Modellen som var en verklig följeslagare

I begynnelsen av vårt Rc-flygande höll vi till nere på Ösarp. Som jag tidigare skrivit,
vad det snarare regel än undantag, att man skulle flyga oavsett de faktiska förhållandena.

Denna lilla sedelärande berättelse, som jag har skrivit om för längesen och den tål
att berättas igen, beskriver den totala hängivenheten och uthålligheten ,
som härskar hos en sann modellflygare. Han lät inte realiteterna besegra sig i första taget.

Tiden var 1973 på våren. Någon som minns ? Vi var som nyutsläppta kor på bete,
tagande varje chans att flyga i vårvädret efter att ha suttit hemma och byggt och
suktat under vintern.

En av de ivrigaste var en gosse, som vi kan kalla Mulle. Han var i 30-årsåldern och
närde ett brinnande intresse för modellflyg. Efter att ha byggt en enkel nybörjarmodell
och lärt sig flyga under Pär L överinseende, hade han beslutat bygga en model
konstruerad av Pär, som hette Drabant. Ett sedermera mycket passande namn, kom vi på.
Drabant var en midvingad modell med vackra linjer. Motor skulle var en .40.
Modellen styrdes med höjd, sida, skev och throttel. Stället var noshjul- huvudställ.

Pär Lundqvists konstruktion med det för Mulle passande namnet Drabant.

Nåväl, Mulle kom ut med sin Drabant, meklåda och sina Multiplexradio för
att begå provflygningen. Alla pelikanerna (med vilket man avser icke flygande,
nyfikna åskådare) skockades runt Mulles fina kärra. Modellen var mycket fin.

Snyggt sprutad i blått och vitt så den glänste i vårsolen.

Pelikankommentarerna haglade över Mulle, som sittande på huk monterade vingen
, tankade upp och gjorde sig klar. Vädret var perfekt denna sena aprildag.
Lite vind, god temperatur och solsken. Alltså idealiskt för en testflygning.
Pelikanerna hetsade den stackars Mulle, att han skulle snabba på och få
upp modellen, men Mulle tog det lugnt. Kanske för att reta pelikanerna.

Till slut satte han på glödstiftsklämman och slog igång Os .40:an
Han ställde in nålen, på gränsen till fyrtakt med hög nos, vilket säkerställde
bränsleförsörjningen i luften. Pelikanerna stod jämte banan och trampade
otåligt med fötterna i väntan på provflygningen ungefär som i en systembolagskö
inför midsommar.

Mulle drog på lite gas, taxade med modellen upp och ner på banan,
för att ser hur den betedde sig. Allt gick bra och så var det klart för takeoff
för Mulles nybyggda Drabant. Spänningen hos pelikanerna var olidlig,
då alla väntade på det förlösande ljudet av en en Os.40 på fullgas nerför banan.

Mulle kollade att det var fritt och ställde upp för start. Inga andra plan i luften,
så nu gällde det. Mulle gav full gas, modellen accelererade nerför strippen och
med god fartmarginal gav Mulle höjdroder. Man kunde nästan höra en knappnål
falla bland pelikanerna, så förtätad var stämningen.

Då, då inträffade katastrofen…..Drabantens högervinge hängde ner lite
och sekunden efter rollade modellen från 5 m höjd med fullt spett åt höger
ner i backen. Tystnaden var monumental och dånande bland pelikanerna.
Man vågade inte säga nåt, för man antog, att Mulle just nu inte var upplagd f
ör diskussioner. Det enda som hördes, var lärkornas idoga och våryra spelande
över det Sydhalländska jordbrukslandskapet.

Med hängande huvud och en plastpåse i handen gick Mulle ut sin sin modell,
som låg precis på gränsen mellan strippen och en nysådd vall. Ni vet hur en modell,
som är kletig av ricinolja ser ut, när den smällt i en nysådd dammig och jordig åker ?
Det är inte vackert. Mulle låg på knä i åkern och plockade balsabitar, för vi hade lär
t av Pär, att vi alltid skulle plocka med alla bitar hem, då det är lättare att laga än att bygga nytt.

