About myself

2015 GAV MIG MÅNGA FINA UPPLEVELSER…

 

 

 

 

… hörande ihop med begreppet flyg och flygkultur.

 

 

 

 

 

 

 

SONY DSC

 

När jag tänker tillbaka på 2015 och försöker rangordna de 4 händelserna,
som har
skapat flest känslor i samband med flyg och flygning, så är det inte lätt.

Det tycks,  som då jag summerar årets flygningar ständigt säger,  att detta är bästa
säsongen hittills.
Det är  ju härligt,  att allt går framåt och att den glädje jag
personligen känner då jag flyger mina modeller manifesteras mer och mer.

Alltså,  mitt intresse för att flyga blir bara starkare och starkare.

Det hänger antagligen ihop med,  att jag är en doer. Jag vill inte sitta på bänken
som en follower och se tåget köra förbi….
för då är det försent.

Det har hänt så mycket positivt i år,  att för mig är det svårt att välja,  det som
lämnat
störst känslomässiga avtryck .

Men efter lite funderande och övervägande är det dessa fyra tillfällen,
som manifesterar sig omedelbart och tydligast, vilka  har anknytning
till flyg.

För att jag ska minnas en speciell dag,  då jag flugit, behöver det inte innebära,
att det
var modellen eller flygningen,  som profilerade sig i minne. Det kan vara,
vad som helst, 
vilket inträffat,  då jag varit ute med mina modeller.
Är du ute och flyger i naturen,  händer
ofta något oväntat. Alltså,  något du inte
kan förutse. När det händer något oväntat,  upplever jag det som
något positivt,
något som stimulerar fantasin och länkar in tankarna på nya vindlande
vägar.

Så flygning är mer,  än att ställa in tyngdpunkten och ladda acken.
Det kan var förmånen, då man
sitter på tuvan på Hovs Hallar och väntar på vind,
att få se en kaskelottval blåsa
utanför kusten. Det såg jag 2005.
Eller se en berguv slå en korp vid hangkanten. Om du har tur,  kan du se en havsörn
majestätiskt flygande på hanget riktning Hallands Väderö för att proviantera.

Så,  då jag är ute för att flyga,  vill jag ha mitt sinne öppet för alla intryck, ty de
perceptioner du vederfares,  gör att du laddar upp ditt inre upplevelsebatteri med
positiv energi, som du kan tanka ur sedan.

När jag flyger vid Hovs Hallar, Tjärby eller Kullaberg,  träffar jag nästan alltid
engagerade människor,  som är nyfikna och intresserade av att få  veta,
hur det fungerar och hänger ihop…

Jag tänker på,  då jag i somras träffade ett amerikanskt par vid gravfältet öster
om Tjärby Kyrka.

Mannen skulle fylla 80 och på min fråga vad de gjorde just här, berättade han, att
han var intresserad av just 800-talets historia i Norden och speciellt vikingarnas
historia. Tänk,  åka till Skandinavien
för att besöka  platser som har en historia
länkade till vikingarna.
Jag tipsade honom  om de vikingabosättningar man funnit
upp emot Laholm längs Lagan.

Mannen var också en mycket aktiv privatpilot och hade under 40 år flugit som
kommersiell pilot i USA. Han berättade mycket om,  då han flög TWA och Super
Constellation. Han sa,  det var världens bästa 3-motoriga flygplan…

Han berättade och gav mig en länk,  som visade hans nyinköpta Piper Archer i
den privata hangaren i Arizona.

På Hovs HallarsPlatån,  kan man som modellflygare sommartid,   vara omgiven
av 10-15 personer,  som stannat till för att få lite info,  av han som sysslar med
sina flygplan. De flesta jag möter är vetgiriga och vänliga.
Jag älskar att berätta för folk,   hur jag  kan flyga på ett hang och 
om tekniken
vi använder.

Flera som jag talade med,  skickade jag bilder , som jag  tagit  från min modell
och det kom
alltid vänligt tack tillbaka.

