Kategorier
Modellflyg teknik Naturbilder

JUST MODEL FLYING

 

 

 

 

 

Modellflyg som vanligt…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min personliga åsikt om modellflyg är, att det gäller
att utnyttja de tillfällena då omständigheterna  för
det är gynnsamma, så jag kan utöva min hobby.

Att modellflyga ger mig goda upplevelser och stimulerar
mig i det vardagliga. Jag kan ju tänka tillbaka och återuppleva,
tack vare de sinnesintryck jag bevarat  i min hjärna och
mina sparade bilder.

Jag tycker, detta är utomordentligt värdefullt i ens liv.

För mig och andra hängivna modellflygare är dvalan framför
en tv eller det  febrilt maniska  knappande på en IFåne ett
fullständigt meningslöst sätt att tillbringa sitt liv.

Att passivt vänta på något, som aldrig kommer att  ske,
det är som att förvänta sig, att en telefon ska ringa,
som inte är inkopplad.

Så därför, käre besökare, åkte jag ut häromdagen, trots
uppfriskande vind och ca 0 grader för att testa en kamera
i min Sparky.

Att modellflyga då vädret är fint är ok, men jag drar mig
inte för att modellflyga, då det är sämre väder heller.

Lite blåst måste jag tåla. Ett flygplan flyger i förhållande
till den omgivande luften, inte i första hand till marken…

Varför jag ville ut och i en dels ögon plåga mig ?
Jo, jag var så nyfiken,  om min kamera skulle göra det den ska
och huruvida min modell med en ny mottagare skulle fungera
utan problem, som jag förväntade mig.

Sist men inte minst; Jag är alltid upplagd för att flyga, alltså
att få uppleva miraklet FLYGNING, för jag tycker det är ett mirakel !

Så trippen gick till havet, där jag har ett av mina andningshål,
vad gäller hangflyg och naturupplevelser.

Efter min provflygning ville jag gå min vanliga 8 km promenad
för att kanske med min kamera dokumentera det jag observerade
och tyckte vara värt att visa.

Bilderna på det som rör min modell och flygningen är alla
tagna med min Mobius, sittande på mina solglasögon.

Naturen är förevigad med min Sony.

Häng med mig på en liten tur,  om du vill veta, hur det gick !

 

 

 

 

Stranden kl 0900

På väg ut till starten. Min trogna “Sparky”.
med lite fjantig målning på vingen, men det är,
för den ska vara lättare sedd i luften.

Jag handkastade i den byiga vinden 8-9 m/sek sydost.
Du ser min GoPro är säkrad  till modellen med en
lina av persiennsnöre. Man vet aldrig, vad som sker…

Ja, du ser det var  turbulent…
Det var galoppflygning upp till 30-50 m höjd.

En besvärlig inflygning för landning…

Turbulent…

…det är det.

Min avsikt var att landa uppåt i strandrågen…

Det gäller att få upp nosen…och modellen…

…kolla mitt höjdroder.

Nu !

My nesting bird !

Denna ismannen tycks något förvånad..
Han sa till mig, att han tappade hakan,
då  jag fixade landningen…

I Tönnersa Naturskog har vi frusna mumier ,
medan man i Egypten har mumier i 45 graders värme.

En trädmonolit utan någon avsedd symbolik…

…fast dessa tallarna blev inspirerade till lite bark mot bark…

Denna bilden får mig till att associera till en kvinna utsträckt på en divan…?

Naturen danar naturen.

Har du inte varit här ? Åk hit !

Det är stimulerande !

Fast jag vet inte om denna mössprydda figur tyckte det…

Det jag aldrig kan vara utan…den obrutna havshorisonten.

Ingen snö…just nu. Vi har gröna höstsådda åkrar i stället.

Vad gillar du flygfältet ?
7 tunnland kortklippt gräs och inga grannar …

Kategorier
Termikflyg

ONLY THE SKY IS THE LIMIT…

 

 

 

 

 

…i alla fall för segelflygare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag funderade på,  vad jag kan göra för att få mina
besökare på bättre humör och skapa lite hopp om
kommande flygningar, då vädret är bättre, än den
bedrövligheten vi konfronteras med i Sydsverige
just nu…

Så varför inte gotta oss åt lite mer bilder på vackra
modellsegelflygplan vid IGG-Meetinget på Ålleberg ?

Som jag sagt tidigare, är ett besök här en av årets
höjdpunkter för en intresserad modellsegelflygare.

Här är en plats för drömmar och fantasier, vilka
skapas av alla intrycken man får av flygplan, människor
och den vackra naturen.

Vill du veta mer om IGG Sverige så kolla länkarna
i den post, jag tidigare skrev.

I väntan på solsken, 25 grader varmt, noll vind och
5/8 Cu med basen på 2000 m, får vi drömma tillbaka !

Vi ses på Ålleberg till sommaren och då vi besöker ÅMFK
vid deras fina fält !

Bilderna är utan kommentar, så frossa på bara…Jag har
mycket mera från IGG/Ålleberg. Skriv IGG eller Ålleberg i
sökrutan till vänster, så kommer det upp mycket !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Segelflyg

LÅT OSS MINNAS, HUR DET KAN VARA SOMMARTID.

 

 

 

 

 

Då  modellflyglivet är lätt att leva.

 

 

 

 

 

 

 

En av högtidspunkterna för en sann flygintresserad är
självklart IGG-Meetinget på Ålleberg.

IGG = Interesse Gemeinschaft Grossegler, eller på svenska
Sammanslutningen för storsegel intresserade lite slarvigt
översatt.

Oavsett vad det kallas, missar jag aldrig att besöka deras
meeting på Ålleberg.

Jag åker dit av flera olika skäl. Dels är jag intresserad av
flyg och särskilt modellsegelflyg och här kan jag se de finaste
segelmodellerna, vilka kan köpas för pengar.  Jag får se
modellerna
i luften, där de visar oftast mycket skalenliga
flygegenskaper.

Det är mäktigt att se en 8-meters modell med det laminära
suset över vingarna kurva termik i en blåsa över Ålleberg.

