Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

ELDA BRASA MED LIPO-ACKAR

 

 

 

 

 

För några år sedan blev jag varse,

att laddning av  LiPo-ackar är en risk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Där jag bodde förut,  hade jag ett förråd, som jag utnyttjade
som modellflygverkstad.
Allt bra ordnat och allt jag behövde för min hobby fanns där
inklusive ett antal modeller.

Laddade mina ackar gjorde jag och hade gjort i flera år utan
problem. Kanske det gått lite slentrian, (Läs slarv) i mitt
hanterande av ackarna under laddning.
Det är lätt det blir så, då allt fungerar utan mankemang.

Men en dag fick jag anledning att vakna upp aningen brutalt…

Jag stod på planet utanför förrådet och pratade med en
granne, som   sa ha han:” Är det ditt brandlarm, som tutar
i ditt förråd” ?

Jag rusade in i lägenheten, fick tag i nycklarna och öppnade
dörren till min verkstad.

Där jag möttes av total fyr i inredningen och rummet fyllt
med kolsvart plaströk.
Som tur var, hade jag i min hall en stor pulversläckare,
som försäkringsbolaget hade bjudit på.

Jag använde mina kunskaper i släckning och slog ner elden
på 1 minut.

Men sen….
Det var ingen vacker syn ! Allt som inte brunnit var förstört
av sot,  som bränt fast på alla ytor. Jag kunde inte få bort
det med något tvätt- eller lösningsmedel.

Fast det var inte det värsta…utan det var att branden i plast
skapade saltsyra vilket trängde in i all elektronik och
naturligtvis förorsakade kortslutningar och icke önskvärda
bryggningar.

Jag hade en ansenlig mängd både nya och gamla servon
i en av mina lådor. I princip var det bara att kasta.
I  en annan skrivbordslåda fanns  en rejäl laddning mottagare,
som också var kass.

Två fina ganska nya Avor av olika sort gick upp i rök
tillsammans med ett antal andra modeller.

Du förstår,  man blir ganska skakad av den syn,
som mötte mig och vad det skulle innebära.

Hur går jag vidare ? Ja, jag kontaktade mitt försäkringsbolag
och anmälde skadan.

Jag blev ombedd att göra en lista på allt som var förstört.

Så jag påpekade för tjänstemannen att detta var prylar
från 40 års modellflygande hade jag inte kvitton på mycket.

Men jag berättade,  att jag hade fotograferat av rubbet
mycket noga ett halvår tidigare.

Tjänstemannen sa,  att det var bra och att jag skulle bifoga
bilderna till skadeanmälan.

Försäkringen jag har,  är en utvidgad hem- och
ansvarighetsförsäkring.

Jag sa till bolaget, att de skulle skicka en skadereglerare,
som kunde besiktiga skadan, men de sa att det behövs
inte då jag dokumenterat utrymme och innehåll noga
både före och efter branden.

Efter två dagar ringde försäkringsbolaget och meddelade,
att de tar skadan, men…de ersätter inte hela beloppet.
Man hade i min försäkring en  limit,  vilket mina skador
överskred.
Alltså gränsen var,  hur mycket lösöre försäkringen
täcker i mitt biutrymme. Det tycker jag, ni ska kolla
på era hemförsäkringar.

Jag gjorde en deal med bolaget,  att om jag själv står
för renoveringen av utrymmet , så slipper jag självrisken.

På torsdagen var pengarna på mitt konto

Så det löste sig relativ väl. Alltså viktigt att fotografera av
det man äger.

Vad som hänt ? Jo det ska jag berätta.

Jag laddade en 3-cells Lipoacke med inställning 4 celler ….! Slarv.

Nu kollar jag noga och jag har köpt nya laddare, vilka talar om,
då inställningarna är fel.

Vidare då jag laddar i dag, så lägger jag Lipon i dubbla eldsäkra
påsar och ser till att de är förslutna. Innerst har jag en mindre
påse som jag stoppar ner i en större med öppningen nedåt,
för att hålla inne eld och värme så gott det låter sig göras.

Jag testade en påse med en utsliten Lipopacke för att se vad som
hände,  om man kortslöt acken. Påsen svällde upp, men kardborre-
bandet höll påsen stängd. Den blev varm,  men den var hanterbar.
Rök pyste ut men ingen eld.

HobbyKing har billiga påsar.

Nu vet jag att en del säger: Ladda inte Lipo oövervakat !
Nähä, men vilka gör inte det ?

Ska jag anställa en “Övervakare” ?

Men jag fick mig bildligt och bokstavligt en värmande näsbränna !

Kom ihåg:

Ställ in laddaren rätt.

Lägg acken i en försluten brandpåse under laddning och förvaring.

Se till att du har en, helst två brandvarnare i utrymmet där du laddar
och att de ger ordentligt ljud ifrån sig då de larmar.