I somras mötte jag ett äldre par,  som bodde i sin fina husbil nere på parkeringen
framför värdshuset på Hovs Hallar och vi talade en lång stund med varandra.
Mannen hade på början av 50-talet tagit
C-diplom för segel vilket föranledde mig
att överräcka honom min radio, efter 20 sekunders instruktion, så han fick provflyga
min Ava.

Som med de flesta gamla piloter satt takterna  kvar i förlängda märgen och
han höll,  med vill jag säga,   tindrande ögon och ett leende på läpparna,  min
Ava i luften utan större problem.

Han var så glad !

Jag råkade  uttrycka,  när vi stod där,  att jag var egentligen sugen på något
att äta på värdshuset och tänkte inte mer på det.
När jag var på väg till bilen på parkeringen ropade mannens hustru till mig från husbilen.

Jo, de  hade brassat mat och jag bjöds in. Förstår ni,  vad jag menar med oväntade
händelser, som kan inträffa,  då du modellflyger ?

Är jag utåtriktad och bjuder på mig själv, går det lättare att presentera modellflyg
för allmänheten i en positiv anda.  
Det går inte att gå runt och hänga med
huvudet,  undvika
folk och utstråla oginhet och negativism.
Vi ska vara lite av ambassadörer för vår  hobby och tala om det , vi helst sysslar med,
flygkultur !!

Enskilda händelser direkt länkade till flygning,  har jag  i mångfald. Jag noterar
alltid i mina flygdagböcker,  då jag varit ute med mina modeller,  var jag flög, med
vad jag flög, väder och
annat. Roligt att rulla tillbaka dit nu,  under det som ska vara vinter.

Under förra hösten hade jag skrivit några poster om flyg i Halmstad under
40 och 50-talet.

Jag fick ett mail från Björn Persson som jag sedermera ringde. Han berättade
att hans pappa,
Kurt Persson, nu 89 år gammal hade arbetat vid ett företag i
Halmstad, beläget nere vid Civila Flygfältet
som då hette AB Flygindustri och
som tillverkade segelplan och sedermera lastseglare för försvaret.

Jag blev inbjuden till Kurts och  hans familjs stuga i Haverdal och fick där
tillgång till en bildskatt.
Det var Kurts fotoalbum med bilder från hans arbete
vid Flygindustri dels i Halmstad och dels
i Malmö.

Kurt som jag skrev, är 89 år, men jag fick uppfattningen han är  knappt 70 !
En ungdomlig pojk
i allra högsta grad !  Kurt är troligtvis en av de få överlevande
från A-B Flygindustri i Halmstad och A-B Kockums Flygindustri på Bulltofta
i Malmö.

Kurts fotoalbum är  flygkulturell tillgång av oskattbart värde. Dessutom,  att jag fick
direktkontakt med
en,  som varit med om dels byggandet av flygplan dels
var  ett ögonvittne till,  då de två
B-24 Liberatorbombarna nödlandade
på Civila Flygfältet efter en raid över Tyskland.

De bilder som finns på olika ställen på nätet av planen,  stammar förmodligen
från Kurts kamera,
eftersom Kurt var en då närvarande fotograf.

Att jag fick tillgång till Kurts bildarkiv,  ser jag som en stor ynnest och jag
är mycket tacksam för det.
Hela historien har jag noga redovisat på min
blogg och ni finner det,  om ni söker på “Flygindustri Halmstad”.

Jag är ganska nöjd med,  vad jag åstadkom med hjälp av Kurts bilder,
som jag fotograferade av
och lade ner mycket editering på, för de skulle bli
så bra som möjligt och jag tror,  jag gjorde bilderna och Kurt rättvisa med mitt jobb.

Vanvettig episod nummer I från i år,  som jag aldrig kommer att  glömma,
var då jag flög på den nyss tillfrusna isen på  Skärsjön 12 km österut från Halmstad.
Jag hade hälsat på en gammal jaktkompis i trakten och hade som vanligt med min
Sparky utrustad
med en Goprokamera liggande i skuffen, om något skulle dyka upp
värt att dokumentera.

