Kategorier
Termikflyg

LUNDQVIST JUNIOR OCH SENIOR

 

 

 

 

 

 

Jag flög termik och mötte människor vid Tjärby.

 

 

 

 

 

 

 

 

Lördagen bjöd oss fin termik med solsken, nästan ingen vind och
en atmosfär som var
synnerligen labilt skiktad.

Alltså upplagt för flyg. Så iväg till min vanliga
termikflygplats med mina vanliga
modeller.

Det gäller,  för mig i alla fall,  att utnyttja de tillfällen
som finns under den varmare årstiden, vilka har goda
betingelser för termikflyg. Höst och vinter
nalkas med
mindre angenämt väder…

Termik fanns det redan 0930 i rikt mått. Som vanligt, väl uppe på
150 m,  behövde jag inte kämpa om höjden.

Snarare tvärtom. Hur ska jag undvika att komma för högt…

Som alla aktiva termikflygare vet vi som flyger just for the fun of it,
att vi när en önskan att komma högre och högre …vilket innebär
en viss risk.
Inte så att Ikarus öde skulle drabba oss om vi flyger för högt,
utan vi kan tappa modellen ur sikte.

Oavsett hur innovativt  du målar din modell, med streck,  fluoriserande
färger eller andra fantastiska färgkombinationer,
så blir det så, att på 600 m är alla modeller grå.

En sky med gråa moln, eller en sky med skarp sol som
reflekterar i modellen gör, att vi som  flyger högt och långt
ifrån 0ss, vi har problemet att kunna se modellen säkert under
flygningen.

Vänder du bort blicken i 2 sekunder eller är ouppmärksam,
kan du tappa bort ögonkontakten med din modell.
Då kan det vara  kört.

Enda räddningen  för mig,  om jag misslyckas att få
syn på den , är att dra i nödbromsen.

Det vill säga,  jag slår av sändaren, därmed initierande
så modellen går in i
förprogrammerat failsafe-läge.

Min Avas FailSafe är:

Full aerodynamisk broms, stängd motor,
en aning höjdroder och ytterst lite sidoroder.

Då går modellen i en sjunkande kontrollerad
cirkel snabbt mot marken. Allt syftande till att
skaffa mig tid.
Detta läget har jag noga provat ut och jag testar
alltid att mitt Fail-Safeläge  är aktiverat före start.

Ibland hade jag önskat, man kunde lösa ut en rökpatron i
en modell,
om man tappar kontakten. Finns att köpa.
Det hade givit mig en möjlighet att finna en mer eller
mindre friflygande modell som är på rymmen.

Min erfarenhet då jag tappat modellen är att försöka känna
igen molnformationen,  där jag sist flög. Spana av den ytan.
Får jag inget napp,  så spanar jag längs en tänkt flygbana
med vinden.

En Ava flyger fort och flyttar sig långt på 10 sekunder.
Flyger du med ca 60 km/timman flyttar du dig 225 m
inräknat avdriften med 5 m/sek vind.

Under letandet efter modellen är jag hjälpt  av telemetridata
från ljudet från variometern och höjdmätaren. Det ger mig
en anvisning om hur min modell beter sig, även om jag inte
kan se den

Förra sommaren blev en räddning för mig, då jag tappade
modellen, 
att jag hörde det laminära suset över vingprofilen.
På en Ava hörs det långt. Med långt håll  menar jag
från 250 m höjd plus horisontellt avstånd till modell.

Det viktigaste vid ett tapp är att ha nerverna under
kontroll och att  jag agerar efter en plan.
Irra inte planlöst  med blicken. Din modell finns i regel
aldrig, där du tror den finns, för då hade du ju funnit
den med en gång.
Nej, man blir alltid överraskad att finna den i regel
långt bort från det förmodade området.

Flyger du bort din modell,  så markera riktningen i
marken, genom att skrapa ett streck i marken i den
riktning,
där du sist såg modellen.
Kolla sen vindriktning och vindhastighet och försök
uppskatta
med ledning av höjden,  hur långt modellen
kan ha drivit iväg.

Sen tar du fram kartan, som du naturligtvis alltid har
med dig och din syftkompass, för att rita in bäringen,
där du sist såg modellen och den bäring du uppskattar
den har efter landning och avdrift med vinden.

Ja, sen är det bara att leta…

Jag höll mig i dag innanför ramarna och hade koll på
min modell.
Inte bara höll jag tillbaka på höjden
för avståndets
skull, jag hade lyckats smeta solskyddssalva ? på
min ena  kontaktlins , vilket gjorde,  att synen på
ena ögat
var suddig.