När den olycklige piloten kom tillbaka, var ju spänningen bland pelikanerna så
förtätad, att luften hade kunnat skäras med kniv. Alla pelikanerna var nyfikna,
men ingen vågade tänka tanken att fråga Mulle, hur det gått, för Mulle var en
barsk herre. När piloten kom, blev pelikanerna förlösta från sina dilemman,
genom Mulles kommentar, bärande en plastkasse med balsasplitter och med soppa
droppande ur kassen från den nästan fulla tanken, som lät exakt så här:

”Skitet åkte i backen men den lagar jag lätt”.

Mulle sa inget om någon orsak till haveriet, men pelikanerna hade ju naturligtvis
redan rett ut hela olyckan och dess orsak. Det brukar ju vara så, att står man
jämte och inte flyger, då flyger man ju bäst.

Mulle lastade in sin, till byggsats reducerade modell i sin Volvo 145 och for
hem till barn och blomma.

Verksamheten nere på fältet återgick sakta till den normala, vilket innebar
, att man körde sin motor, tankade i/tankade ur allt i väntan på att Pär skulle
komma och tjänstgöra som flyglärare.

Nåväl, nästa helg, då det som vanligt var flygning, gick vi runt och väntade på Mulle.
Han hade ju sagt, att modellen var lätt att laga…..Jag minns jag flög med en
ny segelmodell, en Cumulus, som var synnerligen elegant och dyr. leende med
aningen av en anstrykning av stolthet och vill jag säga, lite trots.
Modellen är om möjligt ännu finare, än när han kom första gången.
Det var nylagad, nyspacklad, nyslipad och nysprutad. Den var som ny.

Mulle monterade vingen, tankade och kollade motorn. Den gick perfekt.
Sen räckviddstest på banan genom att köra 100 meter bort och tillbaka
Denna lördagen var vi inte så många på fältet och vi som var där, flög med
våra egna modeller. Det gjorde, att Mulle i lugn och ro skulle kunna provflyga igen.

Således fram med gasspaken på Multiplexen, håll kursen mot Lagan och ge höjdroder.

”Volare”, jublade väl Mulle när Drabanten steg upp i lufthavet. I alla fall i två sekunder tills…..
.ljudet av Os-motorn på fullgas höggs plötsligt av. Det blev dödstyst och det
enda vi som flög hörde, var väl valda och lite undertryckta svordomar från piloten.
Vi frågade naturligtvis inte, vad som hänt, för det syntes. Mulle tog en ny plastpåse
och begav sig ut i den jordiga åkern, för att plocka ihop splittret. På vägen till sin bil sa han,
att Drabanten hade betett sig likadant som första gången. Roll ner i marken med 100 km/timmen.
Plastpåsen han hade med sig och det är jag nästan säker på, hade texten ”Allt för trädgården”……

Vi som var där, undrade om Mulle skulle försöka en tredje gång….
.Hade han energi att för en tredje gång väcka liv i Drabanten ?

Jodå, Mulle dök en tid senare upp med sin följeslagare i Volvon.
Ut med modellen, meklådan och radion.

Modellen var, kan man säga inte lika fint lagad som sist. Den var väl mera ihopsatt,
så den skulle funka. Men tanke på hur modellen såg ut efter krasch två, då man
i stort sett skulle kunnat passera delarna genom en servettring utan svårighet
.Lackeringen var inte sprutad, utan den var penselmålad. Men, men den såg inte illa ut.
Mulle sa till oss, att han monterat ut radion och kollat allt, så den funkar .
Så ingen skugga skulle falla på Multiplexen, som vid denna tid var en statusradio
bland modellflygarna.