Ha en rejäl brandsläckare hemma. Försäkringsbolagen brukar dela ut.
Se till att du vet, hur man hanterar den och att du vet, var du har den.


Kolla med ditt försäkringsbolag om villkoren. Jag utvidgade min hemförsäkring
med en objektsförsäkring för mina paraglidingskärmar, selar och utrustning
om utifall att.

 

Här hade jag acken då den tog fyr.

Min fina MC-24 Gold Edition klarade sig, då den låg i sin frigolitlåda i kartongen.

Men du ser att sändarpulten är ärrad efter branden.

Sot överallt även sen jag försökt sanera. Sotet satt,  som om det var blästrat fast.
Jag fick senare riva ut allt ur utrymmet, sanera igen och måla om.

Förutom RC-material hade jag nästan alla min mätinstrument
för min andra hobby som sändareamatör i förrådet.

En 3-m Ava i sophögen

Sot omöjligt att få bort.

Det var denna som gjorde det.
Jag har den kvar i min bil för att ladda,  då jag är ute med mina
segelmodeller och behöver ladda. Sladdarna utbytta mot fina silikonklädda
kablar från Kjell & Co

Det var inte jag som tände fyr i alla fall !

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

SÄG INTE ATT INGET HÄNDER, DÅ JAG MODELLFLYGER…

 

 

 

 

 

För mig tycks alltid nåt oväntat hända…

 

 

 

 

 

 

4-05-_dsc2760

 

 

 

Som till exempel i går, då jag var med en kompis för att bese en
jordbruksfastighet.

Innan vi kom fram till gården,  sa han,  att jag  kan parkera vid
vägkanten om jag vill flyga.

Det hör till saken,  att det var utomordentligt fint termikväder,  där vi var.

Temperatur ca 21 grader, sol och 3/8 Cu i skyn. Vinden var Noll (0).

Så jag svängde av vägen lite och enligt Murphys Lag sluttade vägrenen
brant, så 
min bil hängde sig på tvärbalken i fronten… Vi kunde inte få
bort den med handkraft,
men nu är det så,  att på landsbygden används
något som kallas traktorer. Så Bengt
knatade iväg och hämtade en
traktor med en skogskran.

Sen var det enkel match att fästa bogseröglan och vinscha upp bilen….
trodde jag.

Det gäller ju först att få dit den gängade öglan. Jag märkte,
då jag efter viss möda lokaliserat
uttaget för den,  att den gick inte att
skruva in…Bengt och jag kom samtidigt på att,

tänk om den är gängad åt andra hållet ?  Visst det var den. Sen var det enkelt.
Hans trogna Massey Ferguson drog upp min bil på nolltid.

Problem nummer  ett fixat.

Efter vi utfört vårt ärende,  skulle jag flyga igen, eftersom vi hade tid
och flygvädret 
var så makalöst fint. Vi åkte ut på en av hans vallar
och jag startade min Ava.

Problemet var inte starten, utan det var landningen. Fältet var bevakat
av två
kraftledningar och två skogsridåer.

Nåväl, efter en god stund i termiken skulle jag landa. Jag sa till
mitt sällskap
att det är svårt att bedöma höjd och avstånd på en modell
fast jag sa,  att jag är ganska van att bedöma…
Jag hade jag planerat
komma in på en baslinje i höjd med skogskanten
åkande med full aerodynamisk
broms och för att sen på finalen kunna
klämma ner modellen på vallen.

Allt var lugnt och enligt plan…tills min HyperAva lugnt lade sig tillrätta
på två grantoppar ! Ganska pinsamt,  då jag just skrutit med min
förmåga att
uppskatta avstånd…

Detta var dagens problem nummer 2.
Jag sa, att detta fixar vi enkelt, jag klättrar upp. Men då vi kom till granet,
såg vi, 
att träden var minst 15 m höga och såg ut som flaggstänger.
Alltså inga grenar
jag kunde klättra på. Skulle jag komma upp krävdes
en lång stege.

Alltså beslöt vi,  att än en gång hämta traktor och vagn. Vagnen lastad
med en lång stege
som vi tyckte, en flagglina och en 5 m lång klen bräda,
som det var meningen 
jag skulle “peta” med,  då jag stod längst upp
på stegen.

Vi monterade stegen, reste den och jag klättrade upp, bara för att
konstatera vi hade behövt
minst 5 m stege ytterligare.

Modellen låg löst vilande på två grantoppar. HypeAva har ju 4 m spv,
så den är ganska
stor.
Jag tog flagglinan klättrade upp i ena granen med hjälp av ca 10 m stege
och fäste linan runt stammen.
Sen drog jag ut linan till traktorn och
fäste linan i traktorkranens krok.

Bengt tog hem på kranens wire och det knakade i träden.
Emellertid så töjde sig flagglinan,
så vi beslöt att dra krok med wire
direkt till trädet.

Men då Bengt släppte pressen på trädet,  märkte vi att det
rasslade uppe  i grantoppen.