Bilden av modellen och ljudupplevelsen fastnar i alla fall
i min hjärna som en hårt sittande upplevelse av det
som jag definierar såsom varande sommar.

Ett annat skäl till besöket är ju den historiska betydelsen
av Ålleberg. Ålleberg som skapades mitten av 1940-talet
som en utbildnings- och fortbildningsinrättning för segel-
flygare. Allt stöttat av statsmakterna, då detta var ett sätt
att täcka rekryteringsbehovet av nya piloter till Flygvapnet.

Om du besöker Ålleberg, så glöm inte att gå in på Segelflyg-
museet.
Det är värt ett besök att kunna få uppleva de historiska
vingslagen för de sista 90 årens utveckling av segelflyget.

Samtidigt som Storsegelträffen avhålls genomförs en
träff av Sveriges bästa motorbyggare. Här kan du se
resultatet av starkt intresse, hängivenhet och förmågor
att genomdriva långa och tidsödande byggprojekt av
mekaniska konstruktioner.

Glöm inte heller att ta en promenad i den vackra naturen
med sin rika flora. Ålleberg är ett platåberg, som skapar
betingelser för sällsynta växter och örter.

Håll också koll på Veteransegelflygets aktiviteter på
Ålleberg !

Jag rotade fram lite bilder, så vi ser, vad vi vet kommer
under tidig sommar och vilket vi,  som är intresserade,
anser vara väl värt att vänta på !

Vi ses på “Berget”  !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DET KOMMER EN POST TILL MED MYCKET BILDER FRÅN IGG ÅLLEBERG !

Kategorier
Hangflyg modell

JAG ÄR…

 

 

 

 

…just nu…kl 1200 lördag…

 

 

 

 

 

 

 

 

…eller då du läser detta, sysselsatt med att flyga hang
på Hovs Hallar.

Jag ska tala om hur det gick sen.

 

 

 

Här kommer en liten update…

 

 

 

Som utlovat kommer lite bilder från den fina
flygupplevelsen från Hovs Hallars Platå.

Aldrig kunde jag tro, att vädret för hangflyg skulle
bli så bra. Det var växlande molnighet och vind
ca 5 m/sek nord med bitvis dragning till nordväst.

Förutom jag med min modell fanns det två skärmflygare,
som passade på att få lite flygtid.

Bitvis fanns det en stark kantrotor och topprotor, vilket jag
påpekade för skärmflygarna. En av de två upplevde problem,
då de balanserade innan start, vilket bilderna visar.

Jag monterade min Hobby, gjorde mig beredd med preflight
koll. Då jag upptäckte till min fasa, att mitt ena skevroder
stod stilla…

Roligt att se sådant, då man står vid kanten flygsugen utan
gräns…

Men jag gjorde så, att jag kopplade ur sladden till det
stillastående rodret, tejpade fast rodret i vingen och flög
med ett skevroder och sidoroder.

Det var inga problem att flyga med sidoroder och bara
ett skevroder . Problem
kunde det bli,  då jag skulle landa,
då jag inte hade möjlighet
att aktivera mina bromsar.

Lyftet var som det brukar under dessa omständigheterna
perfekt. Att klättra högt var bekymmersfritt.

Efter 1.5 timma i luften beslöt jag att landa. Eftersom jag
inte kunde bromsa, gällde det att planera landningen
oldstyle…Alltså flyga medvindslinje, bas och final.
Flyger man så, finns det tid att malla ner sig till lagom höjd.
en liten press på mig var att tre kommersiella piloter stod
och kollade min landning…

Landningen gick som i smält smör och föranledde kommentaren
från en av Maerskpiloterna: Ja,  men det var en smuk landning…

Hemkommen visade  det sig, då jag kollade mitt stillastående
skevroder, att problemet var att skruven till skevroderoket
var för löst dragen….slarv.
Jag drog den, kollade rörelser
och ändlägen och det blev perfekt.

Jag kunde dragit skruven ute vid hanget…men jag hade inte med
mig tillräckligt liten skruvmejsel så…det blev en adekvat lösning
dikterat av omständigheterna i alla fall.


Förr i tiden, på hangstenåldern, då hade vi med en halv
hobbyverkstad ut då vi flög…men det var,  när vi var unga
och starka.

Härligt att vara hemma efter och minnas flygningen och
erfara jag fått massor av frisk luft, upplevelser och sol.

Dessutom, som vanligt vill jag säga, passerade mycket
turister förbi, där jag flög.

Bland annat en stor flock danskar, som där det visade sig
i en familj,  att sönerna, två stycken och fadern alla var
piloter i Maersk Air.

Roligt att prata med kunniga och intresserade personer.
Jag gjorde allt,  för att de skulle börja med modellflyg…

Här kommer lite bilder.

 

 

 

Havet som jag såg det vid ankomsten.
Ca 5 m/sek vilket du kan se,  genom att vågorna inte bryter.
Det vita skummet är från den nordgående strömmen
då den passerar näsan på Hovs Hallar.

En skärmflygare från Torekov, som arbetar som drönarpilot professionellt.

Uppdrag av skärm

Sen gäller det att jobba sig framåt.

Tills det är dags att ta steget ut i luften.

Ibland blir höjd en bristvara…

Jaha, då ska vi balansera…

…kanske topprotorn ställer till det…

…ändå kan jag ju egentligen…

…men inte nu.

Vårdkase i Harplingetrakten ?

Just vid touchdown från nosen på  min “HOBBY”.

Kategorier
Naturbilder

DAGARNA EFTER JUL ÄR…

 

 

 

 

 

…vårt väder  genuint tråkigt !

 

 

 

 

Inte  för man blir direkt upplyft, då man skådar ut genom
rutan och det som möter oss, är ett grått töcken insvept
i regn och dis.
Temperaturen 6 grader plus och ett snötäcke som bildligt
och bokstavligt talat skiner med sin frånvaro…

Ja, det är inte inspirerande och lockar inte direkt till
utomhusaktiviteter. Det är väl bara till att sätta sig och
leka med de nya Meccanodelarna,  jag gav mig själv
i julklapp. Förresten, om du har några Meccanodelar i
plåt liggande, kanske du vill sälja till mig ?
flyhigh@bahnhof.se

Jag undrar om inte SMHI har gått ut med en klass III
varning för tråkigt väder…

“SMHI har en klass III varning gällande Götaland
för extremt tråkigt väder.

