Kategorier
Naturbilder

JAG VAR BARA SÅ INFERNALISKT FLYGSUGEN I DAG.

 

 

 

 

 

Bara ut för att flyga med vad som helst !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hade i dag måndag en fin dag, då det gäller
modellflyg.

Det var solsken och nästan ingen vind och -2C.
Tack vare frånvaron av vind kändes inte kylan.

Eftersom jag inte varit ute och flugit på 3 veckor,
var
jag utsatt för ett envetet sug efter att få flyga.

Så jag bestämde mig för att dra iväg. Tur jag har
fina platser att flyga på, vilka ligger nära min bostad,
som passar mina ändamål både vad gäller hang
och termik.
Motorflyg ägnar jag mig inte åt.

Då jag ville prova en gammal   kamera, plockade
jag med
mig en Blue Phoenix, som alltid är flygbar
och som jag kan montera olika kameror på
och åkte till
havet för att få mig en flygtur och lite bilder.

Framkommen erfor jag,  att havet låg i stort sett som
smält bly och ett par hundra meter från stranden,
kunde jag se ganska gott om sjöfågel.

Vilket också en man sittande på en dyn gjorde, då
han hade monterat en häftig tubkikare för att kunna
studera sagda fåglar.

Min Blue Phoenix och kameran ombord monterade
jag på 5 minuter
och sen gick jag ner till dynkanten
vid havet, där den sittande
ornitologen var rädd,
jag skulle skrämma fåglarna med min modell.

Men då han såg  den nästan ljudlösa modellen,
försjönk han ner i sina
sina fågelstudier igen.

Jag fick 45 minuter i luften och jag säger igen, att det
är
fantastiskt så länge jag kan flyga med 2.5 Ah acke,
om man
inte gasar fullt och hushållar med Amperen.

Stranden tom på människor förutom fågelskådaren
och jag.

Fast det kom 2 kvinnor…med 7 lösa hundar.
Hundar är förbjudet
att ha lösa i naturskyddsområdet.
Det finns gott om skyltar, som
upplyser om det.

Men tydligt är, att vissa anser sig inte behöva
rätta sig efter bestämmelser, lagar och förordningar.

Jag brukar kunna se havsörn vid stranden, men det
blev noll observation idag.

Fågelskådaren hade sett en passerande havsörn långt
ut på havet,
en timma innan jag kom.

Så efter i stort en timma i luften gjorde jag en superfin
landning
jämte stigen på den plana ytan.

Ingen speciell flygning i dag, men det omedelbara
pockande
på flyg minskade ner i kroppen.

Jag var nöjd. Märkvärdigt att jag aldrig tröttnar på att flyga...

 

 

 

 

Jämte stigen ner till havet finns bord och bänkar, som var vita av rimfrost
trots intensivt solljus. På den plana ytan i bakgrunden landade
jag min Blue Phoenix efter avslutad flygning.

Innanför stängslet betar under den varmare årstiden ett hundratal får och ett
tiotal islandshästar.
Det är för att hålla området öppet och hindra slytillväxten.

Rimfrosten glaserar växtligheten i motljuset.

2 kvinnor och 7 lösa hundar.

Ser du så blank Laholmsbukten är…?

                                                En avslappnad pilot njuter av sin flygning.
                                               Hangkanten. Har  aldrig varit bättre !
 Här syns, om du ser efter, en modellflygare och en ornitolog. Var och en njutande av sin hobby.
                             Hangkanten är vass och hanget blir bara högre och högre.
       “Mitt” hang. 15 km långt, 4-12 meter högt och byggt för västliga vindar, 2-8 m/sekund.
       Bakom hanget rinner en bäck som bildat små vattenytor vilket gynnar biotopen.

5 sekunder efter landningen

Du ser själv…min Blue Phoenix gnistrar som en diamant !

Den gamle på väg att hämta modellen efter dagens enda och sista landning.

Om det var  blåsigt ? Du kan kolla röken …

 

 

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

EN ÅTERBLICK PÅ ÅMFK:S HANGLÄGER I SKÅNE

 

 

 

 

I 15 år har vi i Ållebergs ModellflygKlubb,
åkt till Ystadtrakten
för hangflyg, rekreation och social samvaro.

 

 

 

 

 

 

Orsakerna till att vi gör denna resa, är flera saker.
Det finns fina hang i trakterna. Vi kan flyga från
sydost till sydvästliga vindar.

Kniper det kan vi flyga på baksidan av hanget vid
nordostlig-nordlig vind.

Blåser det ost drar vi till Ravlunda mot Kiviksdelen
av kusten. Förr kunde vi köra in på skjutfältet,
men det är nu avspärrat. Men det är inget problem,
då vi parkerar utanför och sen har vi bara 200 m
promenad
till hanget.

Är vi av flyger vid marknadsplatsen står vi med
bilarna
framme vid kanten. Bekvämt.

Ett annat skäl är det mysiga boendet hos Henry på
Österlens Gästhärbärge. Billigt, bra med god 60-tals
faktor. För att inte tala om hans fina frukost.

Blir det ösregn, då kan vi åka till Simrishamn och
kolla Autoseum, där det också finns en välordnad
modellflygavdelning.

Ja, sen har vi ju Kåseberga med Ales Stenar.
Tänk bara på att parkera rätt nere vid hamnen,
annars
kommer de kommunala parkeringsinspektörerna
från
Ystad och lappar din bil.

Jag lägger upp lite bilder från de senare årens besök
av min förening. Hoppas det ger dig en känsla, för hur
vi har det, då vi utövar, det vi helst vill !

Häng på !
Jag kommenterar inte bilderna med
något enstaka undantag, för du ser vad det föreställer…

 

 

 

 

 

 

                  Här flyger vi på baksidan vid jordgubbsodlingen. Alltså nordostlig vind.

Karl-Henriks profil

Rolf Maier utrustad efter snålt aprilväders krav.
Skidglasögon ett nästan måste, då man står på
kanten och flyger i frisk vind.

Detta kallas social samvaro. Det har vi mycket i ÅMFK.

Detta är Åke Junanders julmustmodell….

 

 

Kategorier
Termikflyg

TERMIKFLYGNING LITE ÖVERRASKANDE I OKTOBER…

 

 

 

 

 

 

…inte bara flygning…

 

 

 

 

 

 

 

…utan det handlar om upplevelser av naturen också.

Lite hastigt fick vi en aning om sommar igen i Europa.

Ett högtryck över de baltiska länderna pumpar upp varm
luft  från Medelhavet/Atlanten mot Skandinavien.

Som du vet, roterar högtrycken medsols på norra halvklotet.

Denna varmluftsströmning  understöds av lågtrycken
väster om
Brittiska öarna,  som genom sin motsolsrotation
för upp den varma luften.

Så två fläktar förser oss med,  för årstiden, varm luft och ger
oss en
reminiscens av sommar kanske.

Väderläget i Halmstad var på onsdag morgon, dimmigt,
14 C
och nästan ingen vind. Yr.no hade förutspått
uppklarnande
fram mot lunch.  Det borde ge förutsättningar
för termik.

Så in med min ständigt startberedda modell i bilen och
iväg till ett av mina flygställen.

Kl 1300 stod jag startberedd med en av Avorna  på
Litorinavallen vid  Tjärby Kyrka just norr om
världsmetropolen Laholm  i hopp om att kunna ta
en termikblåsa.

Det fanns ingen molnbildning, så det fick bli att flyga
torrtermik.

Vädret var härligt, solsken och ingen vind. Iväg med med
min gamla Ava som skakade iväg mot en blå himmel.
Jag klättrade ovanligt högt
och började leta efter vertikala
rörelser i luften.

Små kytt kändes, men inget som var värt att kurva i.
Efter att ha glidit med lägsta
sjunkhastighet var jag
nere på 50 m framför det lilla inlandshanget, 
då jag
fick anslutning.
Det var ingen stark termik och blåsan var liten.

Men jag gnetade på och vann ca 2-3 m för varje termikvarv.

Eftersom det var noll vind, kunde min modell, rätt trimmad
kurva i blåsan själv och den befann sig rakt upp från min
pilotplats.
Detta är ett bekvämt sätt att flyga med min sändare

på marken, Avan som kurvar själv och min vario, som diskret
talar om, att jag har ett svagt men stadigt stig.

Jag klättrade så högt, som jag avsett och flög runt inom
flygområdet för att kolla termiken. Det fanns termik,
men den var
svag. Det kunde finnas hopp om starkare
och stadigare termik, då vädret förbättrades sig genom
att dimman lättade och solinstrålningen ökade.

Efter mer än en timma i luften landade jag och bytte
acke på min GoPro,
drack vatten, pratade med
markägaren, innan jag startade på nytt.

Historien upprepade sig med en svag blåsa, men
dock nu efter mer
solinstrålning mera stabil, som lyfte
upp mig till för mig önskvärd och bekväm höjd.

Väl på höjd var det en njutning att kunna glida runt mellan
de glesa
lyften utan bekymmer.

Vad gäller flygningen,  så avslutade jag med dagens sista
landning kl 1545 i gräset.

Jag var synnerligen nöjd med min dag. Dessutom
provade jag
min FailSafe genom att slå av sändaren.
Modellen gick in i precis
det läget, jag programmerat och
mottagaren band,  efter jag slagit
på sändaren, på 2 sekunder.
Bra att veta att det funkar.

Då jag flyger,  handlar det bara inte om flyg utan också
om att
uppleva naturen, där varje årstid har sin tjusning.

Hösten tilltalar mig med färgerna och lukterna.
Lukterna är tunga och välkryddade. Träden
börjar gulna
och tappa sina löv som en förberedelse för
vinterns vila. Björkdungen
där jag flyger, tappade sina löv
redan i slutet av juli på grund av den
utdragna torkan.
Det är ju trädens sätt att försäkra sig om överlevnad.

Vråkar såg jag enstaka, men den stora bulken av rovfåglar
har redan rest
till sydligare nejder.

Vad som drog förbi , var fantastiska mängder bofinkar och
gulsparvar.

Jag satt med kameran och lyckades få några bilder.
Bofinkar är ganska orädda fåglar om än lite nervösa
i sitt flygande mellan åkrar och träd då de rastar och
äter.
Du ska veta,  jag har en
enkel foto utrustning,
varför bildkvaliteten
inte blir så bra,  som jag önskat.

Men det är mina bilder och jag gör så gott jag kan,
med de bristande tekniska  fotokunskaper jag besitter.

Jag märkte,  att redan klockan 15 står solen relativt lågt
över horisonten
och det ger både möjligheter och svårigheter
vid fotografering.

Det mjuka lite gyllene ljuset kan ge härliga bilder, men
det kan vara
problem med mindre ljus oxå, om jag
vill plåta med korta slutarhastigheter.

Att gå omkring och iakttaga naturen, dokumenterade
med en kamera,
det är något jag gillar.
Det gäller att uppleva, eftersom det är vad livet går ut
på, enligt 
min filosofi.
Inte sitta passivt och se livet rinna bort  genom fingrarna.

Om jag är ute för att flyga termik,  eller om jag åker
för att flyga hang och
förhållandena inte lämpar sig
för flyg då jag anlänt, ser jag inte detta
som förspilld
tid, därför jag kan uppleva den omgivande miljön och
skeendet,
vilket ger mig lika mycket som själva flygandet.

Tänk så mycket jag fått uppleva i samband med mina
hangflygningar på Hovs Hallar under de 44 år jag
flugit där.

Att kunna sitta längst upp på Platån och kunna se,
då F10 existerade som aktiv flottilj, hur piloterna
övade jaktstrid på låg höjd över havsytan med sina
J35-J Draken ackompanjerade
av EBK- dånet,
som mullrande rullade in mot land.

Eller då jag en aprilmorgon satt på min tuva och spanade
ut över havet, eftersom vinden behagat försvinna och
jag fick se en stor kaskelottval sakta simma förbi.

Eller när en havsörn, med vingar stora som dörren till
en vedbod, sakta gled förbi på hanget på  väg till
Hallands Väderö för sin jakt.

Sen är det alltid god hjälp, om man har en positiv
inställning till livet och dess
möjligheter  !

Denna onsdag var en höjdpunkt, då allt stämde och
upplevelserna fyllde
mitt behov av spänning och
avkoppling.

Jag är glad och känner mig privilegierad, för  att
jag är modellflygare, eftersom det gett mig ofantligt
fina upplevelser och erfarenheter.

Inte bara flygupplevelser utan upplevelser som följer
med,  då jag åker ut med modellerna.

Modellflyg kan aldrig kännas som ett tvång för mig.

Förresten…

…det pågår ett ständigt kattrakande på diverse forum
om vårt förbund, SMFF och vår tidning MFN.

Eftersom jag har närstående mopsar, kom jag att tänka
på hur det låter, då dessa tre samtidigt
för en animerad  mopsdiskussion.