Jag sa spänn en gång till och släpp sen. Det gjorde han och min Ava
rasslade ner mot marken.

Stor glädje naturligtvis. jag sprang bort till modellen och kollade skicket.

Jag befarade ju klädselskador,  då den ramlade ner flankerad av torra
spetsiga grangrenar.

Den enda skadan uppstod,  då det slog ner på vingspetsen. Vingspetsen
fick en liten skada,
som är lättlagad. Jag måste klä om ca 15 cm, sen är
det bara att flyga igen.

Ännu en gång bevisade Massey-Ferguson med skogskran sitt värde
för en modellflygare !

Hade vi inte haft traktorn,  vet jag uppriktigt sagt inte,  hur jag skulle
fått ner min Ava.

Nu blev det kraftiga vindar dagen efter, så troligtvis hade den blåst ner.

Det jag ska minnas av denna dagen,  är ju att jag ska inte glömma att
medföra en traktor med
kran,  då jag ska flyga på nya platser…både för
att bärga bilar och modeller.

Men härlig flygning fick jag i alla fulla fall !

Lite bilder blev det

1-01-_dsc2737

Ett idiotiskt ställe att fastna på…fullständigt onödigt.

2-02-_dsc2747

Kavalleriet på väg med undsättning

3-04-_dsc2757

Bengts gamla Massey Ferguson

5-07-_dsc2774

Utan denna gamla kran hade inte dagen blivit vad den blev !

6-08-_dsc2781

Kopplat och klart.

7-09-_dsc2792

Klart.

8-10-_dsc2797

…och traktorn ställdes in för denna dagen…trodde vi ja !

01-_dsc2834

Fältet där jag skulle landat. 100 m långt. Till vänster kraftledningen,
rakt fram granridån och till höger en likadan granridå. Så åkern var välbevakad !
Ser ni granarna bakom traktorn ? 15-16 m höga utan grenar !

DCIM211GOPRO

Bengt förbereder traktorn för ännu en insats.

DCIM211GOPRO

Som sagt, en traktor med skogskran utrustad med 30 m wire
bör ingå hos varje termikflygares basutrustning…

DCIM207GOPRO

När modellen låg i grantopparna startade jag min Gopro med ifånen,
så så här såg det ut då jag topplandat…

DCIM210GOPRO

Här börjar nedfarten för min gamla HyperAva…

DCIM210GOPRO

…allt dokumenterat av min gopro…

DCIM210GOPRO

…nedåt går det…

DCIM210GOPRO

..ganska lugnt och försiktigt…

DCIM210GOPRO

           …snart…

DCIM210GOPRO

Där satt modellen efter en ganska långsam nedramling från granarna…

14-_dsc2817

Ni ser att granarna var höga !

15-_dsc2832

Traktorn lastas slutligen i kvällssolen  för denna dagen !

Kom inte och säg att termikflyg är händelselöst !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

JAG VILL VISA ETT MAIL JAG FICK…

 

 

 

 

…från Matti Pyykkö, som handlar om

ett bortfluget och  stulet modellplan.

 

 

tjuv_106630558

 

E-postbrevet från Matti vill jag inte undanhålla er, utan det visar, vilken värld
vi trots allt lever i.

Kanske man levt i tron, att ingen stjäl ett mödosamt byggt modellplan…?

Glöm den fromma förhoppningen.

Världen av  i dag är annorlunda än för 50 år sen.
Allt som lätt går att omsätta i pengar, det kommer att stjälas.

Förövarna i Rumänien såg inte modellen som en modell,
utan 1000 kr som var försedda med vingar, så pengarna kunde ta sig
till tjuvens plånbok.

Vem kan man lita på ?

Här kommer en faksimil av mejlet från Matti Pyykkö som bor i Finland:

Hej Mats,

Att tappa modellen:

På Europatävling i Romanien i år,blev Heikki Tähkäpääs glider stulen.
Pojkarna följde efter signalen ganska långt i bilen, men slutligen kom
det ingen signal än.

Bisnes är bisnes. Efter två monader kom E-post, och man krävde
100 Euro, att skicka planet till Åbo.

Heikki betalde, och modellen kom tilbaka nästan i fullkondition.

P.s. Heikki är en av de få flygaren, som bygger de mesta delar av
modellerna själv.

Snurrekrokar och små metalldelar skaffar han nog från Ukraina.

.

Det Matti beskriver som “följa en signal”, är ju signalen från pejlsändaren
i modellen, som sitter i modellen.

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

ATT MODELLFLYG SKAPAR MÖJLIGHETER TILL KONTAKT MED MÄNNISKOR..

 

 

 

 

…fick jag uppleva i lördags….

 

 

 

 

3-IMG_0045-2

 

Vädret först: Det blåste västlig vind ca 4 m/sek, vilket innebar,
att det är rakt på för
hanget vid Tjärby Kyrka.

