Jag höll på att säga, att aldrig får man vara glad, då man kollar yr.no:s 10 dygnsprognos för vårt väder…
Regn, sydvästliga kraftiga vindar, grått och dystert förmörkar sinnet, för oss som vill ut och flyga.
Men det finns så mycket annat att göra,vilket är upplyftande. I alla fall på mig.
Till exempel då jag varit ute och lagt vantarna på en packe bra böcker.
Då kan jag självgott placera mig i min fåtölj, tända läslampan
och börja min läsfrossa.
En av böckerna var en bok av en mina favoritförfattare och illustratörer; Gunnar Brusewitz.
Titeln “Hemma vid Fågelsången”. En imponerande skildring av naturåret.
Han skriver lika bra som Harry Martinsson. Inte ett onödigt
ord då han lågmält och utredande beskriver sin natur.
Att han är en av våra främsta illustratörer och tecknare av vår svenska natur, det gör inte boken sämre.
Gunnar Brusewitz dog 2004 80 år gammal.
Men min oroliga själ kan inte sitta en hel dag försjunken
i en bok. Även om jag mycket väl skulle stå ut med det….jag måste
ut och få lite motion, så den gamla…kroppen inte stelnar till.
För mig är det en självklarhet att ta mig till stranden för dels motionens skull och dels för att skapa energi hos mig, genom alla sinnesintrycken jag får under min promenad.
Min expedition startar vid parkeringen Tönnersa Strand.
Ner till strandkanten och marsch mot Lagaoset.
Motvind ca 12-14 m/sek och duggregn. Men vadå ? Det är bara att streta på.
Belöningen får jag då jag vänder vid Lagaoset och
går tillbaka norrut mot målet Genevadsåns mynning
vid Laxvik.
Då har jag medvind och kan fotografera, utan att
kameran blir alltför blöt.
Hela stranden full av skum. Som inte beror på, att vi har diskat med för mycket Yes, utan det beror på en alg, som heter Phaeocystis. Algen har ett proteinhaltigt
geléhölje, som slås sönder och piskas till vitt skum i
bränningarna.
Jag var alldeles ensam på hela strandremsan.
Inga människor, inga hundar. Det fanns knappt en
fågel mer än ett par trutar, som vinden oblygt tumlade
iväg med i turbulensen längs dynkanten.
Det känns lite, som om vi ligger i startgroparna inför
våren och med dess anländande flyttfåglar.
Visserligen såg jag för tre dagar sen 5 strandpipare, som flög i sin nervösa stil längs strandkanten avbrutet av snabba matsök.
Efter framkomsten till Genevadsån korsade jag
densamma via den groteska bron och kunde anträda
promenaden söderut mot parkeringen längs ån,
vilken är flankerad av alar. Alarna är en art, som
breder ut sig, konstigt nog, med tanke på att
våtmarkerna minskar.
Stigen var välströsslad av ett lager alkottar. Överflödet
ska säkra släktets fortbestånd.
Sådan är det i naturen.
Då jag promenerade längs E6, blev jag påmind om den vanvettiga långtradartrafiken, som obönhörligt maler på
likt ett PaterNosterverk som skenar.
En bit framför mig hade jag en yngre man med, heter
det gåstavar, som arbetade med hastigheten som synålen
i en symaskin och mitt mål blev ju genast att passera honom.
Sista 5 km la jag in högsta växeln, utan stavar och passerade mannen med god fart.
Om du promenerar och målmedvetet ökar hastighet och steglängd, kommer du att bli överraskad av, hur fort du tar dig fram.
Du behöver inte springa med hörlurar från din mobiltelefon i öronen, stegräknare på armen och kroppsnära spandexkläder som de riktiga blodhingstarna gör.
Jag minns en gång, då en sådan passerade mig under
ett av mina strövtåg. Hans passerande förebådades av
den intensiva lukten av liniment, eller som vi brukade
säga “Racerolja”…
Lukten låg 10 m före honom…
Efter 2 timmar och lite till anlände jag ganska belåten till min bil med lite bilder i min kamera, som fångat
några av mina ögonblick under 9 km strövande .
Fast ljuset var visset, somvanligt, då jag plåtar.
Men såedemede !
Häng med på turen om du har lust !
Alla får ge sig för vinden oavsett…
Tre meters höjd…sen är det stopp.
Länsstyrelsen har återställt dynområdet i naturreservatet.
…och allt det vita tack vare en alg…
Japp, det stämmer. Att det i huvudsak varit sydvästlig vind.
Ett hornförsett beläte i sanden…
Sommarstuga med luftig konstruktion och grindstolpar… Renoveringsobjekt.
Om du har behov att kontemplera, då har en solitär bänk här.
Är det Brooklyn Bridge ?? Den monstruösa bron över Genevadsån…
Genevadsån flyter försiktigt framåt som en halländsk Ganges brunfärgad av passerade lermarker.
En djungel av alar.
…och vildkaprifolen slår ut sin håriga blad.
Kaprifolen säger till vandraren, att den är ett förebud om vår
Ja, det är grönt.
Mycket regn ger höga flöden. Inte jordens undergång, även om kvällspress och tv vill övertyga oss om det.
Eftersom det inte är vare sig hang- eller termikflygväder
och jag inte vill gå hemma och bita på naglarna, for jag
till stranden av Laholmsbukten.
Det är en plats jag gärna besöker, vilket medför, att jag
är där nästan varje dag, då en promenad och de upplevelser
jag får, är en lisa för själen.
Jag känner mig vitaliserad både själsligt och kroppsligt
efter en promenad där.
Det som gör att jag och andra som brukar promenera
där blir revitaliserade, är att vi har en fri horisont i havet.
För mig ochandra betyder detta ofantligt mycket och
denna betydelse blir större, ju äldre vi blir.
Jag tackar Gud, att jag inte bor omgiven av mörk och
dyster granskog, utan att jag kan lyfta blicken och se
en horisont som öppnar upp för visioner och fantasi.
Vädret var grått och dystert, men jag tänkte som så, att det händer säkert något oväntat i dag också.
På stranden var jag nästan ensam, så när som en kvinna med 4 lösspringande hundar. Stranden ingår i ett
naturvårdsområde och där är förbjudet att hundar lösa.
Men det gäller tydligen inte alla. Jag ville inte påpeka
faktumet ,att hundar ska hållas i koppel, då det just nu
inte är häckningssäsong för fåglar.
Min promenad tog mig, från det jag brukar kalla
“Det ständigt föränderliga Lagaoset”, vidare norrut
just i strandkanten.
Eftersom vi inte har haft en enda riktig höststorm än,
har det inte spolats upp något intressant på stranden
i stort sett. I år har vi knappt haft en kuling ens vid Hallandskusten.
Det kanske kommer nu, då jetströmmen har flyttat
på sig. Vi är lovade ett väderomslag till kallare väder och därvid nordliga vindar.
Efter en km promenad observerade jag något, som låg i strandkanten 100 meter bort. Min första slutsats var, att det kunde vara en utlekt laxhane, men det var det inte.
Det var en något sällsynt gäst i Laholmsbukten, som inte syns så ofta, en klumpfisk.
Denna märkliga fisk, både vad gäller utseendet och
beteendet. Fisken vägde ca 10 kg och såg frisk ut utan synliga
skador. Klumpfisken är inte världens bästa simmare i svenska
vatten, så den kanske bara har spolats iland, eller så
har den fått en sötvattenchock i Lagans vatten, som
flyter norrut längs Laholmsbukten.
Klumpfisken blev fotograferad och jag informerade
fiskbasen.se om det jag funnit.
Således ett lite oväntat fynd. Den största klumpfisk
man fångat i svenska vatten vägde 375 kg. De kan dock
i varmare vatten väga upp till 2500 kg !
Jag såg inga fåglar som sträckte, utan de enda fåglarna
som uppehöll vid stranden var de vanliga matoppertunisterna
kråkor och havstrutar.
Det blev lite bilder, på det jag såg under min promenad,
som varade i 1.5 timma.
Om du vill se några ögonblick från mitt strövtåg så häng
med det är gratis !
En liten planta, som vägrar erkänna det är senhöst, en Saltarv.
En som inte klarade det ända upp…
Ett litet strå – vind – tid. Slutligen skapades det en cirkel. Ett tecken som visar, att det blåst mest sydostlig vind på sistone.
Denna gamle tjurbocken var lika vresig, som då jag sist gick förbi.
Jag fick en skymt av den Huvudlöse Strandcrawlarern, då han körde högerarmen i sanden för att snabbt kunna försvinna.
Dagens överraskning; En Klumpfisk i strandkanten. Märklig fisk på alla sätt. Inte helt ovanlig i våra vatten. Dock ser man den sällan.
Lagaosets skarpa näsa, som är under ständig och snabb omskapning.
Du ser själv att du har valet; barkad eller obarkad alstock.
Förstår du det är rofyllt att gå längs havskanten här ?
Ser du ryggfenan på knölvalen bakom sandreveln…eller
…är det en våg ?
En strandad manet, vars färger fortfarande är att ana…
Ännu en bild på Klumpfisken.
En knubbsäl ligger på stranden och utgör nu föda för fåglar. Det är naturens kretslopp. Inget går tillspillo. Tänk om vi människor hade lärt oss ?
Jag såg en liten välslipad träbit på stranden. Undrar hur länge den flutit omkring på sin resa utan mål ? Det måste ha varit länge då träbiten var impregnerad med tjockolja, som hindrar den från att ruttna och brytas ner. Tänk om träbiten kunde berätta, var den växt
och hur den hade rest ..
Det var några dagar sen, jag gick vid stranden, beroende på att jag varit ute i en vecka i stort för att plocka svamp.
I dag var det lagom grått väder för att gå ut en runda längs Laholmsbuktens strand och sedan avsluta med en skogsvandring tillbaka till bilen.
Min bil parkerade jag vid parkeringen Lagaoset. Sedan är det nära att gå ner till Lagan.
Längs stigen ner mot Lagan finns det på vänster sida
tallar, som är hårt tuktade av den eviga vinden.
Vinden tycks ha vissa regler för hur höga tallarna
kan bli…
Hit men inte längre säger vinden och det ser man,
då det ser ut som om trädens kronor vore snaggade
med en maskin.
Deras kronor är platta som frisyren på en USMC-soldat
1960.
Detta fenomen har tvingat fram fantastiska former
i trädens lägre grenverk.
Jag har fotograferat detta förut. Bäst är om du går dit för att uppleva det själv.
Tänk om vi människor hade varit lika idoga,
som vinden är, då det gäller att förändra något ?
