About myself

EN FÖRANING OM VARMARE TIDER…

 

 

 

 

 

…fick vi uppleva påpassligt på Vårdagjämningen  !

 

 

 

I dag är det Vårdagjämning. Det innebär enkelt uttryckt
att i dag är dag och natt lika långa. Dagarna blir längre
tills vi kommer till Sommarsolståndet, då vi har årets
ljusaste dygn på norra halvklotet.

Vi hade fått 2 cm snö och naturligtvis hade kvällstabloiderna
överträffat varandra i rubriksättningarna,  som beskrev
vädret. Alltså de vanliga överdrifterna med trafikkaos,
kollisioner, extremväder blablabla…

Jag åkte ut för att gå min vanliga strandpromenad nere vid
Laholmsbukten längs stranden och genom strandskogen.

Vid framkomsten var det strålande solsken, nordlig vind
cirka 6-8 m/sek och
helt folktomt.

Så ut med min kamera och mitt strövtåg började. Idag
hoppades jag på att få se en havsörn, som jag kunde plåta.
Förra gången missade jag en,  som passerade på låg höjd.
Min kamera låg just då i min bil.

Ute i havet låg Kanadagäss, grågäss och lite änder. Annars
inget upphetsande,  så vitt jag kunde se. Min kikare lämnade
jag hemma.

Men,  jag fick min promenad, där jag fotograferade det,
som väckte mitt intresse och öga.

Jag tröttnar aldrig på att fotografera formerna, på det man finner
vid en strand och i den kuvade tallskogen. Med hjälp av fantasin
kan jag se de mest förunderliga varelser, som naturen format
träden lika.

För en gångs skull tog jag mycket god tid på mig, för att kunna
upptäcka det som finns i naturen. Man ska inte ha för brått,
då missar du mycket.

Bakom allt jag finner på stranden,  finns det en historia.
Om jag hittar
en sko exempelvis, funderar jag på, vem som
burit den och var han kom ifrån.

De flesta skor jag hittar kommer från Danmark och som
förts hit
av den nordliga strömmen i Öresund.

Nåväl, havsörn såg jag ingen, men jag hörde vårens första lärka
drilla
lite korthugget och jag sa hejhej till vårens första tofsvipor,
som rastade
under sin flytt norrut.

När jag hör tofsvipans gälla läte och ser dess tumlande flykt,
triggar det mig
i alla fall till en speciell känsla av vår.

Denna veckan tror jag vintern plockar ihop sina attribut
och drar sig norrut !

Lite bilder blev det som vanligt. Tofsviporna plåtade jag på långt
håll,
ca 150 m,  varför skärpan inte är super. Men det duger,
för det skapar en
känsla hos betraktaren hoppas jag, som säger,
att våren kan vara
på väg till oss.

Våren innebär, att allt föds på nytt i naturens  kretslopp.

Vid återkomsten till min bil tänkte jag åka hem och
hämta en modell, så jag kunde dra iväg till Hovs Hallar,
för att få mig lite hangflygning.

Men vinden var upp till 10-12 m/sek  vid HH och jag
passade. Även jag kan vara bekväm av mig och avstå
flygning…ibland.

 

 

 Laholmsbukten Vårdagjämningen 2018 kl 0830

Ett luftigt sommarhus med bästa läge…renoveringsbehov.

Den tjuriga Svansasaren (Cauda Solus) ligger klar till anfall…
Han har extremt litet huvud…och således en hjärna som en höna…

Snön på strandgräset försvann snabbt  i solskenet.

Solen smälter snabbt det tunna pudrade snölagret.
Den mörka marken absorberar solljuset och smälter bort
den vita nederbörden.

Den är vår gårdvar (Canem Paesidio) vid Lagaoset.
Han är stabilt byggd och vaktar i naturreservatet.
Fast han tycker inte om, att hans svans blivit kuperad…

Det är en bister herre, som man inte ska ta en diskussion med.

Lagan har brått ut för att kunna vältra sig bland Kattegatts vågor.

Tomt. Inte en enda fritidsfiskare.
De enda som fiskade, var de cirka 500 storskarvarna,
som oförtröttligt plockar  sin skörd ur havet.
Varje skarv konsumerar ca 0.5 – 0.7 kg fisk varje dag.
Så 500 av de svarta predatorerna sätter i sig 110 ton om året.

Tystnaden bröts inte av något annat än
frasandet av Kattegatts dyning brytande mot  stranden.

Ebb och flod ? Jo det har vi i Sverige oxå.
Fast vi har ju inte en skillnad på 6 meter, utan här på Västkusten handlar
det om 20 cm…
Det du ser här, är begreppet flod vid Laholmsbukten
då klockan är 0915. Inte direkt någon enorm springflod men ändå…

Dyningen från Kattegatt bryter då den möter  Lagans vatten.
Som en uppgrundande Tsunamivåg ser det ut. Vågen bara dyker upp ur  ett lugnt hav.

Spåren förskräcker…från Storskarvens marscherande på en sandrevel.

En nyss strandad flundra, som snart blev byte för gråtrutarna.

Den högsta dynen vid Tönnersa/Lagaoset.

De sydsvenska alperna, Hallandsås, i bakgrunden.
Kattvik vid kanten av Laholmsbukten på bilden.

Det ser nästan ut som kålmaskar som kryper på grässtrået…
emellertid är det metamorf snö.

Jag hade inte med någon modell i dag.
Så jag fick nöja mig med att se  SAS sakta susa förbi.

Den första sånglärkan jag sett i år vid Lagaoset.

Hon spelade lite försynt. Det var inga av de explosiva, intensiva drillarna,
man kan höra, då hon markerar revir vid boet.

Men ett vårtecken så gott som något är det.

Denna varelse kom mödosamt stövlande med knakande leder och  näsan i vädret,
sägande att jag skulle se upp…
Vad han nu menade med det …

Jo, jag frågar samma som du gör….

…varför växer träden så här ?

Ljudet av nyss anlända tofsvipor som flyger sina
slumpmässiga
figurer i luften ger mig de bild- och ljudupplevelser,
som säger att våren kan vara på väg.

Jämför du  flykten hos en tofsvipa nu i Mars med det sättet den
flyger i September, så kan man
tro det är två olika arter.

Tofsviporna har nu fullt upp med att få ihop det
med en lämplig äktenskapskandidat.

Vad finns det för en termikflygare bättre sky att skåda,
än en himmel täckt av  växande Cumulusmoln ?

 

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.