Solen skymtade fram under perioder, vilket borde borga
för termiska förhållanden.

Nåväl, ihopmontering av modell, utställning av min stol
och iväg. Jag hade bytt propeller
till en snurra med mindre
stigning, som borde ge bättre stig utan att knäcka reglaget.

Det var precis,  som jag beräknat. Modellen klättrade
bättre. Nu är det inget självändamål
för mig att ha en modell,
som kan stiga rakt upp. För då hade jag skaffat en F5J kärra
eller
en vanlig motorkärra.

Mina elseglare har precis så mycket motor, som krävs för
att nå min utgångshöjd inom
rimlig tid. Varför bränna
acken i jojo-flygning ?

Det är ju termik, jag vill flyga.

Ok, på 75 m stängde jag motorn, då jag hörde på varion,
att det hissade bra. Det kunde
ju vara så, att jag låg i en
blåsa redan.

Mycket riktigt så hade jag ett bra stig och jag klättrade till XXX meter.
Jag ville inte gå högre, då
dimmolnen rullade in med oregelbundna
intervall.

Således satte jag mig tillrätta för att njuta av min modell i skyn.


Då…
hör jag något,  som knakar i skogen bakom hanget.

Jag kollade och fick uppfattningen, att någon människa kunde
vara i en sorts nöd och kunde behöva hjälp av något slag.

Varför trodde jag det ? Jo,  personen betedde sig mycket
märkligt och oberäkneligt.

Jag tyckte personen var utrustad med kryckor.

Bäst att landa tänkte jag,  om varelsen behöver hjälp. Så 2 x 90
och  landning, vilket i och för
sig skar i hjärtat, eftersom
konditionerna var så bra.

Jag spanade mot skogen och en märklig figur lösgjorde
sig pratande med sig själv ur grönskan och uppenbarade sig
för mig på
ett märkligt och  orationellt sätt.

Jag kunde inte se,  om det var en man eller kvinna.

Så småningom, efter en gång som en berusad blind myras
kom en kvinna fram till mig.

Hon hade en röd kofta som gick till knäna och under huvan
till koftan bar kvinnan en
stickad mössa modell Ingemar Stenmark
1980 neddragen till ögonbrynen.

I midjan hade hon, en som jag tyckte, en  gammal militärlivrem
åtdragen utanpå koftan.

På benen hade hon ett par Fjällrävenbyxor ungefär 8 nummer
för stora. För att bli av
med överflödigt tyg i byxbenen hade
hon knutit upp det överflödiga tyget med 
persiennsnöre,,,

På fötterna hade hon sandaler från troligtvis sent 40-tal
utan strumpor och som
kronan på verket hade hon två antika
skidstavar i bambu med enorma kringlor nedtill.

Är väl det, som kallas stavgång…klädseln fulländades med
stickade vantar där fingrarna var avklippta.

Jag uppskattade åldern till att ligga i intervallet (30,100(.
Det skulle vara klammer i stället för  paranteser.
Definitionsmängden är ju ett öppet intervall åt höger.

Ansiktet var, utan att jag säger det är fult på nåt sätt, mest likt
ett gammalt förtorkat
vinteräpple.

Så nu vet ni,  hur varelsen ser ut,  som står framför mig och
mönstrar mig och min modell
noggrant och kritiskt.

Jag tänkte, att jag får väl säga nåt i alla fall för att inte verka
osocial, så jag klämde till
med: “Nu kommer nog våren”…

Det blev ingen respons från denna kvinnornas Ahasverus,
utan hon såg med sträng och uppfordrande blick på
min modell
och min radio.

Efter nån minut gjorde hon sitt första uttalande..

“Jag har flygmaskiner som är datormaskinstyrda, som flyger
och spionerar på mig hemma”..”jag blir fotograferad genom
fönstren”.

Ja, men sa jag, denna flygapparaten spionerar inte, den bara
flyger.

Sen var det,  som att öppna en dammlucka. Orden forsade ur
kvinnan och jag fick en
noggrann redogörelse,  hur någon
spionerade på hennes förehavande, med något man kan kalla
en drönare.

Jag frågade,  varför hon trodde, hon var övervakad och svaret var,
att någon ville kontrollera,  att
hon inte var otrogen…

Hmm, tänkte jag, här är väl nåt,  som inte i ligger i rätt fack kanske…

Under tiden jag tog Avan till min bil, egentligen för att montera
min GoPro, men det
ville jag inte, eftersom kvinnan hävdade
hon varit utsatt för övervakning, så jag simulerade
underhåll på
planet i hopp om, att hon skulle fortsätta sin irrande promenad.

Men icke, hon pratade på utan hejd. Jag fick hennes livs historia
två gånger, tror jag.

Till slut sa jag, att nu ska jag flyga och då måste jag  vara lite
oartig, för jag är tvungen vara
uppmärksam på min model
och inte nåt annat.