Min ingressbild ovan vill jag ska utstråla en känsla,
som ger dig ro i sinnet och tid för att bromsa upp
dina tankar, så du förstår, vad du egentligen tänker…
Lagaoset, som betyder floden Lagans mynning,
är under ständig förändring.
Det sker hela tiden sandflytt orsakad avLagans strömmar,
havet och vinden. Så bli inte överraskad, om du
finner platsen helt annorlunda från en dag till en annan !
Jag gick längs den absolut folktomma stranden riktning
norrut, för jag vet, det dyker alltid upp något intressant.
Jag blev inte heller denna gång besviken.
Den gamle gårdvaren, som har funnits på post vid
Lagaoset i 7 år, han var fortfarande på alerten och
blängde lite ilsket på mig, då jag använde blixt för
att plåta honom…
Diverse mystiska och kanske mytiska djur brukar alltid
dyka upp och stimulera min fantasi.
Utan fantasi har du inga drömmar…vad har du då att leva för ?
Under promenaden vid den absoluta strandkanten skrämde en gigantisk, ja jag säger gigantisk, lax nästan slag på mig, då jag stötte den just i strandkanten.
En kraftig plums en meter från mina fötter resulterade
i en stor virvel av sand och en stor skugga, som försvann
i det grunda vattnet över en sandrevel ut i havet.
Mitt hjärta slog i alla fall några extra slag, då det skedde
fullständigt överraskande.
Då jag såg den simma iväg, som en lång mörk skugga
skapande en våg ovanför sig, var min första tanke,
att detta måste vara en knubbsäl…eller en tonfisk…
men efter att jag lugnat mig, förstod jag det var en
jättelax.
Tonfisk har uppträtt de senaste tre åren i södra Kattegatt
i större stim, så tanken på tonfisk var inte helt galen.
Fast en tonfisk tror jag inte uppehåller sig så nära stranden.
Vattendjupet vid strandkanten var knappt en meter, på grund av att Lagan eroderar kanten och skapar en ränna med djupare vatten än normalt.
När jag hämtat mig från denna häftiga upplevelse
fortsatte jag längs kanten norrut riktning Laxvik och
hittade en nyss ilandspolad havsöring på ca 5 kg.
Öringen var blank.
Vitfågel och andra matoppertunister hade just börjat kalasa på den.
Jag undrade ju, vad som hänt ?
Men det är klart, även fiskar blir sjuka och dör.
Efter ytterligare 25 m fann jag en utlekt laxhanne, så kallad
“Besa” på ca 7-8 kg. Han var antagligen på väg ut ur Lagan,
eller något av dess biflöden efter lek.
Men han orkade inte efter älskogen
Han var mera illa medfaren och hade säkert legat död i sjön i mer än ett dygn.
Platsen där jag fann fiskarna, var där Lagan sveper längs
med stranden norrut, så det är sötvatten där.
Nåväl, promenaden fortsatte och på stranden låg en ganska nyilandspolad knubbsäl. Det är inte ovanligt att finna döda sälar på stranden. Vi har en relativt stor knubbsälspopulation längs stränderna i Halland och de ska ju ta vägen någonstans, då det dör i havet.
Efter dessa tre fynd tänkte jag med viss ängslig förväntan,
vad blir nästa objekt jag finner ?
Jag såg en gammal grön militärmössa på stranden,
drog efter andan och tursamt nog fanns det inget huvud
eller kropp till den…
Då jag promenerar här nästan varje dag, ser jag hur
naturen förändras. Sanddynerna minskar och ökar.
Det börjar växa björkar på dynernas framsida nu.
Det gjorde det inte förut.
Dynerna har aldrig varit så höga, som de är nu. Varje
riktigt ordentlig västlig storm, ser till att dittransporterad
sand bygger upp sanddynerna till förut osedda höjder.
I en av de största dynerna, vid nedgången från parkeringen till stranden, stack en trätrall ut, som en gång badgäster gick på. Den var sen många år begravd, men vinden hade eroderat fram den från sanden.
Trätrallen såg ut som en väg ut i evighet och ingenting.
Vind och sand är Pater Nosterverksom kör kontinuerliga
skift utan att förtröttas.
Under mitt gående i skogen kunde jag se, hur effektivt
fåren och hästarna hade betat av växtligheten inom
det nytt inhägnade området.
Dessa djur är utomordentliga miljövårdare.
Jag mötte inte en mänsklig varelse på hela promenaden.
Tillbaka till bilen, aningen stel i benen, vände jag kosan
hemåt nöjd med intryck och frisk luft och med mina
batterier nyladdade.
Även hemvägen bjöd på natur. Vid Fladje Gård stod 8
rådjur och betade i brodden av det höstsådda vetet.
Just vid denna tid kan du få se större flockar av rådjur på åkrarna. Jag ångrar jag inte stannade och fotograferade, då djuren stod på en liten ås och bildade vackra siluetter mot skyn.
Här är några bilder som ingår i bildspelet nedan med lite
förklaringar.
Om du vill, häng med !
Den gamle gårdvaren har bevakat Lagaoset nu i 7 år
och sitter lika stabilt som tiggarna utanför Maxi.
Se hur naturen strävar uppåt mot ljuset. Ser ut som julgranar från de översta grenarna.
Det är ett hårt liv, sa dessa till mig…men vi dansar ibland en glad hambo tillsammans…
Den vanvettiga lastbilstrafiken skapar en solid och mycket störande bullermatta, som i den ostliga vinden hördes bra nere vid stranden. Kan man inte uppfinna mer
tystgående däck ? Eller bygga en järnväg på mittrenen…
Detta är den otrevliga Sandoppertunisten, som ligger med sin näsa i vädret
väntande på sin chans…En art alltför välkänd som ständigt utnyttjar andra,
men som aldrig skulle hjälpa någon i hans omgivning.
Det latinska namnent är Oppertunistus Gigantae Hypocrisis.
Är detta en knubbsäl ?
Detta är en knubbsäl. Fotograferad i regndiset på 200 m avstånd.
Denna spensliga individ stod på öronen, då han skulle ta sig uppför
en sanddyn och hamnade alltså på rygg med paddlande ben och armar i vädret.
Halsstarren sticker upp huvudet ur sanden, kollar läget och frågar: “Har de vatt nåt”?
Den större Krafsaren med fru och barn kopplar av i sanden…
Strandens Surikater, fast här kallas de helt enkelt De Långhalsade Strandspanarna. Mannen med stolt hållning och kvinnan beundrande sin reslige man tillsammans
med två av sina barn, som ännu inte utvecklat sina långa halsar…
Denna individen blev så förvånad, då jag fotograferade honom i våras, att han tappade hakan. Han har inte återhämtat sig än…
Knubbsäl som om inte vandrat vidare, så i alla fall gått iland för gott.
En utlekt stor laxhanne, ca 7-8 kg. Det verkar, som om den var drabbad av parasiter
eller svamp. Undrar vad den vägde, då den gick upp i Lagan för att leka ? Kanske 12 kg ?
En nyss ilandfluten havsöring på 4-5 kg.
Lagan flyter längs stranden och deponera det som flyter med.
“November” ? Bryr mig inte, jag blommar i alla fall !
Jag undrar om Elsa Beskow blev inspirerad av styvmorsviolen, då hon ritade kläderna och särskilt bahytterna i sagan om
Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå ? Hette inte hunden Prick…
Vi fick ett lågtryck över oss i veckan som producerade
varmfronter med mycket Stratusmoln.
Som du vet, är ju karaktären på ett Stratus,ett moln
med regn.
Vinden friskade på till 10-14 m/sek.
Som det kallas i Norge blev det “Liten kuling”.
Detta namnet beskriver vindstyrkan, frisk bris,
mera målande, tycker jag.
Eftersom jag är född och uppväxt vid ett hav, dras
jag till stränderna, då vinden ökar och vågorna
rullar in med allt högre höjd och kraft.
Det blir och är en fysisk och sinnlig upplevelse för
mig.
Min resa gick först till stranden söder om Halmstad.
Vågorna inte speciellt höga, då vinden var nordvästlig. Under min spaning ut över det hastigt andandes havet,
tycktes jag skymta en säls blanka huvud…
Fram med kameran men till minbesvikelse var det
inte en knubbsäl jag hade i sökaren utan en surfare
med sin bräda.
Två av surfentusiasterna höll till vid Handikappbadet,
där de ibland fick uppleva vågor med lite höjd, vilka
dög att rida och uppleva friheten på.
15 grader i vattnet…krävde våtdräkter, vilket gjorde,
att de på avstånd till förvillelse liknade sälar.
Min färd forstsatte söderut mot Fylleåns mynning,
där jag brukar spana på fåglar och njuta den fria
horisonten.
Nu var det ingen trängsel i det oroliga lufthavet
med fjäderklädda varelser.
Ett par vilsnastorskarvar vevade sig obestämt fram
i motvinden och några småfåglar flög upp framför
mina fötter under min promenad.
Jag ber om ursäkt om jag störde er !
Just då jag lämnade stranden och hade fotograferat
färdigt, kom regnet och vätte ner stenarna med droppar,
vilka snabbt blev nervätta och blänkte.
Det blev signalen för mig till att avbryta exkursionen
och dra mig hemåt till skyl och skydd.
På hemvägen observerade jag kanadagäss, grågäss
och fiskmås, som var och en på sitt sätt hade ordnat
sig på åkrarna i nästan militär ordning.
Eftermiddagen blev en upplevelse, som trots vädret,
blev positiv.
Jag får intryck, som får min hjärna att fundera. Är inte upplevelser en stor del av våra liv ?
Några ögonblick från mitt möte med havet,
om du orkar…
En knubbsäl ?
Nä, två surfentusiaster som lögade sig i böljorna…
Våglek…
Vågskvalp…
Våg med lockigt hår…
En brädseglare som rider i horisonten som en fjäril…
…med till synes irrationella hackiga rörelser.
Skummet glider av klipporna efter en kaskad av sönderslaget vatten.
Ett brusande hav…jag kan inte vara utan dess lukt,
dess mäktiga ljud och dess oförutsägbara rörelser..
…utan hav blir det inget liv…säger storskarven,
som ror sig sakta framåt i motvinden.
“Följ mig”, säger molngatan, “Så kommer du till Halmstad” !
Skummet yr vid Påarp
Strandkål. Just nu rikligt förekommande. Duger att äta om så önskas.
Regnet kom som att vrida på en kran och blötte stenarna blanka snabbt….
…kanske därför fiskmåsen körde huvudet i jorden…
Kanadagäss, fiskmås och grågäss har ställt upp sig i den friska vinden, Var och en på sitt sätt.