 

Det är ungefär som ovanstående videosnutt,
jag vill beskriva bjäbbandet på fora
där
besserwissrar ständigt talar om, hur
SMFF
och MFN borde skötas.

Hade dessa bjäbbarnas A-Team investerat
sin energi på att arbeta för
vårt förbund i
stället för mot vårt förbund,
hade bjäbbandet
haft en mening. Men nu…

Det är ju så, att prata och knappa på en dator
är
enkelt, det kostar inget. Att sitta hemma i
kvällens tystnad och tycka och fråga varför
man inte gör så eller så…det kräver ingen energi.

Vad som kostar,  är att utföra det reella,
praktiska
och nödvändiga vardagsarbetet i
ett förbund, vilket inte skapar rubriker eller
“Likes” i ett forum…

Tillvaron som modellflygare och medlem i ett
nationellt förbund går, som jag ser det,
inte
ut på att ständigt leta efter fel…

Kanske vi skulle modellflyga istället ?

Det är väl det, som  är glädjen och essensen
med
vår hobby …eller har jag missförstått
det hela ?

Fast den enkla lösningen det är väl, att jag
bara
är för gammal.

Jag är en övervintrande relik, vars åsikter
inte tycks ha
den relevans, som krävs i dagens
modellflyg(O)verklighet.

 

Här kommer lite ögonblick från min onsdag i naturen
med min gamla Hyper Ava, som bara flyger och flyger…

Häng med…och flyg med dina modeller !

 

 

“När ska vi ut och modellflyga egentligen” ?

Här ser du lufttrycken inom luftmassorna som bestämmer vinden och  temperaturen.

Kan detta vara en HyperAva årsmodell 2008-2009…?

                                                     Kanske en matta i  min hall eller ?
                      Björkdungen som förlorade sina blad redan i sluter av Juli.

Klart för take-off.

Sele, sändare, modell och mottagare för telemetri.
Plus min flygstol som gör det möjligt för mig att
sitta och flyga, efter en allvarlig skada på min
halskotpelare från en arbetsplatsolycka.
Här finns det inga flygregelordningsvakter,  som
patrullerar utövande   sitt ämbete !

Backen upp till pilotplatsen omgiven av brinnande färger.

Tre artefakter kan det tyckas…

Fortfarande blommar det i gräset. Blåklockan fick en ny chans efter regnen.

Den obligatoriska utblommade maskrosen.
Kanske så en del miljöpartisterna kände sig efter att  ha
åkt ut från riksdagen efter röstsammanräkningen på valnatten…

En  underbettad stenstod med näsan i vädret njutande sol…

Jag undrar, om de människor som med oändlig möda och med
för oss reellt okänt syfte, som reste dessa gravmonument
kunde ana eller
förutse,   att  de stenar de reste skulle stå kvar efter mer än 1000 år ?

Hur mycket av det vi idag med vår teknik bygger står kvar  om 1000 år ?

Blommor och blader gör betraktaren glader.
Flowerpower.

En bofink …som glömde flaxa och fällde in vingarna helt enkelt…

Bofink…

…hans kompis gulsparven…

Bofinken…en vacker fågel.

Vi håller  kollen …

Fotoavstånd ca 35 meter.
Kolla stjärtens form. När jag ser formen, far mina
tankar till en helt annan fågel och det är järpen…

Proviantering inför en lång flygtur.

Flyttande äldre starar for förbi frenetiskt flaxande visande sin vackra silhuett i motljuset.

 

 

Kategorier
Termikflyg

LITE HANG- OCH LITE TERMIKFLYG

 

 

 

 

 

 

Jag är modellflygare…

därför tar jag…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…de chanser som ges att komma ut och utöva min hobby.

På  Hovs Hallar har jag nyligen fått några fina
flygningar på hanget.

Den senaste tiden har  jag inte uppdaterat bloggen så ofta
av olika skäl. Vi får se, om jag kan bättra mig.
Jag vet,  att en blogg eller hemsida  som inte uppdateras
är en fullständigt  död anka.

Min blogg vill jag hålla levande för dig som är besökare…
så gott det går.

Alltnog, vi har haft en högtrycksrygg med solsken och
passerande
kallfronter.
Detta ger möjligheter för sjöbris och därmed
startar
hangmotorn vid kusten.

Vinden har mestadels legat på nord eller med en aning
dragning åt nordost.  Vindhastigheten har varit låg.
I genomsnitt mellan 1-3 m/sek, vilken är mer än tillräckligt
för exempelvis min ärrade Spirit.

Då det är svagt lyft riktning nord, ska man se upp med
topprotor och kantrotor. Det gäller att starta i rätt ögonblick
och dra iväg modellen med all kraft du har.

Detta, då det  är en fördel att ladda in rörelseenergi i
modellen, för att ha lite valfrihet att manövrera vid kanten,
om det krisar.

Att åka nedanför  kanten, 70 m lodrätt, är inget önskeläge,
hur duktig och van du än är som modellflygare på hang.

Jag kom upp i lyftet efter lite akrobatik över kanten och
väl i den laminära havsvinden var det en barnlek att flyga.

Ok, nu är jag på 100 m höjd, vad gör jag sen då ?

Jag flyger min utomordentligt vältrimmade Spirit och
njuter av dess rörelser. Ibland njuter jag åt min egen
flygning oxå…

Jag menar,  då jag verkligen försöker flyga rent och
effektivt genom att använda samtliga roder på rätt sätt.

Det är inte nödvändigt  att flyga som en galning på
ett hang.

Man kan bara njuta av flyg och natur.

Genom högtrycksryggen och att kallfronter passerat,
fick vi en labil skiktning i luftmassan, som möjliggjorde
termikflygning.

Sjöbrisen indikerar på sitt sätt termikförekomst inne
över land, då Cu-moln bildas. Den stigande luften,
som bildar molnen ska ju ersättas och då sugs luft från
havet in och sjöbrisen drar igång.

Jag har varit ute och flugit termik under just dess
förhållandena de sista dagarna. Vindstyrkan har varit låg,
varför jag kunde kurva utan att driva iväg en kilometer.

Ofta har jag startat vid 9-10-tiden och då har termiken
varit svag.
Termiken må vara svag,  men min HyperAva tar minsta
blåsa genom modellens utomordentliga egenskaper.

Blåsorna tidigt på dagen, där jag flyger, är svaga och
glesa, så det gäller att utnyttja modellens förmåga.

Efter hand som instrålningen ökar, blir termiken bättre
och mer utbredd. Vid 12-tiden är det gott om  vidsträckta
områden, där  det lyfter. Problemet är inte att komma
upp, utan att komma ner.

Lite hjälp med flygandet har jag av migrerande ormvråkar,
vilka nu beger sig till Sydeuropa och Afrika för en behaglig
vinter.

Vi kan förvänta en ökning de närmaste 14 dagarna av
flyttfåglarna.

På förmiddagen flyger jag torrtermik, men vid 13-tiden
börjar det blomma av Cu-moln. I torsdags var det sådant
väder.
Vinden var i torsdags O-SO ca 1-3 m/sek.

Ett problem hade vi med konvektionsdimma.  Som du vet,
sätter dimma ner sikten och gör modellen svårare att se.

Så det blev till att hålla modellen nära sig.

I torsdags startade jag 0930, mellanlandade för att byta
kamerabatteri efter lite mer än en timma, för att definitivt
landa kl 1300.

Så mer än 3 timmar i luften.

Under mina flygningar förbrukade min gamla Mega-motor
och mottagare med servo och telemetri
2070 mA,
vilket var, vad jag fick i, då jag laddade efter hemkomsten.

Vi är ju bara i början av September, varför jag hoppas på flera
möjligheter till termikflyg.

Vi modellflygare  är som loppan…vi lever på hoppet…

Här kommer diverse bilder…som är tagna med min Mobius,
där jag klippt stillbilder ur videomaterial.

 

 

Min Spirit på HH

Klart för start.

Så här såg det ut, där jag flyger termik för 14 dagar sen…inte ett grönt strå på vallen.

Så här ser det  ut i dag…

Då var gräset gult och björkarna släppte sina löv.

Nu har växtligheten kommit igång efter regn.

Då…

Nu grönskar det  igen.

Start med Mobiusen på bommen videofilmande.

Du ser ingen Cumulusbildning kl 0930

Men termik det flyger vi…

Ja, skyn är blå.

Jag gnetade mycket mellan 50-100 meter…

Dag för landning så ut med aerodynamiska bromsarna

4 m Ava…ser du molnen till höger ?? Små Lenticularis från Hallandsåsen.

Du ser det var disigt, vilket satte ner sikten.

Enstaka grågäss på väg till sina betesplatser.

Naturen har startat om och blåklockan prunkar.

Skyn klockan 12 där jag flyger.

Vallen växer så det knakar nu.

Undrar hur lång tid människorna för 1200 år sen tog på sig
för att transportera hit och  resa denna monolit ?

Kategorier
Hangflyg modell

HANGFLYGARE HÄNGER PÅ…

 

 

 

 

…för att kunna hänga i luften vid

Ystad 31 Augusti – 3. September.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi är ett gäng från ÅMFK och andra klubbar , vilka åker ner
till Ystad 31/8 – 3/9  för att flyga hang, om väder och vind
är med oss.

Som vanligt bor vi hos Henry på Österlens Gästhärbärge,
vilket nu drivs av hans dotter Isabelle.

Är du flygintresserad,  så ta med ett flygetyg och häng
med oss.

Du kan flyga med det mesta på ett hang och vill
du ha hjälp, så får du det.

Kom och upplev fascinationen med hangflyg !

Vill du träffa oss, befinner vi oss vid rätt vind vid
Löderupshanget, som är vårt hushang.

Om du vill ha info om vårt görande ring mig 0706277120.

Vi ses !

Lite bilder från tidigare sejourer på Österlen kommer här…

 

 

 

Final Löderup

Vy mot Kåseberga från Löderup

Alula och bogserbåt

Symmetri

Land och hav Löderup

Wings over the ocean…

G-Turn

Här bor vi.

Rullstensåsarna vid havet, som möjliggör, att vi kan flyga våra hangmodeller.

 

Vi ses  !

 

Kategorier
Flyghistoria Hangflyg modell

GRAVITATIONEN…

 

 

 

 

 

…något som John Woodfield

från Cornwall tycks upphäva

 

 

 

 

 

 

Njut av denna vackra modell och på det sättet den flygs av piloten.
Han tycks upphäva gravitationen och modellen rör sig, som vore
den
viktlös.

Denna modellen av John är den bästa, jag sett.
Den är också
förtjänstfullt filmad för att demonstrera egenskaper
och inte
minst det vackra landskapet i Cornwall.

Se gärna hans andra filmer, de är en upplevelse !

Bilderna har jag klippt ur hans film, som är inbäddad längre ner.

 

John Woodfield YouTube-channel.

 

 

Ritningar till modellen: Se kommentarerna nedan !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Termikflyg

ÄR DET SJÄLVPLÅGERI…

 

 

 

 

 

…att ge sig ut och flyga termik nu ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ett sätt, svarar jag ja. Men ser man på mitt glupande
flygintresse säger jag nej.

Torsdagen var den varmaste dagen hittills i Halmstadtrakten.
Temperaturen var
33 C…Då är det varmt.

Vi hade en förvånansvärt svag sjöbris, kanske beroende på
att temperaturen i havet är relativt land hög.

Jag åkte ner till mitt vanliga termikställe och motiverade
mig med, att den finns en
ganska stationär tornfalk där,
som  jag ville få lite bilder på.

Efter att ha stirrat efter en icke befintlig tornfalk i 1.5 timma
la jag ner
min fotosession.

Jag hade min Ava i bilen, som pockade på uppmärksamhet.
Eftersom jag satt i min flygstol i skuggan, tänkte jag,
att jag tar väl en sväng.

Monterade och startade. Möttes av västlig vind 2-3 m/sek
och den var relativt
sval, då den kom från havet.
Ingen termik under 75 m. Körde upp mig till 125 m

med elektricitet och kollade termikläget. Jo det fanns utbredd
och jag menar
verkligen utbredd termik. Det tycktes stiga överallt.
Det är så, att om vi har sjöbris
med den hastighet vi hade
i dag,  flyter den svala sjöbrisen in över  land och skjuter

den varma luften uppåt. Sjöbrisen är ju sval, varför den befinner
sig närmast marken.

Så om du drabbas av sjöbrisens, för termikflygaren,
en förbannelse, pröva att klättra
ytterligare 100 m med motor.

Normalt sett kan jag flyga timvis i sträck, men i dag gav
jag mig efter 1.5 timma.

Du ser på bilderna, som alla är tagna med min lilla
Mobius , hur torrt och nedvissnat
allt är.
Inte frodig högsommargrönska direkt.