Under hela vår diskussion gick damen omkring under ett
ständigt stegande och mätande
med de groteskt stora
bambustavarna, samtidigt som hon hela tiden mumlade och
småskällde.
Ska jag likna kvinnan vid något, så blir det den galna
“Kattkvinnan” i “The Simpson´s Family”, som terroriserar
sin omgivning.

Jag tog min modell och innan jag gick ut till hanget, sa jag,
att det stod ett rådjur borta vid
åkern förut, om hon ville se på det.

Kvinnan svalde mitt bete och irrade iväg riktning det fiktiva rådjuret.

Ja ni ser själva, det händer alltid det oväntade, då man är ute och
modellflyger.

Man möter människor av alla sorter.

Den risken löper man aldrig i den virtuella världen.

Flygandet då, hur gick det slutligen ?

Jag fick 1.5 timma i luften, sen började det regna lite och dimman kom.

Jag fick dock flyga ihop med 3 glador i en blåsa.

Det är inte det sämsta !

Fast det var konstigt,  att hon blev övervakad, för att hon
inte skulle vara otrogen….
hon hade flera gånger sagt,
att hon var  ogift!

 

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

GÖRA DET OMÖJLIGA MÖJLIGT

 

 

 

Jag fick en länk till nedanstående video…

 

 

 

…som gjorde mig mållös nästan.

Det som finns på videon, är ett bevis på symbiosen
mellan datorer och maskiner.

Jag tror,  vi står inför en radikal förändring av
vårt sätt att visualisera lösningar på tekniska/
logistiska problem.

Detta är bara början, var säker.

I videon talas mycket om  “ALGORITMER”.

Då frågar man ju sig,  vad  en algoritm är.

Förenklat, så är en algoritm en noggrant skriven
trappstegsinstruktion, som utgående från ett angivet
startläge,  för objektet till ett angivet slutläge, som liksom
startläget är noga definierat.

Alltså ännu enklare: Man kan säga, det är ett datorprogram.

Som är byggt på ren matematik.

I programmet berättar mannen,  att processorn i helikoptern
utför beräkningarna på 50 millisekunder.
Det betyder att den kan beräkna 20 gånger i sekunden…

Se på filmen och tänk efter.

 

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

KÄNNER NI…

…Crazy Horst ????

 

 

 

Jag känner inte honom men har träffat honom i Tyskland.

En fullständigt galen modellflygare, som gör i stort det han vill med en modell.

Som en aptitretare så kolla denna videon:

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

EN VÄLLAGRAD NOS…

…till min en gång bortflugna 3-metersAva.

 

 

 

Så här såg det ut efter 24 månader i skogen !

Så här såg nos med vidhängande spinner och propeller ut, efter att ha legat i skogen uppe i Hylte.
Min modell hade drabbats av ett mekaniskt fel,  då jag skulle bromsa bort höjd och gjorde en
kraftig pitchup, som medförde att den nylonbult (5 mm),  som höll nosen brast, vilket  i sin tur gjorde, 
att nos med hela biddevitten inklusive acke for i väg ner i skogen.

Modellen hittades av några barn, men jag tänkte,  att nosen, den är förlorad för evigt.

Men det var den inte. Efter 2 år kom Daniel med den. Antagligen hade skogsarbetare hittat
nosen och lagt den synlig på en stubbe tror jag Daniel sa.

Det var ju spännande att kolla,  vad som var helt. Acken var borta och hade troligen trillat
ur i luften. Tur det inte blev brand vid nerslaget,,,,Reglaget såg ut som en ädelost på kretskortet,
men jag gjorde rent och skickade det till Tjeckien, där jag fick det reparerat. Det kostade inget.

Motorn tog jag isär, för jag tänkte,  den är värd att rädda, då det är en Megamotor av bra kvalitet.
Den snurrade runt efter ett dygns blötläggning i tunn olja. Men lagerna var rostiga.
Jag tog isär och köpte nya lager från en firma i Skåne. Det är avgjort billigare där än att köpa
originallager. Dessutom får man SKF-lager, vilket borde borga för kvalitet.

Nu går motorn perfekt. Ja spinnern ser ni hur den ser ut, men det var det enda,  som var sönder
. Så jag plockade fram en ny kåpa till den rengjorda proppen med dess mekanik och sen
funkade det också.

Detta var historien om den borttappade nosen, som nästan lika mirakulöst som min
bortflugna Arrow på Hovs Hallar återvände till  min verkstad.

Man får aldrig ge upp !

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

IBLAND HAR MODELLLFLYGARE TUR….

 

för man får inte alltid ha otur !

 

Tur hade dessa flygarna, som landat i ett högt träd. Antagligen stod de och funderade på hur höga stegar som behövs osv.

Då kommer det en ängel från skyn i form av en Robinson helikopter……

Kolla och se vad piloten gjorde……..

Vad tror ni modelflygarna tänkte…? Undrens tid är inte förbi.

