Kategorier
Termikflyg

JAG UPPLEVER GLÄDJE INTE BARA DÅ JAG FLYGER…

 

 

…utan även då en incident slutar lyckligt…

 

 

 

 

 

 

 

Jag får ibland  uppleva skeenden,  som skapar lättnad
och glädje.

Det skedde för mig i dag torsdag, då jag var ute och flög termik.

Det var torrtermik med spridda blåsor, som efter hand jag steg
i dem blev starkare och starkare.

Således satt jag i min goa Biltemastol och njöt av flygning och
natur. Allt flöt på, precis som förväntat.

Tills jag skulle ner och landa för att sätta på min kamera på
modellen.

På ca 50 m höjd och med kurs mot havet fick jag tutvarning,
att min
sändare tappat kontakt med mottagaren och modellen.

Vad känner jag? Överraskning ? Självklart och sedan maler
hjärnan på med skadebegränsning.

Att inte kunna påverka modellen skapar en speciell känsla
i magen på mig. Lite grann som då man åker Berg och Dalbana…

Jag agerar inte logiskt i dessa lägen alltid. Hjärnan försöker
finna ett sätt att komma ur situation och en stressad hjärna
fattar inte alltid rationella och adekvata beslut.

Jag testade roder och det blev inget resultat. All telemetri
till sändarens display var försvunnen och jag förstod, att
läget var minst sagt akut.

Modellen gled rakt på vingarna västerut och det första
jag gjorde
var att slå av sändaren,  så modellen skulle gå
i failsafe.

Failsafe har jag programmerat med lite höjd, lite sidoroder
och full broms
samt ingen motor.

Inget skedde, då jag inte hade power till mottagaren och jag
förstod,  att jag nu bara var en passagerare
på min Ava och
jag kunde inte påverka något mer utan bara åka med.

Naturligtvis förstod jag att försöka gå i Failsafe är en
dödfödd idé, eftersom jag saknar ström till mottagaren.
Men sådan beslut tar man under stress.

Modellen flög in över kyrkan i Tjärby, där den till min
lättnad
började svänga. Det är ju inte så inbjudande
att landa inne byn
bland fastigheter, bilar och gravstenar.

Modellen svängde runt och gled elegant mot mig och hanget.
Jag hoppades den skulle vara så kursstabil,  så den kunde ta
sig fram dit, där jag  befann mig.

Då modellen kom i höjd med hanget, låg den på ca 10 m höjd
och mitt hopp ökade.Jag hoppades att den snabbt skulle
förlora höjd, men en Ava har högt glidtal och ville inte det jag
önskade.

Då modellen kom till kanten där jag stod, utsattes den för
turbulens från hanget och svängde 90 grader höger,
alltså flög modellen riktning Laholm.

Jag lade ner min radio och sprang fram till kanten för att
kunna se varthän modellen flög. Sikten från hanget skyms
av träd. Jag sågi alla fall,  att modellen gled majestätiskt
söderut och jag bad en bön, 
att den skulle landa i veteåkern.

Det sista jag såg av den,  var att modellen vred åt väster igen,
innan den försvann för mig.

Min slutsats omedelbart var,  att Avan borde ligga i veteåkern.

Eftersom jag tappade ögonkontakt med den, då den var på
ca 3 m höjd,
inbillade jag mig, att den kan inte glida så långt.

Men då hade jag underskattat min Ava !

Jag tog mig ner till veteåkern och gick längs kanten ivrigt
spanande
efter något blått och vitt.

Jag tänkte,  att denna relativt stora modell, inte skulle kunna
helt uppslukas av sädesfältet,
med tanke på de stråförkortningsmedel
man använder idag.

Men jag kammade noll. Så jag gick längs cykelvägen tillbaka
men ingen Ava.

Jag klättrade upp för hangkanten och fann en plats,
där jag kunde
spana ut mot fältet. Jag scannade fältet noga,
men jag såg ingen Ava.

Nu började jag bli svett. Mitt beslut nu var att gå i spåren
jordbrukarens
traktor gjort på fältet för att kunna  få syn på
något,
då jag var närmare.

Jag ska säga,  att det var jobbigt. Inte såg jag någon modell
för den delen heller.

