HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT ERINRA SIG SIN FÖRSTA FLYGNING…

 

 

 

 

 

…med en radiostyrd modell så detaljerat ?

 

 

 

 

 

 

 

 

Min premiärflygning med en rc-modell är glasklar i mitt minne.
Modellen var en “Westerly”, tillverkad av Svenson i Belgien.

Platsen var en golfbana  tillhörig en av de fiiinare golklubbarna
i Sverige, Halmstad Golfklubb med banor i Tylösand.

Men, låt mig ta det från början. Under slutet av 60-talet
och framåt
inledda jag en intensiv era av fullskalasegelflygande.
Allt tack vare att
jag bodde på orter,  som gynnades av segelflyg
med aktiva
föreningar, aktiva flygare och avsaknad av sjöbris.

Detta flygande gjorde,  att jag var i mycket bra allroundflygtrim.

Hösten 1972 hade jag köpt lösnummer av Model Airplane News
och dreglat
över de modeller man kunde bygga och att man
med digitala/
proportionala radioapparater kunde kontrollera
sin modell med 
med ett visst mått av säkerhet.
Jag minns uttryckett “Full House”
vilket förklarades med,
att planet var utrustat med 4 servo….!

Problemet för mig var ekonomin, eftersom jag tragglat igenom
min högskoleutbildning och var fattig som en kyrkråtta efter
dessa 4 år.

Men ibland regnade det manna från himmeln. En av mina
ganska välbesuttna släktingar gav mig en dag av tillfällig
generositet ett litet brunt
 kuvert, efter att jag svetsat ihop
ett jordbruksredskap för honom.

I kuvertet låg ett för den tiden rejält belopp i sedlar.
Omedelbart kände jag,  hur kontanter brände i fickan och pockade
på att bli använda. Lugna ner dig, sa jag till mig själv, gör inget
överilat.

Varefter jag, naturligtvis… tidigt på morgonen nästa dag som en
oljad blixt åkte ner till
Ängelholm, ty där fanns det en affär,
som bar löftet om modellplan man kunde styra med radio.

Namnet var osannolikt, den hette “Varuhallen”, vilket stod att
läsa på en liten fyrkantig skylt på fasaden vid affären.

En varuhall,  då tänker en modern människa på något,  som vi kan
associera till dagens köplador.

Men det  var något mycket blygsammare. En affär 2 x 3 m cirka.
Väggar, golv och tak var fullt ut garnerade med prylar.
Han sålde modellflyg, fiskeutrustning och trätofflor, varför
han av modellflygare i närområdet kallades “Toffelmakaren”

Minns du, som var med vid denna tid, att det luktade speciellt
i en modellflygaffär ?

En lukt av balsaträ, eter och cellulosalack, vilket på något sätt
triggade fantasin i varje modellflygares  hjärna. Lukterna var
på sitt sätt något av ett löfte om framtida flygupplevelser…

In stövlade jag med pengar i plånboken och modellflyg i de
tindrande ögonen. Jag kan tänka mig,  att “Toffelmakaren”
registrerade,   en en guldgås hade gjort entré i hans varuhall.

Jag sa som det var, att jag skulle börja modellflyga och att
jag behöver allt,  som jag kan tänkas behöva för detta.
Affärsinnehavaren bar fram prylar
…tills disken tycktes full.
Jag litade på honom, för vad hade jag för val ?

Låt oss erinra oss om,  att detta var just den tid, då Futaba
lanserade sin nya servoförstärkare, som sopade mattan med
alla övriga fabrikat.

Till mig sålde han emellertid en gammal modell med de antika
5-trådiga
linjära servona.
Vidare var sändaren Single Stick,  vilket jag emellertid
uppfattade
som positivt i sig.

De linjära servona hade dålig precision i hölje och växellåda,
som gjorde att vid minsta ovarsamhet kuggade de över och
då fick piloten en otrevlig
överraskning uppe i luften,
då han kanske märkte,  att det
gick inte att ge höjdroder…

Modellen skulle ha en 3.2 cc motor,  men den gode mannen
sålde mig en OS .40, vilket han sa betydde,  att det fanns kraft över
…vilket var ett understatement.