Vi andra fick ju ner våra modeller snabbt och ställde oss vid sprutflygarens
bod ivrigt och något diskret spanande mot Mulles görande och låtande 30 meter bort.
Den vanliga proceduren tog vid. Tanka, sätta på vingen och jag minns,
han hade 8 mm stålskruvar till vingen…, på med klämman och starta motorn.
Motorn lät lite konstigt för ljuddämparen till Os motorn hade spruckit lite vid haveri nummer 2.

Mulle taxade längs banan, testade räckvidd och motor och ställde upp för start
för tredje gången mot Lagan. Vi som stod vid boden, var vi förväntansfulla ?
Det var ett understatement ! Något skulle hända, det var bara så, då denna D
rabant var inblandad och dess pilot Mulle.

Alltnog, Mulle gav fullgas och Drabanten studsade ystert iväg på den knöliga
strippen riktning Lagan för tredje gången. Vi vågade knappt andas och önskade
att måtte det gå bra för Mulle och hans Drabant !

Men, för tredje gången drabbade det oblida ödet Mulle. Hans Drabant steg till
fem meter och rollade med fullt fart åt höger ner i banan. Ni vet, hur det låter,
när en motor går från full gas till stillastående på bråkdelen av en sekund.
Ljudet klipps av som med en sax !

Vad övrigt var, var tystnad. Till och med lärkorna i skyn flämtade väl till och
drog efter andan, innan deras intensiva spelande kom igång igen.

Vi gick ut till modellen tillsammans med Mulle. Det såg inte roligt ut.
Fast modellen var inte helt smälld. Vingen visserligen knäckt och kroppen
av bruten på två ställen, men radion funkade när Mulle provade.
För att muntra upp Mulle så sa en av oss:

” Du Mulle, noshjulet är ju i alla fall helt”! Alla pelikanerna nickade instämmande
och mumlade ett mantra att noshjulet var ju helt för att på något sätt muntra upp Mulle.
Det renderade dock en ganska mörk blick från piloten.

Till sist var där en modig individ, som lät åskan slå ner från en molnfri himmel
på den stackas Mulle:

”Du Mulle, går egentligen skrevroderna på rätt håll ”? Sa han med en röst,
som var len och återhållsam som en telemarketingförsäljare..

Alla flämtade till. Så kan det ju inte vara ! Denna sanning är för brutal.
Mulle testade skeven och jag tror han körde skeven i 3 minuter fram och tillbaka,
bara för att övertyga sig, att han inte såg syne.

Jo, det var så, skeven gick på fel håll, vilket förklarade Drabantens beteende vid starten.

Nu kunde alla, pelikaner, modellflygare och kanske Mulle andas ut
, för mysteriet var löst med modellen, som levde ett eget liv och ville rolla ner
i marken efter starten utan anledning.

Mulle sa, han skulle laga sin Drabant, men det lät inte riktigt helt övertygande
och vi såg den aldrig mer igen.

I stället kom han ner med en motorseglare han byggt, som inte kunde svänga

till vänster, men det är en annan historia.

Som alla vet, betyder ju Drabant = Följeslagare och det var det, Mulles modell var till honom…..

Förr i tiden….

när det gäller modellflyg, då kunde vad som helst inträffa. Vilket det också gjorde.

I början av 70-talet flög vi RC-pionjärer nere i trakten av Ösarp vid Snapparp nära Lagan.

Fältet var en strip, som användes av en sprutflygare. Planet han flög, var det vanliga man använde vid besprutning, en Piper Pawnee. Pawneen var ett lågvingat plan, med en vinge som generade mycket lyft, därtill stöttad av en 6-cylindrig Continental motor på 250 hk. Framför pilotens frontruta satt en wirekniv, som skulle klippa av kraft- och telefonledningar när man var riktigt lågt. Piloten, som var en liten tjock man, han var en djäkel på att flyga. Han bodde själv i något, som liknade en Friggebod vid en märgelhåla.