Men håll ut, snart kommer hösten !!

Lite ögonblick från min flygdag.

 

 

 

 

 

Du ser…gult på marken, västlig svag vind.

 

Klart  starta.

Inte ett moln. Stekande sol och en natur som antagit en gulvit färg.
Kornfältet nedan gav 2 ton/hektar. Brukar ge 6 ton/hektar.

 

 

Ser du min modell ? Två reflexer i prismats färger till höger.
Och en glödande sol.

 

 

Min trogna…800 timmar flugna Ava 9 år gammal.

 

Så här ser det ut nu i Halland.

Nedpackning – Hemgång

 

I brist på tornfalk, blev det en ormvråk…

 

 

…och sen kunde jag frossa på det träden erbjöd...

…nu efter solskenet mycket söta och goda.

Bil och stol i relativ skugga och svalkad av sjöbris, som
tidvis var avbruten av ugnsvarm luft från fälten framför.

Kategorier
Termikflyg

ATT TROTSA VÄRMEN…

 

 

 

 

…går avgjort lättare,

om jag tänker 6 månader framåt

 

 

 

 

 

 

Tror du jag backar med mitt termikflygande för lite värme ?
Nix, då känner du inte en seg pensionär. För ge upp…aldrig !

Ingressbilden ovan med min Ava liggande på en gulbrun vall,
är antagligen sinnebilden av en varm och torr sommar.
Men vi har haft torra somrar förr.
Exempelvis 1959, 1975 och 1976. Sådan är naturen.
Allt är föränderligt.

Kanske människor med lite historisk kunskap önskar,
att vi  ännu en gång
fick tillbaka“Den lilla istiden”, vilken
vi i Norden upplevde under 1600-talet.
Minns tåget över Bälten under vårt krig med Danmark,
då Erik Dahlberg som var fälttygmästare kom på,
att isen höll att marschera på, vilket möjliggjorde ,
att Karl X Gustav kunde hota  Köpenhamn.

Senaste 7 veckorna har bjudit på för termikflygaren
och i viss mån för oss hangflygare ett enastående väder.

Tack vare att högtrycket över Skandinavien har legat stadigt
parkerat, som ett resultat av jetströmmens bana, har vi blivit
förunnade svaga vindar mycket sol med  höga temperaturer.

Tyvärr har det medfört, att nederbörd kommande från sydväst
inte har kunnat in över oss. Det skandinaviska högtrycket har
inte haft svårigheter att motstå angrepp från lågtrycken.

Allt tillsammans har det gjort,  att vi nu i Juli 2018 har ett
gigantiskt nederbördsunderskott räknat 2017-2018.
Stora problem för jordbruket, där vallarna där man tar
kreaturens vinterfoder har bränt ner och antagit en brunvit färg.

Dricksvattnet kan också bli en bristvara, vilket vi kanske inte
hade räknat med
i ett land så rikt på sötvatten…

Hoppas jetströmmen ändrar sig,  så låset till Skandinavien går
upp för
nederbördsrika lågtryck.
Bild på jetströmmen finns nedan.

Med tanke på att skräppressen, alltså kvällstabloiderna, älskar
att beskriva
något med överdrifter, förväntar jag mig,  att
Exessen ska skriva i
rubrikerna “Kaostorka”….

OK,  nog om vädret, det är vad det är och vi kan inte göra nåt
åt det, 
om man inte är rättrogen miljöpartist…eller skyller torkan på
president Trump i USA. Vem vet…han kanske förbrukar kopiösa
mängder vatten, då han vattenkammar sin frisyr…

I dag torsdag for jag ut kl 0900 till ett flygställe för att
få mig några
timmar i termiken med min kompis Tant HyperAva.

Jag fanns på plats med modellen monterad, kameran
laddad och
telemetrin aktiverad 0915.

Det fanns redan då Cu-bildning och jag vill säga, det var 1/8 Cu
med bas på 1500 m. Vinden var växlande men
tryckvinden
var ostlig. Jag startade,  steg med el till 75 m, där jag stängde
motorn
och kurvade i en ettrig blåsa. Blåsan så här tidigt var
trång, men den hade mycket lyft i sig.

Åkte snabbt upp till en bekväm höjd, satte mig i min flygstol
med en vattenflaska
inom bekvämt räckhåll och förberedde
mig för en rejäl tur på 1.5 timma…tills
jag kom på, att jag
glömt slå på min kamera, eftersom jag inte fick bild på monitorn…

Japp, det är bara att landa då. Vilket jag förberedde på vanligt sätt.
Landa skulle jag
göra in mot hanget, eftersom vinden var ostlig.

Jag kom in perfekt, möttes av stark turbulens vid hangets kant,
tappade höjd och modellen försvann under kanten.

Ok tänkte jag, den ligger vid kanten, så ingen panik…fast min
variometer indikerade höjdförlust och det betydde
ju, att modellen
fortfarande flög, även om jag inte såg den !

Det tog 2 -3 sekunder innan jag förstod hur det låg till och då slog
jag av sändaren, så modellens mottagare skulle
gå in i Fail-Safe.
Efter 3-5 sekunder tystnade telemetrin och jag förstod, att min
modell
slutligen landat.

Enkla puckar tänkte jag, den ligger framför hanget. Den tanken
kunde jag snabbt glömma,
för framför hanget eller just nedanför
fanns ingen Ava…

Framför hanget finns en 5 tunnlands kornåker. Du vet hur det är
att hitta en modell
i en kornåker vid denna tiden, då stråna är
som längst…?

Jag gick längs hangkanten fram och tillbaka 2 gånger, körande
mitt sido- och höjdroder
för att om möjligt kunna lokalisera
modellen med servorasslet.

Intet kunde jag höra. Jag drog på motor för att kanske höra
proppen tugga i kornstråna,
men lika tyst där.

Alltså gick jag ner till åkerns kant, gick fram och tillbaka
2 gånger under kontinuerligt
körande av sida och höjd.
Tyst som i en grav.

Tillbaka upp på hanget och fundera, vad hade hänt.
Från det modellen försvann
under kanten, så flög den ytterligare
6-8 sekunder.

Det betyder den bör ha flugit 7 sekunder och tillryggalagt
ca 50 – 60 meter.

Jag borde kunna höra servona på det avståndet, det var min slutsats.

Jag kontrollerade noga kornåkerns yta, för att kunna se tecken på
att en Ava något abrupt hade landat, men intet var att se.
Nu gick jag nerför grusvägen
och halvvägs vek jag av och gick
ner till åkerkanten. Jag körde servona, men intet hördes.

Om min modell gått i FailSafe och “fastnat” där, beslöt jag att
slå av och slå på sändaren igen.

Då jag slog på sändaren, hörde jag utifrån kornåkern ett rasslande
från propellern.

Nu hade jag information, som pekade ut riktningen i någon mån.
Jag prövade åter att
köra motorn, men den startade inte.

Alltså beslöt jag att marschera ut i grödan. Jag gick mot den plats,
där jag tyckte, jag hörde ljudet.

Efter att ha gått ca 35 m ut i åkern fortfarande ingen glimt av Avan
Jag beslöt att gå 10 m till rakt ut.

Då jag gjort det, stannade jag och spanade. Till min glädje kunde
jag skymta min Avas stabbe 3 m
från mig. Jag gladde mig verkligen
åt att jag fann min modell inklusive min dyra kamera.

Men i en kornåker måste jag vara högst 3 m från modellen för
att kunna se den. En modell i en sädesåker har en makalös
förmåga att försvinna.

Problemet var att kornet var glest, stråna var starka.
Det gjorde, att modellen sjönk ner till marken
och maskerade sig själv.

Kanske jag skulle sätta in en signaltuta i modellen. Problem är, var den
ska sitta, då modellen har dåligt med  plats för mer elektronik. Kanske
jag skulle montera en stroboskoplampa i toppen av fenan,  vars blinkande
skulle kunna fånga mitt öga ?

Nåväl, uppkommen till pilotplatsen kollade jag Avan och den skada
som uppstod under modellens
solitär flygning, var att de båda
polyamidskruvarna , vilka håller vingarna hade knäckts vi nedslaget.

Precis som de ska göra. Jag kom billigt undan.

I med nya skruvar, sätt på kameran och ny start upp mot en sky,
som började fyllas med Cu Congestus
och Cb. Vid en första hastig
titt uppåt drog jag slutsatsen, att det blir nog ingen åska här…

Min första blåsa tog jag på 75 m och den var stark. Torrrtermik
kan var stark den också. Just över mig fanns det ingen Cu-bildning,
men inåt landet blommade det kraftigt och högt. Det rådde kraftiga
vertikala rörelser i luften.

Uppe på min “Bekvämlighetshöjd” kunde jag glida omkring
bekymmerslöst. Vinden var nästan noll, varför jag inte drev
iväg, då jag kurvade.

Men min njutning av flygningen avbröts av en blixt och knall
ett par km från mig. Skulle jag avbryta ? Nä, jag kör en stund
till,  eftersom Cb-molnen med åska och nederbörd låg
ca 8 km från mig.

Torrtermiken avlöstes efter hand av molntermik i form
av många små nybildningar, som höll mig på säker höjd.
Ljuset i går då jag flög var besvärligt. Det gällde att inte ha
för stort avstånd till modellen ,eftersom det förekom dimmoln
på lägre höjd, som gjorde att även en 4- m modell var svår att se.

Vem vill flyga bort  en modell ? Inte jag i alla fall.
Jag tror,   alla aktiva modellflygare har flugit bort en modell och
funnit den igen eller inte. Den som säger,  han aldrig blivit av
med en modell under flygning är antingen inte en aktiv flygare,
eller så drar han en vals.

Att flyga bort en modell är inte en nödvändighet, om du flyger.
I de flesta fall finner man sin  modell igen, om du letar i
enlighet,  med den fakta du har. Sen finns det naturligt-
-vis övernaturligt duktiga flygare,  som aldrig flugit bort något….

    Men jag frågar mig om dessa överhuvudtaget har flugit ?

Låt mig ta ett exempel från min egen modellflygverksamhet,
då jag flög bort en modell:

Jag och  Robert från Norrland stod och njöt av vår flygning en
härlig sommardag
på Hovs Hallar. Våra båda modeller gled på
en säker höjd och vi flög på ett avslappnat sätt.
Lite för avslappnat för mig, då vi stod  och pratade. För jag kom
plötsligt på, att jag styrde
Robbans modell….Du förstår min tanke,
var är min modell ?

Jag spanade snabbt av skyn, men inget syntes. Däremot hördes
5 sekunder senare
ett rejält brak  bakom hanget på Platån. Det var min modell,
som slog ner i en enebuske.

Modellen i lagom stora balsabitar. Så går det,  då man står och
pratar i stället för att flyga.

Denna gången lagade jag modellen på kvällen,  tack vare det var
en balsamodell.

Med CA-lim fick jag ihop flygplanet. Dessutom en snabb spackling
och slipning, 
så jag kunde spraya modellen efter morgonkaffet.

Spiriten var åter fit for fight !

För tänjer man gränserna, utmanar man alltid modellens öde…

Efter 1.5 timma i skyn avbröt jag och landade för en vätskepaus.
När jag satt i min stol, kom en man gående för att bese fornminnena.
Det märkliga var att han 1:Var modellflygare , 2: medförde en GoPro
som var samma som en av mina, en GoPro 3+.

Jag erbjöd honom en plats för hans kamera på min modell,
så han skulle få lite minnen från platsen. Bilder fick han
då jag flög 15-20 minuter med hans kamera i mitt GoProplasthölje
på Avan.

Piloten från Italien hette Trucco Grandi Ladri och är bosatt
i Basilica di San Marco
Venedig.
Efter fotosejouren gick vi till hans husbil och förde över bilderna
till hans laptop.

Åskvädret tilltog vilket dock inte hindrade mig att flyga ännu en
vända. Till en början var termiken god men snabbt ändrade det
sig.

För att först ha bjudit på utbredda områden med stig ,blev det
i stället stora områden med sjunk. Jag kunde känna hur
temperaturen sjönk, vilket indikerade att det var kalla nedsvep
från framkanten av åskfronten.

Jag förbrukade den acken, som satt i modellen och dessutom
testade jag FailSafeläget i luften.
Det gör jag då och då för att kolla,  att modellen går in i
förhandsinställt läge.
Det stämde ganska bra, men jag justerade sidoroderutslaget
för att minska svänghastigheten.

Sen blev det till att landa, då det kom några regnstänk.
Demontera Avan och emballera den i sitt fodral.
Eftersom jag vet, det växer körsbär här, tog jag en vända
bort till de med röda bär fyllda grenarna. Vi har haft torrt
och det medförde att bären inte var jättestora, men å andra
sidan var smaken och sötman utomordentlig. Körsbär ska man äta
vid trädet, de smakar bäst där. Hur många kärnor jag svalde av misstag ?
Många.