Jag skulle nog behövt en privat helikopter, så mycket som jag landar på olämpliga ställen…

mats

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

HELIKOPTERPILOTEN SOM ……….

 

testade sin modells motståndskraft mot väta….

 

heter Stefan även kallad Blomman. Boende i Blekinge och flygande i  Karlskrona/Ronneby Modellflygklubb. Länk till klubbens hemsida:

http://stabbe.se/

Blomman var ute och helikopterade  och  gjorde en splash and divelandning i ett vattendrag. Jag fick inte kläm på vad som orskade landningen, men det var antagligen något mekaniskt eller elektroniskt. Kan det vara nåt annat ?

Här är filmen när Blomman lögar sig i vattnet och plockar upp sin helikopter. Tursamt är det sötvatten, vilket i någon mån begränsar skadorna, om det kan vara en tröst…..

Ok här är videon:

mats

Uppdatering angående Blommans helikopter

 

Blomman ringde och berättade, att efter sköljning av helikoptern och 5 dars torkning ovanpå ett element testade han den. Allt fungerade !

Orsaken till haveriet var ett utmattningsfel i godset vid stjärtrotorn.

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier

DET SISTA KAPITLET I HISTORIEN…..

 

om min bortflugna Ava i Hyltebruk 2007 skrevs i dag.

 

Som jag tidigare har beskrivit, flög ju min 3 m Ava bort för mig över skogarna i Hyltebruk, när jag en fin sommardag med knalltermik  besökte Björn och Daniel.

I korthet skedde följande: När jag med aktiverad aerodynamisk broms tryckte bort höjd,  fick jag en kraftig pitchup, som sled bort nosen med motor, reglage och LiPo. Modellen hittades efter tre dagar,  men drivlinan och nosen betraktade jag , som förlorad i de djupa skogarna.

Men det osannolika inträffade. Under ett av sina strövtåg i skogen utanför hemmet,  hittade Daniel minförsvunna  nos med innehåll !

Enligt Daniel , låg nosen jämte några tilhörigheter till de skogsarbetare , som höll på med avverkning. De tyder kanske på , att skogsarbetarna hittade nosen under sitt arbete och la den ihop med sin utrustning.

Tänk efter, att man just nu skulle avverka, att de hittade nosen i undervegetationen och att Daniel just denna dag var ute i skogen för att plåta älgar !

Daniel med min återfunna nos ! Än en gån Daniel, tack !

Detta är en kedja av nästan otroliga sannolikheter,  som tillsammans ska ha  giltighet och det gynnsammaste utfallet. Men det var det, som skedde och på Höka i dag,  fick jag den delen tillbaka, som saknades efter det olycksaliga haveriet, så att min Ava var helt återbördad.

Så här den ut,  när kom hem. Inga synliga skador, trots den ramlat  300 meter i fritt fall.

När jag kom hem,  testade jag min Megamotor och den gick utan problem, men jag ska byta lager i båda ändarna. Reglaget har inga synliga skador och jag har noga gjort  det rent . Reglaget var ett TMM  Pro. När det torkat ut,  ska jag testa det. Den fällbara proppen och spinnern var ok. Allt detta efter 4 år i naturen !

Spinnern och den fällbara propellern. Inget skadat utan allt i skick som nytt efter rengöring.

 Att min nos kom tillbaka, känns ungefär lika sannolikt som att vinna en miljon på lotto…..

Sån här tur har man väl bara en gång, men upphittandet av min Arrow nere vid Hovs Hallar,  var inte dåligt det heller. 

 Så låt aldrig hoppet fara !

Allt bildmaterial (c) Copyright hangflygning.se

mats

Kategorier
Kuriösa modellflyghistorier Nostalgoteket

DRABANTEN

 

Modellen som var en verklig följeslagare

 

 

 

 

I begynnelsen av vårt Rc-flygande höll vi till nere på Ösarp. Som jag tidigare skrivit,
vad det snarare regel än undantag, att man skulle flyga oavsett de faktiska förhållandena.

Denna lilla sedelärande berättelse, som jag har skrivit om för längesen och den tål
att berättas igen,  beskriver den totala hängivenheten och uthålligheten ,
som härskar hos en sann modellflygare. Han lät inte realiteterna besegra sig i första taget.

Tiden var 1973 på våren. Någon som minns ? Vi var som nyutsläppta kor på bete,
tagande varje chans att flyga i vårvädret efter att ha suttit hemma och byggt och
suktat under vintern.

En av de ivrigaste var en gosse, som vi kan kalla Mulle. Han var i 30-årsåldern och
närde ett brinnande intresse för modellflyg. Efter att ha byggt en enkel nybörjarmodell
och lärt sig flyga under Pär L överinseende, hade han beslutat bygga en model
konstruerad av Pär, som hette Drabant. Ett sedermera mycket passande namn, kom vi på.
Drabant var en midvingad modell med vackra linjer. Motor skulle var en .40.
Modellen styrdes med höjd, sida, skev och throttel. Stället var noshjul- huvudställ.