Jag var säker på?,  att modellen låg i sädesfältet. Det borde
den göra med tanke på vad jag såg innan den försvann…
Hur skulle jag finna
den, om jag inte kunde se den,
då jag gick runt på åkern?

Jo,  jag funderade på att åka hem, hämta en annan elseglare
försedd med kamera och min
laptopdator och sedan ta ett
par hundra bilder från 100 m höjd, för att jag sen skulle kunna
kolla bilderna i datorn i bilen.

Om jag gjorde så,  drog jag slutsatsen att modellen skulle dyka upp…
Jag menar en modell…den kan ju inte bara försvinna.

Dock, innan jag åkte hem, tog jag bilen och körde längs de vägar,
som fanns
där.
Jag började inne i Tjärby, sen körde jag ut på stora vägen

riktning söderut.

Något blått blixtrade till på min högra sida och efter en koll
i backspegeln såg jag en Ava vid vägrenen…Klang och jubel !
Först ville jag inte tro det, men det var min Ava.

Således körde jag ner till rondellen, svängde in på den mindre
vägen,  som går parallellt med den stora.

Då kunde jag parkera och ta mig över vägen trots den
vanvettiga trafiken till Avan.

Jag vill säga,  att då jag kom till min modell,  kände jag  en
enorm tillfredsställelse och glädje, att jag funnit modellen.

Modellen låg helt utan skador och dess mottagare var,
då jag kollade,  död.

Då jag tog isär modellen,  förstod jag,  det var glappkontakt
i Dean-kontaktdonet. Dessa hankontakter är försedda med två
fjädrande bleck, som ska tillförsäkra en absolut kontakt.

Den hane som satt i modellens LiPo hade förlorat det ena blecket,
därför inträffade händelsen. Det var enkelt för mig att provocera
fram glappkontakten.

Att modellen var oskadd,  måste vara resultatet av ett flertal
mirakel.

Den hade glidit 150 m på 1-2 m höjd, just klarat norrgående fils
täta trafik, med ett nödrop klarat mitträcket och klarat att
landa just vid vägkanten på åkern.

Med tanke på den täta trafiken på vägen och hur fort fordonen
kör här,  är det osannolikt,  hur modellen kunde ta sig till
dikeskanten utan skador.

Hemkommen satte jag i en ny Dean-kontakt och nu fungerade
det perfekt.

Att kontakten var sönder var inte så märkligt, med tanke på alla
de
gånger jag har anslutit min acke till modellen.
Men nu vet jag det och kommer
att hålla koll på ansluningsdonen
i framtiden.

Att få tillbaka min kära Ava var härligt och att den desutom
var i perfekt skick.

Tänk om en långtradare kommit, då min Ava sakta gled över vägen…
Det kunde blivit småpinnar av den. I och för sig ett ärorikt slut
för en trotjänare !

Men nu hänger den fortfarande med.

Vad detta lärde mig ? Jo,  det visar,  hur viktigt det är,  att man
följer
en bortflygande modell med blicken,  så länge det går.
Sen börjar man leta,  med den fakta man har.

I mitt fall kan jag säga, att om jag stått kvar på kanten, hade jag
sett var modellen landade, men jag hade brått.

Aldrig kunde jag tro,  att min Ava kunde glida så långt !

Som jag brukar säga;  Då jag är ute och flyger, händer alltid det
oplanerade eller oväntade.

Det är väl det,  som ger krydda i livet för en aktiv modellflygare.

Att så mycket oväntat drabbar mig, beror  på att jag flyger
i stort sett varje dag. Gör jag det,  är ju sannolikheten för
felfunktioner större ! Enkel sannolikhet; Gynnsamma/Möjliga.

Förstå, att det var en glad modellflygare, som kuskade hem
med en hel modell !

Jag tyckte,  jag bara ville berätta denna  händelsen med
lycklig utgång.

Det kunde ha blivit totalhaveri. Med en skrotad modell,
med skrotad telemetri, med skrotad GPS-tracker och med
pulveriserad Picolario variometer.

Trackern kunde jag inte använda,  eftersom strömförsörjningen
fallerade. Kanske man skulle ha ett särskilt batteri till GPS-trackern ?
Men det finns ju ingen plats i modellen !