Bilderna tog jag med min och hans GoPro och markbilderna tog
jag med min Mobius. Ännu en flygdag fylld av äventyr, svett och termik !
Det upplever du aldrig i dvala framför en tv !

Spänn fast dig så åker vi !

 

 

Jetströmmen i dag söndag 15. Juli

 

 

 

 

För du inte ska glömma vad som är på G…

-12, eller +28….vilket väljer du ?

Björkarna börjar anta en höstlik färg genom att veva in klorofyllet.

Start med italiensk kamera i plasthöljet.

Du kan se ytterkanten av åskfronten…

Undrar vilket nummer i ordningen denna starten med Avan är på Tjärby ?

Detta brukar var fårbete, men har nu antagit en föga fruktbar färg.

Ekplantorna dör inte på grund av brist på vatten,
de går i dvala, när det är kärva förhållanden.

Den gamla örnen på hanget, om möjligt ännu torrare och fnasigare i huden nu…

Den dominerande landskapsfärgen nu är gult.

I fjärran Hovs Hallar, tyvärr inte flygbart i dag, då vi har ostlig vind.

En vall som borde vara grön och växande för ännu en skörd, men som nu…

Skyn kl 1000 vid Tjärby med små nybildningar.

Här  ser du hur björkarna handhar torkan…

Nybildningarna växer hastigt till sig.
Om nybildningarna är lite trasiga i kanterna
indikerar det starka vertikala rörelser i luften.

Här har du kanten av området med Cb-moln i vilka det åskade och regnade.

Nu kom lite regn…

Kanske dags att montera åskledare ?

Du ser det regnar kraftigt ur molnet i bakgrunden.

Hit kom fronten.

Skyn kan innehålla mycket dramatik och det kostar inget att se på.

Landningen med Avan.

                                                                     Blixt och dunder…
                                                                   …hagel och regn…

Körsbär som det fanns fantastiska mängder av.

 Gul cirkel = Där Avan försvann från min blick. Svarta ovalen = där den landade i kornet.

 

Kategorier
Airshows Flyghistoria

SHOOT – OUT ÅLLEBERG 2018 DEL II

 

 

 

 

Två amerikanska warbirds

 

 

 

Det är svårt att redovisa bilder från ett meeting. Man tar
så många, att det sen kan vara svårt att sovra i materialet.

För detta meetinget delar jag upp  det lite efter kategori.
Därför blir det ett fåtal plan i varje post.

Jag börjar med P-51 Mustang och Curtis P-40 Warhawk.

Robbans Mustang fångade mitt intresse på grund av dess härliga
motoljud. Det lät som en illusion av en Allison – Merlin V-12.
dessutom var den inte övermotoriserad, utan den flög
skalenligt. Det kan var en styggelse att se en skalamodell
föreställande en WWII kärra flyga som en vass F3B modell.

Mustangen flög relativt skalenligt.

P-40 Warhawk var ett plan som bland annat användes av
den frivilliga flygstyrkan “The Flying Tigres” i Kina under
Andra Världskriget. Ett enligt min mening underskattat
plan, som utförde sitt jobb bättre än förväntat.

Planet byggdes av Curtisfabriken i USA.

Det finns en film om de flygande tigrarna med den störste
filmhjälten, John Wayne, som anföraren. Filmen kan vara
värd att se, inte på grund av John Wayne utan  för flygplanen
och flygscenerna.

I,  tror jag,  den egyptiska delen av Sahara fann en polsk oljearbetare
vraket av en P-40 Warhawk i fin kondition ca 2012.

Planet bärgades,  då lokala invånare hade börjat slås sönder det
för att komma åt metaller och säljbara souvenirer.

Här kommer okommenterade bilder av flygplanen.

Häng på låset för det  kommer mycket mera från Shoot-outen på Ålleberg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Airshows Segelflyg

SHOOT-OUT VÄST 2018

 

 

 

 

 

Nu är det premiärskjutet på Ålleberg…

 

 

 

 

 

 

 

Den mycket förväntade träffen på Ålleberg för modellflygare
och flygintresserade har för första gången gått av stapeln.

Att arrangera en ny modellflygträff kan tyckas ett vågspel,
eftersom modellflygare kan vara trögflyttade…Men denna
träffen hade förutsättningar att bliva något extra.
Jag tänker då på den klassiska miljön på Ålleberg med sin
historiska bakgrund. Där finns det mesta om segelflyg och
med dess historia dokumenterad i segelflygmuseét.

Dessutom fanns allt  man behövde för ett meeting i form av
campingmöjligheter, hangarer och allt det som behövs,
för att
en träff ska kunna flyta på.

Mer än 70 deltagare var anmälda och detta faktum, plus att
det kom nyfikna åskådare, gjorde ShootOut Väst 2018 till
en välbesökt tillställning.

Sen det viktigaste. Vi hade fint väder med mycket sol och
fin termik.

Dessutom kunde vi flyga på Västhanget och Osthanget under
2 dagar.

För de som inte hade elseglare,  hade vi flera bogserkärror,
som
drog upp de stora segelmodellerna.

På lördagskvällen hade vi en gemensam middag på Ållebergs-
restaurangen med god mat och gemyt.

Låt mig säga som deltagare, att det var en mycket lyckad
tillställning, vilken nästa år kommer att bli ännu bättre.

Det hördes inte ett enda klagomål, utan alla tycktes vara
mycket nöjda med ShootOuten på Ålleberg 2018 !

Jag kommer att redovisa ca 300 bilder på bloggen så
häng på, så får du se vad vi gjorde.
Den första posten är lite allmänt om Shoot-Outen. Sen redovisar
jag lite mer detaljerat.

Ett tack till ÅMFK via dess ordförande Kjell-Åke och dess
ständigt på alerten Rolf Maier samt alla medlemmar som ställde
upp med besökarna, vilket tillsammans gjorde träffen till ett
sådant trevlig  sammanträffande.

Naturligtvis ses vi 2019 på Shoot-Out Väst !

Lokalpressen hade en fin täckning av träffen.

 

 

 

 

 

 

 

Ålleberg en klassisk plats för segelflyg sen 1944. Hoppas det kommer att
överleva
framtiden. Allt ser en aning nedgånget ut och jag fattar, att det är
som med allt annat, 
ekonomiska realiteter som styr verksamheten.

Därför är det viktigt för huvudmännen bak Ålleberg, att de utnyttjar alla
möjligheter
att skapa tillställningar, som attraherar människor att komma.
För det är ju människor
som kommer, vilka skapar resurserna. Därför
gäller det att få dit allt,  som har samband
med flyg till Ålleberg.
Man får inte leva med skygglappar, för en dag märker man, att det

blivit helt mörkt.

 

“Nya vingar”

Vid Västhanget mot Falköping

Utsikten är bedårande…

En av de första byggnaderna som uppfördes för segelflyget på Ålleberg

Restaurangen Ålleberg

 

Som du ser, hade vi fint termikväder alla dagar.

Roffe visar sin bästa sida…

Connys Harakka, som ju alla vet betyder skata på finska.

Conny “Skrotet”…

Hangaren kunde vi utnyttja för modellerna. Om ni kommer
nästa år ta med skarvsladdar och fördelningskontakter.

Jepp, detta är SHOUTVÄST !

Fredag morgon kl 0900.

Kjell-Åke ute och morgonpromenerar med sin Cub

Roffe monterar

Del av Fliteline på SHOOTOUT VÄST 2018

 

Rote

 

B-25 Mitchel

En väflygande, alltså skalenligt, P-51 Mustang

 

 

Modellflyg går långt ner i åldrarna

…ser ut som en insekt eller förhistoriskt djur…

 

 

Två tranor som varje morgon fanns en bit från fältet
högljutt diskuterande så det ekade över markerna.

En kärra med Getmotor eller ??

Att fotografera en drönare…är inte enkelt.

En modern tävlingsdrönare…

Drönarpilot med tillbehör.

Jag skulle plåta en bogserkärra, men det kom en elseglare emellan…

 

 

En Viggen blir utbogserad och tankad under färden.

Denna modellen av Viggen var ganska liten.
Flög verklighetstroget under G-svängar med hög lastfaktor.

 

 

Roffe som vanligt på språng.

 

 

 

Så här ser det ut då vi flygbogserar

 

 

Det kommer mycket mer !

Kategorier
Hangflyg modell Termikflyg

MODELLFLYG AVDELNING 1 OCH AVDELNING 2.

 

 

 

 

 

Först hangflyg på HH – sen termik vid Tjärby…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hos mig är det inga döda punkter…inte under modellflygsäsongen
i alla fall. Då gäller det att utnyttja tillfällena, då vädret är superbt.
Som det var i dag tisdag. Solsken och knalltermik och som det var i
söndags med fin hangvind på HH.

Jag var på båda platserna och flög. På HH träffade jag några
skärmflygare,
som av nån anledning låg och parawaitade.

Vädret för skärmflyg var perfekt. Nordvästlig vind 5-7 m/sek laminärt.

Min modell flög som på räls. Inget termiskt vid det låga hanget
vid  Segeltorp.

Vinden sval och med mycket energi.

Vi fick 2 timmar i luften, under vilken tid många som
promenerade förbi, begrundade
det jag ägnade mig åt.

I dag tisdag var det i stort vindstilla, solsken och adiabatiskt.
Molnbasen på ca 6000 fot.

Åkte till Tjärby för att lufta min gamla Ava. Makalös termik.
Som vanligt inga problem att
komma upp, utan fastmer knepigt
att bränna höjden på ett för modellen bra sätt.

Här blev det nästan 3 timmar i luften, sen orkade jag inte mer,
då det var mycket varmt.

Jag smällde lite bilder med min Mobius, vilka visar ett par
moment från mina flygningar.

Hoppa ombord !

 

 

 

 

 

 

Klart start Tjärby

Inställning och start av min GoPro

 

 

 

Om jag hade termik ? Have a guess…

 

Ser du min mygga…

Jag gjorde en något brutal landning, för att undvika ett staket...

Min ena vingspets slog i marken.
Men tack vare att jag använder polyamidskruvar blev  enda
skadan vid landningen då vingen vreds, att skruven rök av.
Därmed undvek jag skador på vinge och vingfastsättning.

Vid Tjärby mognar körsbären.

Jepp, kameran funkar efter landningen.

Min Spirit på Segeltorpshanget…

…andäktigt beundrad av de stumma åskådarna…

Den gamle…

…och hans mekaniker.

Skärmflygare som väntar på…?

 

 

Kategorier
Termikflyg

IGG ÅLLEBERG 2018

 

 

 

 

Lite mera storsegelflygeri från Ålleberg…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer ytterligare en bunta bilder på temat storsegel.
Kanske nån dubblett…but so what ?

Håll tillgodo !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Airshows Termikflyg

IGG TRÄFFEN 2018 ÅLLEBERG DEL II

 

 

 

 

…å nu blir det mer bilder !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer ett hastigt urval av mina bilder från träffen.
Inga kommentarer, jag hoppas du ser vad det är…

Det kommer troligtvis ännu en laddning bilder ,
så håll ut om du är intresserad.

När det gäller att fotografera segelmodeller..det är
inte lätt.

Ska man fotografera modellerna i luften, måste du ha
något att referera till. Ett annat flygplan, mark, eller
något annat, därför utan
referenspunkter kan du inte
se storlek eller attityd på flygplanet.

Det blir mycket bilder i anslutning till marken,
då får du nåt att jämföra med och kan skapa dig en
helhetsbild av skeendet.

 

Såedemede…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Schempp- Hirth HS-1 SHK, byggt 1966

Schempp-Hirth, originalet byggt 1966.
Du kan se släktskapet med Vasama, Standard Austria, Salto, SF 26.
De sista planen byggda i trä eller mixat trä/komposit….
Oftast mycket estetiskt tilltalande.
Samt att de flög bra.

 

En sky med 7/8 Cu kan  verka dramatisk  då Cu får drag av Cu Congestus.

 

 

 

 

Pilatus i Schweiz har alltid haft egen stil på sina konstruktioner,
oavsett om det handlar om segel- eller motorkärror.

 

 

 

En modell med stort  sidoförhållande är vackert.
Ett bra Re-tal och därigenom en effektiv vinge får man då på köpet
.
Tänk på att en smal och lång tårtkniv skär mer ur tårtan än en kort och tjock…

 

 

 

 

 

 

Service på bogserkärran.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tror du att dessa piloterna njuter av sina modeller och sin flygning ??

 

 

Vy söderut.

Kategorier
Segelflyg

IGG- TRÄFFEN PÅ ÅLLEBERG 2018

 

 

 

 

 

STORA segelkärror…

 

 

 

 

…kunde vi som vanligt se på IGG-Träffen på Ålleberg i Västergötland
16-17 Juni.