4 liter färdigblandat bränsle fick också följa med i bilen
under hemfärden över Hallandsåsen.

Under den stressfyllda hemfärden hade jag  tänkt ut nästan
i detalj,  hur jag skulle organisera byggandet i min dåvarande
bostad,  en lägenhet.

Jag kunde inte komma hem fort nog och börja bygga.

Att  jag hade för brått,  fick jag så småningom betala,
då jag i ivern byggt två
(2) högervingar…

Hur man monterade stötstänger osv, hade  jag vaga
grepp om, men efter en veckas idogt arbete stod modellen
klädd med siden och målad gul och blå med Servalack
på golvet.
Roderna gick på rätt håll och jo, utslagen var rejäla.

Nu skulle det provflygas. Jag visste inte,  om det försiggick
modellflygverksamhet i Halmstad vilken var organiserad,
men provflygningen det  grejar jag själv, var min
övermodighets snabba tanke !

Problem nummer ett. Jag måste ha något att ha min grejor i.
Alltså batteri till glöden, plastflaska för bränsle, en tång och
en skruvmejsel. Glödbatteri var ett 1.5 V ringlednings batteri.
Bränsleflaskan var en modifierad Felix ketchupflaska av
den gamla runda modellen.

Väska, det var just en gammal handväska,  som använts
för att
bära hem varor från livsmedelsbutiken.

Nästa problem:  Var ska jag flyga ? Lösningen poppade
upp i min skalle relativt fort.

Jag funderade på,  var har vi fria plana ytor ? Jo naturligtvis
där det finns
golfbanor. Så platsen jag valde blev Tylösand,
där det fanns
gott om gräsytor.

Således for jag iväg med modell och allt vad som kunde
krävas i min Volvo 142  en tidig vårvintermorgon i april

Jag möttes av en tom golfbana, solsken, minus 4 grader
med rimfrost och ingen
vind.
Med darrande händer monterade jag min Westerly,

tankade och kollade radion.

En liten fotnot. Jag hade inga gummiband för vingfastsättning,
utan jag improviserade och hade köpt hushållshandskar,
som jag  klippte i lagom breda bitar, vilka tjänstgjorde på
ett utmärkt sätt som fasthållning av vingen i kroppen.

Golfbanan var omgiven av tallskog ca 5-8 m hög och
gräsytorna
var relativt frikostiga.

Nu gällde det. Min målsättning var att taxa på marken,
så jag skulle få lite känsla för sättet att styra,  då modellen
går från mig eller mot mig. Att man överhuvudtaget kunde
styra något med radio, det var för mig en sensation i sig då.

Om jag säger,  att jag var mycket euforisk,  är det en
makalös
underdrift.

Jag befann mig i en sorts  modellflygextas,  vilket gjorde,
att jag
kanske inte fattade de mest rationella besluten i
stundens allvar.

Nåväl, motorn gick superbra och hade i mitt tycke ett
ofattbart drag genom sin 10 x 6 propeller.

Taxandet började, genom att jag körde från mig i lagom fart.
Det gick perfekt, jag vände 100 m bort och körde mot mig
och det gick oxå utan problem.

Detta att jag kunde köra från mig och mot mig utan problem
var nog orsaken till , att  allt så småningom gick bra.

                                                                                                 Varför de fungerade så ? Ingen aning.

Jag stannade modellen på tomgång, hämtade andan och
lät pulsen lugna ner sig.

Efter en kort minut drog jag på igen lite lagom..modellen
rullade framåt under  acceleration och
till min överraskning
eller förskräckelse lyfte modellen !

Det var ju inte meningen. Vad gjorde jag ? Modellen på väg
mot tallarna,  här gällde det att göra något, rätt eller fel,
men åtgärder var av nöden nu.

Jag drog på  gas för att  undgå träden, modell vände
nosen mot skyn och
steg i stort vertikalt.
Uppe på 30 m höjd drog jag av gasen och stabiliserade
planet.

Nu gällde det,  att svänga runt modellen, så jag kunde landa.
Att jag lyckades svänga, jag vet inte ,
hur jag lyckades,
men svängen var under kontroll hela t
iden.