Jag har funderat lite på platser att utöva friflyg på. Det jag kommit på, är att det är tur för vår hobby, att vi överhuvudtaget kan finna en plats att flyga på.
Att flyga friflyg ställer krav på terrängens karaktär och att det finns fria ytor.
Som tidigare skrivits är det en gåva från skyn… att Bo-Eskil lyckats utverka tillstånd för vår tävling på Bollerup Lantbruksgymnasiums marker.
Alla OT-piloter och OT-intresserade skickar en tacksamhetens tanke till ordföranden i SMOS.
Som vanligt kommenterar jag sparsamt, för jag hoppas, du ser budskapet med mina bilder.
Säkert kommer det med dubbletter, men bättre fem
för mycket än en för lite.
Om någon vill ha bild i full storlek, så kan du maila mig. Adressen finner du på min blogg under rubriken: “Welcome to my blog”.
En vacker modell. Jag tycker det vackra sitter i förhållandet mellan vinge och stabbe. För det mesta har modeller som representerar tiden stabbar med lågt Re-Tal. Denna modells konstruktör har tänkt till, vilket gett bättre flygegenskaper.
Utan spaning ingen aning…
Martin och Fredde.
Lars reder ut det…
Matti en duktig modellflygare med mycket erfarenhet och kunnighet.
…för att kunna göra upp om titlarna inom mästerskapen för OT-Friflyg.
Att tävlingen hölls vid Bollerup, som Bo-Eskil hade ordnat, berodde på att ett dåligt beslut fattats i riksdagen, att de militära övningsfälten inte får användas av civilpersoner…
Ett märkligt och ihåligt beslut, som inte ens Fortifikationsverket kan hantera.
Vi får se vad som händer, för Rinkaby är det absolut bästa stället för ett friflygmästerskap.
Jag åkte ner till Bollerup på fredagen, därför det var den enda av de tre tävlingsdagarna, vilken jag kunde vara där.
Som pensionär är som alla vet, de flesta dagarna inbokade…
Väderläget fredag var ca 23 C, vind VSV 4-7 m/sek och 2/8 Cu.
Vinden lite för stark, men det var gott om lättflugen termik.
Platsen var bra, där man tagit skörden och där man nu hade en klövervall. Alltså skonsamt att landa i. Dessutom var det stora ytor, då modellerna drev iväg i vinden.
Jag gick runt och fotograferade i 5 timmar med min enkla utrustning.
Personligen strävar jag inte efter teknisk perfektion, för det klarar jag inte. Jag har inte tid att klabba med alla
inställningar. I stället vill jag fånga ögonblicket mer eller mindre, för att få en bild som kan skapa en känsla hos betraktaren.
Med betraktare avser jag en person med viss kunskap om friflyg.
Jag kommer att publicera 150-200 bilder i 4-5 poster.
Bilderna kommer i hyfsad tidsföljd i regel utan kommentar, för jag vill inte avslöja min okunskap, väl vetande att mina
besökare besitter oändliga kunskaper om OT-Friflyg.
Under dagen såg jag inte en enda haveri…och alla piloter var nöjda… och glada. Resultatlistor finner du så småningom här.
Här kommer bilder, för jag vet bilder…det vill mina gäster på bloggen ha.
Jag gjorde så gott jag kunde som fotograf…
…och det kommer säkert att dyka upp dubletter…but who cares ?
Briefing fredagsmorgonen Bollerup
De som gjorde det…
Fliteline Bollerup
Så här såg marken ut.
Fredde och Martin…
Martin pillemarisk ?
Fredde…en ung pojk, som alltid sprider glädje !
En liten skalmodell…är inte stor…
…men den flyger !
Per Q:s kärra får inställt motorns komp och bränslenål.
“Vänta tills ni får se den flyga ” !
Ett strävsamt par på väg ut…i rödklövern…
Lars med fru.
Lars kärra på linan.
Jo, det var en klövervall.
Att flyga…bild 1.
bild 2
bild 3
bild 4
bild 5
bild 6
bild 7…en fena
Flyg !!
matti suomalaiset ilmailijat
Eskos modell
Esko en modellflygare från broderlandet Finland som behärskar att bygga och flyga.
Jag blev betagen av modellen…
…eftersom jag ibland är estet…
Lars-Erik ger sin Slicker 50 en uppiggande spruta intravenöst inför starten… Off she goes…Ett ganska osannolikt utseende på en flygapparat. Men det är erfarenheten, som säger, att ett plan i denna klassen ska se ut ungefär så här för att flyga bra. Planet har passerat färgvallen. Landskapsfågeln…gladan. Andrea håller sin “Hector” i strama tyglar… Aktivt luftrum…
S-31 Supermarine Spitfire. Reginald Mitchells mästerverk. Bilden säger mig mycket.Per Q kollar sin motor…övervakad av frun…
Ibland sätter vädret en käpp i hjulet även för mig. Trots jag är kroniskt flygsugen, finns det gränser.
Till exempel som det är nu med 10-12 m/sek VNV
Jag är ingen självplågare, som drar till HH för att
flyga hang under rådande vind och framför allt rådande
temperatur. Denna senvår har vi ca 10 grader.
Att modellflyga vill jag att det ska vara en positiv
och angenäm upplevelse.
Inte att jag ska stå med rinnande ögon, genomblåst med en modell galopperande i turbulensen på
Hovs Hallar.
Nä, jag bidar min tid för den kommer. Vi kan förvänta
ett väderomslag om ett par dagar med markant höjning
av temperaturen. Fast det innebär också nederbörd,
då olika luftmassor möts och det bildas fronter,
som passera vårt land.
Men det gör inget att det regnar. Vi behöver få 500 mm, för att våra grundvattennivåer ska återhämta sig.
Å andra sidan talade jag med en ägare av ett större jordbruksföretag häromdagen och han sa att denna
våren har vädret i de flesta avseenden varit perfekt. Han tog just nu sin första vallskörd, som artat sig bra.
Håller sig vädret kommer nästa skärd av vallarna att bli ännu bättre vad gäller protein, socker och andra
näringsämnen.
Så vad gör jag, om jag inte kommer ut och flyger ? Tja, man kan ju alltid ladda ackar som terapi…men jag föredrar att promenera eller cykla.
Så det blev en vända ner till stranden. Där jag i
strandskogen såg att länsstyrelsen släppt ut hästarna i
området, så de kan hålla ner beväxningen.
Om 14 dagar kan vi nog förvänta oss att se fårflocken,
som är en utmärkt maskin att hållande nere slyn.
Ibland längtar jag efter en riktigt rejäl storm… …därför det skapar möjligheter.
En storm transporterar upp nya fynd på stranden,
vilka brukar vara objekt att fotografera, då de
stimulerar min och kanske betraktares fantasi
med sin former och uttryckssätt.
Vi har haft liten kuling på sista tiden, men fynden
har varit glesa vid Laholmsbuktens stränder.
Det jag funnit, är något överraskande bärnsten.
Vad jag nu ska ha det till…
Vill jag samla bärnsten, gör jag det enklast vid
Ravlunda-Kivikstrakten.
Vad man som betraktare märker, oavsett om det
varit storm eller inte, är hur kusten ständigt förändras
genom hav och vind. Mynningen av Lagan ser olika ut för nästan varje dag.
Dynkanten förändras genom vindens försorg. Den rasar, eroderar ner och byggs på i ett ständigt Pater Nosterverk.
Det brukar alltid påpekas, hur den stigande havsnivån
förstör kusterna i de klimatängsliga journalisternas
reportage.
Jag har promenerat vid laholmsbukten i 44 år och
inte märkt av de teser som klimatjournalisterna hävdar.
Men jag är ingen expert, bara en enkel iakttagare.
Hur som helst, i stället för flyg blev det promenad på en enslig strand endast beledsagad av gråtrut och
förbisträckande storskarvar.
Lite bilder blev det oxå..
Har du lust så häng med och kolla bilderna !
Sandskummaren var märkbart fokuserat på något…
Två kvistar är mer än en stock…ja du förstår vad jag knyter an till.
Laholmsbukten mot Hovs Hallars näsa.
Den dubbelpucklade spetsnäsan låg och blängde…
Den större spetsnosade strandkotten på ständig jakt efter något ätbart.
“Hej, kom och ge mig lite hjälp” !
Jaha…du får själv artbestämma !
Bay Of Skulls
Lagans mynning i Kattegatt.
liten uppdatering…
Jag ändrade mig framemot eftermiddagen. Vädret bättrade sig, vilket innebar mindre vind och temperaturen steg till något behagligare läge.
Egentligen skulle jag bara ta en extra promenad i dag vid stranden, men flygsuget var för starkt och då jag hade min Spirit i bilen, fortsatte jag till Hovs Hallar.
Parkerade på en ganska tom parkering, förutom de
sedvanliga tyska husbilarna förstås, monterade modellen
och promenerade ner till Segeltorpshanget.
Vädret var soligt och vinden ca 5 m/sek rakt på.
Kan inte bli bättre, så jag fick 2 timmar i luften helt
problemlöst.
Efter flygningen spankulerade jag omkring och tog några bilder.
Bilderna kommer här och de är tagna vid 16-tiden.
Så du ser…man ska aldrig säga aldrig …då det gäller modellflyg !
Först några bilder från stranden Laholmsbukten med större
strandpipare och en produkttanker på väg söderut.
Segeltorp
När vi var yngre simmade man ut til stenen och solade , då det var fint väder.
Naturen har startat upp…
Förgätmigej eller…
Havet indikerar ca 5.5 m/sek genom dess rörelser.
Minns ni när regeringen Palme förbjöd tillverkningen av maskrosvin…?
Havet vid Hovs Hallar antar ibland en medelhavsblå färg.
…och beslöt sig för att gå till fots, eller i alla fall till klos, upp till toppen på den högsta sanddyntoppen vid Tönnersa
Strand vid Laholmsbukten.
Under mina strövtåg och naturpromenader vid stranden
är jag alltid lika förväntansfull.
Jag känner mig som en ivrig och nyfiken upptäcktsresande
vid varje tillfälle.
Därför jag vet aldrig,vad som väntar ifråga om upplevelser.
Det är ju det, som gör en promenad i naturvårdsområdet
så spännande.
Alltså det är det oväntade, som stimulerar mina tankar och
fantasi. Att leva utan fantasi skulle göra, att kände mig
intellektuellt snöpt och oförmögen till associationer.
Denna dagen bjöd besökaren på solsken, nästan ingen vind och en lugn havsyta i Laholmsbukten.
