Translate

”ROLF”

 

 

 

Ett barkskepp från Halmstad

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag  pratade med en gammal arbetskamrat om sjöfart och
vi kom in på ämnet segelfartyg.

Han härstammar från en gammal sjöfartssläkt i Nyhamnsläge,
som bär släktnamnet
Chronberg.

Själv har min kamrat tjänstgjort som 1. styrman i handelsflottan
innan han
började inom stuverinäringen som förman och terminalchef.

Fartyget vi talade om,  var Sveriges tidsmässigt   längst  seglande
bark, som bar namnet ”Rolf.”
Hon var registrerad i Halmstad och 1. styrman var en av hans
släktingar. Jag blev intresserad av fartyget och letade fakta.

En bark är ett fartyg med tre eller fler master där aktermasten,
mesanmasten är gaffelriggad.
De övriga masterna är råriggade
som på en fullriggare, som ju har rår på samtliga master.

Fartyget byggdes i Norge  1891 och blev insatt på kaffetraden
mellan
Europa och Sydamerika.
1923  köptes  fartyget av  Tage Jönsson och barken
döptes om från ”Jonstorp” till ”Rolf”, vilket var hans yngste
sons namn.

”Rolf” var ute för många äventyr både som last- och skolfartyg.

Mest känd blev hon kanske,  då hon under en resa till Boulogne
med last av trä sökte nödhamn i Norge.

Inseglingen under storm in i en trång hamn var ett bevis på
enastående sjömanskap av befälhavaren och besättningen,
trots fartyget var svårmanövrerat på grund av läckor och skador
på riggen.

Sin sista resa gjorde Sveriges äldsta bark, då hon avseglade från
Danzig lastad med kol den 3 september 1931. Utanför Bornholm
mötte hon en så våldsam storm, att
däckslasten gick överbord
och hon började läcka.

En vecka efter avfärd Danzig befann sig fartyget utanför Kristiansö.
Här fick hon
en serie av brottsjöar över sig och miste nästan
hela riggen.

Trots fartygets nästan redlösa tillstånd lyckades befälhavaren,
kapten Tage Jönsson
med hjälp av sin duktiga besättning föra ”Rolf”
tillbaka till Danzig.

Kaptenen, som var delägare i fartyget meddelar,  att det under nu
rådande sjöfartskonjunkturer ej torde löna sig att reparera barken,
varför detta skulle bli den sista resan.

Efter det sista haveriet blev hon condemnad och upphuggen.
Dock en detalj sparades ,vilket var mesanmasten, som nu står
nere i Torekovs hamns museum. 

Jag hoppas bilderna ger en aning om,  det mycket hårda livet för
besättningen på ett seglande skepp under tidigt 1900-tal.

Vi kan ju fundera över,  hur  människorna  danades, som tjänstgjorde
på 1920-1930-talet.
Det krävdes yrkesskicklighet, hårdhet och uthållighet att ingå bland
däcksfolket
ombord på ett seglande handelsfartyg.
Skulle någon klara det livet i dag ?

Jag är medveten om,  att  detta inlägget handlar om fartyg och
inte flyg,
men segel och vingar lyder under samma aerodynamiska
lagar,  som
ger lyft respektive framdrift. Alltså vi har ytor, segel
och vingar, som båda ändrar vindens
riktning och kraft.

 

Bilderna delvis  från Digitalt Museum, där man fritt kan använda
material
för icke kommersiella ändamål, om inte särskilt anges.

 

Stående och löpande rigg på en bark

Besättningen på ”Rolf”. Detta är grabbar som inte hade mobiltelefon, dator eller tv.
Men de hade  yrkesskicklighet och muskler.

Söndagsbesök ombord av kanske redarfamiljen.

Beslående av undermärssegeln på fockmasten.

Segelbeslag i stormasten.

”Rolf” i torrdocka. Man kan lägga märke till den relativt stora undervattenskroppen,
som dels skapade volym för last och dels gav bra seglingsegenskaper,  då man
minskade avdriften vid segling nära vinden.

”Rolf” målad som en fregatt med svarta ”kanonportar”.

”Rolf” i Göteborg ? Detta med tanke på SAL-fartyget och flytdockan.

I byssan med koleldad spis. Om man hade mikrovågsugn…?
Spis med slingerskydd så inte potatisgrytan åker i durken, när fartyget kränger.

 

Skansen, besättningens bostad. Ingen lyx.

Platsen där man skaffade.
Kyl och frys….nä, man medförde råvaror.
På bordet här
kanske stekt sill och potatis ?

Segel klart för sättning på stormasten.

Del av besättningen stående på eselhuvudet i stormasten.
Man har till och med fått upp kocken där.

Del av besättningen seglar i storbåten.
Dessa pojkarna bråkade man inte med på dansbanorna.

God gång i frisk bris på babords låring.

   Ett levande skepp.

Söndagskaffe med kvinnliga gäster.
Kolla bordet.

Kättingen till ankarspelet. Att låta ankaret fara ut genom klyset var inte svårt.
Men att ta hem på kättingen, det var tungt jobb. På vissa segelfartyg hade man en
donkeymaskin eller ångmaskin, som stod på däck, vilken kunde utnyttjas
för hemtagning av kätting eller sättning av segel. Det förekom även man
hade vinddrivna spel. Annars var det en Capstan eller gångspel som gällde.

 

Utrymmet i hålskeppet som man bland annat använde för ballasten

Rorgängarens plats. Han fick i alla fall mycket frisk luft.
Framför ratten står en konstruktion med ”horn” på sidorna.
Det är kompasshuset. Hornen innehåller järn som man använde
för att kompensera felvisning på kompassen, då man devierade den.

Att gå på grund behövde inte innebära totalhaveri.
Man tätade läckor, väntad på flod och beställde bogserare,
som kunde dra loss fartyget.

”Rolf” på slipen vid varvet Halmstad.
Slipen finns ännu (2017) kvar.

Denna bilden visar ”Rolf” liggande norr om Tullhuset i Halmstad.

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>