Kategorier
Teknik, allmän

MERA OM REX MOTORCYKLAR…

 

 

 

 

 

och kommentarer från Ingvar i Borås.

 

 

 

 

 

 

Ingvar  skickade mig ännu en rolig och informativ
kommentar om sin Rexmotorcykel.

Den publicerar jag till alla teknikintresserades
glädje och information.

Håll tillgodo med Ingvars kommentar !

Men oj!

Ja REX-rallyt blev en riktigt blöt tillställning,
som började med litet “grov dimma” men hade
övergått till hällregn efter halva rallysträckan
och stoppet vid SIA-glass.

På fotona ser man att regplåten sitter på sidan.
Orsaken är flerfaldig och hade Mats hittat ett
foto bakifrån, så hade man kunnat se att min
REX har en autentisk 6-kantig lättviktsnummerplåt
i gjuten aluminium med pånitade siffror av
svartlackade aluminiumtecken.
(Se nedan) !

F106. Jönköpings län. Regad 1938 i Skillingaryd
av en snickare.
Denna var i trafik tills 1960-talets mitt.
Parallellt fanns under 50-talet en 250 cc DKW
registrerad med samma nummer men då
rektangulär regplåt.

Om jag nu fattat rätt,  så tillkom dessa speciella
skyltar för att fjärdingsman skulle kunna se,
att detta var en nedstrypt lättviktare som alltså
även framledes var lägre beskattad eller skattefri.

När fjärdingsman tyckte att hojen med denna
skylt gick för fort, så kunde han testa med sin
blyertspenna huruvida cylinderns insugshål
var pluggat eller inte.

Gick pennan i,  så var den alltså “trimmad”
det handlade då om diverse allvarliga förseelser.

Så – jag kör med denna skylt där bak och
hoppas,  att en vacker dag bli stoppad av polisen.

Givetvis är min inte strypt,  men jag betalar
både skatt o trafikförsäkring men på det
modernare reg-numret.

Jag föreställer mig,  att polisen trots allt
inte sett det mesta i världen och jag får tillfälle
att förevisa en drygt 80 år gammal motorcykel
samt upplysa om att förr,  så skulle den häpne/a
polisen provat med sin blyertspenna i insugshålet
för att avgöra,  om den var nedstrypt eller ej.

Att kunna visa ett historiskt fordon med sin korrekta
(nja – skylten menar att insuget var strypt till 5 mm
diameter vilket den aldrig varit) legala identitet,
är enligt min åsikt ett dubbelt plus.

På Mats bilder syns det en stor låda samt en rejäl
pump.

Nu var ju Rexrallyt bortemot 9 mil och det var
tveksamt,  om bensinen skulle räcka hela sträckan,
punktering kan inte uteslutas och allt utom pumpen
fick plats i lådan av brun presspan.

När man kör veteranrally,  finns det alltid några,
som kör utan att ens ha med en tändstiftnyckel
eller en bit ståltråd.
Men då kommer jag (eller någon annan som har grejer)
och kan hjälpa till.

Om lättviktaren,  som blev legal i början av 30-talet
och hade sin kulmen precis i slutet av 30-talet,
kan man säga,  att den förbättrade den generella folkhälsan
avsevärt,  genom att inaveln började få en tillbakagång.
Nu kunde ju bonddrängarna susa till grannbyn och
roa sig med flickorna!

En lättviktare kallas i västra Sverige “Spôna” (uttalas Spööna)

Sensommarhälsningar // Ingvar, Borås

 

 

 Ingvars Rex med dubbla avgasrör…
Var det därför den hette Rex Villers Sport ?

Kategorier
Teknik, allmän

INGVAR NILSSON SKICKADE MIG ETT REFERAT AV SIN KÖRNING…

 

 

 

 

 

…med sin käcka Rex Midget Sport från 1938 på 98 cc.

 

 

 

 

 

 

 

Tack för foton Mats!
Jag börjar med litet info:

Detta var det allra första REX-rally, som har genomförts i Sverige
trots att det fick namnet Rex-Rallyt 2019.

REX-fabriken gjorde inga egna motorer, utan man köpte motorer
som t.ex. JAP som är 4-taktare och Villiers som är tvåtaktare.

På 30-talet infördes en “folkmotorcykel” – nämligen

LÄTTVIKTAREN,
som snabbt blev sanslöst populär och sägs vara av signifikant
betydelse för inaveln.
Nu kunde drängarna göra pigorna med barn flera mil bort sägs det…

Men Lättviktaren med sin “tjänstevikt understigande 45 kg”
var körtkortsbefriad och skattefri men alla hade trampor
och i vissa län behövdes ingen belysning (REX lättviktare såldes
dock alltid med “kraftig strålkastare” fram medan baklyse
kunde köpas till som extra utrustning) och i början av andra
världskriget bestämdes att de skulle registreras och beläggas
med skatt.

Det finns massor av gamla lättviktare, som är i körbart skick,
men som aldrig registrerades ( i glesbygd tyckte man kanske
att det var onödigt och de kördes helt illegalt och hamnade
sedan längst in i något hörn av en lada.