Allmänheten uppmanas hålla sig inomhus,
stänga för persiennerna,  tända allt ljus
och sätta
på en Bröderna Marx-film på teven.
Om situationen upplevs som outhärdligt tråkig,
kan ni kontakta jourhavande humorist.”

Trots vädret, var vi ute och promenerade, för vi måste
få lite
frisk luft efter allt innesittande.
Jag vill bara säga, att vi
inte behövde trängas med
promenerande människor vid
vårt vanliga naturområde.
Det var vi, gråtrutar, småregn
och frisk bris.

Sista två månaderna har vi blivit förunnade med mycket
nederbörd till nytta för vårt låga grundvatten och vi tänkte,
att det myckna vattnet måste ha satt sina avtryck i Nissans
flöde vid Slottsmöllan.

Så det blev en tripp dit och lite bilder,  för att kunna se
hur väldigt mycket mer vatten det finns nu, än då jag var där
i augusti.

Ett bra mått, om du vill veta vattenläget i våra sjöar, är att
lyssna på Sjörapporten på radio, där man informerar om
Vänerns vattenstånd. Detta mått kan man delvis korrelera
till våra grundvattennivåer.
Ett annat sätt är att kolla flödet i exempelvis Fylleån 20 km
öster Halmstad vid Simlångsdalen.

Enligt världens mest besökta och världens ansett bästa
vädersida, yr.no, syns ingen väderförbättring för södra
Sverige inom de närmaste 10 dagarna.
Bered dig på
plusgrader och regn med sydvästliga vindar.

Det blir att satsa på vår redan nu !

Så vi kan komma ut med modellerna !

Här lite depparbilder från i går och lite bilder, som
visar, vilket väder  jag gillar.

Att uppdatera bloggen kan jag göra varsomhelst i världen.
Tekniken ger  mig tillgång till alla mina resurser,
var jag än befinner mig…och det gör jag .

 

På med regnkappan, fäll upp din  paraply och kom med …

 

 

 

 

En kaja marscherar taktfast i regnet
under sitt sökande efter något att få i näbbet…
…eller kanske vi ska säga krävan ?

Hon finner…fast kajan tycker det är visset med regnet.
Man blir blöt om ryggen sa hon…

Längst ut i Halmstad Hamn ett fartyg väntande på att lossas
och stående på kajen en hydraulisk lasthanterare.
Du ser vädret ?

Fångdammen vid Slottsmöllan Halmstad.

Mycket vatten spiller förbi nu.

Nu är det till att vänta på nystigen lax och havsöring.

Gråtrut och havstrut fladdrar i den friska vinden över strandbrynet.

 

…och gå i shorts, eller vad detta heter,  på hangkanten.

Att kunna släppa sin Ava kl 0900 upp i en väntande termisk luft…

…det ger en upplevelse som kompenserar dagens tråkiga väder mer än väl !

Kategorier
Hangflyg modell

JAG TAR ALLA CHANSER…

 

 

 

 

 

…att få komma ut med en modell

och flyga, då vädret är gott.

 

 

 

 

 

Kanske du tröttnar på mina referat,  från då jag är ute
och flyger ?

Dock, det är mitt privilegium,  att få skriva det jag vill på
min blogg.

Det är så,  att jag är i stort sett alltid flygsugen.
Jag
är modellflygare. Vidare så vet jag,  av många års
erfarenhet,  att jag kommer inte bara att uppleva min
modell i luften, utan jag får också fina upplevelser av
miljöerna, där jag flyger.

Är jag ute i naturen,  händer i regel något oväntat.
Vid Hovs Hallar och Segeltorpshanget promenerar
människor förbi och de är nästan undantagslöst
intresserade av flyg. De vill veta,  hur det funkar.

I torsdags,  då jag senast var vid Segeltorp, träffade
jag en 86 år gammal man,  som kravlade sig upp till
mig från stigen och som det visade sig,  var specialist på
aerodynamik och som deltagit i utvecklingen och
beräkningen av
vingen på AJS-37 Viggen.

Vi hade ett långt samtal om aerodynamik i subsonic
hastighet och flygmekanik. Han kunde sin läxa,
så har jag uttryckt mig försiktigt.

Vindmätaren visade 4 m/sek nordväst viket var
orsaken till
  att jag tagit mig till Segeltorp.

Min modell var min Hobby från Multiplex. Lyftet mycket
fint i den jämna havsvinden. Jag kunde stiga till 88 m,
enligt en snabb titt på höjdmätaren, utan svårighet.

Ser du på ingressbilden ovan, så visst är väl modellen
klassisk i sina linjer. Så tycker jag en segelmodell ska se ut.
En proportionell och vacker kropp med en funktionell
stabbe/fena/sidoroder.

Det blev en dag med avkopplad flygning igen, så jag bara
njöt av verkligheten och de upplevelser som följde med den.

Min tanke då jag flög  var,  att detta är essensen av  modellflyg,
som jag uppfattar det .

Jämfört med den uppfattningen vilka de har,  som allt vet
och allt  kan, hur svenskt modellflyg
borde utvecklas och
vara…om de fått bestämma.

Hur mycket har deras diskussioner på exempelvis SMF,  fört
vår hobby och vårt förbund SMFF  framåt i Sverige ?

Hur många nya modellflygare har deras ältande skapat ?

Kanske en adekvatare fråga hade varit hur många
presumtiva  modellflygare har backat, då de läst
deras evinnerliga malande, som  leder till absolut  intet.

Deras ältande handlar inte om modellflyg. Det handlar om
att pinka in
revir, ( ställa sig själv i centrum)  klaga,
leta fel och bygga upp murar.

Om ovanstående mina meningar kommer att reta någon ?
Det hoppas
jag innerligt, för hade jag inte menat det
jag skriver,
då hade jag antagligen varit kvällstidningsjournalist !