Det som var bra med , att vi hade en sprutflygare på fältet, var att man kunde tigga till sig garanterat giftigt och effektivt ogräsmedel….aldrig var mina plattor i trädgården så rena från ogräs som då……

Vid sprutflygarens bod fanns en damm och över denna damm gick en telefontråd. Mera om tråden senare.

Fältet var ca 40 m brett och 600 m långt. Vid banans slut fanns en banändemask i form av höga träd och just bortom träden fanns Lagan.En dag när han skulle ut och spruta och hade fyllt sin glasfibertank med bekämpningsmedel, hände nåt otrevligt. Vevaxeln i motorn gick i brast, just när han hade lättat. Piloten var rutinerad och insåg, att han satt i ett plan utan motor och att han måste agera. Således nödsläppte han tanken med giftet, som hamnade i Lagan och försökte ta sig över masken med träd. Tyvärr var farten för låg, planet slog i träden och kraschade i Lagan. Piloten var oskadd och lyckades ta sig ut.Planet sjönk och fördes av strömmen nästan ända uttill Lagaoset vid åmynningen.

Sen såg vi aldrig sprutpiloten mer. Det betydde, att vi hade fältet för oss själva.

Vid denna tid var Hökaklubben en mycket löst sammanhållen klubb, som dock hade anor tillbaka till 1936. RC-flygning hade just tagit sats, i och med den första digitala tekniken och komponenter i solid state fanns tillgängliga för oss.

Intresset var stort att kunna flyga och framför allt att kunna kontrollera sin modell.

Vi som flög vid denna tid, var om mitt dåliga minne fungerar, Pär Lundqvist, Curt Lennå, Bertil Dahlqvist, Hasse Karlsson, Sten Ekener, Freddie Strorn, Johnny Johansson, Bengt Johansson, Julle Karzcmark, Bend Andersen med sonen Claus, Krister Persson, Mats Strömberg och ytterligare 5-7 till som försvunnit ner i glömskans moras.Vi flög i huvudsak på lördagar och söndagar.

Eftersom det var en bit att köra, var det ju ett måste att flyga oavsett förhållanden och modellens skick.Modellflyget i början på 70-talet, var kan man väl säga epoxielimberoende. Så fort någon gick åt pipan på fältet, så var det att ta fram Bostiklimmet, som var det bästa tvåkomponentslimmet, limma ihop och in i bilen och på med högsta värme, så limmet härdade, om det var kallt ute.Vi hade inget Cyanoakrylat i forntiden

Så det vi flög med, var väl inte alltid i toppskick.

Vad hade vi för modeller? Jo, standardmodellen för nybörjaren var Graupners Taxi. Den kom i en liten platt kartong med en bild på framsidan av ett tjusigt flygplan.Den nye modellflygarens entusiasm rann av honom ganska fort, när han öppnade kartongen. Det som uppenbarades där, var en hög med lister, spryglar och balsabitar. Vidare lite ply till spanten och brandskottet.

Graupners Taxi årsmodell 1967

Vi var nog många som tänkte, att det kan väl aldrig blir nåt flygplan av denna hög med pinnar ? Men det var ju bara, att sätta sig ner, fästa ritningen på byggbrädan och köra igång. Limmet vi använde var antingen vitlim eller klassiskt hobbylim modell Casco eller Karlssons Klister. Det gjorde, att man kunde inte bygga så fort, vilket var bra, för då kunde man tänka efter före nästa steg i bygget. Jag tänkte inte efter……

När jag skulle limma ihop vinghalvorna, visade det sig, att jag i ivern byggt två vänstervingar………jo, jag tyckte det såg misstänkt ut, men hur jag än vred, fick jag inte ihop det till en riktig vinge.Hur gör man då ? Jo, då gick man till Arlén & Frummerins vid torget och inhandlade nödig balsa och lister. Minns ni, som var vid denna tiden, hur det såg ut, där han som höll i hobbyprylarna fanns? Längst in tronade han, med mycket godis man gärna ville ha. Nåväl, efter bygget av vingen, kom nästa problem:

En Taxi av årgång 2010. Fortfarande en riktig byggsats. Alltså inget ”färdigbyggt”

Hur gör man när man klär modellen ? Ni ska veta, att 1972 klädde man bara med siden. Jag minns, jag gick ner till Biblioteket och lånade Pär Lundqvists bok, Radioflygboken, där det stod hur man klädde . Min klädsel applicerades med hjälp av vatten, cellulosalack och Fabi spännlack och det blev ganska bra. Kanske lite dåligt spännt, men det fick duga.Motorn var en Os .25 vilken var idealisk till modellen.Sen in med radion och ner till Ösarp för testflygning av Pär .Efter flygningen fick man i regel en barsk dom…

Första gången man kom ner för att flyga, hade man en plastpåse med ett 1.5 volts torrbatteri avsett för gamla radioapparater, en Felix ketchupflaska omgjord till tankningsflaska, en skruvmejsel, en förpackning Epoxielim och om man var lycklig en glödstiftsnyckel.

Det kändes ju lite veset att komma ner med grejorna i en polsk diplomatportfölj. Varför ? Jo, därför de andra erfarna grabbarna hade ju en riktig meklåda, med elektrisk bränslepump och för glödströmmen ett itusågat 6 volts bilbatteri. Var det riktig illa hade de en amperemeter som indikerade huruvida stiftet var helt och hur mycket ström det tog. Självklart intog man en låg profil med en plastpåse.

Nu var det dock så, att den som hade den finaste meklådan och en lågvingad modell med skevroder, blev avslöjad med, att han inte kunde flyga…….men han var en fena på att tanka/tankur och kolla motorn.

Det vet jag absolut säkert, då han och jag var ensamma på Ösarp en tidig söndagsmorgon. Det var så, att vid denna tid flög jag fullskala och jag var i mycket gott flygtrim, som gjorde att jag snabbt lärde mig att flyga min modell själv. Jag var dock inte helt säker på landningen över dammen eller telefontrådarna och ville ha hjälp.När vi stod där nere, sa jag till kollegan med meklådan och pumpen, att han får hjälpa till att landa min modell.

”Inga problem, bara släng iväg och flyg!” Det var uppmaningen jag fick. Att ”slänga iväg” var på våren ett måste, då gräset var långt på banan.

Således start och jag flög en halvtimma och allt gick som smort. När jag skulle ner med modellen, sa jag till den erfarne flygaren med meklådan:

” Nu få du hjälpa mig att ta ner min modell och landa”

” Nä för f-n, jag kan inte flyga” var det hoppingivande svaret……..Tja vad gör man? Man landar själv och det gick bra. Vad man lärde sig ?

Att en plastpåse är bättre än meklåda med elektrisk bränslepump……..

Det hände mycket annat roligt på Ösarp. Jag minns, när Freddie tror jag, landade sin Amateur från Graupner i telefontråden, som jag tidigare berättade om. Hans modell hängde och dinglade i tråden och ägaren bad väl en lämplig bön, att modellen inte skulle ramla i vattnet. Men enligt lagen om allts djävlighet, åkte den stolta Graupnermodellen ner. Nu blev inte skadan allvarlig. Eftersom modellen var klädd med siden och modellen flöt upp och ner med vingen i vattnet, blev inte kropp eller radio blöta. Modellen seglade sakta in till kanten och blev vederbörligen bärgad.

Graupners Amateur. Motorn 0.8-1.5 ccm. Vikt 750 gram.