Det tillsammans, skapar en ro och ett lugn, som vi 2019 års människor behöver. Att vi kan komma bort från pressen från all information, som det anses nödvändigt vi ständigt matas med och håller oss uppdaterade…
Jag frågar mig ibland uppdaterade till vad ??
Varför är det nödvändigt ? Mitt mål är att leva i den reella världen, jag vill inte sväva i en virtuell låtsasvärld bland facebook, bonde söker fru eller lyxfällan.
Ett sätt att finnas i verkligheten är för mig att ströva vid stranden.
Jag behöver inga mål…upplevelserna kommer till mig
under min promenad. Detta händer, om du har ett öppet sinne för dina intryck.
Personligen behöver jag inte se något uppseendeväckande, vilket skulle skapa gigantiska rubriker hos kvällstidnings-
-träskets löpsedlar.
Jag kan se små saker, som jag noterar i min hjärnas
ramminne… vilket får min fantasi att flöda.
Fantasin är mina tankars smörjmedel och katalysator
till min förmåga att associera !
Under dagens till synes planlösa vandring, fångades min
blick av en vanlig kråka, vilken stod i sanden och blickade ?
upp mot en av de högsta sanddynernas topp.
Mina strandpromenader är aldrig slumpmässiga eller planlösa egentligen, då målen för min vandring styrs efterhand av de intryck jag får under mitt strövande.
Förresten, finns det något i naturen, som är slumpmässigt ?
Naturligtvis stannade jag upp och fick min kamera i färdigställning. Man kan ju aldrig veta, vad som skulle
komma att utspelas.
Kråkor är skygga och försiktiga djur, somreagerar
snabbt, vid det minsta de anser, som varande en fara.
Därför höll jag mig på ca 75 m behörigt avstånd. Tyvärr
inte bra av fototekniska skäl.
Som varande amatörfotograf, vill jag alltid försöka
komma så nära objektet, för att få så bra teknisk kvalitet
som det är möjligt .
Du ska veta, att jag har mycket enkel utrustning, som jag
använder, då jag fotograferar.
Hursomhelst, både jag och kråkan verkade fundera,
på vad som skulle hända…
Den stod länge och studerade terrängen, innan den agerade.
Nu kommer det oförutsägbara och oväntade…
Kråkan kunde enkelt gjort ett par vingslag och parkerat
sig på toppen. Men ingalunda, den flaxade frasande upp 1.5 meter och
landade i sanddynbranten, kollade terrängen och påbörjade
därefter en energisk och målmedveten klättring mot
den hägrande toppen.
Varför flög den inte upp till toppen genast ?
Kråkan agerade som en bergsbestigare, predestinerad att
bestiga K2 eller Annapurna i Himalaya.
Fast nu var det en sanddyn vid Laholmsbukten vid
Kattegatts strand.
Han, jag tror kråkan var en herre, valde noga vandringsväg,
som han fokuserat följde längs en kant på sanddynens framsida.
Halvvägs upp traverserade han en sandrygg för att
komma i bättre läge inför slutattacken mot toppen.
En kråka tar långa, bestämda steg. En kråka lyfter sina ben nästan lika högt som de
väldresserade nordkoreanska robotliknande
soldaterna, vilka vi kan se under parader i sin
bisarra “Goosestepping”.
Kråkan kom till en av topparna, såg sig omkring och
konstaterade, att om han fortsatte lite söderut, fanns
där ännu en topp på sanddynen, vilken var en halvmeter
högre.
Alltså beslöt kråkan, att utmaningar är till för att antas och begav sig av mot den hägrande toppen.
Efter denna alpina prestation gjorde gjorde denna kråka det något oväntade…
Jag menar, efter denna bergsbestigningborde ju fågeln
njutit segerns sötma av sin alpina prestation…inte för
att kråkan skulle plantera sitt hemlands flagga eller ta
en “Selfie” på toppen, men i alla fall stanna där en stund.
Men icke. Kråkan såg sig om längs de fria horisonterna
under ett kort ögonblick, knäade lite för att kunna
skjuta ifrån i starten och lättade för att åter snabbt flyga
ner och landa i sanden framför den dyn, som fågeln under
stor möda nyss bestigit !
Till vilken nytta, undrar ju jag, som rationellt tänkande
betraktare, klättrade han upp för att därefter omedelbart
flyga ner till utgångspunkten ?
Ja, jag borde väl tillhöra någon inom kråksläktet för att
kunna förstå kråklogiken.
Men jag undrar, vad är det, som får en kråka att promenera uppför en sanddyn vid Laholmsbukten i stället för att göra ett par vingslag ?
Det är nog ett naturens mysterium, som vi människor har att begrunda. Om vi vetat allt…tänk så tråkigt att inte
kunna se framåt mot något nytt ! Alla våra drömmar
hade ju tagit slut…
Om du tycker denna berättelsen, är något, som påminner
om att koka soppa på en spik, kan jag ge dig delvis rätt.
Men hade jag inte varit på plats, hade det ju aldrig
hänt eller hur ?
Min lilla historia har beröringspunkter med Schrödingers Katt, som beskriver ett, låt oss kalla det,
fenomen inom kvantmekaniken.
Detta snuddar vid kvantfysikens lagar en aning eller hur ?
Men du behöver inte, ta allt jag skriver bokstavligt…
Men medge att sambandet mellan en vanlig fältkråka och delar av Kvantmekanikens grundteori kan vara ett hisnande tankeexperiment !
Här några enkla ögonblick ur en kråkas liv dokumenterat av
min Sony med 3o0 mm Zoom på 75 m avstånd.
Se inlägget som en helhet. Alltså text och bild hörande ihop.
Här blev jag varse en till synes fundersam kråka.
Flyga, promenera i sanden eller följa trätrallen
och då kunna hålla sig i räcket…för att nå toppen…
Hon hukar för att ta sats inför en start…
…så den kan flyga landa 1 meter upp för dynkanten…
…där han tog sig ytterligare en funderare.
…innan han beträder promenaden, som mot skyarna bär…
…iväg längs kanten med sträckt hals…
Du ser han tar rejäla kliv…
Kråkan lyfter sitt ben som i en capriole….eller som en töltande islandshäst…
Håhåjaja, detta tar på krafterna…
Men friskt mod, målmedvetet uppåt !
Lite hinder på vägen måste man som kråka absolvera…
…genom att sätta ena foten framför den andra…
Nu börjar jag ana slutet…
…på min bestigning…
…så det gäller att mobilisera krafterna…
..inför den sista ansträngningen…
…till den förmodade toppen.
nu snart…
…ett sista steg…
Nu är jag på toppen…eller ?
Nä minsann, det finns en topp som är en halv m högre…
..klart jag måste klara den !
…trots blåst och syrebrist på denna höjden…
The last steps to be taken before the summit !
Nu ser jag slutet…
En kråka på toppen…
Som efter att ha sett sig om under 2 sekunder lättade…
…och flög ner till den plats varifrån han startade sin klättring, därmed skapande
viss oordning i åskådarens hjärna vilket skapade den kråkfilosofiska frågan: Varför ?
Vårt väder har inte känts speciellt inbjudande , så det skulle få mig ut för att flyga med någon
av mina modeller.
Dock käre gäst, det går mot ljusare tider nu. Solen går inte ner klockan 15, utan det dröjer till ca 1620 nu, så håll ut och lev på hoppet, som loppan gör…
Om jag inte kan flyga, kan jag ströva vid stranden.
Förresten har du tänkt på den ganska subtila skillnaden mellan orden promenera, ströva, flanera och promenera ?
Vi har inte upplevt någon riktig höst- eller vinterstorm
under en lång tid nu, även om kvällstidningsträsket
utmålade blåsandet för 14 dagar sen som jordens undergång, varför strandens tillstånd är relativt indifferent.
En rejäl storm rör om och presenterar fynd, vilka kan vara
spännande på strandremsan.
Jag begav mig till stranden vid Laholmsbukten, där Lagan mynnar i Kattegatt. Platsen heter Lagaoset vilket på halländska..bland annat betyder Lagans mynning.
Denna strand är omtyckt av människor, som söker vederkvickelse och ro för att kunna ladda lite själslig
energi och spola hjärnan från halva tankar och som
det heter i Windows “Lösa filfragment”.
Det är en åsikt, jag har mött hos många vandrare
under mina promenader.
Vad som fångar mig personligen vid en havsstrand ?
Det är ljuset, havet och de dofter, vilka vinden och havet
för med sig.
Dessa luktintryck startar hos mig funderingar och
stimulerar min fantasi.
Just i dag var vädret i stort vindstilla, då jag startade
mitt lite planlösa flanerande norrut. Jag var på plats
0830 och möttes av ett blekt lite disigt ljus.
Fram emot 10-tiden manifesterade sig en praktfull halo med sidosolar i skyn. Du kan se bilderna.
Detta är ett fenomen, som uppstår, då solens ljus bryts i
sig högt befinnande iskristaller, vilka kommer att fungera
som ett prisma.
Som du ju vet sen skolan, bryter ett prisma ljuset och
presenterar det i spektrets färger. Det är vackert och
kan ses relativt frekvent.
Speciell vid vintertid då atmosfärens temperatur är
relativt låg.
Jag gjorde inga fynd under min promenad, mer än
att jag lade märke till ganska många ilandflutna maneter,
som låg som mångfärgade glaslinser, just där dagens små
vågor bröt mot strandkanten.
Lagan tillförde Laholmsbukten mycket vatten och det
utströmmande vattnet, fick den svaga dyningen,
som sakta rullade in mot stranden att försynt bryta,
då den mötte Lagans snabbt strömmande vatten.
Då dyningen möter Lagans vatten, kommer dyningen
att bryta. En våg är ju en cirkulär rörelse av vatten och
om den möter strömmande , vatten kommer den att
“överstegras” och bryta.
Lagans vatten flöt glatt porlande längs stranden norrut
med ca 3 knop, vilket man, om man är ovan simmare,
ska ha i åtanke vid sommarens bad.
Jag filmade det försiktiga vågspelet och ska redigera en
film, som jag hoppas får betraktaren att förstå, vad jag
menar med avslappnad miljö. Problemet är att den
“gamla” Moviemaker inte funkar i Win 10.
Tursamt nog, har jag en laptop med XP, där jag kan
editera i gamla Moviemaker. Så stay tuned, det kommer
en video.
I brist på video ska jag trötta dig med bilder…lite info
om bilderna;
Bilderna är tagna med min nyinköpta ifåne. Som jag naturligtvis inte lärt mig hantera då det gäller
kamerainställningar. Vi kan vi hålla i minnet att bilderna togs mellan
0830-1130, vilket betyder motljus och en lågt stående
sol. Därför knackig teknisk kvalitet…
På stranden jag märkt, att ett stigande antal människor går
och letar bärnsten.