Jag är som modellflygare intresserad av stora segelmodeller.
De riktigt stora modellerna gör intryck ! Det är helt klart en
annan
dimension på flygningen, jämfört med oss som flyger
med 3-4 meters
modeller.

En kärra med 5-8 m spv FLYGER på ett annat sätt. Mera
skalenligt
och mera, vill jag säga, majestätiskt.
Om vi som flyger “småmodeller” flyger omkring i skyn,
så BEHÄRSKAR
storseglare lufthavet…

Årets meeting på anrika Ålleberg, segelflygets vagga i Sverige,
hade samlat
ovanligt många deltagare.

För oss som var åskådare var det bara att njuta av anblicken
av dessa
imponerande modeller görande det de kan,
vilket är att flyga termik.

Men ska man flyga riktigt stora modeller, då får du ta ett
djupt tag i
plånboken.  Det kan kosta 100-150 K för en
färdig 8 m+ modell…

För egen del får jag som spelar i division 4 hålla tillgodo
med mina
4 m Avor och motsvarande. Men jag är nöjd
med det, för det viktiga
är, att jag får positiva upplevelser.
Att ha möjlighet att se storseglare ser jag som en bonus
och krydda i
min modellflygverksamhet.

Vad som också imponerar på mig, är bogserpiloterna
och bogserkärrornas
förmåga att dra upp en modell snabbt
och säkert. I helgen hade man
till exempel en stor  Sukhoi
Su-26m bogserare…tror jag det var i alla fall.

Tekniken och möjligheterna för modellflygare av  idag
känner inga gränser mer.

Se på modellernas uppbyggnad och materialvalet. Snabbheten
i en uppbogsering
är makalös. Inget segt dragande, utan
modellen far upp med bra hastighet.

Från modellen kan  du idag få telemetri med all info,
du som modellflygare
kan begära. Inflite-cam ger dig live
bilder från din flygning om du vill.

Vad blir nästa steg ?

Väderläget på lördagen då vi var där var ca 6/8 Cu med
bas på ca 4500 fot
med kry korkverkan.
Jag tror piloterna var nöjda.

Jag såg lyckligtvis inga smällar, vilket kan vara en bedrövelse,
då det handlar
om dessa stora modeller. Det närmaste en
smäll vi såg, var en misslyckad take-off
då modellen tappade vingen.
Förhoppningsvis inga andra skador än kanske
att vingbultarna
i plast gick av.

Jag fotograferade som vanligt en hel del och jag kommer att
redovisa bilderna
här på bloggen i minst två poster.

Hoppa in, spänn fast dig och häng med !

Jag lägger inte generellt kommentarer vid bilderna, för du ser,
vad det föreställer…

Häng på, för det kommer  mera !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lars-Erik Fridström till vänster och Rune Svenningsson.
Här har du mycket kunskaper och erfarenheter !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du ser…det är mycket vertikala rörelser i lufthavet denna storsegellördag på Ålleberg

Ändamålsenlig bogserkärra.

 

 

 

 

 

 

 

 

Pitts S-A

 

 

 

Ka-6 E. Fast jag tycker Ka-6 Cr flög bättre…i full size.

 

 

 

 

 

Enda incidenten…

…modellen tappade vingen vid en misslyckad start  med kapottering….

 

 

 

 

Kategorier
Teknik, allmän

MASKINBYGGARNA PÅ ÅLLEBERG

 

 

 

 

Byggarna av maskiner, motorer och annan skön mekanik…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…ställde som vanligt ut sin alster i samband med IGG-träffen
på anrika Ålleberg.

Man disponerade en hangar för sina alster. Dock var det inte
så många deltagare som vanligt på denna maskinbyggarträff.

Det nya jag lade märke till,  var stridsvagnar av olika åldrar.

De var mycket fint byggda och framhävde den tekniska kunskapen
hos byggarna. Får se om de efter slutfinish och målning kan skapa
den känsla av osårbarhet och oövervinnlighet, vilket en stridsvagn
utstrålar på ett slagfält.

Den stridsvagn som imponerade mest på mig,  var en modell, ännu
långt ifrån färdig, av strv 103 C  eller som den också heter strv S.

Här hade byggaren utrustat den med en gasturbin för drivningen.
I original hade strv 103 en 4-cylindrig dieselmotor och en gasturbin.

Kanske motorbyggarna skulle lägga lite vikt vid uppvisning av funktion
hos sina maskiner. Alltså ett schema efter vilken man demonstrerar sina
alster för publiken. Lite struktur på föreställningen skulle nog främja
deras marknadsföring.

Jag blir alltid imponerad av byggarnas kunskap, hängivenhet och vilja.
Han som byggt en Volvo hydraulgrävmaskin, sa han hållit på med den
i 13 år…

Här kommer lite bilder med lite förklaringar och längst ner en video
på strv 103, då han uppvisningskör den med gasturbinen.

Håll tillgodo !

 

Radialmotor

Ja, du ser en V-12 inlinemotor.

 

Hur en radial- eller stjärnmotor funkar ?
Klicka HÄR.

Mannen i gul tröja är byggare/ägare till Volvon.
han har byggt i 13 år på den…

Lite av det som krävs för att manövrera en hydraulgrävare.

Allt skalenligt…

 

Även manöverspakarna och handtagen i förarhytten fungerar.

 

 

 

 

 

Någon spekulerar på en Mercer…

Ett konstverk

 

 

Fronten på en strv 103 med galler som ska bryta eventuella  RSV-strålar.

Ingenstans i bandaggregatet går metall mot metall, utan det
är gummi mot metall.
Varför ? Det ska gå tyst.

Strv 103 chassi. Närmast gasturbinen,  framme vid kanonen
de två hydrauliska pumparna med hydrostater.

Hydrostatiska hydraulmotorer

Turbinen

 

Som du ser endast 4 bärhjul .

Motorstart.

Jo, detta är en TUNG modell !

En Panter eller Panzer 5. Starkt influerad av den ryska T34 med
sluttande front och tornpansar
för att kunna deflektera och tåla träffar.

Ett utomordentligt bra bandaggregat.

5 mans besättning. Den “extra” besättningsmedlemmen
radiooperatör och skytt på ksp i fronten.

En Panter som med stor sannolikhet var  krigets bästa stridsvagn.
En del versioner
utrustade med stabiliserad kanon och IR-sikte.

Kolla konstruktionen av bärhjulen och deras upphängning.

En Panzer 6,  Tiger Ausführung 1.

En duellstrid med denna stridsvagnen skulle jag inte då vilja delta i.

En dubbelstjärna.

 

Sherman, tillverkades på löpande band i 10000- tal.

Sherman hade en hög profil, vilket påverkade dess stridsvärde.

En Shermanstridsvagn. Av tyskarna kallad “Ronson”
eftersom de så lätt bröt i brand.

Denna stridsvagn ingen match för tyskarnas P4, P5 eller P6.

 

 

 

Kategorier
Okategoriserade

HANGFLYGNINGEN SOM NÄSTAN INTE BLEV…

 

 

 

 

 

…därför jag planterade  skor i stället…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ofta har jag hävdat på detta forum, att då jag är ute
för att modellflyga, då kan jag nästan alltid förvänta mig,
att något oförutsett och från flygning helt väsensskilt
inträffar.

Det jag ska berätta nu, kanske bekräftar min förmodan.

Dagen var en fin sommardag i förra veckan. Vi har ju
upplevt
en lång period med sol och mycket torrt väder
den sista
tiden.
Vinden var västlig, vilket var en förutsättning
att kunna
flyga hang med min modell vid Tönnersa Strand
längst
in i Laholmsbukten. Hanget är troligtvis…Sveriges

längsta kusthang, ca 20 km långt och 3-8 m högt.

Det är en av mina favoritflygställen, eftersom det är
lättillgängligt
och ligger nära Halmstad.
Det sistnämnda påståendet om lättillgängligheten,
skulle jag få skäl i att ifrågasätta
efter mina äventyr
denna min förväntade fina flygdag.

Området där jag flyger, är ett naturskyddsområde, vilket
Länsstyrelsen Halland har renoverat och återställt under
de senaste åren. Området hade som de flesta blivit förbuskat
och igenväxt av sly, tall och björk, vilka hade brett ut
sig över sanddynerna, så biotopen blivit helt förändrad.

Länsstyrelsen hade beslutat att restaurera området genom att
ta bort sly, tall och björk, så man kunde bana av humuslagret
och åter få fram sanden och därigenom återskapa dynlandskapet.

Detta gjordes på ett ganska brutalt sätt med stora maskiner
och många besökare reagerade. Men nu, då det är färdigt,
kan vi se, att resultatet blev mycket bra.

Jag skriver om förändringen, då det påverkade mitt vägval
ner till hangkanten. Allt hade blivit mera öppet och inbjudande
nu.

För att komma ner till platsen vid dynkanten mot havet parkerar
jag normalt vid parkeringsplatsen. Sen monterar jag modellen,
tar mitt pick
och pack och promenerar längs den inre dynkanten
till min
pilotplats ca 700 m söderut.

Med tanke på den torka vi haft, att man röjt i skogen och öppnat
upp,
trodde jag, att jag fick en strålande idé…

I stället skulle jag köra en skogsväg söderut de 700 metrarna för
att kunna gå den korta vägen ner till min pilotplats.

Där jag parkerade bilen,  höll man på att färdigställa ett fårstängsel,
vilket ska hysa ett större antal får, som ska beta av markens sly,
vilket ofelbart kommer att växa upp, då man tagit bort den högre
växtligheten.

Så ut med grejorna, sikta på havet och iväg. Avståndet att gå ca 250 m,
vilket är mindre än de 700…

Första biten var enkel med avverkad mark, sen kom ytor med sand, vilket
kommit fram efter topphyvlingen.

Men sen…började besväret. Jag gav mig ut i terrängen,
då jag förväntade 
att torkan skulle gjort det träskartade området torrt,
så man relativt lätt
kunde gå igenom.
Det var mycket högt kraftig gräs, cirka en halv m högt,

som gjorde det aningen knepigt att ta sig fram med modell i ena
handen
och min radio i andra. Men det gick.
Gräset blev högre och högre och jag
kunde inte se, vad som
dolde sig i gräset, vilket gjorde framryckningen
lite osäker.

Ett tag tänkte jag avbryta, men vem vill erkänna ett misstag
med en gång ?

Jag knegade på under ständigt ökande besvär. Dock tycktes
marken vara relativt torr, viket var ett incitament för mig att

plöja vidare i det frodiga gröna havet.

Efter halva vägen var jag svett och trött…men ge mig…aldrig.

Det skulle jag gjort, men jag visste inte då,  vad som
väntade 50 m längre fram.

Just som jag passerade en lega efter en älg och tog ett steg
framåt, fick jag,
låt oss säga  en storartad överraskning:
Jag klev rätt ut
tycktes det i ett tomt hål…jag sjönk ner till
halva låret i gyttjan !

Du ska veta, jag var klädd i fina ljusa byxor, en märkesjacka,
som var vit
och mina väl ingångna gamla slitna favoritskor.

Om du föreställer dig en pensionär stående i kolsvart gyttja ute i det
gröna med en
modell i ena handen och sändaren i andra….
stående aningen villrådig och tycktes tänka vad har hänt..
då har du en bild av mig.

Det gällde att ta sig upp nu. Men först rädda min modell och min radio,
vilka jag placerade i det höga gräset väck från gyttjan.

Efter oändlig,  som jag tyckte,  möda fick jag benen ur den klistrande
och sugande gyttjan. Problemet var nu  mina skor…de satt
mer än en halv meter ner 
i Tönnersaskogens ävja.

Av med jackan och liggande på magen stack jag ner
min arm och fick tag i min ena sko. Den satt nästan med fast
som gjuten i betong men det berodde på det  vakuum som uppstod.
Till slut lyckades jag under  svavelosande eder lossa min pjuck.

Nästa sko satt också fast och då jag låg på magen och försökte
få tag i den, 
lossade min klocka…nere i hålet. Allt enligt Lagen
om allts Djevflighet.

Jag lyckades få tag i min exklusiva… Lurex, som jag köpte för
100 spänn på OK-macken för 10 år sen
och som gick på sekunden.
Jag tappade klockan, då den lilla pinnen som
håller armbandet
hade hoppat bort under mitt rotande.

Alltnog klockan bärgades, då den hamnat i skon och nu återstod
bara att få upp min sista fotbeklädnad.
Ny neddykning med armen
i gyttjan och min axel mot marken och efter svett och svordomar
hade jag den vid
ytan.
Hur skon såg ut ? Som en kolsvart lerklump.

Nu förstår du käre läsare,  att en klok person efter denna erfarenhet
hade gett upp, vänt om och gått tillbaka.