Nere på  Skärsjön låg isen,  till synes stabil, trots det bara varit kallt i 5 dagar.
Jag tog fram modellen,  gick försiktigt ut på isen ledsagad av dess knakande och
knirkande.
Satte ner modellen, på isen vilken var täckt med ca 2 cm nysnö,
slog på kameran 
i  videoläge och startade.
Det var nästan vindstilla, acken var fulladdad och likaså kameran.
Det såg ut att kunna bli en fin flygning. Att flyga på is har en fördel..
..det är lika högt överallt, så man kan våga utföra lite våghalsigare aerobatiska
rörelser.

Alltså kunde jag flyga mycket lågt,  med ena vingen så gott som släpande
spetsen i snön,  samtidigt som kameran gick. Jag tänkte att detta blir fint…
tills jag flög för lågt, vingen tog tag i snön,  som hade samlat sig och frusit
och så stod modellen på isen ca 75 m från land.
Ingen fara på taket tänkte jag, det är ju el och den står på hjulen,  så det är
bara att gasa på och starta.

Trodde jag….Hjulen satt stadigt fast i den frusna snön, som hade hopat sig,
så modellen kom
varken fram eller tillbaka. Jag försökte verkligen och använde
alla knep jag kände till, men förgäves. Modellen stod där den stod.

Nu är det så, att jag lämnar aldrig någon av mina modeller åt sitt öde,
om jag hamnar i en dålig situation.

Första åtgärden var att kolla att  min mobiltelefon var  lätt tillgänglig om
jag skulle behöva ringa ett nödsamtal, lämna
sändaren i bilen för att helt
enkelt gå ut och hämta modellen 75 m från land. Det var bara att glömma.
Gick inte
för isen var alldeles för tunn. Hade jag fortsatt hade jag gått igenom
och fått ett uppfriskande dopp.

Alltså, blev det till att fundera. Modellen med tillbehör och kamera 6-8000 kr.
Det egna livet värt……..

Jag hade tre alternativ,  varav det ena var uteslutet. Att lämna modellen åt
sitt öde…nä,  det var inget val för mig.

Alternativ två var att köra hem och hämta mitt långa kustfiskespö med ett
tungt drag och stå vid kanten
och försöka få modellen att nappa genom att
kasta förbi och få tag i den
övergivna Sparkyn, för att kunna bärga in den
till kanten och säkerheten. Detta hade varit en möjlig lösning, men hade krävt,
jag övergivit min modell på isen i en timma och det ville jag inte, för tänk om…

Det tredje alternativet var,  att om jag tog två långa granslanor,  som låg i
skogen, för man hade just gallrat,  om jag  använde dessa
slanor att fördela
vikten över isen med, kanske jag skulle kunna ta mig ut de 75 meterna och
tillbaka igen.

Så jag tog fram tre slanor, hämtade min morakniv i bilen och stoppade den
i bröstfickan på jackan, för jag skulle ha något,  som kunde fungera som
isdubb,  om jag trillade genom isen. Allt löst la jag i bilen, förutom mobiltelefon,
ett kortare snöre jag hade och kniven.

Alltså ut till modellen. Jag kröp sakta utåt,  under det att isen muntert…
knakade under mig, men jag bedömde,  att  isen skulle hålla…
Den var mellan 4-5 cm tjock…Det var jobbigt att krypa med muskler på
helspänn och jag trodde aldrig,  jag skulle komma ut till modellen.
Det tog 15 minuter att krypa ut med granslanorna till min Sparky.
Ute vid modellen var isen,  försiktigt uttryckt, förrädiskt tunn och jag
var stenhårt fokuserad att få isen att hålla och få tag i modellen och komma
in till fast mark snarast.

För att hålla vikten fördelad på granslanorna, som var ca 10-15 cm tjocka,
var jag tvungen,  att ha knäna på slanorna…ni kan förställa er,  hur det  kändes
då knäna gled från 
sida till sida på granslanorna..det gör gott på en åldrings leder….

Jag apterade linan i modellens högra huvudställs hjul, så jag kunde dra fram
den med linan i vänsterhanden så jag kunde koncentrera mig
på krypandet till
100 %. Efter en som jag tyckte evighet,  kom jag tillbaka
till stranden med modell
och kamera,  som fortfarande muntert blinkande talade om,  att den
videofilmade.