Bärnsten förekommer här sparsamt och vill du maximera
chansen att hitta sällsyntheterna här, ska du passa på efter
en storm.
Rota i den ilandflutna tången i strandkanten, då kan du
vara fyndig.
Generellt kan man plocka bärnsten enklast nere vi Skånes
ostkust i trakten av Ravlunda.
Ordet Ravlunda, tror jag, kan härledas till det fornnordiska
ordet “Rav”, vilket betyder just bärnsten.
Hoppa upp och häng med längs stranden av Laholmsbukten, där du kan njuta av en fri horisont !
Jag brukar säga, att de som transporterar sig på E6 njuter av Halland som förtjänar epitetet; “Halland…horisonternas landskap.”
Speciellt då du passerat höjdsträckningen vid Påarp på E6
och du blickar mot havet och Halmstad vid passage.
Några snapshots från mina 3 timmars irrande på stranden kan du finna efter textsjoket.
Deomdetta
Varför glömmer Tina Turner ständigt sin peruk vid Lagaoset ?
Frosten biter sig fast i skuggan som puder på sanden.
Lagans utströmmande vatten skapar svart oro i Laholmsbukten.
Lagan viker norrut parallellt med stranden.
Här ser du, hur den långsamma dyningen bryter, då den möter Lagans snabba vatten.
Ilandflutna grenar får en glasering av is i den svaga kylan.
Solen skapar en skugga som ger en illusion av en man, som bestiger en stege…eller en bild från 1000-talet
utvisande en viking i sin järnhjälm.. Det är bara använda fantasin…fantasin är din verklighets katalysator och smörjmedel.
Ett ilandspolat djur där ryggkotorna sticker upp som varande från en förhistorisk ödla…
Ett rep som hängt i havet ger möjligheter för blåmusslelarver att
etablera sig och växa till . Naturen utnyttjar alla möjligheter !
Ett annat havsdjur som lämnat in på stranden.
Det enda som flög förbi under min promenad.
Stranden som ger mig så mycket.
Så här såg det ut tidig förmiddag.
Vågorna och vattnet skapar osannolika mönster. Slumpmässig ? Nej ett resultat av hydro- och geodynamik.
Den något magerlagde mannen till vänster pekar och säger: Där !
Skummet skapas av en alg. Vattnet som spolas upp på stranden av vågorna rinner tillbaka till havet och lämnar efter sig en miniwadi.
Hela familjen ståndaktig iakttar stranden i god ordning.
Fader, moder och två telningar…
En vakare som flutit iland. Märkt H77, vilket inte indikerar mycket.
En svensk vakare tillhörande licensierade fiskare i Sverige har en två-
eller treställig beteckning. Ser ut att vara nån hemmagjord beteckning
av en fritidsfiskare…man har två vakare på en länk. I den ena änden
vakare med en flagg och i den andra en vakare med två flaggor.
En bild jag vill ska visa, hur högt och fint hanget är nu.
Vindbrunn som är skapad av den sydvästliga vinden.
Fri horisont
Den lååånga stranden, där jag ofta flyger hang med mina modeller.
En tall som dukat under från den eviga vinden.
Denna bilden varför ? Jag tycker det är en bra komposition…
Två tallar som slagit armarna om varandra i dödsdansens slutpiruett.
“Jag är också död” !
50 meter bakom nuvarande dynlinje finner vi ännu en.
Ett bevis på strändernas metamorfos.
Därför packade jag en modell i bilen och for iväg riktning Hovs Hallar.
Jag tror, min bil hittar vägen nu själv…
Vädret enligt yr.no skulle bli ca 3 m/sek Nord.
Eftersom jag vill vara säker på att få lite tid i luften, tog jag med min trogna HyperAva. Kan jag inte flyta med den på hanget, då flyter inget.
Vädret var uppklarnande tack vare en svag högtrycks- rygg, som kommit in. Solen kom och allt såg bra ut.
Utom för de skärmflygare som fick parawaita upp på toppen av Platån. Det var ju för lite vind. För att kunna flyga säkert, behövs det 5-6 m/sek för en skärm på det höga hanget vid HH.
Jag tog mig upp till toppen och fick en trevlig pratstund med tre flygentusiaster, som rest till ända från Blekinge.
Det är väl cirka 250 km enkel resa för att få en eventuell chans att hänga under trasan.
Men så är det, om man är en hängiven flygentusiast !
Efter en stunds prat tog jag min Ava och startade i den nu mycket svaga vinden. Styrkan ca 1-1.5 m/sek.
Jodå det bar, men det tycktes svårt att gneta sig högre upp än 40 m över kanten. Dock var det inga problem att hålla sig uppe.
Att flyta sakta på HH i vackert väder med en mycket välflygande modell är en sinnlig belöning för piloten, som uppväger långa resor och promenader.
Efter en lång tur landade jag och vi fortsatte att
diskutera eventuell vind…Det eviga diuskussionsämnen
då hangflygintresserade står på ett hang.
Långt ut syntes mörka stråk på Kattegatt, vilket
kunde indikera ökande vind. Prognosen hade ändrat
sig och yrkade på avtagande vind. Dock är ju hoppet, det sista som överger en hangflygare.
Finns det en chans, så väntar vi, för att kunna utnyttja en förhoppningsvis kommande vindökning.
Tyvärr lade vinden av, vilket märktes då jag startade
igen.
Inte ens en Ava kan flyga på noll lyft…så jag packade
ihop och drog mig hemåt, bara för att se då jag
passerade Segeltorp, att vinden snabbt hade ökat.
Tillfälligt bara tänkte jag, för jag inte skulle frestas
att fara tillbaka.
Det är så att vinden runt halvön är mycket svår att prognosticera. Detta bevisades, då jag körde längs havet vid Norrviken mot Båstad, där det var stadigt 5-6 m/sek N.
Men som sagt, jag stod emot lockelsen att vända,
då vi hade annat att göra hemma.
Hur som helst, även om man inte får flyga varje dag
i 4 timmar, träffar man trevliga, kunniga och intressanta
flygare och entusiaster vid en tur till Hovs Hallar.
Åk du dit med eller utan modell du också och upplev
mycket, som du aldrig gör i den eviga dvalan framför en tv !
Vill du ha info om väder kan du ringa eller mejla.
Min mejladress finner du här. Telefonnummer
kan du googla.
Vi ses, för nu går det mot ljusa tider !
Bilderna är tagna med min lilla Mobius i fotoläge.
Därför är inte kvaliteten super. Men betänk att
bildstorleken är endast ca 0.3-1.2 Mb ! Till skillnad
mot Raw=20 Mb eller jpg=4-5 Mb
Sen har jag problemet med lågt stående sol, vilket gör motljusproblemen stora.
Min Mobius satt som vanligt tejpad på min högra
glasögonskalm. Då plåtar jag, det jag ser på.
Mycket bra sätt att dokumentera sin dag.
Kameran tar 4 bilder/sekund.
Med ett 64 Gb minneskort kan jag med en genomsnittlig bildstorlek på 1 Mb ta ungefär 6000 bilder…
Mitt batteri, som jag bytt till ett med dubbel kapacitet
klarar 5000 bilder.
Det mörka stråket på havet som höll fort hopp levande.
Där är det lyft !…
Den förväntade vinden…gick upp om inte i rök, så i all fall i intet.
Min Ava beredd med en Mobius tejpad på vänster vingpanel. Enkelt ska det vara !
Du ser att det rådde mycket, som förknippas med stillhet och ro på HH i detta ögonblicket…
Men nu kör vi !
Ut och testa ödet…eller i alla fall eventurellt lyft.
Ser ok ut nu.
Inte mycket korkverkan dock.
Här ser du hur lågt jag gnetade.
Som du säkert förstår, är det inte ett önskeläge att landa in i branten under kanten…
Här ser du, att jag är under kanten.
Det gäller att ha kalla nerver under dessa betingelserna !
Min pilotplats och kärran under kanten…
Men ner kommer man ju alltid…
De tre aviatörerna från Blekinge
Min Ava belyst av en blek januarisol.
De flesta bilderna är uppdragna, därav den sämre kavaliteten.
Du ser min Ava lämna Contrails…
Det eviga problemet…vindens riktning och styrka.
Smarta telefoner underlättar faktainformation till en del.
Flygentusiast nummer 1.
Flygentusiast 2.
Flygentusiast 3.
Klart man är glad att vara på Hovs Hallar !
Havet som det tydde sig då vi lämnade.
Den gamle på väg att hämta sin Ava efter dagens sista flygning och landning.
…inget nytt att presentera på min blygsamma blogg…
…men en blogg som inte uppdateras är en död blogg. Eller som det låter bättre: A dead duck !
Säger man det på tyska låter det annorlunda: Eine tote Ente… Satsmelodin är bättre på tyska.
För att inte hamna bland de döda ankorna får jag publicera lite om min dagliga promenad vid havet.
Dessa promenader betyder mycket för mig, då det laddar mina psykiska batterier och ger mig lust att företa något, även sen jag kommit hem.
Är jag ute och strövar, händer alltid något oväntat, som jag inte har planerat. Jag ser saker i naturen, jag träffar människor som har något intressant att
berätta, eller så sker helt osannolika saker ibland.
I dag fredag var en dag med nästan ingen vind. Havet låg stilla, bara små vågor smög in till stranden, där de lade sig tillrätta med ett försynt frasande.
Solen sken från en molnfri himmel och temperaturen låg runt 2 grader C.
Förutsättningarna var goda för en vistelse på stranden.
Som vanligt, vill jag säga, stod de bilarna jag känner igen på parkeringen vid Lagaoset, vars passagerare liksom jag fördrev tiden med ett strövtåg längs den tysta stranden.
Hela området där vi vandrare håller till, är ett naturvårdsområde där vissa regler gäller. Länsstyrelsen som är ansvarig lägger ner att gott arbete, då man försöker bevara området och dess olika biotoper.
Alla följer inte dessa regler. Vissa människor har en
oförstående attityd eller brist på uppfostran, vilket enligt
de själva, ger dem rätten att bryta reglerna.
Det kommer du att få se i mitt lilla reportage.
Vi har nyss haft “Liten Kuling”, som det heter på norska, vilket enligt mig borde borga för, nya ting skulle dyka upp på stranden.
Men det var nog mest på kvällstidningsträskets löpsedlar
det hade blåst…Här på stranden märktes intet.
Själva den ständigt föränderliga mynningen av Lagan,
Lagaoset, manifesterade sig genom att sandreveln som
vanligtvis brukar finnas var borta. Men hav förtröstan,
den kommer tillbaka förr eller senare.
