller i lä av ett hinder, som kan lösa ut blåsan.

Vi har vissa reella bevis för termik. Om en blåsa släpper i närheten av fältet,  brukar man märka, att vinden markant minskar eller markant växlar riktning.

Nästa steg kan vara,  att man ser svalorna kommer och jagar de insekter,  som följer med termiken uppåt. Svalor som jagar insekter är en säker indikation på termik.

När svalorna flyger,  kommer strax därefter vitfågel. Måsar och trutar går in i blåsan och kurvar upp sig.

Rovfåglar är bra på att lokalisera termik och man kan genom att studera dessa, lära sig en hel del. Man kan se,  hur de korrigerar i blåsan och framför allt, ser man en ormvråk,  som lämnar en blåsa, då är det inte lönt att gå dit och försöka.

Har du en högvärdig modell och du kurvar i en blåsa ihop med en ormvråk, så kommer du att stiga ifrån fågeln, om du flyger bra.

Att kunna konstatera, att nu släpper blåsan från marken är ett resultat av synbara tecken men framför allt ett resultat av träning och erfarenhet.

Ska du bli en duktig termikflygare är det enda som gäller att flyga mycket termik.

Teknikens utveckling har givit oss fina instrument, som underlättar för oss att flyga i termiken.

Jag tänker då på variometrar och höjdmätare. Dessa är ingen nödvändighet,  för är du rutinerad,  flyger du lika bra termik med eller utan vario.

Men flyger du med vario,  kan du när modellen är långt bort ta den minsta termikblåsa.

Du kan ta en blåsa , där det stiger med en dm/sek. Det gör du aldrig utan vario! Dessutom ger instrumentering en extradimension till ditt flygande. Speciellt om du flugit fullskalasegelflyg tidigare uppskattas flyginstrument.

Personligen har jag ett par stycken Picolario från Thommys ModelBau i Tyskland. De har aldrig krånglat och kan mycket mer,  än vad du kan tänka dig använda de till.

Till min Blue Phoenix har jag en telemetriutrustning från EagleTree i USA. Det är mera som en instrumentbräda,  med de flesta parametrarna inlagda,  inklusive en GPS:

Men vem kan stå och titta på en instrumentbräda i solsken,  när man har modellen på 400 meter?

Jag föredrar Picolarion. EagleTreeutrustningen har naturligtvis också audioinformation från varion.

 Termikflygning som en företeelse för den flygande människan upptäckte ganska sent. Det var på slutet av 20-talet vid tävlingarna på Wassekuppe, som piloterna vid flygningar mellan de olika hangen ibland märkte,  att de steg utan att ha anslutning till hangen. Man förstod då, att det var en annan företeelse ,  som lyfte planet.

Det var ju molntermiken.

Bara på ett par år slog den dynamiska flygningen igenom och massor med nya segelflygrekord sattes.

Innan detta kom,  gick all skolning och tävling på hang. Så termikflygningen förde segelflygningen framåt med jättekliv.

Hangflygningen har ju fått en renässans,  tack vare skärmflyget och hängflyget. Men för fullskalasegelflyget är numera hangflygning helt överspelat.

Ja, detta var en liten orientering om termik och termikflygning med modell.

Hoppas det gett något till de,  som inte vetat förut.

 Prova på med en enkel modell, du ångrar dig inte.

 Det är inte enkelt, men varför ska allt var så lätt?

 

 

 

 

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.