Tur det finns andra delar av vår  modellflygvärld,
jag
kan ägna mig åt.

Som exempelvis att flyga mina modeller.

Efter 2 timmar och lite mer i luften landade jag för andra
gången
och for hem glad i flyghågen,  för att jag tog
chansen och åkte
söderut.

Alla bilder och all video är tagen med min Mobiuskamera,
som sitter monterad på mina solglasögonskalmar.

Om du har energin, sätt dig ner och häng med…

 

 

 

 

En högteknologisk vindindikator från NASA…tror jag.
Träpinne och Biltematejp…

Tja, för att vara 40 år gammal så…ser modellen inte så illa ut.

Nu, är ögonblicket jag sett framåt mot !
Biltemas antihalktejp på kroppens sidor för
att få ett fast grepp då jag startar min modell.

Ja, jag hade glömt slå av den 50 %:iga aerodynamiska bromsen,
men det var snabbt gjort att fälla in den igen.

Sen var det bara att glida.

 

70-talet i luften.
…det enda som saknades för att komplettera den
rätta tidsandan vore, att piloten hade utsvängda
byxor och blommig skjorta med långa kragsnibbar…

Modellen flyger bra. Den är inte jättesnäll att flyga.
Kräver hastighet för att inte vika sig över vingen.

Men jag känner, det är 70-tal över dess flygegenskaper.
Flyger avsevärt agilare nu,  då den fått skevroder.

För mig är detta modellflyg. Få flyga på ett fint hang
med en modell som uppför sig väl  under goda väderbetingelser.
Inga gränser känns just nu  uppenbara här.

Att flyga här är motsatsen till att ligga i dvala framför en tv
och sova igenom “Bönder söker fruar” eller vad det heter…

Små skevroder ? De räcker mer än väl till,
då jag flyger modellen aktivt med sidoroder främst.

… här är du i modellflygets verklighet.

Förstår du begreppet frihet…när du flyger här ?

 

 

Jadu…det är här,  vi hangflygare landar…
bland gärdsgårdar, träd och lömskt maskerade stenar…
för att inte glömma eventuella ilskna rotorer.

 

Kategorier
Hangflyg modell

BOMKÖRNING

 

 

 

 

 

Det var mycket fint väder på Hovs Hallar i måndags…

 

 

 

 

 

 

…synd bara att det var kav lugnt…

Måndagen innebar solsken och då jag höll koll på vindmätaren
vid Hovs Hallar, övertygade dess mätvärde,  att det skulle vara
flygbart med ca 2-3 m/sek NNO.

2-3 m/sek NNO innebär,  att man flyger längst upp på Platån.
Lyftet vid denna vinden är utmärkt, så jag bespetsade mig
på en glidardag på HH.

Alltså iväg de 50 km jag har att köra. Tur min bil är en miljöbil…
den tar lite etanol.

Förväntansfull och glad i hågen äntrade jag Platån,  medförande
det jag använder  då jag flyger, bara för att
finna att det var stiltje.
Fullständigt stilla. Som det står i definitionen
för stiltje
“Röken stiger rakt upp ur skorstenarna”.

Det kommer väl vind,  tänkte jag och spanade utåt Kattegatt för att
se, om det fanns någon indikation av en vindkåre på ingång.

Men icke. Intet rörde sig. Så det blev att promenera ner med modellen
till bilen, för att jag sedanskulle kunna gå en rejäl promenad.

Jag gick bort till Kattvik och tillbaka igen. Lite problematiskt
då den usla stigen var mera en gyttjig bäck än en bekväm
gångstig.

Men det spelar ingen roll för mig, det viktiga är, att man kan
uppleva naturen.

Efter 2 timmars promenad i,  som det heter i äventyrsskildringarna,
oländig terräng, var jag tillbaka på högsta punkten på platån.

Jag ville inte ge upp chansen till hangflyg. Men tingen, eller rättare
sagt elementen, var emot mig hur mycket jag än spanade
sittande på min vanliga plats.

Det blev ingen vind,  utan jag fick skamset gå ner till bilen
och fara hem utan hangflyg, men jag hade i alla fall med  mig
fina
naturintryck hem .

En resa till HH är aldrig en förlorad investering.  Du får alltid
tillbaka något,  du kan ta med dig hem.

Ok, inget direkt nytt för mina läsare av min blogg…
men nåt ska man ju skriva eller ?

Följ med på en naturresa !

 

 

En del av informationen du får från vindmätaren på Hovs Hallar

Ingen större aktivitet på havet, när jag spanade ut…

Det var -3 grader och marken var frostpudrad.

Här satt jag och hoppades, att det skulle komma lite vind utifrån, men…

…min state of the art vindindikator talade om:
Absolut noll vind på Hovs Hallar idag.

Framme vid hangkanten dyker en bäck upp från en källa, som jag aldrig sett
sina,  under de 44 år jag besökt platsen. Inte förrän i somras. Då var det torrt.

Ser du dessa buskar med miljarder taggar…Härligt att landa i en sådan
buske med en modell klädd med plastfilm…

Vad är detta ? En Kentaur…en häst som frusit till stillhet mitt i ett språng..
Din gissning och fantasi är lika bra som min.

Jag tycker denna bilden associerar till en stenig åker i Småland illustrerande
något ur Mobergs trilogi om Karl-Oskar och Kristina och deras karga åkrar.

På tal om sten… Denna stenen har jag personligen smällt två gånger ,
eftersom den finns mitt i landningsområdet.  Där borde stå en skylt
vid sidan som sa: “Warning,  wing- and fuselage smashing rock” !

En val som blåser…vulkanutbrott i Kattegatt,  British Home Fleet 1916
…nä, det är Värö Bruk, som släpper ut överloppsånga 80 km bort.

Hotlips

Småfåglar i en nyponbuske…eller ?

Berggrunden hos Hallandsås näsa ut i Kattegatt.
Synd att inte byggaren av järnvägstunneln, 12 miljarder,
kollade här,  innan man skulle borra. Det hade sparat
2 miljarder…för här ser man Hallandsås är en horst.