Men jag var just då inte klok nog,  att göra det, utan jag beslöt
mig för i min då vettlösa envishet, att jag
ska försöka lite till,
eftersom det ju inte var långt kvar till den hägrande fasta
marken
och möjligheten till flyg.

Så expeditionen fortsatte mycket sakta och mödosamt. Det gick i
5 m etapper, då det var fysiskt mycket svårt att kämpa sig fram.
Efter cirka 20
meter  då jag for ner i nästa gyttjehål.

Marken indikerade inte dessa dyhål, då ytan hade torkat och såg fast ut.

Denna gången åkte jag ner till livremmen…. Kan du se synen ?
En man stående i ett gyttjehål tillsynes utan ben med ett plan i en hand
och en sändare i andra handen ? Groteskt…säkerligen.
Hade jag sett mig själv, hade frågan osökt varit:”Vad gör han ?”

Nu blev det att försöka komma ur suget från den svarta gyttjan. Ny ritual
med att lägga modell och radio åt sidan, sidan så jag skulle få rörelsefrihet.

Detta var  mycket fysiskt ansträngande. Jag är ganska gammal,
men jag är
i god form efter regelbunden träning på gym och
många cykelmil, så utan min goda form,
så vet i tusan hur det gått…

Alltnog, jag lade ifrån mig modell och sändare  och stod i mitt hål
omgiven av den starka doften av kärr, ruttna växtdelar och
omsvärmad av ,
som jag tyckte,  traktens alla flugor.

Flugor då man står i ett dyhål i gassande sol är synnerligen
irriterande, så har jag inte överdrivit.
Värmen var gassande i stillheten och mina
tankar förbannade
mitt dåliga beslut att fortsätta.
Jag kom upp , men i hålen fanns mina skor…

Nu var kris…jag ville för allt smör i Småland bärga mina skor.
Skorna var ett par loafers av fabrikatet LLoyd  storlek 44.
De var mina
favoriter. Alltså fick jag lägga mig på marken,
sticka ner handen så djupt jag kunde
i hålet och denna gången
tog jag inte av min fina vita jacka.

Skorna kunde jag känna längst ner, men de var omöjliga att få
upp,  trots jag drog för allt jag var värd.

Efter 5 minuters förgäves fiskande, då jag och jackan, för att inte
tala om mina byxor
hade antagit en kolsvart färg från gyttjan,
då gav jag upp.

Jag tänkte att mina  pjuck får någon gång bli två artefakter,
som arkeologerna kanske finner. De tolkar väl
detta fynd av
mina skor som en kult- och offerplats…

Ok , föreställ  dig synen av  en modellflygare , som ett svart
gyttjemonster utan skor men med modell och radio i handen
i en strandskog i södra Halland funderande på vad ska han
företa sig nu ?

Efter jag bärgat mig själv ur detta svarta hål, var jag
utomordentligt fysiskt trött. Det var jobbigt att ta sig upp,
så därför var jag tvungen att pausa och fundera ordentligt
på närmsta framtiden.

Slutligen hade jag fattat ett beslut,  jag skulle tagit långt tidigare,
vilket var  att vända om och gå bästa vägen tillbaka till bilen.

Det var liksom inte läge att fortsätta ner mot hanget nerkletad
med gyttja och i strumpsock…fast jag medger,  att fortsätta var
en tanke,  som  snabbt gjorde en runda i min hjärna,
men jag besinnade mig…

Min sändare var nu försedd med lager Tönnersagyttja liksom
min Spirit. Jag hoppades
det skulle gå att rengöra,
utan att funktionen hade blivit påverkad.

Således helt om marsch, vilket var en överdrift,  ty det gick
icke i marschtakt.

För att ta mig ut lättare,  beslöt jag mig för en något annorlunda
väg, som såg lite
enklare ut…Det var den inte.
Gräset var mer än en meter högt och jag fick vila
var 5. meter
och spana framåt på min vacklande väg.

Inte bara var det högt kraftigt gräs, ca en m högt och segt som
gummi,
i gräset dolde sig döda björkar, som snärjde den
gående modellflygaren
och gjorde livet mycket svårt för honom.

Jag föll flera gånger och det är inte enkelt..att falla menar jag.
Det gällde ju att rädda radio och modell i första hand och i
andra
hand försöka ta emot mig själv, då jag föll som en säck potatis.

Jag vet nu,  hur marken luktar i Tönnersa Skog !

Under min strapatsrika reträtt förbannade jag mig själv,
vad jag gett mig ut på !

Inte en gång utan ständigt. Detta var bra,  för det triggade adrenalin
ur binjurarna,
så jag fick signaler till hjärnan att mala framåt.

Eftersom jag inte ger upp så lätt, hade jag efter 15 – 25 minuter
kämpat mig fram till
relativt fast mark, vilket jag upplevde som
en oändlig befrielse, då jag nu kunde gå
utan att riskera att falla
omkull.

På den relativt fasta marken hejdade jag mig  och begrundade
min situation och mig själv.
Första tanken
var,  att jag ser bedrövlig ut med all gyttjan på mig
och utan skor. Jag var något osannolikt och groteskt vill jag säga.

Min förhoppning var,  att detta är en folktom plats, där
sannolikheten att
möta någon annan människa borde vara
disjunkt  vid denna tid.

Hur fel hade jag inte…då jag kom sakta och mycket försiktigt
gående i det steniga gruset på mina ömma fötter i mina
svarta strumpor mötte jag två man, som monterade fårstaket.

De såg på mig,  som om jag vore en vålnad från underjorden
och jag kände att situation
fordrade någon form av förklaring av mig,
som kunde motivera mitt dåvarande utseende .

“Jag är modellflygare”, var min något inadvekvata ursäkt,
till varför jag
såg ut som en halländsk Godzilla.
Tänk om denna man trodde alla modellflygare skulle se ut
på det sättet jag gjorde ? Då blev han aldrig modellflygare.

Efter ytterligare förklaring från mig sa staketuppsättaren att,
“Det finns
en parkeringsplats längre bort”.
Jaha, var mitt svar, jag vet,  för jag har
varit och flugit här i 45 år,
så jag är aningen bekant med omgivningen…

Männen avlägsnade sig och jag hörde deras kommentarer.

Kommen till bilen kunde jag se, hur jag såg ut…bedrövligt !

Först blev det att demontera min Spirit och lägga den och
radion i bilen.

Men hur skulle jag kunna transportera mig själv utan att
smutsa ner
bilen invändigt ?

Jo nöden är uppfinningarnas moder. Jag tog en stor svart
sopsäck
gjorde två hål i den för benen och trädde den på
min svartleriga
lekamen. I sätet lade jag ut ett vindskydd
vi har då vi är ute, för att inte smutsa ner stolen.

Mina händer spolade jag av nödtorftigt med en flaska vatten
för att inte kleta ner  ratt och instrument.

Sedan bar det iväg hemåt med en känsla av oändlig
tillfredsställelse
att slutligen  ha kommit så här långt i
mitt hangflygäventyr.

Förresten har du känt, hur märkligt det känns att köra bil
barfota ? Jag menar känslan i fötterna på pedalerna utan skor ?

Jag körde in bilen på gården,  för att min Via Dolorosa skulle
bli så kort
som möjligt inför spejande grannar.

Hemkommen gick jag in i duschen och spolade av det värsta med
kläderna på.

Då jag spolat av det värsta och tog av jackan ramlade det ut
en halv kubikmeter
gyttja ur ärmarna…

Mina kläder fick jag köra två gånger i tvättmaskinen, innan
de blev rena. Hemma låg en tung doft av gyttja och kärr efter
mitt duschande.

När äventyret efter gyttjebadet var något så när avslutat,
kanske läsaren tycker, jag skulle
sätta mig och tänka efter…

Nä, inte jag, jag bytte kläder, gjorde ren min sändare och torkade
av min Spirit, drack lite saft, lastade bilen och for iväg riktning

hanget igen ! Du tror väl inte jag ger mig…

Nu parkerade jag bilen vid den riktiga parkeringen och gick
ner till min
pilotplats den vanliga vägen. Det tog knappt 10 minuter
att gå från parkering till pilotplats…

Sen fick jag två fina flygningar på 1.5 timma !

Man får aldrig ge sig ! Man brukar ju säga att

“Den late bär hellre ihjäl sig , än går två gånger ” .
Jag tycker det talesättet,  eller det om att “Genväg är senväg”,
har båda lite relevans till  mitt gyttjebad…

 

Här kommer bilder. Jag skulle gärna haft bilder från mitt äventyr
i träsket, men det var liksom inte läge att ta fram kameran då…
vilket du säkert förstår !

Men nästa gång då…

 

Kameror är Mobius och GoPro.

 

 

Här, vid den gula pilen blev det mitt Waterloo.
Bilden är en gammal Google Mapbild,
som inte stämmer med naturen i dag.

Så såg terrängen bitvis ut där jag botaniserade…

Varför jag ville hit…

Landning 1 på G.

Ny jacka på mig och nya byxor och skor…

Insvängning på final.

 

Strax sättning.

Landning 2 på stranden.

Min fågel i sitt rede…

Här flyger jag.

Du kan se Lagans mörka vatten flyter längs bukten…

Efter min flygning vill jag visa,  att allt inte är svart gyttja vid Tönnersa…

 

 

 

 

Här ska det gå en flock får och hålla borta slyet.
Därav staketet, vars uppsättare jag mötte…

 

 

 

 

 

Kategorier
Segelflyg

IGG 2018 ÅLLEBERG

 

 

 

 

IGG-träffen 2018 på Ålleberg avhålls den 16-17 Juni.

 

 

 

 

 

 

 

Storsegelträff på Ålleberg den 16 och 17 Juni. Du som är
intresserad av stora segelmodeller eller konsten att bygga
mekaniska anordningar och motorer ska besöka Ålleberg
då.

Så här skriver IGG Sverige på sin hemsida:

 

 

 

 

Samtidigt med IGG-Träffen kommer motorbyggarna och visar
upp sin mekaniska mästerverk.

Kategorier
Hangflyg modell

NO LIFT…

 

 

 

 

…upplevde jag på HH häromdagen

…och i tisdags.

 

 

 

 

 

…trots det blåste 2-4 m/sek rakt på…

Som du märkt, har vi haft ett stabilt högtryck, vilket har
pumpat upp ekvatorial luft till Skandinavien.
Detta på gott och ont.
Det har varit varmt, 30 C och svaga vindar.
Detta väderläge skapar förutsättningar för termik i inlandet
och därmed kan det bli sjöbris vid kusten.
Sjöbrisen skapar den “pump”, som gör att vi får pålandsvind
vid 12-tiden och frånlandsvind vid 20-21-tiden.
Vad det handlar om,  är att vi har temperaturskillnader mellan
hav och land.

Naturen är så inrättad, att den vill utjämna skillnader.
Därför sugs sval havsluft in från havet in över det
relativt varmare landet och tvärtom på kvällen, då marken
svalnat och havet behåller sin temperatur, vilket inducerar
frånlandsvinden ut mot havet.

Sjöbris vid Hovs Hallar är oftast nordlig med ca 3-7 m/sek.
Man kan säga lite generellt,  att vid solinstrålning och då
betingelser för sjöbris föreligger, att vinden följer solens
vandring över skyn.

Detta borde vara en garant, för att det ska vara flygbart på
hanget.

Jag kollade vindmätaren och den sade 3-5 m/sek nord,
så jag åkte ner.

För att vid framkomsten kunna konstatera noll vind.
Vimpeln hängde som en blöt disktrasa.

Men jag nedslogs inte av det, utan jag besteg Platån,
med
det jag behöver för att flyga.

Sen blev det till att sitta på tuvan, filosofera och invänta vind
i form av sjöbrisen.

Den kom och blåste med 3-4 m/sek, precis som jag förväntat.

Så igång med radion och start ut över kanten.

Vilket visade sig vara ett vågspel på grund av rotor och
turbulens.

Jag borde avbrutit startförsöket, för min flygning gick
på skruvar,
inte på lyft…Min modell fick jag hanka fram
med klaff och enbart
styra med sidoroder. Hade jag använt
skevroderna, hade modellen
med all säkerhet vikt sig över
den vinge där skevrodret gick ner.

Men efter lite kämpande och nästan studsande på buskarna
vid
hangkanten, kom jag upp buren av den laminära
havsvinden.

En timma fick jag i luften vid denna första starten och
vinden var stadig och
rakt på.

Således landade jag, monterade min GoPro i nosen
och skulle starta
för att få en ny härlig tur…trodde jag.

Jag märkte att rotorn på toppen blåste i nacken på mig,
då jag stod
längst upp, vilket var en vink om besvärliga
förhållanden.

Min start förlade jag till den högra delen av Platån.
Jag satsade allt
jag hade i utkastet, vilket var tur, då
modellen av rotorn pressades
ner till just över kanten,
där det var endast turbulens och noll lyft.

