som beskriver lite av sitt modellflygande och erfarenheter.
Ingvar skriver:
Snygga foton -som alltid! Ja, Mats är en verklig entusiast och kan massor om luftens mystiska rörelser.
Jag är relativ nybörjare inom friflyg och först för
några år sedan, fick jag lärt mig, hur man känner termik i startlinan på en segelmodell.
De modeller som är konstruerade för 70 år sedan “söker termiken”. Hur detta går till, har jag aldrig fattat, men för c:a 15 år sedan kom en av mina radioassisterade motormodeller med konstruktionsår
1935 ungefär, in i en termikblåsa och radio-assist betyder, att man inte kan styra så mycket utan mer få modellen att flyga
hemåt igen, men den fastnade i en blåsa och flög högre och högre och drev bortåt med vinden.
Den har en elmotor så jag försökte flyga ur blåsan med full fart på motorn och fulla roderutslag, men den kom inte ur…
till sist syntes den inte.
Senare samma dag kom ett ungt par med modellen.
Den hade dom hittat under en solitärfura på ett stort kalhygge 4,5 km längre bort och fattat, att det nog var vi som hyste modellens ägare…
Ja det var en tävling i Flugebyn. En tävling som kallas 4+4.
Man flyger max 4 minuter med motor, därefter skall man glidflyga så nära 4 minuter som möjligt och landa inom en cirkel med 15 meters radie om jag minns rätt.
Det var detta, som fick in mig på friflyget, ja redan de gamla egyptierna höll på med modellflyg och då “handkastglidare”.
Ja termik… den modell som jag syns med i bildserien, när jag handkastglider (testar så den är i trim) den är från tidigt 1950-tal
och heter Viking och är konstruerad av en Ragnar Odenman.
Tävlingsklassen heter S-int, alltså Segelplan internationell klass.
Klassen finns kvar men heter idag F1A och tävlar man med färdigköpta grejer om man skall vinna VM.
Men dessa modeller är inte lika godmodiga som de 70 år äldre “Sintorna”.
Så – en modell i klass S-int startas med 100 meter lina.
Min drar startlinan uppåt med bortemot vad ett enliters mjölkpaket väger när den hittat termik. Innan den hittar termik, så får man
springa mot vinden för att hålla linan sträckt, annars kan linan koppla ur.
När jag känner att jag har stabilt drag i linan, kopplar jag ur och tidtagaren startar sin klocka och brukar behöva en kikare för att följa modellen.
Idag flyger vi normalt bara 120 sekunder för att få en MAX.
Max poäng per flygning är då 120 poäng. Modellen har ett ur, med en arm som släpper från uret, när inställd tid har gått, sedan urkopplingen av linan.
Vi säger att vi fusar. FUSE – ja det är något som brinner av.
En elektrisk smältsäkring heter ju Fuse på engelska.
Istället för klocka kan man använda bomullssnöre som indränkts med salpeter och sedan fått torka. Den blir som en långsamtbrinnande stubintråd.
För att få modellen att gå ur termikblåsan, fusar man.
Med detta menas oftast, att man låter stabilisatorn fällas upp upp
30-40 grader och då blir det obalans i modellen, eftersom även stabilisatorn på dessa friflygande modeller oftast har en vingprofil
som ger lyftkraft. Ja så börjar den komma ner.
Istället för ett snöre till timern från stabilisatorns bakkant kan man ha två pianotrådar längst bak, en i stabben och en i bakkroppen
så båda sticker rakt bakåt med 7-8 mm avstånd.
Då sätter man en bit fusesnöre mellan ett gummiband, som håller stabbens bakkant på plats. När glöden i snöret når gummibandet,
brinner det av och stabben fälls upp.
Alltså – vill man veta något om luftens egenheter, så är Mats en mästare att förklara på ett begripligt språk för oss nybörjare…
Snygga foton -som alltid!
Ja, Mats är en verklig entusiast och kan massor om luftens mystiska rörelser.
Jag är relativ nybörjare inom friflyg och först för
några år sedan, fick jag lärt mig, hur man känner termik i startlinan på en segelmodell.
De modeller som är konstruerade för 70 år sedan “söker termiken”.
Hur detta går till, har jag aldrig fattat, men för c:a 15 år sedan kom en av mina radioassisterade motormodeller med konstruktionsår
1935 ungefär, in i en termikblåsa och radio-assist betyder, att man inte kan styra så mycket utan mer få modellen att flyga
hemåt igen, men den fastnade i en blåsa och flög högre och högre och drev bortåt med vinden.
Den har en elmotor så jag försökte flyga ur blåsan med full fart på motorn och fulla roderutslag, men den kom inte ur…
till sist syntes den inte.
Senare samma dag kom ett ungt par med modellen.
Den hade dom hittat under en solitärfura på ett stort kalhygge 4,5 km längre bort och fattat, att det nog var vi som hyste modellens ägare…
Ja det var en tävling i Flugebyn. En tävling som kallas 4+4.
Man flyger max 4 minuter med motor, därefter skall man glidflyga så nära 4 minuter som möjligt och landa inom en cirkel med 15 meters radie om jag minns rätt.
Det var detta, som fick in mig på friflyget, ja redan de gamla egyptierna höll på med modellflyg och då “handkastglidare”.
Ja termik… den modell som jag syns med i bildserien, när jag handkastglider (testar så den är i trim) den är från tidigt 1950-tal
och heter Viking och är konstruerad av en Ragnar Odenman.
Tävlingsklassen heter S-int, alltså Segelplan internationell klass.
Klassen finns kvar men heter idag F1A och tävlar man med färdigköpta grejer om man skall vinna VM.
Men dessa modeller är inte lika godmodiga som de 70 år äldre “Sintorna”.
Så – en modell i klass S-int startas med 100 meter lina.
Min drar startlinan uppåt med bortemot vad ett enliters mjölkpaket väger när den hittat termik. Innan den hittar termik, så får man
springa mot vinden för att hålla linan sträckt, annars kan linan koppla ur.
När jag känner att jag har stabilt drag i linan, kopplar jag ur och tidtagaren startar sin klocka och brukar behöva en kikare för att följa modellen.
Idag flyger vi normalt bara 120 sekunder för att få en MAX.
Max poäng per flygning är då 120 poäng.
Modellen har ett ur, med en arm som släpper från uret, när inställd tid har gått, sedan urkopplingen av linan.
Vi säger att vi fusar. FUSE – ja det är något som brinner av.
En elektrisk smältsäkring heter ju Fuse på engelska.
Istället för klocka kan man använda bomullssnöre som indränkts med salpeter och sedan fått torka. Den blir som en långsamtbrinnande stubintråd.
För att få modellen att gå ur termikblåsan, fusar man.
Med detta menas oftast, att man låter stabilisatorn fällas upp upp
30-40 grader och då blir det obalans i modellen, eftersom även stabilisatorn på dessa friflygande modeller oftast har en vingprofil
som ger lyftkraft. Ja så börjar den komma ner.
Istället för ett snöre till timern från stabilisatorns bakkant kan man ha två pianotrådar längst bak, en i stabben och en i bakkroppen
så båda sticker rakt bakåt med 7-8 mm avstånd.
Då sätter man en bit fusesnöre mellan ett gummiband, som håller stabbens bakkant på plats. När glöden i snöret når gummibandet,
brinner det av och stabben fälls upp.
Alltså – vill man veta något om luftens egenheter, så är Mats en mästare att förklara på ett begripligt språk för oss nybörjare…
Ingvar Nilsson