Är det Tina Turner..eller Don King,  som grävt ner sig ?

Don King, boxningspromotor med  elektriskt hår.

Detta block sätter punkt för dagens äventyr…eller brist på.

Kategorier
Hangflyg modell

HOVS HALLAR…

 

 

                    …stänger ibland av hanget…kanske för underhåll…

 

 

1-_dsc7057

 

 

 

 

Jag var bara nere och studsade bollen en gång
i torsdags vid Hovs Hallar…

Utlovat 3-5 m/sek Nord.

Vid framkomst var det 0.5 m/sek Nord. Glöm flygandet.

Satt  i terapeutiskt syfte och stirrade stint på en slak streamer och…

…filosoferade. Konstaterade att idag sker intet på HH.

Det går på tomgång.

Men så är det.

Jag var nöjd i alla fall.

Nästa gång…då !

Tankade bilen billigt för 12:34 litern i Båstadtrakten
som en sorts kompensation för min bomkörning…

4-_dsc5778

Silon i Falkenberg 42 km. Till vänster om vindkraftverken skymt av fästningen i Varberg 72 km.

5-_dsc5817

En utblommad solbelyst tistel skapar färg för  frustrerad flygare.

2-_dsc7186

Åt sydväst i eftermiddagssol.

1-_dsc7172

Vildnypons frukter.
Innehåller mycket C-vitamin och antioxidanter.

1-_dsc5774Det enda jag såg,  som flög över Hovs Hallar i torsdags…

Kategorier
Teknik, allmän

HUR BLÅSER DET …

 

 

 

 

…vilket är viktigt för alla, 

som är hangflygare av något slag.

 

 

 

 

 

Fullskärmsinfångning 2015-12-26 083106

 

 

 

 

 

För att ge bra information för oss som är aktiva modell-
och skärmflygare, har jag lagt in länkar till

Club Parapente Syds

automatiska väderstationer, som har en strategisk
placering vid de platser,  som är aktuella för hangflyg.

Om ni klickar in er, kan ni se all info, som mätaren
generar och hur ni enklast lägger in det i datorn eller iphånen.

Mätarna är energiförsörjda med solceller och är mycket användbara.

På väderstationens sida finns en cirkel,  som visar med grönt,  då det
är flygbart
och med gult, då det är ett gränsfall.

I övrigt får ni all den  väderdata,  som kan anses vara  rimligt.
Medelvind, vind i byar, temperatur och
nederbörd osv.

Under displayen kan ni scrolla fram grafer över de viktigaste parametrarna.

Länk vindmätare:   Vind just nu Hovs Hallar

Kategorier
Nostalgoteket

MODELLHANGFLYG DEL 3.

 

Lite bilder och fakta om hur det var förr i tiden på hangen.

 

 

 

 

 

 

 

Detta fina foto av Pär L får vara vinjettbilden.
Kolla hur Jan Levenstam sveper iväg Kurts Manta.
Som om han serverade modellen på fat !

Tidtagaren i bakgrunden är Bosse Nylund, Lidköping.
 En mycket estetisk modell. Tyvärr flög den inte lika bra,
som den var snygg.
 

Innan digitalkameran kom, fotograferade man analogt och det innebar,
att man sparade på filmen. Tyvärr medförde det,  att det inte togs så
mycket bilder på tävlingar och meetings. I dag är det annorlunda,
då det finns möjligheter att fotografera av var och en med kamera
eller mobiltelefon. Hade vi haft digitala kameror på 70-,hade vi haft
en skattkista av bilddokument.

De enda bilder som togs i stort sett, var bilder, som skulle skickas till
MFN och AoH. Sen vet jag,  att det ligger mycket bilder ute i bygderna.
Stefan “Blomman” Blomgren, en gammal hangräv har bilder i en låda
och de har han lovat att skicka till mig, för att glädja båda gamla
flygare och nya.

Men finns det någon, som har bilder liggande, så skicka de gärna till mig,
så kan jag publicera. Om du har papperskopior,  så plåta av dessa med
en digitalkamera i makroläge. Det brukar bli mycket bra resultat.
Bifoga gärna var och när bilden togs och vilka som är med på bilden.

Våra hangtävlingar under 70-talet gick i huvudsak på två platser
och det var Hovs Hallar och Hammars Backar. Hovs Hallar har bästa
lyftet, men Hammars Backar är mera användarvänligt,  genom att
det är enklare att landa där.

70-talets mitt och  slutet innebar stora tekniska landvinningar,
när det gällde att driva upp hastigheten på modellerna. Vi fick
modifierade Epplerprofiler med flata undersidor, små servon gjorde
att man fick mycket bättre roderrespons till skeven. Använde man
inte servon i vingarna monterades en mekanisk överföring,
som inte stack ut genom profilen genom en  genial lösning
av Göran Karlsson och Christer Gillgren.
Genom att använda denna nya överföring, reducerades glappet
i lederna till det minimala.

Kropparna var nästan i alla fall byggda av glasfiber och epoxieplast,
eftersom det är starkt och lätt.
Vingarna gick mer och mer över från sprygelvingar till formskurna
vingar klädda med 0.4 mm ply.

Det skapades många bra och många dåliga flygetyg,  som alltid sker,
när tekniken hoppar framåt. Nytänkare som jag kommer ihåg,
var Göran Karlsson/Christer Gillgren från Stockholm med sin
professionella inställning till byggandet och flygandet.
Göran hade alltid de snyggaste modellerna.

Anders Rättzen kom med sin Gilette,  som sopade rent på hangen
under  flera år. Jag tror Giletten och jag hade en sån själv, var på
ett sätt det optimala hangplanet. Det som skulle gjort det ännu
snabbare,  hade varit  att applicera en av dagens moderna profiler på vingen.

Pär Lundqvist kom med sin Dryad med vridbara vingar.
Flera andra försökte bygga modeller med vridbara vingar men misslyckades.
Detta beroende på, att man inte kullagrade mekaniken,
så när man skulle gå ur svängen,  orkade inte servot under g-påkänningen,
vrida tillbaka vingen.

