Hur många olika segelmodeller har man haft i sina dar?
Jag vågar inte räkna, men det är många.
Vilken mängd upplevelser man fått!
Både vad gäller modellerna och människorna. Jag skulle inte vilja vara utan dessa!
Om man funderar, hur många timmar har man i luften på Hovs Hallar?
Visste man det, kunde man ju lätt räkna ut sträckan, ens modeller kuskat på…….Undrar hur många tusen mil det blivit?
Ok vi försöker: Jag har flugit på HH sen 1972. Varje år i snitt 75 timmar, det blir 2775 timmar. Låt oss avrunda till 2500 timmar.
Hastigheten kan du räkna till minst 75 km/timman i snitt. Då blir flugen sträcka: 2500 x 75 = 18750 mil!!! Tur man inte betalar kilometerskatt!
Det har respekt med sig.
Här är några modeller med kommentarer.
Efter en svettig kväll i modellflygplansfabriken…..
Min DLG FireBlade, just färdig och förväntansfyllt liggande på bordet. Den var värd ett bättre öde, än att få vingarna avkastade uppe på Kärleken…
Här är den sista modellen jag byggde med vingar som har en Epplerprofil. Närmare bestämt E 182 modifierad. Kroppens framdel är från en ”köpemodell” och resten eget. Spännvidd 250 cm och vikt 1000 gram. Den flög snabbt men i sned vind har denna profilen vissa nackdelar jämfört med Hepperles eller Rg profilerna. Modellen finnes ej mer. Men jag flög den mycket.Vingarna skar jag med min fina, från USA importerade, Feathercutter. DYr som guld, men skär alla profiler med makalös precision.
Min Apache, en billig 2 m modell från Staufenbiel som flyger mycket bra om man ger sig tid att trimma in den. Ett flygplan som går bra både i termiken och på hang. Lätt att transportera i bilen och snabbt att montera ihop. Rekommenderas!
Detta är en bild på min hangkärra med 182 profilen. Vingarna var extremt fina.
Kanske den första hangkärra där jag visste att profilen var exakt från rot till spets.
När jag trimflög den bekräftades vad jag misstänkt länge om våra hangkärror från 70-talet. Nämligen att vi flög våra modeller baktunga och det skapade dåliga egenskaper, när lastfaktorn var hög. Det vill säga i snäva svängar i hög fart snaprollade modellen in i spin.
Jag räknade ut tyngdpunkten enligt det vanliga förfaringssättet, men det visade sig att snaprolltendensen fanns där. Jag lastade mer bly i nosen, så tyngdpunkten i stället för på 32 % hamnade på 25 %. Nu flög den bra utan tendenserna i svängarna. Synd man inte kom på det för 30 år sen!
Bilden här föreställer radioutrymmet på min Arrow, efter att ha legat i en buske på Hovs Hallar i 18 månader! Som ni ser syns det knappt. Det enda extraordinära var att en stor spindel kom fram i värmen när den låg i min verkstad och skällde på mig och sa att han inte ville bli störd!
Big Swift är en elseglare från Staufenbiel igen, som har mycket trevliga egenskaper. Den flyger bra både som motorplan och i termik. Priset är hyfsat och jag tror den går att få tag i igen. Jag sålde den till någon, men jag minns inte vem.
Min Black Bird från Frank efter första provflygningen på Tönners Badstrand. Inget jättebra plan med uselt Re-tal vilket borgade för snabb avlösning på vingens översida vid lite för hög anfallsvinkel.
En DiscusLaunchGlider från Tjeckien. Flög som alla andra DLG men saknade sidoroder vilket är ett aber, när man ska ta en blåsa på låg höjd och man måste finflyga.
2005 var det ett måste att ha en ”Banana”. Namnet emanerer från det faktum att nosen var som en banan, vilket var en idiotisk konstruktion. När du landade ville nosen gräva ner sig i marken och retardationen blev för kraftig och skador uppstod på den spröda kroppen. Modellen flög så snabbt man kan begära, men jämför jag den med kelgrisen, som Daniel brukar säga om min Arrow, är det som att jämför något hysteriskt med ett tämjt fullblod.
Den hänger på väggen om nån vill utmana ödet och flyga. Den är fullbestyckad med digital fina servo och priset kan vi nog bli överens om.
Slutomdömme: Snabb modell för den mycket erfarne flygaren, väldigt spröd i sin uppbyggnad som ett resultat efter jakten på viktbesparing.
Ganska snygg när man ser den som på bilden!