Jag observerade inga fåglar att tala om. Min förhoppning
var att få se en havsörn passera, men intet av den arten syntes.
Av arten människa fanns två kvinnor med 7 jaktlabradorer, som sprang lösa på stranden. Jag dristade, att upplysa
damerna att lösa hundar i detta området är förbjudet,
enlig uppsatta skyltar. Deras svar var, att “att det gäller bara bland dynerna”… Jag uppmande kvinnorna att läsa noga på uppsatta skyltar.
Den andra gruppen var ett antal fiskare. De tillhör kategorin av människor, som aldrig ger upp hoppet eller drömmen. Drömmen om stor och mycket fisk. Men som de sa, det är inte fisken som är viktig, utan det är den sociala samvaron och naturupplevelsen, som hjälper till att hålla drömmen om jättefångsten vid liv.
Vid en av parkeringsplatserna hade några skjutit raketer för att fira något.
Platsen var överströdd av skräp och för att framhålla sin innovativa förmåga hade dessa vandaler stoppat raketer bakom Länsstyrelsens informationsskyltar och sprängt sönder dessa. Till vilket syfte ?
Att visa att man kan förstöra. För mig visar deras handlande en brist på uppfostran
och kognitiva defekter.
Hela deras verksamhet var meningslös.
Jag blir förbannad, då jag ser sådant. Att anmäla upplever jag som meningslöst. Det handlar om brist på uppfostran i
hemmet och i skolan, där man borde fått lära sig förstå,
vad som är rätt eller fel.
Skulle inte vetskap om vad som är moraliskt rätt eller fel,
vara en kardinal dygd?
Nåväl, denna sprängning…vad spelar det för roll om 1000 år ?
Då jag går längs leden genom strandskogen, har jag ständig
spaning efter en av de två vita älgar, som rör sig här.
Det skulle vara roligt att lyckas ta ett par bra foto av någon
av dessa.
Efter 2 timmar i naturen bar det hemåt, där vidare uppgifter väntade, vilket tack vare min naturpromenad jag kunde starta med bra energi och mycket ideer.
Jag tog lite bilder, som det var problem med då en av
inställningarna på min trogna Sony inte var helt rätt.
Men jag försökte rätta till det mest uppenbara felaktigheterna.
Om du har lust så följ mig bakåt stigen…
Detta långsmala djuret överraskade mig lite i motljuset.
Jag har fotograferat denna märkligheten förut…
Få vi bara tid på oss, så ska vi rita våra cirklar…
Två torra träd tråder en trängtande tango…
Lagaoset den 4. Januari 2019
“Jag ger upp”
Det enda vintriga, frosten i kanten av Lagan.
Lagan smyger förbi strandkanten
Alles ist Ruhe…
Naturligtvis är det gråtrutarna som har druckit kaffe
och slängt emballaget på stranden. Vem annars ?
ett Os
En hare som lagt huvudet tillrätta i sanden en sista gång.
En rot som vore den hoptryckt av en hydraulisk press.
Kattegatts milda dyning bryter mot Lagans utsrömmande vatten.
Det vita skummet. Beror på närvaron av en alg.
Fiskare
Allt handlar om aerodynamik…
Vandalernas gemensamma små hjärnor lyckades efter möda med detta.
Nedskräpat och förstört.
Vattendraget bakom dynerna isbelagt.
Japp, här flanerar jag.
Ett förhistoriskt djur med snabel reser mödosamt på sig.
I och med att detta är ett naturvårdsområde, får skogen sköta sig själv, så det så småningom blir en urskogsliknande biotop.
En lätt dimma svepte in naturen och jämnade konturerna.
När jag strövar vid havet, där berget ligger i dagen, ser jag de spår, som inlandsisen orsakade fram till för 10000 år sedan, då den drog sig tillbaka.
Då isen flyttade sig, drog den med stenblock, som genom istäckets massa rev sina spår i berggrunden av granit och gnejs. Stenblocken kunde var infrusna i isen och då isen rörde sig, avsatte detta sina spår.
Även isälvarna, som rann under istäcket, transporterade stenblock, som påverkade underlaget. Isälvarnas påverkan kan ses på de mjukt slipade klipporna.
Det är också lätt att se, vilket som är lä-och vad som är stötsida på klippformationer. Stötsidan ofta mjukt formad, men läsidan är taggig och skrovlig.
Ja, det finns alltid något att se, då man flanerar vid kusten. Antingen bevis för vår historia eller passerande gamla flygplan.
Häng med en sväng en tidig morgon vid Påarp söder om Halmstad !
Här ser du mindre skrapspår på granithällen. Med ledning av spåren, kan man lätt se riktningen av avsmältningen.Här är rundade spår, vilket kan antyda att mindre slipande material eroderat klippan.Mjukt rundad granit. Graniten är en magmatisk bergart
och finns ofta i Sydsverige i svart version.SpårenEtt odjur som håller koll på mig i tången.Har du behov av tröst hänger en napp vid stigen.
En av de mycket gamla tallarna vid stranden var översållad med kottar, för att säkerställa artens fortlevnad.
En Cessna Skymaster flög sina löpor. Denna maskinen är riktigt gammal. Motorerna lät inte, som då jag hörde den senast. Kanske man bytt drivlinor ?
Då jag går hemma och kurerar min lunginflammation, som tack och lov nu är nästan utläkt, när jag en stark
önskan att få komma ut och röra på mig.
Jag kan inte gå hemmasom en gammal huskatt och
vänta på något, som inte kommer att hända.
Först vill jag säga lite om det tragiska försvinnandet av en 12-årig pojke i Falkenberg. Enligt tidningsuppgifter har man funnit honom död vid ett kraftverk i Ätran i Falkenberg.
Jag funderade, innan jag använde ordet “död”.
Jag vet, vi ryggar lite tillbaka för ordet, därför
det är på ett sätt brutalt och definitivt, men jag
skrev det i alla fall, då det är verkligheten. Ingen undgår den.
Försvinnandet har väckt stort uppseende och skapat ett mycket brett engagemang hos befolkningen. Flera tusen människor har varit engagerade i letandet. Kom sen inte och säg att vi svenskar är känslokalla !
Att engagemanget för pojkens försvinnande blev så
starkt kan bero på, att han bodde i en liten ort, där
många visste, vem han var.
En annan orsak till varför människor ocksåutanför närområdet tog del i eftersökandet kan kanske vara,
att det i samhället bland människorna fanns en känsla
av en sorts kollektiv skuld till de med Downs Syndrom
efter händelsen då en man med DS blev ihjälskjuten av vår svenska polis, då mannen gick omkring med
en leksakspistol.
Jag ska inte moralisera över polisernas handlingar,
det kommer förhoppningsvis att klargöras vid utredningen,
men kunde inte ordningsmakten väntat att skjuta, tills
de fått bekräftat, att vapnet var verkligt ?
Hoppas detta aldrig händer fler gånger.
Hur ska man kunna minska risken att handikappade människor försvinner ?
Det finns inga enkla svar, men en möjlighet är,
att utrusta dessa personer med en GPS-tracker.
Då har man koll på, var personen finns i realtid.
Detta är ingen rymdteknik, utan allt finns tillgängligt
och är billig och lätt att använda.
Ja, det är bara ett förslag.
Hösten är den tid, då naturen drar på sig en fuktig filt inför vilotiden på vintern.
Naturen är enligt mitt sätt att se det en vacker tid,
som skapar ett visst lugn. Alltså dags att bromsa
upp i ekorrhjulet och dra ett djupt andetag för att
kunna tänka efter.
Jag tog mig en promenad i det dimmiga vädret,
som dock innebar 9 graders värme.
Dimman omöjliggjorde flygande i någon form,
även om jag hade en enkel elseglare i bilen laddad
och klar.
Jag fick två timmars promenad i naturreservatet
Tönnersa, där stillheten härskade.
Inga fåglar av intresse och stranden tom på människor.
Naturreservatets betesdjur bestående av får och islandshästar hade flyttat hem. Blir roligt att åter få se dessa naturvårdare till våren.
Men, för mig är det mycket givande att promenera,
fundera och uppleva, det som sker.
Mina batterier blir laddade och jag står parat inför
nya upplevelser.
Det var nästan noll vind i går. En svag ostlig vind
drog sakta över stranden, vilket betyder,
att inga vågor rullade mot stranden.
Endast små försynta vågor bröt, då den svaga
havsdyningen rullade upp och bröt mot Lagans
utgående vatten.
Det var enda rörelsen på havets yta i dag.
Förhållandet att havet ligger stilla, skaparen en
stark ro hos flanören.
Gå ner till havet om du kan. Allt du riskerar är bara
att bli en ny människa !
Nåväl, jag tog lite bilder, som illustrerar mina strövtåg.
Häng med !
Jag vet, att träden fäller sina löv på hösten. Tydligt är att mopedträden gör samma sak…
Lagaoset klockan 0930.
En av strandens märkliga djur står och torkar sina vingar efter en simtur.
Långa vingar lite huvud. Som en F3J kärra…
Den enda vågen …
Sköldpaddor vid Lagaoset ? Självklart finns det sköldpaddor här. De går upp på stränderna för att lägga sin ägg. Fast de är sällsynta.
Tja, vad säger du detta är för art ? Påstridig verkar
han vara i alla fall, men han har glimten i ögat !
Hon låg bara och plirade med halvslutna ögon på oss flanörer.
Reminiscenser av björnbär i November.
Mycket söta och lite jästa frukter nu. Goda att äta.
Jag vågar inte säga, vad det är…
Lagan för med sig det, som träden längs ån släpper i vattnet och deponerar det vid stranden, där det ger småvadare möjligheter att finna mat.
Den stolte riddaren på Tönnersastranden håller ställningarna med sin lans.
En surmulen strandsskrävlare med sina långa framben har synpunkter på…
…passerande flanörer, vilka kan tänkas störa hans tankar så här på morgonen.
Hej, jag är en fransk bulldogg och jag är 8 veckor gammal !
Jag tycker om att sprida glädje.
Det är mitt intresse och min hängivenhet för min
hobby, som är flygning, vilket hela tiden trycker på.
Som jag sagt tidigare, har jag aldrig upplevt det
som ett tvång att ge mig ut med mina modeller.
Även om inte väderläget är perfekt åker jag ut.
Min lust att flyga överstiger vida eventuellaväderhinder.
För mig är det en njutning att komma ut och flyga
en välflygande modell.
Jag flyger hellre en skrothög med goda egenskaper
än en kompositmodell för 20K, som aerodynmiskt
och flygmekaniskt är ett misslyckande.