Hur som helst, efter 1 timma i luften skulle jag landa
och byta batteri i min Gopro. Min modell landade
framför två personer, som kom spankulerande med
sin hund och det visade sig var Sam Lundqvist,
Pärs ättelägg
med sin hund i koppel och sin kvinna lösgående…

Ett roligt återseende då vi inte träffats på 20 år.

Sedermera dök även Lundqvist Sr upp för att flyga sin ASW-15.

Jag bytte mitt batteri i kameran och startade på nytt.
Runt  1330-tiden var jag nöjd, packade ihop och åkte hem.

Dessutom gjorde sig sjöbrisen påmind genom att sopa
bort termiken.
Det var första gången i år, som sjöbrisen gjort
sig
märkbar här, så det påverkade min flygning på ett
avgörande sätt.

Men jag var nöjd, med de 2,5 timmar jag fick i termiken.
Min totala flygtid med min HyperAva i termik är nu
802.5 timmar.
Minst.

Jag plåtade med olika kameror och här kommer min
story från i lördags. Den kameran jag får bäst bilder med
och jag menar då, inte tekniskt utan händelsemässigt,
det är min Mobius, som jag har på mösskärmen fäst
med kardborreband.

Med kameran på mösskärmen är jag ständigt med i
händelserna,
för sker något, då ser jag åt det hållet
och då är ju kameran
med och alert.

Mobiusen tar oväntat bra bilder. Jag har ställt in
4 bilder/sekunden tagning då jag har 32 Gb minneskort
och utbytt batteri med dubbla kapaciteten mot originalet.
Finns att köpa nå nätet i England.

Det ger mig möjlighet att ta ca 10K  bilder. Som i sin
tur medger
ca 60-70 minuters kontinuerlig fotografering.

Du kan också videofilma i Hd och sen klippa stillbilder
ur videon.
Med video får man större valfrihet på bekostnad
av kvaliteten. Jag föredrar utifrån min erfarenhet
stillbildstagning.

 

 

 

Vad flög du i lördags?

 

Take-off med Avan.

 

Jo, det var bra termik.

…för jag fick en blåsa på 75 m höjd.

Dags för landning nummer 1.

Ser ju bra ut…

Halv broms 2 dm upp…

…då är det klart för sättning…

…stabben i marken i alla fall…

Ett par hoppade för säkerhets skull åt sidan…

…vilket visade sig vara Pärs son Sam med dam och hund.

Jag ser,  att tiden hade gått sen vi sist sågs…

Godda !

Kommer du ihåg 1974 då jag…

Lite avklätt…

Efter regnskvättarna har växtligheten tagit ny sats.

Fibblorna fäller ut sin vackra kronblad…

…och Pär fäller ut sina vingar på sin ASW-15

 

Nu blir det en start.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var just vid Pärs start dåligt lyft med turbulens…
…med vinden kommande snett från höger, så det blev
en medvindssväng här, vilket inte gör flygningen enklare.

…och här blev det en landning efter att modellen gjort touch-and go på buskarna…

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Naturbilder

SVAMPPREMIÄR 2017

 

 

 

 

 

 

Lite överraskande svampplockning…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…som jag inte vill undanhålla mina kära besökande.

Vi skulle  ut i naturen under tisdagens vackra väder,
medförande en kaffekorg för att kunna sitta och insupa natur
på en vacker plats.

Under färden kom vi på, att det kanske är svampdags nu.
Jo, vi har ju fått några regnskvättar och det kanske hade
satt fart på svamparna ?

Så vi gjorde en halvhalt vid en plats, gick in i skogen och
hamnade i ett svampparadis. Jag har aldrig sett så mycket svamp !

På kort tid fyllde vi först en ICA-kasse med fina Karl Johan.
Kasse två fyllde vi till hälften med  tratt- och hälften med
skogskantareller. Vi hade bara två kassar med…

Det växte kantareller,  var du än såg nästan. Många små,
men om 2-4 dagar ska vi dit och skörda igen , då är de stora.

Så halvhalten i skogen, det blev en helhalt. Vi blev så
fångade,  att vi glömde kaffekorgen…för en stund.

Då man hittar mycket svamp,  drabbas jag i alla fall av
något som kan liknas vid fiskefrossa. Kan man kalla
det svampfrossa ?

Vi fortsatte vår naturexpedition till en vacker sjö,  där vi
parkerade oss på en bänk och intog medhavd fika.

För att sedan åka hem och rensa svampen, som till en del
omvandlades till svampstuvning att ha på en macka,
vilket var dagens fina belöning till plockarna !

Så här såg det ut i John Bauerliknande skog,  då vi var ute,
när solen stod lågt på eftermiddagen.

