About myself

TERMIK, ALLTSÅ EGENTLIGEN VAD ÄR DET ?

 

Flyga termik

 

 

 

 

 

 

 

Termik är en böjningsform av det latinska ordet för värme-termo.

 

Vi känner till begreppet termometer, som betyder värmemätare. Suffixet -meter är
ju också latin och betyder enkelt översatt mätare. Andra exempel är ju voltmeter,
amperemeter och så vidare.

 Således, termik betecknar något som har en högre temperatur än omgivningen.

 Det är just det, som är grundförutsättningen för att termiska vertikal rörelser eller konvektion,
ska kunna uppträda.

 Konvektion är ju också ett latinskt ord vars grundbetydelse kan delas i två delar;
Kon, eller egentligen con, betyder med och vektion betyder en riktad rörelse. Tänk på ordet
vektor som ju är en riktad kraft eller rörelse. Ja vi ska inte bli för akademiska men dessa två
begreppen termik och konvektion hänger samman och är av avgörande betydelse för oss som
flyger och håller oss uppe med hjälp av termiken och konvektionen.

 Denna lilla artikel är en allmänt hållen beskrivning utan bilder och skisser, som på ett enkelt
sätt vill beskriva hur, när och var termik uppstår.

 Som jag skrev innan, är en förutsättning för termik att vi har en skillnad i temperatur
mellan olika luftmassor. Hur uppstår denna skillnaden? När solen lyser på markens yta
tar denna upp eller absorberar värmestrålningen. Värmet lagras i översta delen av marken.
Beroende på vilken typ av yta vi har, om det är grus, gräs, asfalt eller sjö och hav, kommer
värmet att lagras olika.

 Värmen som tillförs havet kommer i första hand att påskynda avdunstningen av vattenånga
och i andra hand att värma vattnet.

 En grusplan som är mörk absorberar snabbare värmen och kommer så småningom att
fungera som ett element som strålar ut värme.

 När vår grusplan har strålat ut tillräcklig mycket värme till den ovanpå liggande luftmassan,
har temperaturen i luftmassan stigit , så den skiljer sig från omgivande luftmassor med
kanske 3-5 grader.

När skillnaden är så stor, blir den uppvärmda luftmassan labil, den vill stiga uppåt.

 Vad gör då att en bubbla med luft plötsligt lossar från marken och stiger? Ja, det kan vara
en vindpust som kommer och stöter till eller rubbar blåsan. Den kan behöva lite starthjälp
för att komma igång. Om vi har svaga vindar kan den marknära luftmassan glida över en
uppvärmd yta, värmen överförs som till största delen strålningsvärme och liten del som
kontaktvärme och om då den över marken sakta glidande bubblan träffar några hus, en
trädridå eller ett annat hinder får vi en turbulent utlösning av termikblåsan. Det finns flera
andra sätt som en blåsa kan lossa på men för våra förhållanden är dessa två de viktigaste.

 Kom ihåg att vår blåsa befinner sig nu på väg uppåt genom luft, som är relativt sett kallare
än blåsan.

Termikblåsan är just när den lämnat marken lös i konturerna och relativt svag.
Efter hand som blåsan stiger kommer temperaturskillnaden att öka, för vi vet att
temperaturen i normalatmosfär sjunker med ca 0.7-1.0 grader/100 meter. Efter
hand som blåsan stiger får dess horisontella utbredning fastare konturer och man
kan när man cirklar i en blåsa märka att stiget är bättre eller sämre, beroende på
var man flyger.

Nu fortsätter ju inte en termikblåsa hur högt som helst. När den når den nivå då den stigande
luftens fuktighet kondenseras utmärks detta genom att vi kan se Cumulusmoln eller
vackertvädersmoln bildas. Det är det stora bulliga sommarmolnen som växer upp och
faller ihop.

 På vilken höjd den stigande luftens fuktighet kondenseras beror på flera faktorer.
Det hänger på fuktighet, temperatur, omgivande luft och hur labilt skiktat det är och
om vi har inversion. Normalt sett hos oss på västkusten ligger molnbasen med
Cumulusmoln under tidig sommar runtt 1400 – 2500 meter. Inne i landet, där vi
inte har sjöbris kan molnbasen ligga avsevärt högre. Från min fullskalasegelflygtid
minns jag molnbaser i maj på 3000 meter i Västergötland.

 

Om det råder något, som heter inversion , på låt oss säga 1200 meter, kan inte termiken
komma högre. Det vill säga luftmassan kan inte nå sin kondensationsnivå där det bildas
moln av fuktigheten.

 En inversion är ett lager med luft där temperaturen stiger med höjden i stället för avtar
med höjden.