Då jag reste mig från isen och var stående vid stranden insåg jag,  att det jag gjort nu ,
skulle jag inte gjort. Inte ensam.

Men nu var det klart och jag kan erkänna,  att jag var ganska  slut fysiskt och
även mentalt
var det en ansträngning ! Kan ha varit eftertankens kranka blekhet,
som väl alltid är bäst att vara varse,   innan man gör något, som drar igång binjurarnas
adrenalinutsöndring….

Men modellen blev räddad. Hemkommen kollade jag videon och klippte
ur stillbilder, som ni kan se efter denna text.

Allt är dock inte kyla och snö och knakande isar. Sommartid sittande i min goa
BilTemastol
  med min Ava högt i skyn,  är en upplevelse,  som ger mig oerhört mycket.
Att sitta avkopplad i fint väder  med en variometer som muntert piper fram
sina toner indikerande stig och den kvinnliga tyska rösten som berättar
min höjd från min  modell,  som flyger perfekt i en termikblåsa, då säger jag till
mig själv,  att detta är meningen med livet,  att vara förunnad at tfå  sitta här och
flyga  utan pekpinnar och njuta ! Allt detta som ett resultat av tekniska innovationer
och modellflygares nyfikenhet och viljan  att anamma de tekniska landvinningarna.

Jag flyger inte bara termik då, utan jag lär mig mycket annat,  både vad gäller
väder och natur. Där jag flyger termik finns häckande glador och de är
mycket sällskapliga segelflygare,  som konstant kommer till modellen, om jag ligger
i en blåsa där de försöker  piggybacka på min Ava. Fast glador är jämfört med min Ava
eller ormvråkar inga vidare termikflygare.
Har jag kameran i,  brukar det bli fina bilder på fåglarna.
Är det så goda förhållanden,
som det kan vara ibland, så går tiden fantastiskt fort

Om jag är i luften 2 timmar,  kan jag uppleva det som 10 minuter, eftersom tiden
saknar  relevans i en  god flygupplevelse. Min erfarenhet är ,  man hamnar i  ett
kontemplativt tillstånd en sådan  dag,  då förutsättningar för termikflyg är gynnsamma.

Jag tycker aldrig någonsin,  det är tråkigt att flyga mina modeller. Varje gång jag åker för
att flyga är jag full av förväntan och otålighet. Känner man ingen glädje eller lust,
då är ens hela
koncept, modellflyg,  en död anka.  Därmed är det  mer meningsfullt
att virka grytlappar eller scrolla alla annonserna på Blocket från Ö till A.

Efter en heldag,  vid exempelvis något av mina termikflygställen,  är det spännande
att föra över mina kamerabilder till min dator,  som beskriver hur dagen avlöpte.
Roligt att ha…inte samma dag, men om 10 år.

En dag i mitten av Oktober hade jag kört till Lagaoset för att i vanlig ordning gå
en rejäl
runda, ta lite bilder då jag flanerar, som jag brukar. Men i bagaget på bilen
stod som vanligt min
Sparky laddad med Lipo och Gopro.
Det kan ju bli tillfälle till flygning.

Klockan var ca 1500 på eftermiddagen och solen var på väg ner från en molnfri
himmel. Det var ett mycket mjukt och varmt   fotograferingsljus. Så jag kunde
inte stå emot.

Upp till min bil  vilken stod parkerad jämte en besökande tysk familj med husbil,
som var
på semester, där   jag  hämtade min modell och radio.

Nu inträffade en vanvettig, låt oss kalla det oväntad händelsekedja, som ledde till
episod nummer II i samband med mitt modellflygande. Har du tänkt på förresten,
så enkelt allt blir med elmotor ? All flygning blir lättillgänglig.

Vinden var nästan noll.  Det var dock mycket vatten i Lagan, eftersom man släppte
vatten vid kraftstationen
i Laholm.

Mitt mål var att ta bilder på låg höjd för att dra fördel av den varma färgen
vid solnedgången. Så modellen placerades på  sanden,  vilken  var hård och perfekt
som startbana.