Med tur och skicklighet lyckades jag landa i uppförsbacken
topphanget.

4 gånger försökte jag i min envishet, för med den vind
vi hade,
var det flygbart enligt min bedömning.

Det var det inte. Sista startförsöket kunde slutat
riktigt illa.

Jag startade med ett utkast värdigt en spjutkastare,
för jag skulle
ha energi i modellen för att kunna kontrollera
starten.

Förhållandena vid kanten var för mig överraskande
genomusla.

Jag vacklade med en överstegrad modell för att komma
tillbaka in över kanten,
så jag skulle kunna landa relativt
säkert.

Det gällde att styra med minsta möjliga utslag för att
inte förbruka energi/moment.  Vid sådana kritiska
tillfällen som nu, då gäller det att hålla hastigheten
uppe för att
kunna ha någotsånär kontroll på modellen.

Bättre med högre hastighet och en landning på ett svårt
ställe
än flyga sakta, vika sig och se planet försvinna
okontrollerat
ner mot klipporna 60 m ner. Det hade
inneburit att modellen
förpassats till balsakonfetti.

Jag insåg snabbt,  att jag inte skulle kunna ta mig upp
över taggtrådsstaketet.

Alltså tog jag ett snabbt och radikalt beslut att  sätta
modellen i buskarna,  som växer i en smal skärm
framför staketet
och utgör gränsen till 50 m kan
framför taggtråden.

Jag brakade ner, för jag vill inte säga jag  landade,
i en buske och från min pilotplats kunde jag inte se
modellen.

Jag erfor lite kalla ilningar längs ryggraden, då jag
befarade,  att modellen
ramlat ner från kanten och
gått i småbitar. Inte roligt. Modell med innehåll,
med
min dyra ombyggda GoPro i nosen….

Jag gick med aningen av ett bultande hjärta ner till
staketet, stannade till och vevade på
skevroderspaken
…tack och lov, jag hörde att det rasslade i buskarna,
som
bekräftade, att modellen var nåbar för bärgning.

Nu var problemet att ta sig ut till busken,  som växte
på kanten Precis
nedanför busken en lodrät 50 m hög
vägg….Jag kröp igenom taggtråden
och traverserade
mig fram mot modellen vägledd,  av mina glatt
rasslande servon.

Modellen satt i toppen av en buske och efter lite
akrobatik hade jag min
Spirit åter i fast hand.
Min GoPro hade vid landningen i busken lossat
och
låg vid buskens rot glatt fotograferande.

Åter till min pilotplats med min modell och kamera.
Aningen svettig och med hög puls, kunde jag i
lugn
och ro besiktiga modellen. En liten intryckning i
framkantslisten,
som jag lagade omedelbart
vid hemkomsten, så modellen nu åter är fit for fight.

Med tanke vad som hänt och vad som kunde hända
vid fler startförsök,
avbröt jag och ställde kursen hemåt.

Man ska inte utmana ödet för mycket…

Men hemfärd med ännu en erfarenhet rikare.

Och med  ytterligare en timma i luften på HH att addera
till min flygdagbok.

Bilderna nedan illustrerar mina  misslyckade startförsök.

Bilderna klippta ur video från GoPron.

 

Uppdatering från min  flygning tisdag 5. Juni;


I tisdags indikerade alla sensorer…att  förutsättningarna
för hangflyg tycktes föreligga helt superbt på Platån vid
Hovs Hallar..
Mitt flygsug segrade lätt över mitt eventuella förnuft…?

Det blev en resa söderut och jag stod klar att starta kl 1030
på Platåns högsta punkt.
Då var vinden ca 2 m/sek och lite snett från NNO.

Startade min Spirit utan extra last och med positiv förväntan
men fick mig omedelbart en brutal
påminnelse om existensen
av en topp- och kantrotor. Just vid de
förhållande vi har nu,
är rotorerna väl utvecklade och oanat
starka med kraftig
turbulens.

Rotorn vid kanten ligger som en roterande vals, vilken
hindrar
tryckvinden att generera lyft vid kanten.
Modellflygaren har att studsa sig igenom genom
rotorn
och ta sig ut till det genuina lyftet.

Jag tråcklade mig igenom rotorn och då jag gör det,
hanterar turbulensen  min modell som den vill,
då jag vill
nå ut och upp till den laminära vinden.

Lyftet var inte gigantiskt, men efter en sväng till
höger mot Båstadhållet
och tillbaka var jag på säker
höjd och i bra lyft.

Vinden ökade snabbt upp till ca 5 m/sek, alltså till den
gräns, då vågorna på havet börja bryta.

Lyftet från hanget jobbade i pulser.
Ena stunden bra, nästa stund uselt. Vinden som kom
var mycket  termisk,  vilket störde hangets förmåga
att skapa 
lyft.

Nåväl, efter en timma i luften landade jag på toppen och
hängde på en kamera. Jag erkänner,  jag gick och svassade
på toppen en god stund för att invänta rätt ögonblick att
få iväg modellen, med tanke på hur min första start hade
gestaltat sig…

Läget jag ville ha, det var stabil vind, jag vill kunna  se,
att löven på träden vid kanten rör sig och jag vill inte att
vinden blåser mig i nacken, då jag skådar  ut mot havet.

I detta, ett osäkert läge, är min teknik att starta snett ut
med all kraft jag kan åstadkomma, därefter svänga och flyga
en liten bit innanför kanten/staketet och få en uppfattning
om lyftet , samtidigt som jag är inne över kanten om
utifall att…

Detta ger mig valfrihet att välja landning utan alltför
mycket huvudbry. Det lyckades mig att plocka  lite höjd.

Men det var svårt att  ta sig ur rotorn. Men envis är jag
och jag gnetade, studsade och flög ömsom upp och ömsom
ner,
innan jag kom upp i det riktiga lyftet.

Hur som helst, efter att ha åkt upp med laminärvindshissen
fick jag sammanlagt 3 härliga timmar i luften.

Många promenerande turister stannade till och ville
få berättat för sig,  hur allt detta med radiostyrda plan
och hangflyg fungerar .

Jag gjorde så bra positiv propaganda jag kunde.
Jag hade gärna flugit  mer, men jag hade andra avtalade
möten och var tvungen att åka hem, tyvärr.

Tursamt nog var denna dagen inte stekhet, så jag stod
ut i solen. Jag är försiktig med sol och använder i regel
heltäckande klädsel och mössa då jag flyger i sommarsol.

Sen var det att åka hem i etanoldriven bil med min hjärna
fulladdad med nya minnesvärda intryck, som gör livet lätt
att leva.

En bra dag igen !

 

Tycker du jag tjatar för mycket om mina äventyr på Hovs Hallar…?

Men det är ju min favoritplats för modellflyg…
Nåt måste jag ju skriva på denna lilla blogg.

Till helgen blir det en resa till  Linflygträffen i Kungsbacka och jag
utlovar bilder och text.
De videofilmer jag ska spela in,  hoppas jag
blir så unika, som jag förväntar…

 

 

 

 

 

 

 

Min väl insuttna  pilottuva på Platån.

Klart starta.

Du ser själv…lugnt hav.

I detta väderläget kan du befara en varmluftsbubbla framför hanget,
som gör, att havsvinden inte kommer åt att generera lyft.

Nödlandning 1.

Här är jag och modellen illa ute trots…

…att jag vid detta startförsök, med hänsyn till höjd var övertygad om
, att jag skulle greja det.
Men verkligheten var brutalt en annan.
Det var sjunk och turbulens…

…du ser mitt läge; dålig höjd, dålig speed… och framför  mig skånskt berg…
det gäller att i alla fall kunna sätta modellen i buskarna…

Kommer jag in över kanten… för nu gick det vinglande…

…den busken får bli min räddning…

Nu !

Min kamera låg i gräset och plåtade glatt grönskan med 2 bilder i sekunden…

Det händer alltid något spännande och oväntat, då jag är ute och flyger !
Det gör det aldrig framför en tv.

 

En videosnutt från mina startförsök..,

 

 

Som du förstått har jag kört sträckan Halmstad – Hovs Hallar
tur och retur
många gånger. Jag har flugit vid Hovs Hallar
i 45 år…

Beräkna antalet besök till minst 25 gånger om året.
Det blir 1200 resor á 100 km.

Alltså har jag kuskat 12000 mil…tur jag inte räknat
bensinkostnaden !
Om jag tycker resorna varit värda 120000 i bensin ?

Självklart är svaret ja !

Litet räkneexempel;

Om jag varit på HH 1200 gånger och varje gång flugit
i minst 2 timmar…det ger ett imponerande antal
flygtimmar = 2400 timmar i luften minst.
Så jo, jag påstår,  jag har viss erfarenhet.

 

Här kommer en liten video, som visar vägen
mellan Båstad och Hovs Hallar.
Jag tröttnar
aldrig på vyerna. Hoppa in och häng med och
se vad min dash-cam klarar av kvalitetsmässigt.
Musiken är skräp, men den är gratis…

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

FRÅN MIN FLYGDAGBOK

 

 

 

 

 

 

Alltid på hugget då det gäller flyg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som du vet, är jag kroniskt flygsugen.
Mitt flygbegär tycks omättligt…

Det var det i går också.

Alltså hängde jag på hangen…
Både på Platån och vid Segeltorp.

Vinden 2 m/sek rakt på.

Jag flög min “HOBBY” från
Multiplex. Byggd 1978 = 40 år gammal.
Dessutom min Spirit.

Foto med GoPro och mest Mobius.
Min Mobius satt tejpad på en stängselstolpe
på kanten och plåtade 4 bilder/sekunden.

 

 

 

40 år gammal modell…jag önskar jag vore lika ung…

Försommar…härligaste tiden.

Fastsättning av GoPro…tape från Biltema. Det billigaste – det enklaste.

Halkskyddstejp från Biltema. Man får perfekt tag vid starter.

Jag bara njuter här av natur och min egen flygning…

Nej, det är inte egoism att njuta av egen flygning.
Jag ser det som en bekräftelse,  att man i någon mån behärskar flygkonsten.

Små skevroder ? Varför ska jag ha större ?
Jag använder ändå mest mitt sidoroder.

Jag märker då jag flyger en 40 år gammal modell, att den är i konstruktionen 40 år.
Profilen är antik och besitter mindre bra egenskaper vad gäller lågfartsflygning.

Så här håller den gamle sin radio. Hängande i en sele. Båda händerna stödda och båda spakarna aktiva.

Undrar du,  varför jag är här och flyger ? Betrakta och tänk efter…

 

 

 

Segeltorp slutet av Maj 2018.

 

 

    På Platån med min Spirit för att kolla
ny mottagare och Fail-Safeinställningarna.

 

Kategorier
Hangflyg modell

PINGSTEN KALLAS HÄNRYCKNINGENS TID…

 

 

 

 

…vilket säkert har sin giltighet,

…i alla fall ihop

med mitt modellflygande !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagarna före Pingsthelgen har i södra Sverige dominerats
av ett högtryckspåverkat väder med svaga vindar, värme
och sol.

Alltså var det upplagt med goda förutsättningar, om jag
ville flyga
med någon av mina segelmodeller.

Efter att ha varit ganska svältfödd på hangflyg, har jag
fått några
chanser sista tiden. Sjöbrisen har genererat
nord-och nordvästliga
vindar på Hovs Hallar och där
har det blivit fina flygningar.

Generellt sett anser jag,  efter min erfarenhet,
att vi förr…hade mest nord-till nordvästliga vindar
under vår och försommar,
vilka nu tycks till en del
ha ersatts av ostliga och framför
allt sydostliga vindar .

Men så fort vi har en något så när labilt skiktad atmosfär,
finns det  förutsättningar för termik med Cu-bildning
över land, vilket drar i gång sjöbrisen, vars existens
blir en grundval för vårt hangflygande vid Hovs Hallar.

Lång mening… men det blir så ibland, då jag vill förklara…

Glädjande nog har det dykt upp lite nya flygare längs
hangkanten.

Det är inte lätt att rekrytera i dag…det verkar,  som om
allt
vilket kräver en aktiv fysiskt insats av utövaren,
har en starkt
dämpande effekt på verksamheten.

Är vi för lata idag,  därför vi ofta hör  mantrat:
“Nån annan får ta det…jag drönar helst framför en tv…”

Mitt  flygintresse är starkt och för mig är det inte
besvärligt att komma ut med en modell och flyga för att
kunna uppleva det magiska,  att se min modell sväva
på sina egna vingar !
Jovisst, efter alla år med flyg tycker jag ännu, att det är
magiskt, att jag kan stå på marken och kontrollera något
som flyger !

I fredags var det i stort sett stilla i luften i Halmstad ,
men
vindmätaren på HH visade N 3.6 m/sek.