Därför för mig ska det vara en positiv upplevelse
att flyga. Enkelt uttryckt hellre en välbyggd Blue Phoenix, än en uselt flygande F3J-modell.
Flyger du en välflygande modell,kan du koppla
av flygandet som sådant, det sitter sen många år i förlängda märgen och du kan uppleva allt,
du får till dig från miljön utan att behöva vara
koncentrerad på att spaka hela tiden.
Det kommer en ny dimension till dittflygande
på detta sätt, då flygandet blir en reflex.
Några exempel på vad jag upplevde i dag torsdag,
då jag var och flög hang på Hovs Hallar, vill jag
redogöra för, som visar, just det jag talade om
ovan;
Vinden var 4 – 6m sek på HH. Då jag ankom kl 1100
var den NNV, vilket är rakt på vid “Fortet”.
Den drog sedan till rent nord, vilket är det optimala
för hangflyg på Platån.
Min modell var en 40 år gammal Multiplexbyggsats,
som heter “HOBBY” och som är nyss byggd.
Den flyger bra, men tolererar inte låg fart. En skränkning,
eller som det heter tordering av vingarna, hade säkert
gett modellen bättre lågfartsegenskaper.
En enkel modell, ca 275 cm spv med en fin epoxiplastkropp.
Jag monterade min GoPro och ställde in den på foto
2 bilder/sekunden.
Vinden kändes bra och starten var inga problem
förutom det sedvanliga galopperandet genom kantrotorn.
Väl uppe i den laminära havsvinden var det som att åka
hiss och flygningen var bekymmersfri.
Sen var det bara att sitta på gräskanten och njuta…
…åt den egna flygningen, då förhållandena är så goda,
som de var.
Inga skärmflygare syntes till, vilket förvånade mig,
då det var perfekt väder.
Däremot dök en hängglidare upp nere från det låga
hanget där dessa brukar starta.
Piloten låg på Hovs Hallars “Näsa” och försökte
klättra för att komma upp i lyftet från Platån,
men tydligen ansåg han, att det räckte där han var.
Hade han fortsatt 150 m mot Platån hade han kunnat ta hiss upp till 350 m, därför lyftet var så starkt.
Jag fotograferade hängflygaren och stod på marken
och var avundsjuk, för att inte jag hängde under en vinge…
…men jag är nöjd men min modell.
Efter nästan 2 timmar i luften med min “HOBBY” var
det dags att landa och fylla på vätska och byta kamerans
batteri.
Landningen nere vid Fortet, med den vind som var
rådande, är inget du snyter ur näsan. Det gäller att
planera noga.
Även om du är ytterstrutinerad. Därför förhållandena
på finalen kan ändras snabbt som ett svärdshugg.
Då gäller det att ha handlingsberedskap.
Jag kom in med bra höjd, drog broms och ställde
modellen på nosen. Aerodynamisk broms för denna
modellen innebär, att jag vinklar upp skevroderna
till ca 60 grader.
Det medför att skevroderverkan blir dålig och jag
måste styra med sidoroder.
Trots min högre hastighet kastade turbulensen
runt kärran på rygg men tack vare min överskottsfart
och ett effektivt sidoroder, kunde jag halvrolla och
landa, där jag planerat utan skador.
Flyga i luften är inte svårt, men din förmåga att flyga avslöjas brutalt vid landningen.
3500 bilder hade jag i GoProkameran med mig hem.
När jag satt och filosoferade på kanten, mellan flygpassen,
hörde jag ett muller från Halmstadhållet.
Det var en rote 39-Gripen, som flög ut över havet på
lägsta höjd.
Jag fick några bilder från långt håll.
Just mitt för Hovs Hallar tände de båda full EBK
och började dra i något, som jag vill kalla kurvstrid
på låg höjd.
Mycket imponerande. Inte minst mullret som
rullade in från havet. Efter relativt kort stund
steg roten och flög åt nordnordväst.
Detta var ett plan jag aldrig sett förut, men det
påminde starkt om Piper Pawnee. Används som
sprutflygplan med olika vätskor.
Flög relativt snabbt, då det är utrustad med mycket
motor. 750 – 1100 bhp turboprop.
Planen var registrerade i Sydafrika då registreringen
börjar på ZS-.
Parkeringen vid värdshuset var välfylld av danska
bilar och en strid ström av vetgiriga turister
passerade mig och fick information om HH
och hangflyg, både med hängglidare och modell.
Jag trivs verkligen, då jag får berätta om vår
fantastiska hobby !
Under tiden jag stod och flög var det flygunderhållning
av korparna. De må se klumpiga ut, men de kan flyga med
något, som kan tyckas vara fantasi.
Har du läst boken “Jonathan Livingstone Seagull” ? Här beskrivs en fiskmås, som spränger preferenserna Har du inte läst boken, så rekommenderar jag den
varmt.
Den är ingen tegelstensroman utan mer ett häfte,
men den har ett väsentligt budskap…
Den finns som film här. Du avgör själv, om du vill
ladda ner.
Ute på Kattegatt kom en större bogserbåt bound for
Halmstad och ett av Biltemas feederfartyg stävade
mot Halmstad Angöring.
Då man ser, hur många containers Biltema tar
in via Halmstad varje vecka, förstår vi, att ägaren
tjänar klöver.
På Halmstad redd kunde ett torrlastfartyg ses ligga
på svaj i väntan på att anlöpa Halmstad Hamn för
lastning av 25000 ton fragmenterat bilskrot.
Som du ser, händer det mycket, som är oväntat,
vilket kan sätta glans på din flygdag på Hovs Hallar.
För mig tycks alltid det oväntade vara väntat…
Härligt, det ger flygandet en extra dimension och
det blir aldrig tråkigt.
Redskapet man använder för att lasta bilskrot.
Kallas Polyp på grund av flertalet klor. I polypen 25 ton skrot.
Manövreras av 4 wires. 2 wires för att lyfta/fira, 2 wires för att gripa/släppa.
Snabbare än att använda en hydrauliskt driven polyp.
Biltemas feederfartyg på väg till Halmstad och hitom en bogserbåt.
“Feederfartyg” är en typ av mindre farkost, som hämtar containers och andra
enhetslaster i de stora europeiska importhamnarna, där enheterna lossas
från VLCC (Very Lage Container Carriers) och stackas upp i väntan på,
att de mindre feederbåtarna ska hämta upp burkarna för vidare leverans
till exempel till Biltema i Halmstad.
Allt handlar om att skapa lyftkraft…då behövs en yta
som rör sig med anfallsvinkel genom en gas eller vätska.
Multiplex “HOBBY” årsmodell 1978.
I skick som direkt från fabrik.
En typiskt produkt av 70-talet.
…utan det handlar om upplevelser av naturen också.
Lite hastigt fick vi en aning om sommar igen i Europa.
Ett högtryck över de baltiska länderna pumpar upp varm luft från Medelhavet/Atlanten mot Skandinavien.
Som du vet, roterar högtrycken medsols på norra halvklotet.
Denna varmluftsströmning understöds av lågtrycken
väster om Brittiska öarna, som genom sin motsolsrotation
för upp den varma luften.
Så två fläktar förser oss med, för årstiden, varm luft och ger
oss en reminiscens av sommar kanske.
Väderläget i Halmstad var på onsdag morgon, dimmigt,
14 C och nästan ingen vind. Yr.no hade förutspått
uppklarnande fram mot lunch. Det borde ge förutsättningar
för termik.
Så in med min ständigt startberedda modell i bilen och
iväg till ett av mina flygställen.
Kl 1300 stod jag startberedd med en av Avorna på Litorinavallen vid Tjärby Kyrka just norr om världsmetropolenLaholmi hopp om att kunna ta
en termikblåsa.
Det fanns ingen molnbildning, så det fick bli att flyga torrtermik.
Vädret var härligt, solsken och ingen vind. Iväg med med min gamla Ava som skakade iväg mot en blå himmel.
Jag klättrade ovanligt högt och började leta efter vertikala
rörelser i luften.
Små kytt kändes, men inget som var värt att kurva i.
Efter att ha glidit med lägsta sjunkhastighet var jag
nere på 50 m framför det lilla inlandshanget, då jag
fick anslutning.
Det var ingen stark termik och blåsan var liten. Men jag gnetade på och vann ca 2-3 m för varje termikvarv.
Eftersom det var noll vind, kunde min modell, rätt trimmad kurva i blåsan själv och den befann sig rakt upp från min pilotplats.
Detta är ett bekvämt sätt att flyga med min sändare på marken, Avan som kurvar själv och min vario, som diskret talar om, att jag har ett svagt men stadigt stig.
Jag klättrade så högt, som jag avsett och flög runt inom flygområdet för att kolla termiken. Det fanns termik,
men den var svag. Det kunde finnas hopp om starkare
och stadigare termik, då vädret förbättrades sig genom
att dimman lättade och solinstrålningen ökade.
Efter mer än en timma i luften landade jag och bytte
acke på min GoPro, drack vatten, pratade med
markägaren, innan jag startade på nytt.
Historien upprepade sig med en svag blåsa, men
dock nu efter mer solinstrålning mera stabil, som lyfte
upp mig till för mig önskvärd och bekväm höjd.
Väl på höjd var det en njutning att kunna glida runt mellan
de glesa lyften utan bekymmer.
Vad gäller flygningen, så avslutade jag med dagens sista
landning kl 1545 i gräset.
Jag var synnerligen nöjd med min dag. Dessutom
provade jag min FailSafe genom att slå av sändaren.
Modellen gick in i precis det läget, jag programmerat och
mottagaren band, efter jag slagit på sändaren, på 2 sekunder.
Bra att veta att det funkar.
Då jag flyger, handlar det bara inte om flyg utan också
om att uppleva naturen, där varje årstid har sin tjusning.
Hösten tilltalar mig med färgerna och lukterna.
Lukterna är tunga och välkryddade. Träden
börjar gulna och tappa sina löv som en förberedelse för
vinterns vila. Björkdungen där jag flyger, tappade sina löv
redan i slutet av juli på grund av den utdragna torkan.
Det är ju trädens sätt att försäkra sig om överlevnad.
Vråkar såg jag enstaka, men den stora bulken av rovfåglar
har redan rest till sydligare nejder.
Vad som drog förbi , var fantastiska mängder bofinkar och
gulsparvar.
Jag satt med kameran och lyckades få några bilder.
Bofinkar är ganska orädda fåglar om än lite nervösa
i sitt flygande mellan åkrar och träd då de rastar och
äter.