Den enda personen på stranden förutom jag,  var  en fritidsfiskare, som just hade
gett upp och  var fångstlös med aningen uppgivet kroppspråk  på väg till sin bil
på parkeringen.

Jag flög och fotograferade av,  det jag ville plåta och skulle avslutningsvis flyga
lågt över Lagan och fotografera in mot land,  då jag beräknat,  att den nedgående
solen skulle skapa varma fina färger på sanden. Alltså jag kom
från höger ca 25  m
ut från stranden, svängde lite vänster för att få samma
avstånd då jag flög över
Lagan och så drog jag ner hastigheten.

Sen gick det som det gick….jag flög för sakta,  modellen vaggade till i inledningen
till en
snaproll och jag gav motroder och drog på för att motverka snaprollen.
Då naturligtvis, snappade modellen åt andra hållet och åkte i sjön från 2 m höjd.
Hade jag inte givit motsatt sidoroder,  hade jag nog klarat det med enbart motorpådrag…

Jag upplevde en Déjá vu situation  med min Sparky. Först isäventyret på
Skärsjön och nu äventyret på Lagan med en
vattenlandning. Modellen
flöt på vingarna och for iväg med bra hastighet med Lagans 
strida ström mot havet.
Jag hade 5 sekunder på mig att ta ett beslut. Det gjorde jag.
Jag fick av mig alla kläderna,  fortare  än den snabbaste strippan vid HansaViertel i
Hamburg och sprang ut i Lagan. Det blev djupt nästan omedelbart.
Min första tanke då jag började simma  efter modellen som var ca 25-30  m från
stranden av Lagan mig var:

Det är ju inte kallt i vattnet ! Vi hade ju ungefär den 25 Oktober.
Min andra tanke var: F-n vad modellen flyter i väg fort med strömmen och jag
drabbades av aningen av ett tvivel, 
under en kort sekund, om jag skulle kunna
simma ifatt modellen.

Ok, har jag hoppat i så får jag fortsätta, så  jag crawlade på så mycket jag orkade
och kom efter ca 75 m simmning relativt stranden fram till modellen.
Då jag fick tag i Sparkyn,  drog jag  isär strömkabeln från LiPon,
för att inte
elektroniken skulle gå sönder onödigtvis mycket. Sen höll jag modellen
i handen
och simmade med  ett kombinerat crawl och hundsim mot stranden.
Låg mig säga 
att strömmen var stark. Jag fick kämpa på för att komma i land.
Strömmen i Lagan hade flyttat mig ca 75 m ut i Kattegatt under min bärgning,
vilket gjorde,  att jag kom iland på stranden 100 m längre bort mot Halmstadhållet.

Och jag vågar  påstå,  jag är en god simmare , men jag var utschasad.
Slutligen nådde jag äntligen
  stranden  och tog mig på något darrande ben upp ur
Lagans bruna vatten,
bara för att mötas av en förvånad blick från mormor och
morfar och två barnbarn från den tyska familjen
i husbilen…
Vad säger jag,  då jag endast iklädd en Sparky står på stranden inför
främmande
människor ?

Jo,  man får  ett  behov av att förklara sig, så inte de besökande tror,
man är en galning….

Så jag drog igång förklaringen, men blev avbruten och mormodern sa att jag skulle
ta det lugnt att klä på mig först och  sen 
komma upp till husbilen och därefter berätta.
Ok jag gickt tillbaka där jag slängt av kläderna,  tog på kläderna igen och fortfarande
frös jag inte.  Märkligt.

Tog min radio och min modell och bar till min bil, där jag tog av vingen och
lade modellen  upp och ner så vattnet skulle rinna ut.

Sen bjöd mormor och morfar från Dortmund på kaffe, smörgås….trevliga
människor, som berättade varför de så ofta besökte vårt land.

Dagen avslutades hemma, där jag spolade modellen med varmvatten för att
få bort eventuellt saltvatten, som kunde  ha påskyndat och fungerat som katalysator
för elektrolysen, då min acke var inkopplad vid badet,  vilken fördärvar kretskorten,
så de ser ut som Kvibille
ädelostar.
Modellen fick torka i två dagar i solen, fick en sprayning
med Biltemas
fuktutdrivare över elektroniken och sen var det dags att se, vad som eventuellt
gått sönder.