Jag var tveksam, om jag skulle åka, men jag kunde  inte
motstå resan. Det fanns utsikter för en fin dag.
Min resväg är 45 km.

Modellen låg i bilen, allt var laddat, så jag drog.
Nedkommen till HH möttes jag av noll vind och slaka
vimplar.

Parkeringen full av förväntansfulla besökare, vilka
försvann ner mot havet med sina kaffekorgar för att
kunna njuta av närheten till ett hav med en fri horisont
och en intensiv försommargrönska.

Modellflygaren, han tog sitt pick och pack och knegade
upp
till Platåns högsta punkt, där han kunde konstatera,
att
havet låg helt platt. Ett par km ut från stranden kunde
vi se krusningar på det platta havet, så jag närde trots allt
ett hopp,  för jag är en obotlig optimist, att vinden var
på gång.

Vindmätaren nere vid Norrehamn ropade ut 2 m/sek nu.
Men uppe på Platån vart det total stiltje. Nästan.

För kollade jag vid kanten, såg jag att löven på björkarna
rörde sig lite oroligt i den svaga vinden,  som vällde upp
över kanten.

Hoppet spirade och jag monterade min Spirit, då jag ville
vara redo,  om tillfället yppade sig.
Ingen kamera på modellen
då jag ville ha modellen så
lätt som möjligt vid de första
utkasten.

Kan jag inte flyga, kan jag, när jag väntar, studera
omgivningen och naturen.

Långt ut från HH såg jag en Marieholms 26:a, vilket är
en mycket bra långkölad segelbåt, komma seglande på
sydlig kurs.

Det var gammal seglarkompis,  Thomas, som var på väg.
Inte gick det fort, men vem har brått…
Thomas är Halmstads
mest erfarne singelhandseglare
med ensamseglingar över Atlanten.

Jag hade under en följd av år exakt en sådan båt också
utrustad
för ensamsegling,  med allt vad som krävs,
då det  gäller hanterings
möjligheter och självstyrning
med vindroder.

Jo jag saknar seglandet, men jag hinner inte med det nu.

Från Halmstad kom ett CC-fartyg, (CarCarrier)
från K-Line i 5 knop. Varför man gick sakta ?
Det beror på att man har en ETA, (Estimated Time of Arrival) i
Bremerhafen som ligger så långt framme, så befälhavaren väljer
att krypsegla för att spara  bränsle och hamnavgifter.

Det var inte speciellt mycket fåglar, förutom de allmänt
förekommande gulsparvarna. Ett visst lugn har lägrat sig
över fåglarna nu, då häckningstiden pågår. Revirhävdandet
är inte så uttalat, som det var  tidigare. Grå- och havstrutar
flög sina patrullbanor längs hanget under sin eviga spaning
efter mat.

Alltnog och emedan, det vindkrusade området på havet
kröp sakta
närmare,  innan det slutligen gick iland och
sade hej till och höjde humöret för en bidande hangflygare.

Träden vid hangkanten bugade sig lite diskret , som en
bekräftelse
i den loja vinden och mitt hopp om att få flyga steg.

Då jag stod på absolut högsta punkten, uppskattade jag,
att vinden 
vid kanten blåste med ca 2-3 m/sek rakt på
Jag gick i alla fall ner till kanten och mätte vindhastigheten
till lite mer än 3 m/sek .

Men som vi vet, efter 44 års flygerfarenhet på HH,  finns
det en topprotor,
vilken just under de omständigheter
som rådde i dag
är i full swing!

Det blåste i nacken på mig,  då jag stående på Platåns topp
spanade ut mot havet…

Detta talade om för mig,  att starten kunde bli besvärlig.
Rotorn låg ända ner till hangkanten, vilket är ett
utmärkande drag,  då vi har ett sådant väder,  som vi  har.

Rotorn ligger enkelt uttryckt som en vals från toppen
och fram till kanten på hanget och roterar medsols.
Alltså rotorn rullar med ovansidan med vinden.
Det innebär således att undersidan mot marken rör sig
från hanget ut mot havet.

Hangvinden, den laminära svala havsvinden som kommer
glidande, pressas upp av den varma stillaliggande luften,
som finns
över de solbelysta klipporna och fortsätter upp
över Platån.

Detta fenomen är en mycket lokal karakteristisk egenskap
vid Hovs Hallar.

För modellflygaren ställer det till svårigheter vid starten.
Om rotorn är igång, betyder det dels jag måste starta i
medvind, dels att det inte finns lyft och slutligen att
det troligtvis är turbulent. Alltså besvärligheternas treenighet.

Det finns två möjligheter att starta i detta läget.
Det första jag gjorde, var att starta från högsta punkten snett
ut ca 45 grader för att kunna kolla läget just över kanten.

Jag kastade modellen för allt jag var värd, bara för att finna
att där jag flög,  fanns inget annat än sjunk och turbulens.
Tack vare min höga utgångshastighet på modellen hade
i alla fall så mycket rörelseenergi att jag kunde landa säkert
på kanten

Tre gånger försökte jag starta på detta sätt utan att lyckas.
Meningslöst.

Nästa försök krävde lite innovativt och kreativt tänkande.
I  stället för att starta från toppen, gick jag ner längs den
övre mindre sluttande kanten
till en plats just innan
staketet vid kanten och satsade så
hårt jag kunde i ett kast
rakt ut över kanten ut mot havet. Allt för att

komma bort från den kombinerade kant/frontrotorn.
Kan vara en chansning i sällsynta fall, men jag var ju så
sugen på att få min modell i luften…

Hur det gick ? Då jag kommit ut 3 meter, var det som att
hamna i  en hiss i Trump International Hotel and Tower.
Min kära Spirit for rakt upp.

Jo jag har åkt hissen också. Byggnaden ligger vid
Columbus Circle vid Central Park i New York.

Allt tack vare att jag kommit ut i den laminära havsvinden.
Havsvinden eller gradientvinden är inte alltid laminär.
Under vissa betingelser är den termisk. Den innehåller då
vertikala rörelser, som kan upplevas som någon form av
termik. Denna termik stör hanget och gör att hanget som
motor och drivande våra modeller  hackar lite.

Men redan efter 10 sekunder  var jag uppe på säker höjd
och med säker fart var det bara att sätta sig på sin tuva
och njuta av sin flygning.

Denna dag blev en av de där magiska dagarna, då modellen
flög
som den aldrig gjort. Det var absolut turbulenstfritt och
jag kunde flyga totalt avslappnat. Under dessa omständigheter
känner jag,  att jag och min modell är ihopkopplade.
Jag behöver inte använda hjärnan, utan den förlängda
märgen sköter flygandet efter den input som  perceptionerna
förser mig med. Allt går automatiskt, inprogrammerat.

Efter en timma i luften beslöt jag landa och montera min
GoPro.

Allt skedde framför ett gäng nyfikna och trevliga turister,
som kom gående Skåneleden medförande fruar och var
sin hund, som de försett med packväskor.

Efter montering av kamera och en slurk vatten startade
jag på 
samma sätt som första gången nere vid staketet.

Just som vid  första starten for kärran upp. Vinden hade
ökat och låg nu
på cirka 3-4 m/sek vilket gav ett imponerande
lyft. Modellen höll
jag på lagom höjd, ca 300 fot AGL.
Då är det bekvämt att flyga.

En Spirit är en ganska liten modell, 2 m spv, vilket gör,
att den i
den ännu ganska lågt stående solen kan vara
svår att se i motljuset.

Jag anpassar flygningen, så jag flyger så mycket det går
med solen i ryggen. Varför ska jag göra saker svåra,
om det inte krävs av omständigheterna ?

Då jag flög,  passerade en stadig ström av vandrare.
Alla mycket vänliga och vetgiriga människor kanske
beroende på det underbara vädret .
Om  jag får informera om min  hobbyn 
modellflyg,
är det roligaste jag vet och det är inte svårt för mig att
förmedla lite av 
min egen  entusiasm till åskådarna.

För att gör en lång flygning kort,  landade jag slutligen
kl 1530 efter att ha fått ca 
3.5-4 timmar i luften,
fyllt upp två 32 Gb minneskort och tre batterier till
min GoPro.

Jag landade nere vid betongfortets baksida och lyckades
med sedvanlig tur ännu en gång undvika
den magiska ,
diaboliska och enda stenen i landningsområdet, vilken
har den fantastiska egenskapen,
att den  attraherar
modeller vid landningen.
Enligt
Murphy´s Lag  resulterande i knäckt torsionsnäsa
eller stukad vingspets…om man flyger på den.

Nån borde gräva bort den…fast då blir det inte lika
spännande…

Sedan hemfärd mätt på erfarenhet och upplevelser
med en modell som var
lika fin,  som då jag kom.

Min Spirit har nu loggat 375 timmar i luften…

Jag skrev till Great Planes i USA och frågade, om de
inte kunde ta fram en
ny batch av Sprit Elite, då många
är intresserade av den lyckade modellen.
Men som vanligt, amerikanska
firmor har ingen större
villighet att svara på mail. Dåligt !

Här kommer lite diversebilder från min dag på Hovs Hallar,
vilka beskriver några av ögonblicken och tankarna..

Hoppa in i  högersits och spänn fast dig,  så åker vi !

 

 

Synen som mötte en hangflygare kl 0930 på Hovs Hallars platå.
Du ser att det inte råder överflöd på vind…

Kattegatt låg platt.  Långt ut kunde jag ana en krusning på havet.
Man får ett rogivande intryck här, om inte annat.

I den begynnande brisen kom Thomas seglande ca 4 km från land.

Ser du att havsvinden har gått iland ?

Min vindmätare visar vid kanten som du ser 3.8 m/sek i medelvind. Perfekt.
Max 4.4, min 3.7 m/sek. Bra med en mätare ibland.

Gick jag upp på toppen av Platån och vände mig mot land,
så ser du, att rotorn blåste ut mot havet med 2.3 m/sekund …

…därför gick jag ner med modell till kanten och startade.
Här ser du nivåskillnaden och du kan förstå, vilket kraftigt
lyft vi normalt har här. Vy från staket upp mot toppen.

Dessa klippor värms av solen och pyser ut och underhåller varmluften framför kanten…

…denna varma luft interfererar med den laminära strömningen och stör hangets funktion…

 

Här är en barnteckning…som visar hur hanget funkar under de betingelser
jag beskrev ovan.

Det gröna är hanget,blått är havet och brunt stenstranden och klipporna.
Den röda cirkeln längst upp är topprotorn. Pilarna anger, hur den roterar.
Den röda streckade bubblan är varmluft, som spärrar och orsakar turbulens
för den laminära havsvinden. Gråa pilar anger den laminära tryckvinden.
Som du ser, gäller det att komma ut från kanten vid starten. Då åker du in
i hissen från dels topp/kantrotor och den egentliga hangvinden.

En havstrut tog bilderna för mig
med en påmonterad GoPro.

Det är svårt att plåta och flyga samtidigt.

Min pilotplats med min sittuva.

Den gamle gottar sig åt en passerande Spirit…

Som du kanske lägger märke till bryter vågorna lite nu.
Det betyder att vinden ligger på 4-6 m/sek.

I dag var det labilt skiktat efter en kallfrontspassage. Det betyder, att Cumulsmolnen
växte på höjden till Cumulus Congestus
och vidare till Cb.  Här kommer ett Cb av
ansenlig storlek från havet och har med sig en
Gustfront, vilken syns som den mörka
valken i nederkanten.

En Gustfront är en nybildning av Cu vid ett Cb, vilket initieras av nedras av kall luft
från Cb-molnet och en intransport av varmluft från marken. Därigenom blir det
mycket labilt ,
vilket underlättar de vertikala rörelserna och således uppstår
nybildningar
av Cu-moln. Enkel uttryckt av mig. Du kan läsa om det här.

Ofta kommer  det nederbörd från ett sådant moln,
vilket du ser,  på det fallande regnet över Halmstad.

Här ser du i någon mån  det valkliknande molnet i framkanten.

Jag har sett verkligen stora gustfronter komma.
Man kan, då molnet kommer, tro att Akopalypsen är nära

         Här har du en bra bild på en mäktig GustFront, som jag tog för några år sen.

Det ser ut som om Noaks Ark strandat här och så småningom blivit förstenad…

Jaha…stå här uppe och nödlanda sin modell 70 meter ner på stranden…
Jag har sett ett lyckat försök under 45 år…

En sten som tillskrivs märkliga egenskaper i landningsområdet på Hovs Hallar
i anslutning till det gamla betongfortet.
Den attraherar balsa.

Upp- och nedgången från Platån.
En ynkedom att det ser ut,  som det gör.
Jag har  kontaktat de ansvariga på Länsstyrelsen
i Kristianstad. Ingen är ansvarig.

Fast växtligheten prunkar nu och ljusar upp vårt sinne !

Njut av sommarens fröjder !