About myself

DEN MAKALÖSA HISTORIEN OM MIN “ARROW” PÅ HOVS HALLAR

The resurrection

 

 

 

 

 

 

IMG_0020-8

Alltsammans började med att jag och Rolf Holmér
åkte till Hovs Hallar för att flyga hang.Efter att vi
hade flugit av oss det värsta filmade vi
och fotograferade vi varandras modeller.
Jag bad Rolf filma min modell, när jag gjorde
tryckningar framför hanget och kameran.

Vi tog de sekvenser vi skulle ha och jag gjorde
en lång stigande sväng åt höger för att kunna få
hög fart för en riktigt snabb avslutning.
Nosen ner ca 15 grader och min Arrow ökade
snabbt farten, så att jag flög med minst 200 km/tim,
när jag passerade. Just som jag passerade där vi
stod märkte jag att modellen inte reagerade på skeven.
Omedelbart släppte jag spaken till neutralläge,
för jag misstänkte ackproblem. Genom att släppa
spaken till neutralt ville jag spara den
ström där fanns, för att kunna lägga modellen
rakt på vingarna.
Eftersom modellen har en V-stabbe har jag två
små mikroservo i
stabben, som inte tar så mycket ström. Detta
jämfört med de digitala
kraftiga servona som sitter på skevrodren. Med
hjälp av sidoroder kunde jag räta upp modellen så
dykningen minskade och den låg
rätt på vingarna. Men sen var det slut och modellen
skrek iväg med fullt järn ner mot okänd mark.

Modellen försvann bakom krönet och jag inväntade
det oundvikliga braket.
Det kom också, men var inte uttalat ”kraschigt”.
Jag hade tagit ett ögonmärke var modellen försvann
så vi fick en riktning och gå efter. Vi gick
ner mot enebuskamarken och slyet och började
leta, där den borde ligga. Vi räknade ut med ledning
av ljudet vid smällen att den borde flugit ca 300 m
efter att vi tappade den under krönet. Jojo, vi letade
så vi höll på att förgås.

Vi letade i 18 månader utan att hitta så mycket
som en spinga eller flaga av min kära Arrow!
Efter så lång tid tänkte jag att modellen är väck,
det är bara att acceptera. Men det sved i hjärtat!
Inte så mycket för pengarnas skull, som för det
faktum, att det var mitt favoritplan.

Nåväl efter 18 månader i mars månad körde jag
ner till Hovs Hallar för att fotografera.
Det visade sig då att ett par man gick och röjde
i slyet med hjälp av en grävmaskin.Chansen fanns
ju att de skulle hitta modellen på deras väg i området.
Jag gick fram till grävmaskinisten som var en
pensionerad åkeriägare som inte ville sluta jobba
och frågade:

”Om ni skulle hitta ett rödgult modellplan kan
ni väl ringa till mig”?

”Det har jag redan hittat” sa mannen.

Jorden slutade ju snurra för mig och att jag
fylldes av glädje var en underdrift av kapitala mått
.Modellen hade hittats mycket närmare
den plats där jag stod och flög än vad jag antagit.

”Var är min modell nu”? Frågade jag.
”Den har jag slängt i sopcontainern på parkeringen”
sa maskinisten.

Mitt humör sjönk vid det beskedet till en något
mera normal nivå, för jag inbillade mig att modellen
var i småbitar.Nu hände nästa otroliga sak.
När jag gick mot containern kom Bjärehalvöns
Renhållningssällskap för att tömma den!!

”Stopp, stopp”, ylade jag och dök på huvudet ner
bland skräp och använda blöjor. För vad låg långt ner?
Jo jag såg ett par gulröda vingar!
Vingarna som ju är i en del i komposit var hela!
Lite längre ner låg
stabben också den hel. Makalöst tyckte jag att det var.
Hade jag varit 5 minuter senare, hade containern
varit tömd och planet väck.

Kroppen hade maskinisten i hytten, för han tänkte
ge den till sin dotterson att leka med. Kroppen var
också hel. Så jag stod
med en komplett modell efter 18 månader!

Tänk att jag åkte ner till Hovs Hallar i just rätt ögonblick……
träffade grävmaskinisten och räddade modellen
från renhållningens klor!

Jag var utomordentligt glad och i ett anfall av
storsinthet gav jag maskinisten och hans två medarbetare
en femhundring, så de kunde äta lunch på värdshuset.
De ville inte ta emot pengen, men jag förklarade vilket
affektionsvärde modellen hade för mig så
de skulle förstå att jag med glädje bjöd de på lunch.

Efter hemkomsten kollade jag min Arrow efter skador.
Det fanns inga strukturella eller ytliga skador.
Vingen och stabben satt fäst meda med plastskruv,
som hade gått av vid smällen och
således inte rivit sönder något.Den enda skadan
var att en servokontakt hade slitits av, vilket ju lätt byttes.

Sen gällde det ju att förstå,  varför modellen gått i backen.
Den acke som satt i,  var en NiCd acke på 1200 mA,
Den var ju naturligtvis stendöd. However, jag kopplade
upp den till laddaren och ställde in 3 cykler.
Efter några timmar kollade jag acken och till min förvåning
hade den svalt full kapacitet.Det gjorde mig konfunderad,
men jag kopplade upp mottagaren och servon för att se,
om jag kunde få fram felet.

Det gick lätt. Efter någon minuts rörelser på servona
sackade servona och stannade. Jag mätte cellerna i acken
och en cell var död.

Så detta var orskaken till smällen, som orsakade 18 månaders
letande och en happy ending tack vare en grävmaskinist och
att jag dök upp i exakt rätt ögonblick!

Min Arrow flyger än.

 

2005 048

Så här såg den ut då jag kom hem med den.

2005 044Här är mannen som hittade min kära “Arrow”!

 

 

Lämna ett svar

Du kan använda dessa HTML-taggar

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.