Sidorodeservot hade lagt av. Reglaget hade lagt av. Det andra servot ok,
mottagaren ok och det mest fantastiska,  min Gopro var hel ! Man kan se på
filmen,  att kameran fortsatte fotografera under vattenytan !

Badningen med modellen underströk ännu en gång, första gången var då min
Blue Phoenix på grund av radions felflunktion landade i hamnbassängen i
Oceanhamnen i Halmstad,  att det känsligaste är reglaget, så det har jag
lagt
i en förslutbar vattentät påse, om det otänkbara skulle hända igen.
Likaså mottagaren har jag lagt i en förhoppningsvis tät plastpåse, som sitter
mitt  i modellen. Det är för att vattnet, antingen modellen ligger rätt eller felvänd,
inte ska dränka mottagaren.

Att kameran klarade sig,  beror på att Lagans vatten är sött, så elektrolysen
uteblev till stor del. Kameran fick ligga efter avtorkning ovanför kylskåpet i 5 dagar.

Sen testade jag och den funkad ok. Det enda var,  att displayen syntes dåligt.
Får se om det bättrar sig. Annars blir det en Gopro 4 Black.  Men det ligger i framtiden…

Vad jag lärde mig ? Flyg inte lågt och sakta över vatten…risken finns att du
får ett oplanerat bad…

Jag kontaktade mitt försäkringsbolag och refererade för deras skadereglerare,
vad som hänt
frågande  om jag var berättigad till ersättning. Man var inte helt
säker,
men ska jag tolka deras svar,  så hade jag troligtvis fått ersättning,  om jag
låtit modellen flyta i väg och relativt snabbt sjunkit. Försäkringen ska täcka
oväntade och oförutsägbara…händelser enligt försäkringsbrevet.

Vis av erfarenheten har jag maxskydd på min hemförsäkring med lägsta självrisken.

Alltså,  ännu ett äventyr där jag fysiskt tog ut mig  fullt och helt.

Det var 11 grader i vattnet, jag kollade med SMHI.

I Augusti åkte jag och min ordförande i ÅMFK,  Roffe Maier,  till
MFC Tarp FlugTag  just söder om Flensburg.
Det var som vanligt en fin upplevelse och som gynnades av en lucka
med superfint väder torsdag, fredag, lördag och söndag. I övrigt var Augusti
usel med regn. Det kom mycket folk, 
på söndagen uppskattningsvis sammanlagt
4000 personer. Jag har aldrig
sett campingen så fullsatt med flygande
modellflygare…,  som den var 2015.

Vi fann ett B &B boende 10 minuter från klubbfältet med trevliga ägare.
Både jag och Roffe flög våra elseglare i den svaga men stadig termiken.
Eftersom jag redan redovisat vår resa till Tarp på
bloggen kan ni söka på
Tarp 2015,  så finner ni vad jag skrivit om Tarp..

Nästa år ska vi åka ett stort gäng förhoppningsvis och deltaga i det
gemytliga meetinget. Jag fick idag ett brev från Jörg Keil där han
tackade för vår medverkan och för de tvåhundra
bilderna jag skickat MFC Tarp.
Roligt vi blir uppskattade !

Som avslutning på min lilla redogörelse för 2015, vill jag nämna ytterligare
en positiv sak.

Jag kunde köpa tillbaka min för 7-8 år sen sålda hangmodell Gillette.

Det gjorde mig verkligen glad,  att jag lyckades få tag i den hos Kalle Thorsell
i Edsvära utanför Kvänum i  Västergötland.
Jag har  renoverat den  och lackerat kroppen. 
Vingarna är hyfsade bra, men jag har
köpt Oracover och de ska så småningom strippas, spacklas, lackas och
förstärkas med 25 grams glasfiberväv som lackas på med acetonförtunnad
epoxiplast på torsionsnäsan..för att sen kläs om.

Jag har gjort två flygningar med den. Båda i svag vind och flygningarna gick på nåder,
speciellt nere på Hovs Hallar, som jag beskrivit det i en post på bloggen.