 

 

 

 

Denna skogsväg var garnerad av trattkantareller.

Dessa plockar vi inte.

Trattisarna var inte jättestora, men stora nog.

 

Jag tycker trattkantareller har bättre smak än gula skogskantareller.
Fast bäst smak har taggsvamp.

Olika soppar fanns det gott om.
Många ätliga men smakar inte speciellt bra.

Liselottes svampplockarteknik…

Lika inbjudande  vacker som dödligt  giftig.

Kolla dess uppbyggnad. Nästan som ett modellplans vinge…lätt och starkt.

Hittar du en trattkantarell…då finns det flera.

En liten sjö i skogen. Vi förväntade oss att se en stor älgtjur
stående här
med huvudet under vattnet betande näckrosrötter …
det ser man ju alltid på naturfilmer eller ?

Sjön där vi fikade. Stillhet och inget stads- eller trafikbuller.

 

 

Ingvar Nilsson lämnade en kunnig kommentar angående svamp,
som jag tycker är värd att lyfta fram.

 

Ingvar Nilsson Brämhults stolte pilot.

 

Här kommer Ingvars kommentar:

Fina skogsfoton!

Det är litet tidigt för trattisarna, men jag har också sett dem –
oktober brukar vara trattmånaden annars…
Ja, inget är sig likt nu för tiden…

Jag skall här, i den händelse att någon som läser detta inte
vet hur trattisarna allra bäst skall användas, beskriva mitt recept.

Enligt min åsikt är det en styggelse att göra sås eller soppa
med hela färska trattkantareller, eftersom skaften är rysligt sega.

Såhär har gjort sedan 1982, då jag första gången råkade på
dessa svårupptäckta filurer (om man står upp alltså, sitter man
på huk syns deras ben med den typiska gråa räfflingen uppe vid
hatten och som avtar neråt.

Jag delar dem på längden och lägger på tidningspapper, har man
ett pannrum, är detta det perfekta stället att torka svamp, men
vardagsrumsbordet funkar bra det med. När de är torra, läggs de i
glasburkar, som kan innehållit sylt eller smörgåsgurka och locken
skruvas åt.

Vid högtidliga tillfällen så använder jag en handfull torkade
trattisar helst till att blanda i köttfärs – finessen är, att antingen
skall man mortla eller krossa i handen, så det blir mer som ett
grovt pulver (typ havregryn).

Om man köper köttfärs i den vanliga livsmedelsbutiken,
så brukar ju stekpannan närapå svämma över av allt vatten,
som köttfärsen släpper från sig, men med svamppulvret
inblandat väl,  så suger svampen upp vattnet (som en svamp)
och tillagningen av köttbullar eller pannbiffar går avsevärt
fortare, dom blir saftigare och smaken är helt underbar!

Bor man i ett tättbebyggt område så kan man se att folk som
känner matoset nyfiket försöker kolla varifrån det luktar så
himmelskt…

Man kan även sylta trattisarna – ja t.o.m. göra TrattkantarellChutney.

I början av 1980-talet bodde jag i ett litet hus nära skogen i Härryda
. Det var min svåger,  som visade mig, att jag bodde i princip mitt
i svampskogen. Efter jobbet plockade jag en 5 liter flera ggr i
veckan, ja det var ju skumt i skogen, men om man inte har lampa,
så ser man rätt bra ändå.

Vid ett tillfälle satt jag på huk och klippte dessa godingar med sax
(absolut snabbaste metoden) och det tog liksom aldrig slut
och det blev nästan mörkt. Jag fick en obehaglig känsla,
att någon iakttog mig, men jag hade inte hört några främmande
ljud.

Jag fortsatte och klippa någon liter till, när jag hörde, hur det flåsade.
Jag ser mig försiktigt omkring i dunklet och bara 6-7 meter ifrån mig
står en älg… sådär snett nerifrån är dessa djur ofantligt stora.
Man har ju hört alla berättelser om de som blivit jagade av ilskna älgar
men denna verkade så fridfull. Jag sa något till älgen och reste mig sakta
– den plirade med sina ögon mot mig och började sakta gå åt sidan
helt ljudlöst.

Sådär 6-8 år senare hade jag börjat jobba på dåvarande AB Hässle
i Mölndal och första hösten där, så kom trattkantareller på tal
(det är så att organiska synteskemister är väldigt duktiga på god
mat o goda viner etc) och det var flera, som aldrig sett en trattis.

