Radarantennen som genomgick en metamorfos.
Vid SM för friflygande OT-modeller vid flygfältet Fedingshult
nära Skånes Fagerhult talade Ingvar Nilsson om för mig:
”Det står en radar på kullen vid sidan av fältet”.
Naturligtvis väckte det min nyfikenhet och dessutom, då han
talade om, att det fanns sommarkantareller där, så var jag tvungen
att ta mig dit.
Ungefär 100 m från baracken upp i skogen finns en överväxt
kulle och där står resterna av ”Radarn”
Jag vet, att man på tidigt 50-tal använde radaranläggningar, som
arbetade på relativt låga frekvenser. Alltså ner mot 150-400 mHz.
Så vad jag kunde hitta, kunde se ut som något annat, jag förväntat.
Det gjorde det också. Anordningen såg ut som ett stort liggande T,
vilket hade varit monterat på ett betongfundament. Anordningen
var lagrad i mitten, med något som såg ut som en växellåda.
Det var nog en av orsakerna, att det troddes vara en roterande radar.
Men då jag besiktigat mojängen noga, var jag övertygad om,
att detta var inte en radar. Det fanns ingen drivning på axeln,
som vred grejen och inga kraftkablar.
Det enda som fanns, var högspänning för lysrören, som sutti
t monterade under plåtarna. Spänningen överfördes av en
mångpolig svirvelkontakt till kopparbanor på pilen.
Anordningen var målad i röd/vita fält, vilket var den gängse färgen
på mekanik på ett flygfält.
Efter noggrann googling kan jag slå fast, att detta utan tvekan är en
vindriktningsvisare för luftfarten.
Det anlades sådan på tidigt 50-tal i Sverige, då man inte hade tillgång
till META-info på mindre flygplatser.
Fedingshultsfältet anlades på 30-talet för att vara en nödlandningsfält
för postflyget, som flög mellan Malmö och Stockholm. Det var säkerligen
behövligt då ventilerna la av på motorerna.
Postflygare var ju den tidens hjältar. Se på Antoine de Saint-Exupéry.
Posten skulle ju fram i ur och skur. Vägledd var man av ljusfyrar,
som var utplacerade med 20-40 km avstånd och som syntes långt.
Det var nog hårda grabbar, som flög denna rutten.
”Posten måste fram”…
Under kriget byggdes fältet ut och blev ett reservlandningsfält
för vårt Flygvapen och ett nödlandningsfält för utländska
militära luftfartyg.
Efter kriget är det ett privatägt fält, som utnyttjas för sportflyg av
olika slag samt inte minst av friflygare av OT-modeller, vilket
är en ynnest för modellflyget.
För att återgå till vårt vind-T, så var det helt drivet av vinden.
Det fanns ingen motor. Ett vind-T ansågs av piloter vara
lättare att se än en vindstrut.
Nu ligger resterna av denna konstruktion på marken.
Gå dit och kolla om du är i närheten och studera 60-talets hi-tech.
Vad man kan komma ihåg är att kullen nu är beväxt med björk.
Under fältets mera aktiva tid, 40-60-talet var den helt obeväxt.
Här kommer lite bilder jag tog. Bilden på det fungerande Vind-T
”lånade” jag skamlöst på ett forum hos Svensk Flyghistorisk Förening.
Vem som har copyrighten vet jag inte, men han får höra av sig,
om det kniper.
Övriga bilder (C) hangflygning.se
Här finner du vind-T manicken.
Här kan du fortfarande urskilja målningen i rött och vitt
Anordningen stod på ett betongfundament, men har nu av okänd orsak monteras/ramlat ner.
Här ser du fundamentet, som har glidit av axeln. Släpringarna från svirvelkontakten skymtar.
Här under satt lysrören monterade.
Elcentral med högspänningstrafo för lysrören
Undersidan med kablage för belysningen.
Undersidan
Man hade kraftiga lysrör på undersidan för att underlätta avläsning
vid mörker, dimma eller eljest när sikten är skymd…
Jo, AGA har spikat ihop elskåpet med innehåll.
När jag ser AGA-logon, får jag omedelbart
vibbar till General Electric loggan…
Bild från Svensk Flyghistorisk Förenings forum.