 Om vi åker med vår termikblåsa glatt sitgande med 3 m/sek, så märker vi, när vi närmar
oss inversionsskiktet att stiget försvinner. Vi kommer inte högre hur vi än gnetar.
När man flyger just i gränsskiktet mellan den vanliga luften och inversionsskiktet
känner man små turbulenta stötar i flygplanet. När man termikflyger och blåsan inte
kondenserar och inte bildar moln kallas det att man flyger torrtermik.

 Torrtermiken kan vara lika stark som molntermiken, men problemet är ju, man kan
inte se var termiken finns! Har du molntermik är det ju i princip bara att gå under ett
Cumulusmoln och stiga in i hissen. Att flyga torrtermik är chansartat och man få i sådana
fall lita på sin intuition och erfarenhet av de lokal väderförhållandena.

 Nåväl, om vi har kurvat upp oss till molnbasen med en modell eller fullskalakärra ,
så märker man en välvning under molnet , där den stigande luften går in i de flesta fall.

 Går man på rakkurs , efter att man nått basen, kommer man att flyga in i sjunket.
Stiger du med 5 m/sek så kommer du att sjunka med i princip lika mycket när du avlägsnar
dig från centrum. Det brukar man lösa genom att man ökar hastigheten markant, för att
kunna ta sig igenom sjunket så fort som möjligt.

 

En HyperAVA som svävar. Det är väl en bra karakteristik på modellen….

 

När du flyger en modell i en termikblåsa , som nyss släppt, måste man
vara beredd att korrigera så man ligger i centrum av blåsan, för att
utnyttja stiget på bästa sätt.

 Korrigeringen ska vara planlagd och genomföras utan tvekan eller mjäkighet.

 Hur man korrigerar i en blåsa , kan man inte generellt säga, för varje pilot
har sin, som han tycker bästa metoden. Flyger du din modell på 200 m höjd
utan termik brukar jag trimma modellen till lägsta sjunkhastighet och flyga
den just på vikningsgränsen. Om jag flyger in i en blåsa med vänster vinge
händer då följande:

 Om vingen går in i stigande luft, kommer luften att föra vingen uppåt och
öka anfallsvinkeln. Flyger du då just på vikningsgränsen, kommer din modell
att vika sig , eftersom anfallsvinkeln på den lyftande vingen ökat av den stigande luften.

 Det är just det som är finessen. Modellen kommer att vika sig in i termikblåsan.
Man kan säga att modellen ramlar in i blåsan.

 När du stabiliserat din modell och flugit ett varv, har du sett var lyftet finns och
du kan korrigera så du centrerar din modell till det starkaste lyftet. Detta är ett
sätt att upptäck termiken.

 Ligger du i en bra termikblåsa sommartid med din modell, kommer du att
bli förvånad, hur snabbt din modell stiger. Att ha ett stig med 5 m/sek är inget
ovanligt. Det betyder, att du på en minut klättrat 300 meter!

 Har man en sådan stark blåsa, gäller det att ha en planläggning eller strategi,
hur du ska avbryta och när.

Om jag flyger en stor modell, 3.5-4.0 m spännvidd brukar jag hänga med upp
till 500 meter. Då är modellen fortfarande sebar utan svårighet. En Blue Phoenix
utan bromsar tar jag aldrig högre än 350 meter.

 När du nått din högsta höjd, är det dags att ta sig ner.

 Det finns två sätt:

 Du kan flyga ner planet genom att hålla dig i luft, som inte sjunker eller som
bara stiger lite. Genom att trycka upp farten kommer du att förlora din höjd
så småningom.

 Det andra och enklaste sättet är att aktivera de aerodynamiska bromsarna på modellen.
Bromsar är enkelt uttryckt en klaff, som exponeras mot den förbiflygande luften och
som dels bromsar och dels genom turbulensbildning bakom klaffen stör den laminära
strömningen på ovansidan av vingen. Så har du bromsar, så ut med de och ställ modellen
på nosen, så kommer du säkert ner.

 Ett tredje sätt, som jag använder till min Blue Phoenix är att göra en störtspiral.
Det vill säga full sida och full höjd samtidigt. Detta gör att du förlorar din höjd
snabbt utan att överskrida den hastighet vid vilken strukturella skador uppstår
på modellen. Man måste testa detta på lägre höjd så man ser att man inte flyger
för fort.

 Med en bra modell är inte problemet att komma upp. Problemet är att komma ner.
När termiken är kraftig och du drar all broms du har, kan det hända, att du stiger i alla fall.

 Då måste du kombinera alla sätten du kan för att reducera höjden. Till exempel att
använda full broms och störtspiral. Då bruka man kunna komma ner säkert.

 Detta var lite om termikflygning. Den stora frågan för en modellflygare är ju,
hur man hittar termiken.