Pär Lundqvists konstruktion med det för Mulle passande namnet Drabant.

Nåväl, Mulle kom ut med sin Drabant, meklåda och sina Multiplexradio för
att begå provflygningen. Alla pelikanerna  (med vilket man avser icke flygande,
nyfikna åskådare
)  skockades runt Mulles fina kärra. Modellen var mycket fin.

Snyggt sprutad i blått och vitt så den glänste i vårsolen.

Pelikankommentarerna haglade över Mulle, som sittande på huk monterade vingen
, tankade upp och gjorde sig klar. Vädret var perfekt denna sena aprildag.
Lite vind, god temperatur och solsken. Alltså idealiskt för en testflygning.
Pelikanerna hetsade den stackars Mulle,  att han skulle snabba på och få
upp modellen, men Mulle tog det lugnt. Kanske för att reta pelikanerna.

Till slut satte han på glödstiftsklämman och slog igång Os .40:an
Han ställde in nålen, på gränsen till fyrtakt med hög nos, vilket säkerställde
bränsleförsörjningen i luften. Pelikanerna stod jämte banan och trampade
otåligt med fötterna i väntan på provflygningen ungefär som i en systembolagskö
inför midsommar.

 Mulle  drog på lite gas, taxade med modellen upp och ner på banan,
för att ser hur den betedde sig. Allt gick bra och så var det klart för takeoff
för Mulles nybyggda Drabant. Spänningen hos pelikanerna var olidlig,
då alla väntade på det förlösande ljudet av en en Os.40 på fullgas nerför banan.

Mulle kollade att det var fritt och ställde upp för start. Inga andra plan i luften,
så nu gällde det. Mulle gav full gas, modellen accelererade nerför strippen och
med god fartmarginal gav Mulle höjdroder. Man kunde nästan höra en knappnål
falla bland pelikanerna, så förtätad var stämningen.

Då, då inträffade katastrofen…..Drabantens  högervinge hängde ner lite
och sekunden efter rollade modellen från 5 m höjd  med fullt spett åt höger
ner i backen. Tystnaden var monumental och dånande  bland pelikanerna.
Man vågade inte säga nåt,  för man antog,  att Mulle just nu inte var upplagd f
ör diskussioner. Det enda som hördes,  var lärkornas idoga och våryra spelande
över det Sydhalländska jordbrukslandskapet.

Med hängande huvud och en plastpåse i handen gick Mulle ut sin sin modell,
som låg precis på gränsen mellan strippen och en nysådd vall. Ni vet hur en modell,
som är  kletig av ricinolja ser ut, när den smällt i en nysådd  dammig och  jordig åker ?
Det är inte vackert. Mulle låg på knä i åkern och plockade balsabitar, för vi hade lär
t av Pär, att vi alltid skulle plocka med alla bitar hem, då det är lättare att laga än att bygga nytt.

 När den olycklige piloten kom tillbaka, var ju spänningen bland pelikanerna så
förtätad, att luften hade kunnat skäras med kniv. Alla pelikanerna var nyfikna,
men ingen vågade tänka tanken att fråga Mulle, hur det gått, för Mulle var en
barsk herre. När piloten kom,  blev pelikanerna förlösta från sina dilemman,
genom Mulles kommentar, bärande en plastkasse med balsasplitter och med soppa
droppande ur kassen från den nästan fulla tanken, som lät exakt så här: 

 ”Skitet åkte i backen men den lagar jag lätt”.

  Mulle sa inget om någon orsak till haveriet, men pelikanerna hade ju naturligtvis
redan rett ut hela olyckan och dess orsak. Det brukar ju vara så, att står man
jämte och inte flyger, då flyger man ju bäst.

Mulle lastade in sin,  till byggsats reducerade modell i sin Volvo 145 och for
hem till barn och blomma. 

Verksamheten nere på fältet återgick sakta till den normala, vilket innebar
, att man körde sin motor, tankade i/tankade ur allt i väntan på att Pär skulle
komma och tjänstgöra som flyglärare.

Nåväl, nästa helg, då det som vanligt var flygning, gick vi runt och väntade på Mulle.
Han hade ju sagt, att modellen var lätt att laga…..Jag minns jag flög med en
ny segelmodell, en Cumulus, som var synnerligen elegant och dyr.
 leende med
aningen av en anstrykning av stolthet och vill jag säga, lite trots.
Modellen är om möjligt ännu finare, än när han kom första gången.
Det var nylagad, nyspacklad, nyslipad och nysprutad. Den var som ny.

Mulle monterade vingen, tankade och kollade motorn. Den gick perfekt.
Sen räckviddstest på banan genom att köra 100 meter bort och tillbaka
Denna lördagen var vi inte så många på fältet och vi som var där, flög med
våra egna modeller. Det gjorde,  att Mulle i lugn och ro skulle kunna provflyga igen.