Jag bestämde, att vi kunde träffas vid Rya Hed på lördagsförmiddagen
och gå ut och se, hur mina gamla svampmarker var, det var nu väl sent
på året, men man kan ju plocka trattisar även efter nyåret…

Ja så var vi där ett knappt 10-tal kemister, 5-6 cocker spaniel och jag.
Vovvarna var glada och for runt i skogen under stort väsen, vi hittade
trattisar men inga mängder. Det roliga var, att det satt en jägare på
pass och de glada spanielarna var väldeliga intresserade av honom.
Då jag kom närmare, kände jag igen honom och han mig –
han ropade något i stil med ”det kunde jag ge mig humhum på, att det
var just DU, som släppt ut en hel kennel med galna hundar…”

Ja, han hade nog ingen jaktlycka denna dag…

…och – kolla gärna i delikatessavdelningen på en bra mataffär vad
en liten påse torkade trattkantareller kostar

Bästa hälsningar // Ingvar

PS Trattkantarell är ingen kantarell, utan den är ett eget släkte –
Chraterellus tubaefor
mis om jag minns rätt. DS

Kategorier
Termikflyg

4/ 8 CU OCH NOLL (0) VIND…

 

 

 

 

 

…det väcker flyglusten hos mig !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är inte nödbedd, då det gäller att hänga med ut och flyga,
då vi har så goda förhållande, vilka rådde i måndags,
i alla fall i södra Halland.

Kl 12 hade vi uppskattningsvis 3/8 Cu och ingen vind. Det såg ut,
att kunna bli en utmärkt termikdag.

3/8 Cu betyder att himmeln är täckt till 3/8 med Cumulusmoln,
vilket är en indikator på termisk aktivitet i atmosfären.

Var vi åkte ?  Jo, med tanke på eventuell sjöbris drog vi oss ca 10
km bort från kusten. Nu blev inte sjöbrisen något problem,
eftersom den inte kom igång förrän vid 15-tiden.

Min modell…ja,  det var min HyperAva, som jag  utrustade
med en
GoPro,  som fotograferade parallellt med vingen och
en Mobius, 
som jag monterat på en hållare på kroppsbommen
som filmade
framåt.

Alltså monterat och klart för start kl 1300. Variometern påkopplad
och min flygstol på plats med en vattenflaska i hållaren på stolsbordet.

Så iväg med modellen i den stilla luften och 23-gradiga värmen.

Luften var full av fjärilar över gräsytan,  där jag startar och landar,
som ett tecken att sommaren kanske inte är slut än.

Vi klättrade till 75 m, där variometerns frekvens på pipandet
steg snabbt.

Således stängde jag motorn och i samma ögonblick
lossade huven i kolfiber på modellen. Som jag vis av erfarenheten
har säkrat med en bit persiennsnöre.
Jag har tappat en huv tidigare
i åkern nedanför hanget,
som Pär Lundqvist lyckades hitta för mig.

Med huven hängande som ett  aerodynamiskt påhäng,
fortsatte min
Ava att tryggt kurva högre i termiken.

Jag klättrade verkligen snabbt till 550 m och väl uppe på höjd
behövdes inga termikvarv för att behålla höjden.

Det var bara att flyga delfinflygning. Delfinflygning innebär.
att jag i normal luft
flyger med normal trim, men då jag flyger
i stigande luft, försöker jag
flyga med lägsta sjunkhastighet
och så sakta det är effektivt,  för att kunna plocka så mycket
höjdvinst
jag kan i stigande luft.

Flyger man under ovanstående betingelser,  så känner jag
mig i alla
fall helt avslappnad i mitt flygande.
Dock beredd på åtgärder, om
de skulle behövas av någon
anledning.

Då det gäller radiostyrt modellflyg, vet jag,  visare  av 45 års
erfarenhet,  att allt kan hända !

Ingen oförutsett skedde. Det enda som dök upp i skyn var, skulle
jag vilja säga, en glada som med glatt.. hjärta piggybackade på
min HyperAva
i  termikblåsorna.

Jag anser gladorna, jämfört med ormvråkar, är sämre flygare.
Speciellt märks det i termik. Om jag flyger termik
med en
glada och jag flyger ut i sjunket och börjar kurva, då hänger gladan

på i mitt kurvande,  som endast leder till höjdförlust.
Under termikflygning har inte gladan  skuggan av en chans
att hänga med min Ava i stiget.

Snart kommer de migrerande vråkarna i stora flockar på sin
väg mot
södra Europa eller Afrika. Då kommer vi att få se
på termikflygning !

Kl 1530 landade min Ava i gräset efter nästan 3 timmar i
termiken.

Min strömförbrukning för motor och rx+vario = 885 mA
för hela tiden.

Så du förstår, det var goda förhållanden.

