Kategorier
Naturbilder

KRÅKAN SOM STRÄVADE MOT SKYN…

 

 

 

 

…tänkande varför måste jag göra

det betraktaren förväntar sig …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…och beslöt sig för att gå till fots, eller i alla fall till klos,
upp till toppen på den högsta sanddyntoppen vid Tönnersa
Strand vid Laholmsbukten.

Under mina strövtåg och naturpromenader vid stranden
är jag
alltid lika förväntansfull.

Jag känner mig som en ivrig och  nyfiken upptäcktsresande
vid varje tillfälle.

Därför jag vet aldrig, vad som väntar ifråga om upplevelser.
Det är ju det,  som
gör en promenad i naturvårdsområdet
så spännande.

Alltså det är det oväntade, som stimulerar mina tankar och
fantasi. Att leva utan fantasi skulle göra,  att kände mig
intellektuellt snöpt och oförmögen till associationer.

Denna dagen bjöd besökaren på solsken, nästan ingen
vind och en lugn havsyta i Laholmsbukten.

Det tillsammans,  skapar en ro och ett lugn, som vi 2019
års människor behöver. Att vi kan komma bort från
pressen från all information, som det anses nödvändigt
vi ständigt matas med och håller oss uppdaterade…

Jag frågar mig ibland uppdaterade till vad ??

Varför är det nödvändigt ? Mitt mål är att leva i den
reella världen, jag vill inte sväva i en virtuell låtsasvärld
bland facebook, bonde söker fru eller lyxfällan.

Jämför med vad Platon, den store grekiske filosofen,
säger
om Idévärlden och Sinnevärlden.

Ett sätt att finnas i verkligheten är för mig att ströva vid
stranden.
Jag behöver inga mål…upplevelserna kommer
till mig
under min promenad. Detta händer,  om du har ett öppet

sinne för dina intryck.

Personligen behöver jag inte se något uppseendeväckande,
vilket skulle skapa gigantiska rubriker hos kvällstidnings-
-träskets
löpsedlar.

Jag kan se små saker, som jag noterar i min hjärnas
ramminne… vilket får min fantasi att flöda.

Fantasin är mina tankars smörjmedel och  katalysator
till min förmåga att associera !

Under dagens till synes planlösa vandring, fångades min
blick av en vanlig
kråka, vilken stod i sanden och blickade ?
upp mot en av de
högsta sanddynernas topp.

Mina strandpromenader är aldrig slumpmässiga eller
planlösa egentligen, då målen för min vandring styrs
efterhand av de intryck jag får  under mitt strövande.

Förresten, finns det något i naturen, som är slumpmässigt ?

Naturligtvis stannade jag upp och fick  min kamera i
färdigställning. Man kan ju aldrig veta, vad som skulle
komma att utspelas.

Kråkor är skygga och försiktiga djur, som reagerar
snabbt,  vid det minsta de anser,  som varande en fara.

Därför höll jag mig på ca 75 m behörigt avstånd. Tyvärr
inte bra av fototekniska skäl.
Som varande amatörfotograf,  vill jag alltid försöka
komma så nära objektet, för att få så bra teknisk kvalitet
som det är möjligt .
Du ska veta,  att jag har mycket enkel utrustning, som jag
använder, då jag fotograferar.

Hursomhelst,  både jag och kråkan verkade fundera,
på vad som skulle hända…

Den stod länge och studerade terrängen, innan den agerade.

Nu kommer det oförutsägbara och oväntade…

Kråkan kunde enkelt gjort  ett par vingslag och parkerat
sig på toppen.

Men ingalunda, den flaxade frasande upp 1.5  meter och
landade i sanddynbranten,
kollade terrängen och påbörjade
därefter en energisk och målmedveten klättring mot
den hägrande toppen.

Varför flög den inte upp till toppen genast ?

Kråkan agerade som en bergsbestigare,  predestinerad att
bestiga K2
eller Annapurna i Himalaya.
Fast nu var det en sanddyn vid Laholmsbukten vid
Kattegatts strand.

Han,  jag tror kråkan var en herre, valde noga vandringsväg,
som han fokuserat följde längs en kant på sanddynens framsida.

Halvvägs upp traverserade han en sandrygg för att
komma i
bättre läge inför slutattacken mot toppen.

En kråka tar långa, bestämda  steg.
En kråka lyfter sina ben nästan lika högt som de
väldresserade nordkoreanska robotliknande
soldaterna, vilka vi kan se  under parader i sin
bisarra
“Goosestepping”.

Kråkan kom till en av topparna, såg sig omkring och
konstaterade, 
att om han fortsatte lite söderut, fanns
där ännu en topp
på sanddynen, vilken var en halvmeter
högre.

Alltså beslöt kråkan,  att utmaningar är till för att antas
och begav sig av mot den hägrande toppen.

Efter denna alpina prestation gjorde gjorde denna kråka
det något oväntade…

Jag menar,  efter denna bergsbestigning borde ju fågeln
njutit segerns sötma av sin alpina prestation…inte för
att kråkan skulle plantera sitt hemlands flagga eller ta
en “Selfie” på toppen, men i alla fall stanna där en stund.