 

Ibland skiner solen även på mig !

 

 

Kategorier
Segelflyg

STÖRSTA UTMANINGEN FÖR MIG UNDER 2017

 

 

 

 

 

 

Det var då min trogna HyperAva fick ett eget liv.

 

 

 

 

 

 

 

Ibland händer sådant, som i princip inte ska kunna hända.

Men, som politiker säger: Vi kan inte gardera oss mot allt.
Det gäller även, vad jag gör personligen.

Alltså, jag var som vanligt, eftersom det var synnerligen
fina förutsättningar för
termikväder, på plats 10 km
sydost Halmstad i det halländska
jordbrukslandskapet
för att flyga med min Ava.

Då jag är en morgonpigg person,  var jag startberedd redan
klockan 0900

Naturen runt omkring utgjordes av stora fält med mogen säd,
enstaka träd och ett par
10-kilovoltsledningar på höga
stolpar,  som stod som gränsvakter.

Vädret var solsken, inga moln och mycket svag vind från ost.
Den svaga
ostliga vinden var resterna av landbrisen,
som drog sin sista
suck på morgonen.

Det fanns goda möjligheter för torrtermik, eftersom det
var solsken. Väderutsikten hade lovat inversion på 1200 m,
men det är inget problem för oss modellsegelflygare.

Här kan du fördjupa dina kunskaper om inversion.

Senare under dagen skulle, med hjälp av solen, sjöbrisen dra
igång vid 13-tiden åt andra hållet.

Min Ava, nyrenoverad efter lång och trogen tjänst, laddad med
ny Picolario, GPS-caller och logger, låg på marken
klar att
erövra skyarna.

Flygstolen från Biltema stod beredd, laddad med en vattenflaska,
för där jag flyger,
får man lova att sitta att flyga, då här inte
finns  några AFFOV. (AuktoriseradeFlygFältsOrdningsVakter).

Så allt borde vara klart för flygning. På med min
JR-radio, slå på mottagaren i Avan och mottagaren för
telemetri från modellen
och koll av roder och funktioner.

Roderna fria och fulla roderrörelser och kontroll
av de aerodynamiska bromsarna. En rutin som jag utför
och som sitter kvar sen min fullskalatid.
En bra försäkring…

Allt var i ordning och jag startade med sinnet sprängfyllt
av förväntan inför dagens flygning.

Jag startade Avan med ett gargantuelskt handkast och
mina Ava klättrade förväntansfullt.
Själv retirerade jag mot min flygstol, för att kunna sittande
njuta av min modells flygande då plötsligt…

…med modellen på 50 m höjd njutandet abrupt  förbyttes i, kan vi kalla
det,  skräck
och överraskning.

Vad hände,  som förändrade förutsättningarna för en förväntad
fin flygupplevelse ?

Jag fick en  spänningsvarning för sändaren via en audiosignal,
vilket bekräftades vid en snabb blick mot displayens
voltmeter. Voltmeterns värde räknade  snabbt ner på displayen,
så nu gällde det att agera snabbt och rätt.

Goda råd var  inte bara dyra, de var superdyra med tanke
på, vad  jag investerat i modell och tillbehör.

Alltså gällde det att handla på bästa sätt. Jag stängde
motorn
och fällde ut bromsarna. Modellen svängde jag
snabbt, tryckte bort höjd och planerade en landning,
så fort det överhuvudtaget lät sig göras.

En viss lättnad inställde sig,  då min Ava tycktes göra,
det jag ville, vilket var att landa.

Men enligt Murphys Lag hände följande. När jag  hade
Avan 3-5 m över marken, då slocknade sändaren totalt…
Helt dött. Finito. Dead in the water.

Ok tänkte jag, det är inga problem, för jag har ju programmerat
Fail-Safe på den.


Men det visade sig,  att mitt eget minne var alltför kort.

Mindre än ett dygn…för kvällen före denna flygning hade jag
suttit hemma och programmerat om modellminnet.
Då jag hade glömt att ställa in Fail-Safe, som jag vill ha det…

Min glömska manifesterade sig brutalt som ett slag i solarplexus,
för inte gick modellen i förväntad modellräddande  Fail-Safe !