 Som jag skrev innan, är det ju inte stor mening att leta termik över en vattenyta.

 Vi vet ju alla vad Laholmsbuktenväder är på sommaren. Det är, när vi har en molnfri
himmel över havet, men inne över land, ca 8 km in från kusten har vi de härligaste
vackertvädersmolnen.

 Då är det bättre att leta efter termiken över åkrar, grustag eller i lä av ett hinder,
som kan lösa ut blåsan. Vi har vissa reella bevis för termik.

 Om en blåsa släpper i närheten av fältet brukar man märka att vinden markant minskar
eller markant växlar riktning. Nästa steg kan vara, att man ser svalorna kommer och jagar
de insekter,
som följer med termiken uppåt. Svalor som jagar insekter, är en säker
indikation på termik. När svalorna flyger, kommer strax därefter vitfågel.

 Måsar och trutar går in i blåsan och kurvar upp sig. Rovfåglar är bra på att lokalisera
termik och man kan genom att studera dessa lära sig en hel del. Man kan se hur de
korrigerar i blåsan och framför allt, ser man en ormvråk som lämnar en blåsa,
då är det inte lönt att gå dit och försöka.

 Har du en högvärdig modell och du kurvar i en blåsa ihop med en ormvråk,
så kommer du att stiga ifrån den om du flyger bra.

 Att konstatera,  att nu sticker blåsan,  är ett resultat av synbara tecken , men framför allt
ett resultat av träning och erfarenhet.

 Ska du bli en duktig termikflygare , är det enda som gäller att flyga mycket termik.

 Teknikens utveckling har givit oss fina instrument, som underlättar för oss att
flyga i termiken. Jag tänker då på variometrar och höjdmätare.

 Dessa är ingen nödvändighet, för är du rutinerad,  flyger du lika bra termik med
eller utan vario. Men flyger du med vario kan du , när modellen är långt bort,
ta den minsta termikblåsa. Du kan ta en blåsa, där det stiger med en dm/sek.
Det gör du aldrig utan vario!

Dessutom ger instrumentering en extradimension till ditt flygande. Speciellt om
du flugit fullskalasegelflyg tidigare uppskattas flyginstrument.

 Personligen har jag ett par stycken Picolario från Thommys ModelBau i Tyskland.
De har aldrig krånglat och kan mycket mer, än vad du kan tänka dig använda de till.

 Till min Blue Phoenix har jag en telemetriutrustning från EagleTree i USA.
Det är mera som en instrumentbräda med de flesta parametrarna inlagda inklusive en GPS:

 Men vem kan stå och titta på en instrumentbräda i solsken när man har modellen på 400 meter?

Jag föredrar Picolarion. EagleTreeutrustningen har naturligtvis också audioinformation från varion.

 Termikflygning för människan upptäcktes  ganska sent.

 Det var på slutet av 20-talet vid tävlingarna på Wasserkuppe, som piloterna vid flygningar
mellan de olika hangen ibland märkte ,  att de steg utan att ha anslutning till hangen.

 Man förstod då,  att det var en annan företeelse,  som lyfte planet. Det var ju molntermiken.
Bara på ett par år slog den dynamiska flygningen igenom och massor med nya segelflygrekord
sattes. Innan detta kom gick all skolning och alla tävlingar  på hang.

 Så  termikflygningen förde segelflygningen framåt med jättekliv.

 Hangflygningen har ju fått en renässans tack vare skärmflyget och hängflyget.

 Men för fullskalasegelflyget är numera hangflygning helt överspelat.

 Ja, detta var en liten orientering om termik och termikflygning med modell.
Hoppas det gett något till de, som inte vetat förut.

 Prova på med en enkel modell, du ångrar dig inte. Det är inte enkelt, men varför ska allt var så lätt?

 Ni har säkert sett, när jag flyger eller när någon annan flyger termik. Visst är det rogivande.
Man kan sitta och njuta åt sitt eget flygande på ett avslappnat sätt. Men ändå är man alert
för att reagera på förändringar i väder eller på modell. Att flyga termik med en välflygande
segelmodell är en av de grenar av modellflyget jag finner mest meningsfyllt.

Varje gång jag går ut för att termikflyga har jag alltid ett mål med min flygning.
Det kan vara vad som helst, till exempel prova olika tyngdpunkter, olika utslag eller
vad som helst som hör till flygningen.

Jag går aldrig ut och flyger förutsättningslöst. Det enda sättet att öka sin  skicklighet
är att träna planmässigt.

 

Tro mig! För jag har mer än 500 timmar på mina Avor (jag för loggbok över all min flygning)
och jag upptäcker nya saker varje gång jag är ute och flyger!

 

 

 

 

 

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.