Du ska veta, jag har en enkel foto utrustning,
varför bildkvaliteten inte blir så bra, som jag önskat.
Men det är mina bilder och jag gör så gott jag kan,
med de bristande tekniska fotokunskaper jag besitter.
Jag märkte, att redan klockan 15 står solen relativt lågt
över horisonten och det ger både möjligheter och svårigheter
vid fotografering.
Det mjuka lite gyllene ljuset kan ge härliga bilder, men
det kan vara problem med mindre ljus oxå, om jag
vill plåta med korta slutarhastigheter.
Att gå omkring och iakttaga naturen, dokumenterade
med en kamera, det är något jag gillar.
Det gäller att uppleva, eftersom det är vad livet går ut
på, enligt min filosofi.
Inte sitta passivt och se livet rinna bort genom fingrarna.
Om jag är ute för att flyga termik, eller om jag åker
för att flyga hang och förhållandena inte lämpar sig
för flyg då jag anlänt, ser jag inte detta som förspilld
tid, därför jag kan uppleva den omgivande miljön och
skeendet, vilket ger mig lika mycket som själva flygandet.
Tänk så mycket jag fått uppleva i samband med mina hangflygningar på Hovs Hallar under de 44 år jag
flugit där.
Att kunna sitta längst upp på Platån och kunna se, då F10 existerade som aktiv flottilj, hur piloterna övade jaktstrid på låg höjd över havsytan med sina
J35-J Draken ackompanjerade av EBK- dånet,
som mullrande rullade in mot land.
Eller då jag en aprilmorgon satt på min tuva och spanade ut över havet, eftersom vinden behagat försvinna och jag fick se en stor kaskelottval sakta simma förbi.
Eller när en havsörn, med vingar stora som dörren till
en vedbod, sakta gled förbi på hanget på väg till
Hallands Väderö för sin jakt.
Sen är det alltid god hjälp, om man har en positiv
inställning till livet och dess möjligheter !
Denna onsdag var en höjdpunkt, då allt stämde och
upplevelserna fyllde mitt behov av spänning och
avkoppling.
Jag är glad och känner mig privilegierad, för att
jag är modellflygare, eftersom det gett mig ofantligt
fina upplevelser och erfarenheter.
Inte bara flygupplevelser utan upplevelser som följer med, då jag åker ut med modellerna.
Modellflyg kan aldrig kännas som ett tvång för mig.
Förresten…
…det pågår ett ständigt kattrakande på diverse forum om vårt förbund, SMFF och vår tidning MFN.
Eftersom jag har närstående mopsar, kom jag att tänka på hur det låter, då dessa tre samtidigt för en animerad mopsdiskussion.
Det är ungefär som ovanstående videosnutt,
jag vill beskriva bjäbbandet på fora där
besserwissrar ständigt talar om, hurSMFF
och MFN borde skötas.
Hade dessa bjäbbarnas A-Team investerat
sin energi på att arbeta för vårt förbund i
stället för mot vårt förbund, hade bjäbbandet haft en mening. Men nu…
Det är ju så, att prata och knappa på en dator
är enkelt, det kostar inget. Att sitta hemma i
kvällens tystnad och tycka och fråga varför
man inte gör så eller så…det kräver ingen energi.
Vad som kostar, är att utföra det reella,
praktiska och nödvändiga vardagsarbetet i
ett förbund, vilket inte skapar rubriker eller
“Likes” i ett forum…
Tillvaron som modellflygare och medlem i ett
nationellt förbund går, som jag ser det, inte
ut på att ständigt leta efter fel…
Kanske vi skulle modellflyga istället ?
Det är väl det, som är glädjen och essensen
med vår hobby …eller har jag missförstått
det hela ?
Fast den enkla lösningen det är väl, att jag
bara är för gammal.
Jag är en övervintrande relik, vars åsikter
inte tycks ha den relevans, som krävs i dagens
modellflyg(O)verklighet.
Här kommer lite ögonblick från min onsdag i naturen
med min gamla Hyper Ava, som bara flyger och flyger…
Häng med…och flyg med dina modeller !
“När ska vi ut och modellflyga egentligen” ?
Här ser du lufttrycken inom luftmassorna som bestämmer vinden och temperaturen.
Kan detta vara en HyperAva årsmodell 2008-2009…?
Kanske en matta i min hall eller ? Björkdungen som förlorade sina blad redan i sluter av Juli.
Klart för take-off.
Sele, sändare, modell och mottagare för telemetri.
Plus min flygstol som gör det möjligt för mig att
sitta och flyga, efter en allvarlig skada på min
halskotpelare från en arbetsplatsolycka.
Här finns det inga flygregelordningsvakter, som
patrullerar utövande sitt ämbete !
Backen upp till pilotplatsen omgiven av brinnande färger.
Fortfarande blommar det i gräset. Blåklockan fick en ny chans efter regnen.
Den obligatoriska utblommade maskrosen.
Kanske så en del miljöpartisterna kände sig efter att ha
åkt ut från riksdagen efter röstsammanräkningen på valnatten…
En underbettad stenstod med näsan i vädret njutande sol…
Jag undrar, om de människor som med oändlig möda och med
för oss reellt okänt syfte, som reste dessa gravmonument kunde ana eller
förutse, att de stenar de reste skulle stå kvar efter mer än 1000 år ? Hur mycket av det vi idag med vår teknik bygger står kvar om 1000 år ?
Blommor och blader gör betraktaren glader.
Flowerpower.
En bofink …som glömde flaxa och fällde in vingarna helt enkelt…
Bofink…
…hans kompis gulsparven…
Bofinken…en vacker fågel.
Vi håller kollen …
Fotoavstånd ca 35 meter.
Kolla stjärtens form. När jag ser formen, far mina
tankar till en helt annan fågel och det är järpen…
Proviantering inför en lång flygtur.
Flyttande äldre starar for förbi frenetiskt flaxande visande sin vackra silhuett i motljuset.
Det var lovat stadig nordlig vind, visserligen svag, men fullt tillräcklig att kunna flyta på.
Kom på plats 0900 och tog mitt pick och pack och strävade upp på Platån.
Såg mig omkring och kollade vind, riktning och
eventuella rotorer på toppen.
Vinden var som förväntat ca 2-4 m rakt på
kanten. Den var stadig och det lovade gott.
Så jag monterade, inte min Spirit, den har
gått till ett bättre…liv, som du säkert läst på min
blogg. Jag hade med min 40 år gamla Multiplex “Hobby”.
Tog modellen för att kasta ut vid högra kanten. Där jag stod och väntade på, att topprotorn skulle
sluta mala på.
Men tyvärr, den slutade inte snurra. Den roterade
runt med minst 5 m/sek, vilket innebar, det
blåste ut från hanget, då jag stod på toppen.
Helt omöjligt att starta under dessa betingelserna.
Hade jag haft en mera lättflugen modell så kanske.
För jag såg hur korparna och vitfågeln gled på
hanget utan minsta problem.
Lite moment 22 nu. Lyftet bra, men rotorn
gjorde det alltför riskfyllt att kasta ut i medvinden.
Jag har lärt av erfarenheten och vet, vad som
kan hända, om man tappar modellen under kanten.
Så det blev till att sätta sig på sin tuva och filosofera
i stället.
Korparna utförde sin sedvanliga akrobatik i
luften framför mig och några fjällvråkar kom och
samlades i en flock, vilken fick termik och fåglarna
försvann riktning söderut.
Mycket folk som promenerade och de flesta
ville veta mer om min modell och hur ett hang
fungerar.
Jag tycker, det är inspirerande att få göra ohöljd
propaganda för modellhangflyget !
När jag gått/suttit där i 2.5 timma, utan att
topprotorn visade något tecken på att försvinna,
tog jag ett beslut att ge mig hem.
Alternativen var ju att försöka startaoch
komma ut i det laminära lyftet och då fanns
risken, då du går från medvind till motvind,
att du får en stall och en resulterande vikning.
Flyger du medvind och du möter stigande luft,
kan din vinge överstegras, eftersom vinkeln mellan
vinge och mötande luft ändras så tillvida, att
anfallsvinkeln relativt luften snabbt ökas väsentligt.
Får jag en stall och viker mig…blir det att ta en
lång promenad för att i bästa fall hämta en smälld
modell, i sämsta fall blir det att anse sin modell,
som förlorad.
Ovanstående ville jag inte uppleva. Visserligen
var jag infernaliskt flygsugen, men jag bet nacken
av skam, demonterade, packade och åkte hem.
På hemvägen stannade jag vid en gård, då jag
skulle justera en pryl i bagaget.
Jordbrukaren odlade äpple och päron, så min
fråga blev, då han kom: Vad kostar din frukt ?
“Ta vad du vill, som ligger på marken”, blev svaret. Jag tog, tills jag nästan skämdes, av de bästa äpplen och päron jag smakat.
Vi vet ju, vad svensk frukt kostar i dag…25-40 kr kilot !
Det kändes som lite plåster på modellflygsåren, att jag fick frukten gratis.
En 40 är gammal Multiplexmodell…
…och en tuva som är pilotplats för en pensionär.
Som du kan se, ligger Oceanen jämn…
Jag påstår att detta är en fjällvråk…
…därför den har ett svart band som avslutar stjärten…
…den har ingen “kant” på främre delen av undergumpen…
…och den stod och ryttlade…
…under en längre tid, då jag…
…kunde se de fjäderklädda benen..tarserna.
Att påstå jag är dålig på att artbestämma fåglar, det vore
ett gränslöst beröm för mig. Att påstå jag är usel på att artbestämma, kommer avsevärt
närmare sanningen.
All min eventuella kunskap om fåglar, namn, utseende och
uppträdande blev formaterat ur mitt minne, tillsammans
med annat för min kognitiva förmåga väsentligt,då jag
drabbades av en stroke för 7 år sen,
Så är det bara. Om jag har döpt en fågel till fjällvråk i stället
för exempelvis kalkon, så behöver du inte påtala det för mig.
Lev i stället i din lyckliga stämning och känsla, att du faktiskt kan skilja på en kalkon och en vråk.
Här flyger fågeln med yttervingpennorna indraga,
eftersom det är bra lyft på hanget…
…här flyger fågeln termik och då fälls “wingletsen” ut för att minska det inducerade motståndet och öka
spännvidden , vilket gör, att fågeln flyger kostnadseffektivare.
Akrobatiserande korpar.
Hugin och Munin.
Tanken och minnet
Vilka var den fornnordiska guden Odins springpojkar
vilka flög omkring och noterade vad som skedde i landet,
vilket de sedermera rapporterade till Odin.
Sådana finns fortfarande i sinnevärlden i landet Lagom.