Ungefär en meter över den hägrande kornåkern, drog
motorn på
lite gas, just så mycket så modellen kunde
smyga iväg i en svag stigande sväng.

Min första tanke var: Detta är inte sant !

Roderna stod i neutralläge och bromsen hade åkt in.
Den Fail-Safe jag hade, var en defaultinställning.

Trots sändaren var död,  försökte jag reflexmässigt styra.
Naturligtvis fullständigt meningslöst. I ett stressat läge
för sin modell, då utför man som pilot invanda åtgärder,
även om de nu kan tyckas inadekvata. Det är den förlängda
märgen,  som styr mitt beteende under svår stress.

Avan flög stabilt i en svag vänstersväng under sakta stigande.

Jag drabbades av skräck och ånger, då jag tänkte på,
vad
som skulle kunna hända. Smäller jag modellen…
…ganska troligt.
Flyger den bort, det var också en möjlighet.

Mina binjurar gick troligtvis på högvarv nu och producerade
adrenalin. så det stack i kroppen.
Man kan väl säga att min kropp gick in i beredskapsläge för
en nödsituation.

Dock var en bortflygning inte lika skräckfylld som en krasch.
Flyger den bort,  kan jag ringa GPS-callern och få koordinaterna,
så jag kan komma åt min förlorade Ava

Ekonomiskt for också de tankarna genom min skalle.
Ska jag bli
av med en dyr och trogen modell ?

För 15 år sen kunde man ta en smälld eller förlorad modell
på hemförsäkringen, men de tiderna är förbi.

Min Ava klättrade sakta under motorgång i stora cirklar.
Gode Gud tänkte jag, låt den inte flyga bort. Låt den
inte heller få termik.
Jag tyckte,  att aldrig har väl min Ava flugit så stabilt,
som den gör nu..

Har jag haft en modell så länge som min Ava och flugit
den 650 timmar i termik, då får jag en känslomässig
relation till min modell. Ett Hejdå  blir således  ännu svårare.

Som tur var, det var ingen vind, så modellen låg och
flatsvängde på 100
m höjd fortfarande över min pilotplats.
Hade modellen drivit iväg, hade jag naturligtvis satt mig
i bilen och följt efter. Tursamt nog känner jag omgivningarna
väl och vet, vad där finns av vägar.

Så för mig återstod inget annat än att lyssna på min vario-
meter, som glatt pep och indikerade ett svagt stig.
Varje varv min Ava flög steg den ca 5 meter.

Var 50. m talade höjdmätaren om höjden, vilket kändes
som ännu en spik i raden på modellens kista.

Det var tur,  jag varit så morgonpigg och startat redan vid
9-tiden, då inte termiken kommit igång med riktigt
kry korkverkan än.

Acken i modellen var ny Kokam-LiPo med 4,6 Ah kapacitet,
så motorn skulle kunna mala på i minst 20-30 minuter.
Det skulle kunna bli 3-400 m höjdvinst, med alla dess
implikationer.

Min fantasi rusade i expressfart mot ett worstcase scenario.
Det var, att
se modellen flyga med 120 km/timman in i
framrutan på en bil på vägen
och orsakande allvarliga
skador på personer och fordon.

Men jag är fatalist, så det som sker, det sker. Denna
händelsen
var för övrigt för mig  en Déjà vu upplevelse.

Jag hade upplevt nästan samma situation 11 år tidigare
med en 3 -m Ava. Som flög in i en buske under Fail-Safe
och strippade den fina OraLighten,  så det hängde något,
som liknade girlanger efter vingarnas klädsel  i grenarna.

Kanske det skulle  gå bra denna gången ?

En tanke, som flög genom huvudet  var,  att jag kanske
skulle
ha utrustat mig med en luftvärnskanon, så jag kunde
skjutit bort
Avan ur skyn på dess solitära resa eller med en
Stinger ?

Frågan, vilken låg och gnagde var ju,  varför denna situationen
med sändarens död inträffat ?