Den mest avancerade modellen var Kurt Lennås Manta.
En futuristisk model som liknade  en manta.
Den var byggd med flat kropp och kraftigt tapererade
vingar med stor pilform.
Vingarna var uppbyggda på vanligt sätt med spryglar, men de
var klädda med glasfiberlaminat. Glasfiberlaminat tillverkade
man på en vaxad spegel med hjälp av tunn glasfiberväv,  som
dränktes in med epoxieplast. Överflödig plast ströks väck och
efter 24 timmar hade man ett tunt och starkt material att
klä med. Tack vare att det var utlagt på en spegel,  var ytan
som glas, perfekt.

Kurts Manta hade emellertid en innovation,  som ingen annan hade.
Hade kunde förändra profilen på vingen under flygningen.
Vingen bakom D-boxen kunde röras upp och ner, vilket innebar,
att man ändrade anfallsvinkel. Hur han fick till det,  med de servo
vi hade då var obegripligt. Men det fungerade utan anmärkning.
Eftersom Kurt var en snitsare inom modellbygge,  hade han
byggt in ett system med en slid, som gjorde att V-stabbens roder
rörde sig. Det var en elegant lösning och gjorde roderna glappfria.

Modellen var snabb,  men hade ett problem, som den delade
med många andra modeller: Den hade svårt att går ur svängarna.
Skevroderna på Mantan var för små, men hade Kurt gjort de dubbelt
så stora,  hade det funkat för honom.

Mantan smällde nere på Hovs Hallar och försvann……..tills jag
för ett år sen hittade en del av en vinge nere i buskarna på det
låga hanget på Hovet.Jag såg,  när jag flög skärm något blåvitt
på marken och jag är nästan helt säker på,  att det var rester av
Kurts mantavinge.  Efter 30 år i naturen fanns den kvar bevarad
av glasfiberlaminatet.

I början av 80-talet märktes det en viss trötthet bland hangflygarna
så tillvida,  att man var inte beredd att investera så mycket tid,
som krävdes, för att ligga på topp. Det betydde,  att många la av
tävlandet och bara flög för skojs skull. Det intensiva tävlandet var
i stort sett slut i slutet av 80-talet och så småningom dog det helt
ut. Inga var beredda att anordna SM mer,  då det var mycket jobb.

Men som vi ska se,  fick hangflygningen en renässans under
tidigt 2000-tal igen. Mer om det senare.

Jag ber igen, är det någon som har bilder från hangflygandet
på 70-80-talet,  skicka gärna bilderna till mig till glädje för oss,
som var med vid denna tiden !

Här kommer bilder från 70-talet tagna av okända fotografer men
mest av (c) Pär Lundqvist, även om det står (C) hangflygning.se
på bilden. Rätt ska vara rätt !

En vanlig modell på hangen under 70-talet var Graupners Cumulus. Flög så där…. 

I jämförelse med dagens modeller, ovan en “Banana” från 2005,
var 70-talsmodellerna slöfockar.
 

Här är en annan 70-talskonstruktion, där man kan se nya influenser
vad gäller vingformen.
Det ser mera ut som en F3A-modell och vingarna
utrustade med klaff. Klaffen användes när man ville öka farten ,
då man gav negativ klaff för att minska anfallsvinkel/lyftkraft.

Ovanstående modell tillhörde Frank Grimåker och här ligger den
på stranden vid Tönnersa vid Laholmsbukten. Modellen byggd helt
i balsa. Den ser lite argsint och aggressiv ut tycker jag.
 

Här ser ni bloggens innehavare, något yngre……..,
med sin nya under vintern tillverkade hangkärra i högerhanden
. I andra handen Pärs modell. Bilden är tagen på det låga hanget
vid Hovs Hallar. Förutom modellen kolla de utsvängda byxorna
…..hårlängden och pipan i gapet.

Som dessa två modeller såg ut var ett resultat av erfarenheten
och oändliga provflygningar och tester. Så dessa båda plan
är goda representanter av 70-talets hangflygplan.
Typiskt var den raka bakkanten och den pilform vingen hade
för att minska girtendenserna. Likaså typiskt var all flying stab
som gjorde att modellen var lätt att trimma.

Hade dessa konstruktioner haft dagens moderna profiler
och modellerna hade haft kevlar/kolfiberkroppar och vaccade
vingar, så är jag fullständigt övertygad,  att de hade varit
state of the art.l

Tyvär kanske vi hade ett fundamentalt fel på våra modeller,
som accentuerades av det faktum , att profilen var
tryckcentrumstabil och det var att de var lite lätta i nosen.
Vikten på en modell som ovan låg på mellan 1.4 – 1.8 kilo.
Modellen kunde bära ca 800 gram barlast för att öka
penetrationsförmågan i stark vind. Problemet var att
modellerna hade en tendens att snappa under hög belastning.
Jag är övertygad om att vi flög med tyngdpunkten för långt bak !
För egen del kopplade jag klaff till höjdrodret för att öka
lyftkraften mer under belastning i svängarna.
Man ska ju komma ihåg, att svänger du med en belastning
av 5 G, då ska dina vingar producera 5 gånger mer lyftkraft !

 

                                                                     Här ligger en A-15 tillverkad i Dalarna. Modellen tillhörig Pär Bergqvist från Landskrona. 

En vacker dam på 70-talet håller en A-15. En tjusig stor och tung modell,
som flög kan man säga majestätiskt.
 

Här står Kurt Lennå på tidigt 70-tal med sin ombyggda motorseglare.
Modellen försedd med nya vingar med Epplerprofil som gjorde den snabb.
Minns jag inte fel tror jag Kurt blev nordisk mästare med denna modell.
 

En tidigare publicerad bild på en av Pärs kärror. Den tål att ses igen,
för den är en typisk representant för den sydhalländska
hangmodellfabrikationen vid denna tiden.

Ännu mera A-15 här på en bild från Norge. Den riktiga fullskala A-15
var en segelkärra konstruerad och byggd i Ryssland. EN norrman
som hette Bulikin..flög en sådan på NM i fullskalasegelflyg på
Ålleberg 1968. Den var byggd i aluminium och polerad blank.
Jag fick provsitta den och det kändes som att sitta i en stridsvagn.
Rejäla konstruktioner.
 