Men icke. Kråkan såg sig om längs de fria horisonterna
under ett kort ögonblick,
knäade lite för att kunna
skjuta ifrån i starten och lättade för  att åter snabbt flyga
ner och landa i sanden
framför den dyn, som fågeln under
stor möda nyss bestigit !

Till vilken nytta,  undrar ju jag,  som rationellt tänkande
betraktare, klättrade han upp för att därefter omedelbart
flyga ner till utgångspunkten ?

Ja, jag borde väl tillhöra någon inom kråksläktet för att
kunna
förstå kråklogiken.

Men jag undrar, vad är det, som  får en kråka att promenera
uppför
en sanddyn vid Laholmsbukten i stället för att göra ett
par vingslag ?

Det är nog ett naturens mysterium, som vi människor
har att begrunda. Om vi vetat allt…tänk så tråkigt att inte
kunna se framåt mot något nytt ! Alla våra drömmar
hade ju tagit slut…

Om du tycker denna berättelsen,  är något, som påminner
om att koka soppa på en spik, kan jag ge  dig delvis rätt.

Men hade jag inte varit på plats,  hade det ju aldrig
hänt eller hur ?

Min lilla historia har beröringspunkter med
Schrödingers Katt, som beskriver ett, låt oss kalla det,
fenomen inom kvantmekaniken.

Detta snuddar vid kvantfysikens lagar en aning eller hur ?
Men du behöver inte,  ta allt jag skriver bokstavligt…

Men medge att sambandet mellan en vanlig fältkråka och
delar av Kvantmekanikens grundteori kan vara ett hisnande
tankeexperiment !

Här några enkla  ögonblick ur en kråkas liv dokumenterat av
min Sony med 3o0 mm Zoom på 75 m avstånd.

Se inlägget som en helhet. Alltså text och bild hörande ihop.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här blev jag varse en till synes fundersam kråka.
Flyga, promenera i sanden eller följa trätrallen
och då kunna hålla sig i räcket…för att nå toppen…

Hon hukar för att ta sats inför en start…

…så den kan flyga landa 1 meter upp för dynkanten…

…där han tog sig ytterligare en funderare.

…innan han beträder promenaden, som mot skyarna bär…

…iväg längs kanten med sträckt hals…

Du ser han tar rejäla kliv…

 

Kråkan lyfter sitt ben som i en capriole….eller som en töltande islandshäst…

Håhåjaja,  detta tar på krafterna…

Men friskt mod,  målmedvetet uppåt !

Lite hinder på vägen måste man som kråka absolvera…

…genom att sätta ena foten framför den andra…

Nu börjar jag ana slutet…

…på min bestigning…

…så det gäller att mobilisera krafterna…

..inför den sista ansträngningen…

…till den förmodade toppen.

nu snart…

…ett sista steg…

Nu är jag på toppen…eller ?

Nä minsann, det finns en topp som är en halv m högre…

..klart jag måste klara den !

…trots blåst och syrebrist på denna höjden…

The last steps to be taken before the summit !

Nu ser jag slutet…

En kråka på toppen…

Som efter att ha sett sig om under 2 sekunder lättade…

…och flög ner till den plats varifrån han startade sin klättring, därmed skapande
viss oordning i åskådarens hjärna vilket  skapade den kråkfilosofiska frågan: Varför ?

 

 

Kategorier
Teknik, allmän

ASTROFYSIKERN STEPHEN HAWKINGS ÄR DÖD

 

 

 

 

En  vetenskapens nytänkare och djärv teoretiker .

 

 

 

 

Professor Stephen Hawkings har avlidit i Cambridge 76 år gammal.

När Hawkings var 21 år gammal,  blev han diagnostiserad med ALS,
som är en neurologisk sjukdom,  vilken  förlamar musklerna.

Han mottog diagnosen och blev deprimerad. Men då han märkte,
att han kunde, trots sjukdomen, fortsätta sitt vetenskapliga arbete,
återfick han energin och entusiasmen.

Han är en av vår tids största teoretiker, då det gäller förståelsen
och teorierna att kunna knyta och integrera  Kvantmekaniken
med Einsteins Relativitetsteorier .

Det han visade stort intresse för,  var det,  som kallas “Svarta hål”
i rymden.
Hawkings senare teorier om svarta hål är, att den materia och energi
som uppslukas av Svarta Hål kommer att hamna i oordning.

Ett kollapsat svart hål, hävdar Hawkings, har i sig bevarat all information
om det,  som sugits in i det.

Denna information, om ordningen av det som sugits in,
finns kvar som en aura. Ungefär som om du tänker dig  det som
ett pussel med ofattbart många bitar, vilkas placering bestäms av
ett program, för att det ska bli förståeligt.

Tänk dig,  att det är detta programmet,  som finns kvar.
Det är bara det,  att alla ettor och nollor i programmet är
slumpmässigt placerade och man måste alltså avkodifiera datan,
för att förstå detta gigantiska pussel och kunna återskapa det.

Hawkings gav ut en bok som heter: “A Brief History Of Time”.
Den blev en bestseller. Jag har läst den, utan att förstå allt,
men den gav mig en förståelse, i någon mån,  av Hawkings vetenskapliga
teorier om att gränser för tid och rum inte existerar.

Professor Stephen Hawkings var en av människorna,  som försökte
att föra
oss närmare allts sammanhang.

Här kan du läsa en bra artikel om Stephen Hawkings.