Detta trots, att jag fick flyga med spaken framåttryckt halva
dess väg för att kompensera för viljan att höja nosen.

Under svängen vet jag,  att jag tänkte jag ska gå
tillbaka med sidoroder och ge höjd i svängen. Annars
blir det en störtspiral.

Hur kunde denna tanken fara genom min hjärna just då ?

Det måste ha varit en betingad reflex, som länkade tillbaka
min hjärna till beteendet för mitt fullskalaflygande,

Sedan siktade jag på marken, där jag ville landa.
Motorn på tomgång och jag gjorde en superlandning i
det
frostiga gräset med mitt hjärta tickande på,
som om jag  haft
förmaksflimmer, där modellen stannade
2 m från mig.

Jag tänkte,  synd jag inte hade en kamera med,  så jag
kunde plåtat spåren efter hjulen i frosten, då jag
fixat en perfekt landning först på huvudstället och sen
noshjulet

Hur kunde jag klara denna min första flygning ?

Det finns bara ett svar på det och det var,  att jag var i
utomordentlig flygform. Det fanns inga svårigheter för
mig att flyga modellen. Åtminstone upplevde jag inte det.
Du får tro på mitt ord.

Det som underlättade var,  att jag flög Single Stick som
gjorde det lättare att överföra rörelserna till modellen
med radion och dess
större styrspak från fullskalaplanen.

Svårt att kontrollera modellen då den flyger mot mig ?
Jag tänkte inte den tanken överhuvudtaget.

Nu tror kanske du käre läsare,  att jag packade ihop och
jublande begav mig hem…

Glöm det, då känner du inte mig, Jag resonerade som så,
att går det en gång, då går det en gång till !

Så tankning, avtorkning, ställ upp modellen mot den
obefintliga vinden och iväg.
Innan starten hade jag justerat höjdrodret så där lagom,
för jag hade ju inget att jämföra med.

Jag drog på försiktigt med gas, höll kursen och startade.
Fantastiskt för det gick som på räls.
Att jag egentligen inte kunde flyga, det bekymrade eller
tänkte jag inte på en sekund.
Mitt transitering från fullskalaflyg till modellflyg  hade
skett utan problem.

Nu flög jag ett antal varv i luften och jag vill säga att nu
var jag relativt…lugn. Min modell höll sig inom den
delen av luften,  där jag ville,  den skulle vara.

Landningen gick bra, men den var inte lika bra som
den första.

Efter landningen plockade jag ihop mina grejor och
försökte samla tankarna efter denna omtumlande kedja
av händelser
jag varit med om.  Hemfärden blev en resa
där jag rekapitulerade
mina två flygningar.
En märklighet var att mitt minne inte kunder rekapitulera
ljudintrycken från motorn…Kanske hjärnan stängde ut dessa
perceptioner och koncentrerade sig på synen ?

Ja detta är en liten efterrationalisering av mig i min bil.

Det märkliga var, att jag tyckte inte,  jag gjort något speciellt.

Men jag förstod sedan, att min premiärflygning var aningen
sällsynt, då  jag åkte hem till Kurt Lennå
och berättade,
vad jag gjort.

Han såg på mig och jag förstod, att han inte förstod.
Ta ut en modell och bara flyga…Omöjligt.

Men så gick det till exakt. Helgen efter fick jag reda på,
att det
fanns en löst sammanhållen klubb i Halmstad,
som brukade
träffas vid ett sprutfält vid Ösarp,
vilket ligger öster om Snapparp
vid E6.

På lördagens tidiga morgon  var jag startberedd vid Ösarp
med min Westerly i det vackra Aprilvädret som bjöd på
lärksång och tumlande tofsvipor.

Jag hade pallat under motorn så den var riktad nedåt
och åt höger. Vidare hade jag minskat anfallsvinkeln på
vingen för att få bort det mesta av pitch-up tendensen.

De andra piloterna dök så småningom upp. De var,
som jag tyckte, proffs ut i fingerspetsarna.