En glad Nisse Hoffman efter vinst i Hovs Hallartävlingen.
Som bonus till plaketten, affischer från Pär L.

Nisses bror hette Gunnar Hoffman och var oxå modellflygare. 

Start i Norge, Pellestova  cirka 1975. 

En av mina första hangmodeller. Inte vacker omålad,
men den var snabb ! Ser ut som ett bombplan från 30-talet
……men det flög förbaskat bra.
 

En Hovs Hallartävling 1976 tror jag. 

En ung Nisse Hoffman från Kristianstad cirka 1973 på Hovs Hallar. 

Nisse Hoffman och Janne Levenstam under NM i termik nere på Kabusa skjutfält söder om Ystad.

 

 

En bild från cirka 1976 från Hammars Backar. Från vänster Håkan Svennesson,
Kurt Lennå,  en dam och Göran Karlsson själv.
 

Sådant här tävlande vi med tidigt 70-tal. Pär L på Hovs Hallar. 

Janne Carlsson från Malmö djupt koncentrerad på flygningen
under ett SM på Hammars Backar cirka 1975-1976.
Janne konstruerade sedermera sin modell “Shark”
som var en modell i toppklass. Han utvecklade den
kontinuerligt, men kom aldrig riktigt upp i
Rättzens “Gilette” klass.
 

Här ser man att F3A influensen tydligt  syns på modellens vingkonfiguration. 

Från ett hangmeeting i Norge med skandinaviska och andra deltagare.
Modeller typiska för tiden. Mest Cirrus och likande med andra vingar.
 

Bild från ett HangSM ca 1975. Längst till vänster Janne Carlsson,
Anders Rättzen, okänd, troligtvis Birger Liffner och han som
slänger modellen Bosse Nylund från Lidköping.
Tillbehören till ett SM är vindmätaren och den lilla högtalaren
som talar om när piloten passerar pylonerna. 
 
 

Jakob Arneklev med sin modifierade Cirrus. 

Från ett hangmeeting i Norge 70-talet. Dale Willoughby med sin Ka6C.
Fullskala Ka6Cr och Ka6E har jag flugit många timmar.
 

Den bakersta modellen en Glassfluegel Kestrel tävlade Pär L med.
Flög mycket bra och som jag skrivit tidigare, den var snygg.

 

Ottar Stensboel från Norge startar sin Cirrus. 

Pär L startar Kurt Lennås modell på  SM i F3F på Hammars Backar ca 1973.

 

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG

 

Hangflygning, hur började det för mig ?

 

 

 

 

 

 

I min modellflygforntid, alltså cirka 1972, vilket var det året,
då jag skaffade mig min första Fubatautrustning,  hade jag
ingen aning om,  att radioflygarna flög med segelmodeller på hang.


Jag visste vad hang var, för när man flög fullskalasegel i
Västergötland och man var illa ute med dålig höjd, kunde man
ligga och kana på hangen på något av de talrika västgötabergen.
Det gällde att flyga fram och tillbaka tills man fick indikationer
att en termikblåsa släppte framför hanget. Då drog man  iväg
till  blåsan och kurvade upp sig till säker höjd förhoppningsvis.

Men,  att man flög hang med radiostyrda modeller, det var
en överraskning för mig. Jag förstod,  att Pär Lundqvist och
Curt Lennå var intresserade hangflygare. Det blev ju belagt i
Pärs bok, Radioflygboken,  som just då kommit ut.


I Hökaklubbens regi avhölls varje år Hovs Hallartävlingen,
vilket var en välbesökt hangtävling. Tyvärr lades en av Sveriges
största tävlingar ner av Hökaklubben av obegripliga skäl.

Innan tävlingen lockade Pär med mig till Hovs Hallar,
när han och Curt skulle köra några träningspass. Jag minns
när vi åkte ner hur Johnny Johansson  i bilen sa så här:
” Segelkärrorna går fram och tillbaka på Hovet”. Jag tyckte det lät
magiskt på nåt sätt, när han beskrev flygandet.

Själv visste jag knappt,  hur det såg ut på Hovs Hallar,
mer än det jag sett skymta vid den obligatoriska utflykten
till Hallands Väderö med skolan.

Vi gick upp på högsta punkten, 90 m över havet, därför vinden
var nord med dragning på nordöst. Först ut, Pär med en
segelmodell av egen konstruktion byggt med kropp i glasfiber
och vingarna i sprygelkonstruktion klädda med 0.4 mm
treskikts plywood.

Spänvidden var 3 meter och modellen hade ett mycket
komplicerat system med hävarmar och stötstänger
för att kunna manövrera skevroder och klaffar. Märkligt att
det kunde fungera.

Vid denna tiden var det inte vanligt,  att man hade mer än 4 servo
Då gällde det att utnyttja de servon som fanns. Det innebar,
att ett servo fick dra två skevroder via stötstänger och hävarmar.
Tänk hur mycket glapp som kunde uppstå…….jämför med i dag.
Ett servo till varje roder eller yta.

Pärs modell var tung och snyggt. Modellen flög snabbt men hade
vissa otrevligheter för sig. När Pär svängde med lite belastning,
hade den en egenhet att vilka klippa och snaprolla. Varför den gjorde så ?
Who knows, men ska jag gissa, så låg tyngdpunkten för långt bak.
Fast det vågade man ju inte säga till Pär då..

Curt hade en märklig maskin. En före detta motorseglare med
en fruktansvärt full kropp. Den såg ut som en tilltrampad torsk.
Vingarna var nybyggda enligt Pärs koncept med Epplerprofil.
Eppler kan ni läsa om genom att googla. Curts modell hade av
någon anledning ett väldigt typiskt profilljud från vingarna.
När man kunde höra Curts vingar tjuta, då visste vi att det
gick fort. Curt blev nordisk mästare med denna osannolika maskin.