Jag kom med den ena förklaringen efter den andra för
mig själv, som avlägsnade sig  längre och längre bort från
realiteterna,
därför jag försökte desperat att få en rationell
förklaring varför…

Det var också ett sätt att lätta på den psykiska stressen.
Att tänka mer eller mindre logiskt hjälper till att  skingra
tankarna på det just då primära och uppenbara.

Under modellens senaste varv dök ett hopp upp vid horisonten.
Min Avas svängradie hade minskat och bankningen hade
ökat. Allt detta som ett troligt resultat av en störning från en
släppande termikblåsa från kornåkern.

Mitt hopp började tändas, då jag hörde från Picolarion,
att stiget avstannade.
Aldrig har väl variometerns dova sjunksignal glatt mig
mer än vad den gjorde  nu.

En sakta porlande glädje började stiga hos mig, som om
du skakat en flaska nattstånden Pommac. Kanske allt
inte
är förlorat ?

Nu låg min modell i en brantare sväng och hastigheten hade
ökat. Jag tänkte, jag bryr mig inte om, ifall Avan går i bitar,
bara jag få ner den och får tillbaka min modell.

Samt det viktigaste av allt var,  att den inte skadar person
eller egendom.

Jag gick upp på en liten kulle för att kunna följa  min modell
med blicken,
då den sakta svängde sig ner och nu under
något flatare svängar.

Det spelar ingen roll,  hur den svänger, tänkte jag,  bara den
förlorar höjd !
Det var tur,  att min Ava är så fint trimmad, att den friflyger
utan att vilja ägna sig åt aerobatik. Den bara gled stabilt.

Det fanns två orosmoment förutom bortflygningen.
Det var en mindre sjö och två grusvägar.

Sjön skulle kunna  innebära en simtur för mig, men det
var inga problem. Jag är inte rädd att hoppa i en sommarvarm
sjö, efter att jag simmat bland isflaken i hamnen
i Oceanhamnen i Halmstad efter en Blue Phoenix, som
behagat landa i vattnet. Tycker du jag är galen ?
Kanske…men jag skulle aldrig kunna lämna en modell åt
sitt öde, så länge den är synlig för mitt öga !

Problem kunde det bli för elektroniken. Men av erfarenhet
vet jag,  att elektronik kan klara ett dopp i sötvatten.
Det gäller
bara att slå av strömmen,  så fort det är möjligt.

Landar jag i saltvatten är det kört. Saltvattnet går som elektrolys
och det gör,  att kretskorten ser ut som en övermogen ädelost,
om spänningen är på.

Att slå ner på en hård grus- eller asfaltväg är heller ingen höjdare,
men sannolikheten för detta var inte speciellt stor.

Mina goda Ava fortsatte mot marken med flyghastigheten
60 km/timman under hyfsat kontrollerade former.

Det kan gå vägen, tänkte jag. Jag kanske har tur och får ner den.
Hoppas bara det inte släpper en termikblåsa, som påverkar min
modell,
så den börjar stiga igen.

Jag försökte visualisera, hur modellen skulle bete sig,
om den slog ner 
på vägen, i sjön eller i kornåker.

Min slutsats var, att allt var bättre än att flyga bort.

Slutligen närmade sig Avan marken i en ännu brantare sväng,
med sin vänstervinge
hängande.
Jag bad till alla högre makter att måtte den landa nu…

Den tycktes tveka 5 m över marken, då sjunket stannade av,
vilket
gjorde mig svett av oro. Betänk att motorn gick på kvarts-
gas hela tiden.

Men till slut beslöt sig Avan, att den var  mogen för markkontakt.

Avan skulle komma att landa i en mogen kornåker.
Vilket jag tacksamt noterade, då det kunde
garantera ett hopp om
ett fortsatt flygliv för min trogna modell.

Avan slog i kornåkern med vänstervingen först med ca 60 knutar
i en vänstersväng.

Ett lite gult moln uppstod vid nedslaget som en  avslut på sin egen
odyssé och samtidigt upplevde
jag som piloten en stor lättnad.

Min tanke var,  att vilken tur jag hade,  som fick ner min
modell ! Det var en rent ut sagt nästan andlig upplevelse !

Om den var hel, var det ju kanske Försynen, som varit med mig.