 Således fram med gasspaken på Multiplexen, håll kursen mot Lagan och ge höjdroder. 

“Volare”,  jublade väl Mulle när Drabanten steg upp i lufthavet. I alla fall i två sekunder tills…..
.ljudet av Os-motorn på fullgas höggs plötsligt av. Det blev dödstyst och det
enda vi som flög hörde, var väl valda och lite undertryckta svordomar från piloten.
Vi frågade naturligtvis inte, vad som hänt, för det syntes. Mulle tog en ny plastpåse
och begav sig ut i den jordiga åkern, för att plocka ihop splittret. På vägen till sin bil sa han,
att Drabanten hade betett sig likadant som första gången. Roll ner i marken med 100 km/timmen.
Plastpåsen han hade med sig och det är jag nästan säker på,  hade texten “Allt för trädgården”……

Vi som var där, undrade om Mulle skulle försöka en tredje gång….
.Hade han energi att för en tredje gång väcka liv i Drabanten ?

Jodå, Mulle dök en tid senare upp med sin följeslagare  i Volvon.
Ut med modellen, meklådan och radion.

Modellen var, kan man säga inte lika fint lagad som sist. Den var väl mera ihopsatt,
så den skulle funka. Men tanke på hur modellen såg ut efter krasch två, då man
i stort sett skulle kunnat passera delarna genom en servettring utan svårighet
.Lackeringen var inte sprutad, utan den var penselmålad. Men, men den såg inte illa ut.
Mulle sa till oss,  att han monterat ut radion och kollat allt,  så den funkar .
Så ingen skugga skulle falla på Multiplexen, som vid denna tid var en statusradio
bland modellflygarna.

Vi andra fick ju ner våra modeller snabbt och ställde oss vid sprutflygarens
bod ivrigt och något diskret spanande mot Mulles görande och låtande 30 meter bort.
Den vanliga proceduren tog vid. Tanka, sätta på vingen och jag minns,
han hade 8 mm stålskruvar till vingen…, på med klämman och starta motorn.
Motorn lät lite konstigt för ljuddämparen till Os motorn hade spruckit lite vid haveri nummer 2.

Mulle taxade längs banan, testade räckvidd och motor och ställde upp för start
för tredje gången mot Lagan. Vi som stod vid boden, var vi förväntansfulla ?
Det var ett understatement ! Något skulle hända, det var bara så,  då denna D
rabant var inblandad och dess pilot Mulle.

Alltnog,  Mulle gav fullgas och Drabanten studsade ystert iväg på den knöliga
strippen riktning Lagan för tredje gången. Vi vågade knappt andas och önskade
att måtte det gå bra för Mulle och hans Drabant !

Men, för tredje gången drabbade det oblida ödet Mulle. Hans Drabant steg till
fem meter och rollade med fullt fart åt höger ner i banan. Ni vet, hur det låter,
när en motor går från full gas till stillastående på bråkdelen av en sekund.
Ljudet klipps av som med en sax !

Vad övrigt var, var tystnad. Till och med lärkorna i skyn flämtade väl till och
drog efter andan,  innan deras intensiva spelande kom igång igen.

Vi gick ut till modellen tillsammans med Mulle. Det såg inte roligt ut.
Fast modellen var inte  helt smälld. Vingen visserligen knäckt och kroppen
av bruten på två ställen,  men radion funkade när Mulle provade.
För att muntra upp Mulle så sa en av oss:

” Du Mulle, noshjulet är ju i alla fall helt”!  Alla pelikanerna nickade instämmande
och mumlade ett mantra att noshjulet var ju helt för att på något sätt muntra upp Mulle.
Det renderade dock en ganska mörk blick från piloten.

Till sist var där en modig individ, som lät åskan slå ner från en molnfri himmel
på den stackas Mulle:

 ”Du Mulle, går egentligen skrevroderna på rätt håll ”?   Sa han med en röst,
som var len och återhållsam som en telemarketingförsäljare..

Alla flämtade till. Så kan det ju inte vara !  Denna sanning är för brutal.
Mulle testade skeven och jag tror han körde skeven i 3 minuter fram och tillbaka,
bara för att övertyga sig,  att han inte såg syne.

Jo,  det var så, skeven gick på fel håll, vilket förklarade Drabantens beteende vid starten.

Nu kunde alla, pelikaner, modellflygare och kanske Mulle andas ut
, för mysteriet var löst med modellen,  som levde ett eget liv och ville rolla ner
i marken efter  starten utan anledning.

 Mulle sa,  han skulle laga sin Drabant, men  det lät inte riktigt helt övertygande
och vi såg den aldrig mer igen.

I stället kom han ner med en motorseglare han byggt,  som inte kunde svänga

till vänster, men det är en annan historia.

Som alla vet,  betyder ju  Drabant = Följeslagare och det var det,  Mulles modell var till honom…..