Men vid första bästa tillfälle med bra västlig eller nord/nordväst vid HH ska jag testflyga igen.

Naturligtvis hände mycket annat 2015,  men detta var några ögonblicksbilder
från mitt flygliv 2015.

Lite bilder kommer och ni kanske har sett de förut, men de får gå ett varv igen, om det är så…

Av de modeller jag sett flyga under 2015,  står en fram över allt annat.
Det är Markku Tähkäpääs S-2
segelmodell med elliptiska vingar.

Ett mästarbygge som jag aldrig kan se mig mätt på !

Vi ses 2016 för då kommer mycket med flyg att hända, som redan är bokat !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SONY DSC


        Jaha, kära modellbyggare…slå detta intarsia-arbetet… 

SONY DSC

                                                                                                                                  Markku och hans “Mara”.

SONY DSC

                                                                                                                   “Mara” hade mycket högt glidtal,  så vitt vi åskådare kunde bedöma.

SONY DSC

Markkus mästerverk.

SONY DSC

Matti släpper Markkus S-2.

(dec 29, 2014 12-27 PM)(1180x911)

Den olyckssalige piloten ute på tunn is…

 

(dec 29, 2014 12-27 PM)(1280x960)23914

Den större isgalningen, maior glacies stultus, med sina slanor.
Syns ibland på Skärsjön, Halland.

(dec 29, 2014 12-27 PM)(1280x960)23916

Lite mer än halvvägs…

SONY DSC

Som en scen ur en Wagneroperas final…effektfull dimma som kom på några minuter.

SONY DSC

Spåren som förskräcker eller…undrar vad en betraktare tänker,  då han ser spåren ?

2-DSC01701

Kurt Persson 89 år ung i  Haverdal, sensommaren 2015.

4-DSC01730

Kurt visar ett av sina fotoalbum.

5-DSC01737

Kurt som upplevde AB Flygindustri i Halmstad och Malmö.
Dessutom var vittne till och som fotografiskt dokumenterade
de två B-24 Liberatorbombarnas nödlandning på Civila Flygfältet.

19-_DSC4123

Bygge av Weihevinge AB Flygindustri.

40-IMG_1084

Del av arbetsstyrkan A-B Flygindustri Halmstad.

Kurt nummer 7 i översta raden från höger räknat.

44-IMG_0936

Så här roligt hade man i Halmstad Flygklubb under  mitten av 40-talet.
Kurt 4. framifrån.

54-_DSC4551

Flygklubbarna hade efter kriget fantastiska fordon som byggdes om till vinschning av segelplan.
Det viktigaste var en stor V-8 motor som det var tryck i, vilket gav bra höjd.

55-_DSC4555

Kurt Persson efter kriget..planet en Grunau Baby.

DCIM122GOPRO

Lagaoset och inledningsbilden på ett oplanerat höstdopp i Lagan/Laholmsbukten.

DCIM122GOPRO

Nu börjar det krisa…

DCIM122GOPRO

…och nu kom snaprollen…

DCIM122GOPRO

…med tillhörande vattenlandning på nosen.

 

 

DCIM122GOPRO

Här ligger min Sparky och har blivit transformerad till båt…

DCIM122GOPRO

Piloten river på ett ögonblick av sig kläderna…

DCIM122GOPRO

…för att ge sig ut på ett S A R uppdrag…

(mar 08, 2005 02-33 PM)Canon Canon PowerShot S50(2592x1944)

Min Gillette för 8 år sen vid provflygningen på Hovs Hallar med Rolf Holmer som kastare.

Digital StillCamera

De två modeller jag flög just denna dagen. En Gillette och en Arrow.

_DSC7467

Nyrenoverad kropp, fixade vingar efter återupplivandet av min Gillette.

_DSC7468

Synd byggsatsen inte tillverkas mer….

IMG_0006

After the resurrection…

 

 

Om 6 dagar är det Vintersolståndet, vilket innebär årets mörkaste dygn.

Sen vänder det och fortare än kvickt,  är det midsommar !

 

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.