Jag promenerade, eller ska jag erkänna, småsprang bort till åkern,
gick mellan kornraderna mot
min modell. Ingenting syntes av Avan,
men jag hörde
propellern kraxande tugga i kornet.
Modellen låg gulbrunpudrad i säden och såg vid en första anblick
ut att vara oskadd.

Av med huven och isär med sladdarna, så propellerns hysteriska
flappande upphörde.

Jag höll upp modellen och gjorde en snabb besiktning av
eventuella skador.

Det enda jag såg, var ett litet hål i stabben. Troligtvis då
kroppen gjorde en form av groundloop,  då vingspetsen
tog i kornet och kroppen sväng runt som en hävarm
med stabben, som slog i sädesstråna.

Jag tänkte,  att detta måtte vara ett lågt pris jag betalade,
för vad som
kunde blivit kostnaden för en total utförsäljning !

Tillbaka till min pilotplats och om jag säger jag var glad eller
upprymd, så är det en grav underskattning , av de känslor jag
var uppfylld av. Jag var bara så glad !

När jag samlat tankarna, demonterat och var på väg hem
funderade jag på frågan: “Varför” ?

Hemkommen monterade jag isär sändaren, tog ut acken,
som var en
LiIo-acke. Acken visade 3.8 Volt. Borde visat 7-8 volt.

Alltså dissekerade jag acken. Ett nästan förväntat resultat
att en cell var kass. I stort sett noll volt. Då jag delade
cellerna steg spänningen till nominalspänning,  men
så fort jag seriekopplade och belastade, så sjönk
spänningen i acken 7.8 volt till i stort 3 volt.

Jag monterade in passande LiPo-celler med kapaciteten
3.6 Ah.

Kontroll av sändare och räckvidd visade, att allt var ok.

Sedan upp med modellen på bordet och en noggrann
programmering av Fail-Safe med de roderutslag, jag vill
ha.

Fail-Safen programmerade jag,  efter att jag flugit med
trimmarna i det läget jag vill ha sido- och höjdroder
inställda. Alltså att modellen glider fint i en svag sväng
med avslagen motor och aktiverade fulla aerodynamiska
bromsar.

Så min Fail-Safe inställning är: Noll motor, full broms,
lite höjdroder och mycket lite sidoroder.

Vid provflygning slog jag av sändaren, efter att jag provat
att sändare och mottagare binder snabbt utan problem,
för att kolla hur modellen flög med Fail-Safe aktiverat.
Allt fungerade perfekt. Modellen gick in i förinställt
läge med servona och modellen band omedelbart, efter
jag slagit på sändaren

Jag kan inte tillräckligt poängtera, hur viktigt det är
att på elseglare vara noga med att programmera
ditt Fail-Safe läge. Att ha det rätt inställt, kan avgöra
vara eller inte vara för din modell.

Låt mig tala om för dig, att jag kände mig totalt
hjälplös, då Avans motor drog igång på ett par meters
höjd. Min första tanke var, att det kan inte vara sant.
Det kändes på något sätt orättvist, när jag ändå fått
ner modellen i grässtråhöjd och dess motor drog igång.

Känslan av att intet kunna göra var överväldigande.
Det var samma känsla jag skulle haft, om jag satt
mig på en bänk på en perrong i stället för i en kupé
och sett tåget försvinna i fjärran, som jag egentligen
skulle rest med…

Upplevelsen då modellen lyckligt återvänt till
Terra Firma var också
en stor upplevelse. Man kan säga
som boxaren: “Saved by the bell”….

Jag har inga bilder från detta äventyr, då jag var alldeles
för stressad för att fotografera.

Egentligen är det märkligt, att inte mer oväntat inträffar
för mig, med tanke på hur mycket jag är ute och flyger.

Jag menar sannolikheten borde vara större för plötsliga
osannolikheter då,  om vi använder det klassiska
sannolikhets-
begreppet: Sannolika/Möjliga

eller Gynnsamma/Möjliga.

Nu förstår du vad jag menar.

Modellflygare brukar inte berätta om sina misslyckanden,
men detta bjuder jag på.

Moralen i denna historia skulle kunna vara att:

Man behöver inte ha tur alltid, då man flyger,
men man får inte ha otur var gång heller…