En sommardag var jag ute med en motorseglare, som hetter ”Duett”. Modellen var konstruerad av Pär och hade en spännvid på 250 cm. I nosen fanns en gammal Os.19, även kallad ” Gutjärnsmotorn”. Problemet med denna motorn i min modell var, att jag saknade throttle. Jag hade med en presumtivt ny modellflygare och väldigt angelägen att visa modellen i luften och vilken duktig pilot man var. Vid denna tid var jag dock fortfarande oerfaren som RC-flygare för det var i maj och jag hade börjat rc-flyga i början av april.

Således tankade jag fullt tank, satte throttlen på fullt spett, kollade roderna att de rasslade och sen iväg.Visst, den klättlade fort och när jag nådde min avsedda höjd, ville jag plana ut. Gick inte ! Trots full dyk och full dyktrim….Modellen fortsatte uppåt och övergick i en stor looping. Modellen drev längre och längre bort under stora synnerligen vackra loopingar och mitt anseende som modellflygare försvann lika hastigt som planet. Min gamla Os.19 hade väl aldrig spunnit på så bra , som den gjorde nu.

Som final avslutades flygningen med en kraftig smäll och ett dammmoln i en nysådd åker.

Iväg och hämta resterna. Det var ju inte så roligt. Modellen svårt skadad, men jag kan säga, att 2 dar senare, var den hel igen !

Vad som hänt ? Modellen hade en all flying stab, vilket kunde innebära påfrestningar på höjdroderservot. Mina servo var Futabas gamla 5-poliga servon. De var kända för att ha ett stort glapp mellan höljet och utgående axeln och de två tandade armarna i lådans lock. Det var alltså dessa armar, som hade glidit från mittläget och därmed omöjligjort dykroder.

Jag, min idiot, kom sen på, hur lätt jag kunnat lösa problemet, genom att lägga modellen i en kontinuerlig sväng ! Då hade inget hänt. När motorn stannat, hade jag kunna mjölkat ner modellen utan skador.Man lär, så länge man lever !

Nere på Ösarp gjorde jag också mina första försök med termikflygning.Den obligatoriska modellen då, var Graupners Cirrus. En modell som hade ett vackert utseende och som hade bra flygegenskaper. Modellen kom med en plastkropp, vanliga sprygelvingar/stabbar man byggde själv och sedan klädde med det då självklarta valet, siden.Spännvidden var 300 cm och man flög med sida och skev och hade i vingarna Schempp-Hirthbromsar för att kunna komma ner ur stark termik på ett vettigt sätt.

Så här såg en Cirrus ut. Mycket småbitar.

Jag minns hur överraskad jag blev, när jag tog en stark blåsa. Trots att jag då var aktiv fullskalasegelflygare blev jag överraskad hur fort upp det gick.”Hur gör jag” ? frågade jag stressad. Medan modellen snabbt försvann upp mot en kraftigt cumulusmoln. ”Dra broms” blev svaret. Men naturligtvis hade jag ju i stressen glömt att koppla bromsservot……..Mitt sätt att komma ner, var att går på rakkurs ur blåsan och sen spirala ner.

Cirrusen hade en egenhet: Kroppen var spröd som en torr spettekaka…Det gjorde, att om man landade lite oförsiktigt, speciellt på vinter, så sprack plastkroppen lika säkert som amen i kyrkan.

En del sa, att det räckte man nös nära en Cirrus, så gick kroppen sönder…….

Men trots allt, fick man många goda flygtimmar i luften med Cirrusen.

Mitt första RC-flygår hade inneburit en snabbstart in i hobbyn med raska framsteg och redan efter 2 månader en satsning på segelflyget.

Att segelflyga har sen dess varit mitt största intresse.

En ”Foka” vilket var en Graupnermodell av den polska segelkärran. Fråga Pär vad han ansåg om den och dess flygegenskaper…?

250 cm spänvidd om jag minns rätt.

Om nån orkar läsa mer kommer nya kapitel om aktiviteter både egna och inom Hökaklubben. Jag har många goda modellflyghistorer, som tål att berättas.

mats