Jag fotograferade med två ombordkameror och hade en
GoPro monterad
på en höbal.
Den ville jag skulle plåta min verksamhet och som du kommer

att se, blev det en hel del bilder.

Det är för mig lite förvånande,  att mina besökare på bloggen
ständigt efterfrågar
bilder…så jag tänker låta det komma
sådana  även i framtiden.

Bilderna är, med få undantag,  klippta ur videofilmer från
GoPro och Mobius.

Hoppa in, knäpp fast dig och njut av mina ögonblick med
min kära Ava !

 

Koll av allt innan start.

Efter start lossade huven som du kan se.
Till vänster sitter min ständigt närvarande GoPro.

Den fick hänga och dingla i 1.5 timma…
Sladden, som sticker ut vid kameran,  är
en antenn för min Picolario variometer.

Den löst hängande huven tycktes inte påverka  flygegenskaperna negativt.

Vyerna får ni på köpet…

Dags för landning…bromsa bort höjden.

Ut med bromsen. Jag ser alltid till att ha god höjd vid planering för landning.
Du ser min vita bil till vänster. Precis jämte den landade jag.

Jag kommer in snett beroende på några ryttare med hästar,  som jag inte ville störa.

Efter ett par tusen landningar med min Ava,
sätter jag den exakt där jag vill utan problem.

Klart

Denna skyn vill jag bli mött av, då jag ska termikflyga med mina modeller !

Min trogna Ava. Nu försedd med kamera på kroppsbommen.
Min flygstol uppsatt och laddad med vattenflaska.

Ett fibbligt  bidrag till glädje för de botaniskt intresserade.
Kolla så vackert kronbladen är ordnade.

Kan man säga att skyn lockar ?
Eller använda ett slitet uttryck: The sky is the limit…

De gamla ekarna skapar varje år tusentals frö.
Kanske ett frö om året gror och slår rot,
ett sådant kan du se här i förgrunden.

På väg ut för start.
Förväntansfull…jomenvisst !

Inget orda om, du se vad jag gör på sekvensen av bilder..

 

 

 

 

 

Low pass genom turbulensen med bra fart.

Landning på gång.

Full broms.

Mycket anfallsvinkel för öka luftmotståndet och korta landningssträckan.

Fenan släpar i marken, men vingen flyger fortfarande
trots den höga anfallsvinkeln.

Man hör sägas, att då du landar,  ska du flyga så sakta,
tills modellen viker sig just över marken…Nonsens.
Vingen viker sig inte, då  du gör en normal landning,
eftersom cirkulationen bibehålls tills hastigheten är noll.

Genom att du flyger saktare, så kommer
helt enkelt vingen till slut inte att
kunna skapa
den lyftkraft som krävs för att hålla planet
i luften.


Visst kan du vika ett plan vid landningen, resultatet har vi
sett åtskilliga gånger i form av ett haveri, som med en
travestering av Procol Harems text kan sägas: Att modellen
“turned cartwheels cross the tarmac”…med känt resultat.

cul !

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Flyghistoria

BELJAJEW BP 3

 

 

 

 

 

Ett flygplan,

från slutet av 30-talet

konstruerat och byggt i Ryssland.

 

 

 

 

 

 

I Sovjetunionen fanns skickliga och innovativa
flygplanskonstruktörer,
som i likhet med de tyska
kollegorna av respektive regim fått stora
ekonomiska
och materiella resurser till sitt förfogande under mellankrigstiden.

I Sovjetunionen fanns det ett flertal, som det heter
“KonstruktionsByråer”.

Tänk på sådana som Mikojan med sina Mig, Tupolev,
Antonov och motortillverkaren
Charomskij, Klimov
och Kuznetsov.

Planet som jag bäddar in en film om,  är ett
segelplan som byggdes för att
prova ut en ny
vingkonstruktion, vilken eventuellt skulle användas
i ett
tvåmotorigt bombplan. Konstruktör var Beljajew.

Denna tid såg,  i såväl dåvarande Sovjetunionen som
i Nazityskland, banbrytande
och nya konstruktioner.
De tyska konstruktionerna satsade på förfiningar medan

man lite generalisering kan säga de sovjetiska handlade
om att bygga stort.

Flygmaskinen “Maxim Gorkij” är ett exempel på den
elefantiasis som rådde bland konstruktörerna i
Sovjetunionen under 1930-talet.

Modell här i videon är scratchbyggd av en modellflygare,
Markus Frey, i Schweiz och väcker i alla
fall mitt
intresse genom,  sina till synes, goda flygegenskaper.

Modellen flyger, vill jag säga,  på ett majestätiskt sätt !

Kolla videon, det är det värt !

Alla stillbilder är klippta ur videon.