REX gav sig även på detta nya med MOPED,  som blev tillåten
1/7 1952.

MCV – Club MC-Veteranerna är en rikstäckande
intresseorganisation, som är en underavdelning till MHRF –
MotorHistoriska RiksFörbundet.

Det finns en parallell organisation även denna under MHRFs
vingar –MCHK – MotorCykelHistoriska Klubben.
Man kan säga, att MCV är starkast på västkusten och ner
i Skåne, medan MCHK är med några få undantag
stockholmsregionanknuten.

Jo – jag som kommenterar deltog alltså med min REX
Midget Sport från 1938. Den jag har har reg-nummer F103,
detta syns på något foto.
Söker man på detta reg-nummer i arkiven, så får man
bara en träff, och det är en DKW från 50-talet med betydligt
större motor.
Den jag har var i registret fram till 1964. Man undrar,
hur det kan ha blivit så. Manbehövde inte ha skylt fram.
Lättviktaren hade bara skylt bak.

På bilderna syns alltså min F103,  som även har det nu
gällande G-numret EPN448. F är ju Jönköpings län
och den har ägts av en snickare i Skillingaryd.
Den köptes sedan av en cykelreparatör i Anderstorp ,
som renoverade gamla fordon, när han inte lagade
folks cyklar o mopeder.

En lättviktare – alltså 44 kg fulltankad. Min Midget
Sport har brittisk Villierssmotor – en blockmotor som
är sammanbyggd med växellådan. Det gällde att spara
på vikten! Växelspaken sitter direkt på lådan och har
tre lägen – Ettan, Friläge och Tvåan. Ja det fanns
även en 3-växlad variant som är rätt ovanlig iallafall
när vi talar om REX.

Med 4 liter bensin med 4% oljeinblandning i tanken
så bör man kommit 10 mil. 1938 kostade min 450:- kr
med sin “patenterade framgaffel” och “trevliga pakethållare”.

Rallyt: 82 km med “Road-book” och fikastopp i Slöinge.
Vi startade ungefär kl 10 och jag hade startnummer 3.

Hjälmvisiret vill gärna bli immigt i denna vädertyp och
en öppen hjälm är det som fungerar bäst.
Allra bäst är förstås ett “gristryne” eller tratt, men
dessa fungerar inget bra med en modern och godkänd hjälm.

Väldigt bra att roadbooken fanns att ladda ner några
dagar före rallyt.
Jag förminskade dess 5 sidor till 5 sidor i A5-storlek
och plastade in i lamineringsmackapären.
Det var regnet till trots en otroligt fin bana längs kusten
och man hade även hittat några backar såsom Gummes
Backe, där jag hjälpte till med tramporna (motorn med
sina 98 cc slagvolym har gett 3 hästkrafter en
gång för 80 år sedan, men den verkar ha tappat litet kraft
under åren…).

Man kan nog säga,  att Villiersmotorn är ganska rå och
vibrerar kraftigt.
Bästa hastigheten är ungefär 40-45 km/h, även om jag
kan pina upp den till drygt 60.

Efter att jag reg-besiktigat den och fått den vägd så
proppade jag bly i styrets ändar, vilket minskade en del
vibrationer.

Jag körde rätt länge,  innan jag blev omkörd av 3 stycken,
som körde litet forttare. En bit längre bort blev jag åter
omkörd, av den som varit nummer 3 att köra om –
ja det var en plötslig korsning,  som denne kört fel i…

Vid fikastoppet i Slöinge hade regnet bestämt sig för att
bli rikligt.

Vägen tillbaks till Tylebäck gick nu inne i landet.
Någonstans i Wapnötrakten missade jag en skylt och
var snart framme i en Rondell i Halmstad. En till som
missat stannade bredvid.
J
ag tycker jag har full koll på skyltar och sånt, så den
har väl blåst bort.

Oavsett – jag är stel och har nästan tappat känseln
i fingrarna,  så jag tar vägen genom Halmstad ut till
Tylösand – dit är bra skyltat.

Han hängde på bakom och i en av de många rondellerna
fick jag bakhjulssladd i kanske 20.25 km/h,  vilket var
ytterst obehagligt , då denna lättviktare är instabil
redan förut.

Vi kom fram och killen bakom hade fått sladd litet
varstans och i en rondell även framhjulssladd,
men det hade gått bra.

Undrar varför det det var så snorhalt i rondellerna???

Någon anmälan vid målgång behövdes inte, så jag
lastade in i min husvagn,  som har plats för en MC.

Sedan blev det lunch, vilket smakade mycket bra.

Jag hade med 3,5 liter extra bensin,  då jag tyckt
mig märka, att förgasaren verkar flöda ibland.

Väl hemma mätte jag upp 0,92 liter i tanken.
Med körda 78 km eftersom det var litet kortare genom
, så blev förbrukningen 0,40 liter per mil.

Tack för foton! // Ingvar, bosatt i Borås