När jag satt och såg,  hur Pär och Curt flög på hanget,
blev jag mycket imponerad och sugen. Detta var jag tvungen
att pröva på. Pär tjatade och vi bestämde,  vi skulle dit igen
och då skulle jag ha med min Cumulus.

Dagen kom och min Cumulus var laddad. Vid den här tiden hade vi
Deac-DKZ-celler med en kapacitet på 400 mA……
Ska jag verkligen kasta ut modellen här,  frågade jag hangmästare Pär.
Han erbjöd sig frikostigt att ta starten för mig. Efter hans
intrimning fick jag, med svettiga händer styra min Cumulus.

När jag flög i det jämna fina lyftet på hanget tänkte på orden,
som Johnny sagt till mig i bilen om hur modellerna flyger fram
och tillbaka på Hovet…..ja, nu var det jag som flög fram och tillbaka.

Känslan var ganska svår att beskriva. Men jag vill säga en stark
känsla av frihet och att kunna utnyttja det lyft,  som skapas av
ett hinder och vinden. Efter detta var jag fast på hangflyget.

Sommaren fortgick på liknade sätt. Vi kunde vara ett tiotal
hangflygare med tillhörande damer och barn, som brukade
åka ner och flyga en heldag. De modeller de flesta  av oss flög
var ganska enkla. Det gjorde att man flög på visst sätt.
Eftersom vingprofilerna var tjocka hade våra modeller dålig
förmåga att flyga fort. Därför tävlade vi att trimma modellen,
så den stod mot vinden och sakta steg. Det gällde alltså,
att komma så högt som möjligt. Det var en avslappnat sätt att flyga.

Hade vi flugit länge och vi misstänkte att mottagareacken var slut,
hur gjorde vi då ? Jo naturligtvis improviserade vi.
Vi drog två kablar från bilbatteriet och eftersom dessa batterier vi
hade var av den gamla sorten med ovanliggande bryggningar av bly,
så kunde vi ta ut 6 Volt. Sen kopplade vi på mottagareacken helt brutalt.
Inga datorstyrda laddare, o fuzz. Bara rätt in med milliamperen !
När acken efter en stund började bli varm kopplade vi loss
Sen flög vi igen. Det enkla är det bästa !

Frekvensen vi flög på var 27 mz amplitudmodulerat.
Jag kan inte erinra mig,  att vi nånsin hade radioproblem, eller det
som nu kallas störningar.

Om vi smällde ? Självklart. Speciellt när vi skulle landa. För de som
varit på Hovs Hallar,  så vet dessa hur svårlandat där är.
Ofta körde man hem med en påse splitter och sen var det bara att
sätta sig och låta flitens lampa lysa i modellflygfabriken.
Det gällde att ha kärran klar om det skulle bli hangvind dan efter.

En episod som stannat i mitt huvud var,  när jag tappade antennen
till sändaren. Så här var det. Jag, Pär och Johnny stod ovanför fortet
på den lilla höjden. Pär hade gått ner och ställt sig just vid kanten där
det var lä och Johnny höll på och mekade men sin modell.
Jag stod på höjden och hade just slängt ut modellen som befann sig
ca 200 meter ut och 200 m upp. Min sändare var den gamla
Futabamodellen, där antennen skruvas  i ett antennfäste på ovansidan.
Man sticker ner antennen i en styrhylsa och skruvar dit den så den sitter låst.

När jag gjorde en oförsiktigt rörelse trillade till min oförställda
förvåning och fasa min antenn ner på marken. Inte bara trillade
den ner på marken, den gled vidare nedåt på den branta markens
nedbetade gräs och försvann in i enebuskbeståndet vid hangkanten.
Vad gör man ?

Eftersom jag var sändareamatör då och fortfarande är, tänkte
jag i 3 sekunder,  vad som kunde göras, allt under det att min
modell majestätiskt gled totalt ovetande,  att piloten inte hade
något antenn. Då kom jag på,  nästan det enda jag kunde göra.
Jag var tvungen att improvisera fram  något som hjälpligt kunde
fungera som antenn. Det enda av metall jag hade var, en nyckelknippa.

Den var en  stor nyckelknippa  och i denna knippa fanns en
Coka-Cola öppnare. Fram med knippan som en blixt. Sen anslöt
jag flasköppnaren och  nyckelringen till  antennuttaget å sändaren.
Så min antenn bestod av: En smal nyckel jag körde ner i  antennhålet
på sändaren, sen följde en ganska stor nyckelring och som kronan
på verket en Coca-Cola öppnare !

Total längd på den osannolika antennen ca  25 cm.

Om det fungerade ? Jo det gjorde det. Jag fick kontakt med
modellen och hankade mig in över land och lyckades landa
min klenod med klappande hjärta. Att detta fungerade,
kan skyllas på det faktum,  att dåtidens sändare hade ganska hög
uteffekt och att jag hade fri sikt till modellen.

Antennen lyckades jag efter viss akrobatik fiska upp ur enebuskarna.

Moralen  i denna historia får väl vara att inte glömma
Coka-Colaöppnaren, när du radioflyger….

 

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG

 

 

Stora modeller

 

 

 

 

 

 

segel29

 

Jag har ju alltid varit svag för stora segelmodeller av olika orsaker.
Därför kan jag inte undanhålla er några bilder på snygga modeller, både hang och termik.

Vad som är intressant är att man i England har en förkärlek för att bygga
skalamodeller av motorkärror och flyger på hang med. Det finns några exempel nedan.

 

 

segel28En F3B-modell, alltså avsedd för termik startar på hanget.

segel27En C-130 Hercules visslar förbi. 3 m spännvidd vikt 5 kg. 

segel26En normalstor termikkärra startar på hanget. Spännvidd 4 meter.

segel24Den här bilden tog jag med för den beskriver spänningen vid en provflygning
av en stor  modell. Flygplanet är en, tror jag, Phoebus C, som jag flugit
fullskalamodellen av. Tyvärr svartvitt , men det får duga.
Flygning i alpområdet alltid spännande upplevelse på grund av det ombytliga
vädret. Antingen eller….

segel22 

Flygbogsering i Schweiz. Detta är det vanliga sättet att få upp modellen, när de är så stora.