De hade riktiga meklådor, de hade overaller och de hade
elektriska bränslepumpar…en hade till och med en elstart.
Fast de flög inte,  utan flygningen sköts alltid upp på grund
av olika skäl…

Jag undrade,  om någon kunde hjälpa mig med modellen,
men svaren var vaga.
“Starta du nu, för det ordnar sig”,  var väl i stort det svävande
svaret.

Jag startade och nu gjorde jag en handstart…som start
nummer tre… och jag flög,  tills tanken började bli tom,
då jag ropade
till den, som såg mest proffsig ut att
“Nu får du hjälpa mig att landa ” !

“Nä, jag kan inte flyga alls” sa han och återvände till sin
meklåda.
Detta var ett svar, jag inte förväntat.

Så jag flög upp tanken och landade just vid sidan av banan.
Precis som jag landade,  kom Pär Lundqvist,  eftersom han
skulle
lära mig flyga…

Jag tror,  han var något konfunderad.

Ja detta var det 100% sanna historien om mina tre första
starter under min rc-flygkarriär.

Märkligt var det i alla fall !

Om andra frågade hur jag lärt mig att flyga sa jag sanningsenligt:
“Jag har aldrig lärt mig” !

Jag gick  från en full size  Libelle till en Westerly modell !

 

 

 

Kanske min blick var ungefär som denna, då modellen oavsiktligt lyfte ?

 

 

Lite uppdatering om mödorna vid första starten…

Jag glömde i hastigheten en ganska lustig sak. Då jag kom fram
och jag hade monterat modellen och skulle starta motorn,
visade det sig,  att mitt ringledningsbatteri var finito.
Inte den minsta glöd på stiftet.

Jag tänkte,  att inte ska jag behöva avbryta min planerade
provflygning för ett utkört batteri !

Alltså blev det till att fundera,  hur jag kunde improvisera
fram
ca 2 Volt.

Jag hade ett 12 V batteri i bilen,  men tyvärr var det ett
slutet batteri, så jag kunde inte komma åt de enskilda
cellpaketen.

Hade det funnits bryggade cellpaket,  hade jag kunnat korpa
2 volt där. Alltså blev det till att sätta fart på eventuella
innovationsknölar
i hjärnan.

Alltså nu skulle jag ordna 2 Volt från 12 volt…,
Vid platsen där jag var,  hade man lagt nytt gräs och för att
skydda det hade man satt upp ett stängsel.

 Detta var inte i drift, så jag lade rabarber på 10 m av ståltråden.
Ja, du känner till hur ett elstängsel av järntråd ser ut.

Sen virade jag något,  som liknade en resistans spole runt
en trädgren.

En ända på ståltråden anslöt jag till mitt bilbatteri och den andra
anslöt jag till en reservglödlampa,  jag hade i handskfacket.
Detta för att jag skulle få en aning om,  hur mycket resistans som
skulle behövas till stiftet.

När jag justerat uttaget på motståndsspolen,  så lampan just glödde,
provade jag med stiftet. Det glödde inte,  men det rök om glödtråden.
För mycket resistans, så jag kapade stakettråden 2 meter. Nu blev
det perfekt.

Glödklämman, minns du de gula klämmorna som Valter i
Lammhult sålde, anslöts till min stängseltrådskonstruktion.
Min möda lönade sig,  för jag blev belönad med en Os.40, som
startade  lätt som en plätt.

Jag undrar,  vad en nutida åskådare hade dragit för slutsatser,
då han sett mig stående  där med en härva stängseltråd startande
min OS.40 ?

Jag menar, en normal människa hade ju avbrutit, åkte hem
och fixat ett nytt batteri, för att någon dag senare åka ut och
pröva igen…men då hade man glömt, att här handlade det
om modellflygfanatism.

När jag berättat ovanstående historia,  tror inte lyssnaren
på mig,  eller menar jag var galen…Du får välja,  vad du vill.
En galen människa eller någon som kan improvisera och
anpassa sig till en oväntad situation…

 

 

 

 

 

 

Så här ser firman ut i dag.
Samma namn, samma plats.

Lämna ett svar

Du kan använda dessa HTML-taggar

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.