Peter skickade ett par bilder på sin nya Ava, som jag
är övertygad om kommer att ge sin ägare många
fina upplevelser i luften.
Det är svårt att inte lyckas med Avan !
Keep it up Peter !
Så här fin var min Ava oxå, då den var ny ur kartongen…
Nu efter 802.5 timmar i termik…något mera ärrad.
Trots goda förutsättningar upplever jag, som mycket aktiv termikflygare,
att det ibland, inte blir den utvecklingen på termiken, jag förväntat.
Det kan vara god solinstrålning, labilt skiktat och lagom vind, men ändå
är det glest mellan blåsorna….
I torsdags hade vi ett sådant väderläge vid Halmstad. Temp ca 24 grader,
vinden var på förmiddagen sydostlig ca 2-3 m/sek. Väderläget dominerades
av en högtrycksrygg, visserligen på väg att bli passerad av först en kallfront
och sen ett lågtryck, men detta påverkade inte torsdagens allmänna väderläge.
Så bilen laddades med en HyperAva och en annan av mina favoriter en av
mina Blå Fenixar.
Platsen jag flyger på ligger ca 10 km från kusten, vilket gör, jag blir ganska
förskonad från termikflygarens gissel, sjöbrisen.
På plats och startberedd med Fenixen var jag kl 1030. Inte ett moln i skyn
mer än höga slöjmoln i nordväst. En annalkande avisering av en nedsmygande
kallfront. Men jag räknade bergfast med att det skulle finnas torrtermik.
Det fanns det oxå, men det var svag termik i söndriga blåsor. Inget man
njuter av direkt. Men nu är det ju så att en vältrimmad och välflugen Blue
Phoenix är inom sin klass, 2-meters uppbyggda balsaseglare, ganska svår
att slå i svag termik, så jovisst, jag fick en timma i luften under flitigt
spakande och korrigerande.
Förresten min Blue Phoenix, den flög inte riktigt bra vid första starten.
Den var mycket svår att trimma, så den gled bra. Jag var aningen konfunderad,
då den alltid flugit perfekt. Tyngdpunkten var ok, men den ville stalla och
var allmänt inagil.
Då jag kollade, hade en list i framkanten, som vingen vilar på fallit av i
hanteringen, vilket betydde, att vingens anfallsvinkel var helt felaktig.
Det var orsaken till, att dess glid var oroligt och svårtrimmat.
Jag satte dit en balsabit med CA och därefter provflög jag.
Nu var min Blue Phoenix åter i det trimmet, som jag var van vid.
Så rätt anfallsvinkel på en segelmodell är mycket viktigt, för man ska kunna
trimma dess glid. Fel anfallsvinkel skapar en dynamisk konflikt i modellen,
som gör, att den inte flyger stabilt.
Såedemede !
På min Blue Phoenix har jag monterat in telemetri för vario och höjdmätare.
Min radio är en JR, som tyvärr har en fullständigt värdelöst teknisk lösning,
vad gäller exponeringen av telemetridata från sändaren till piloten.
Displayen, som visar informationen, går inte att läsa i solljuset och audioinformation
man får från en dålig piexohögtalare är ohörbar, utom för den som sitter med
grejorna i en i en djup jordkällare…
Jo, jag skrev till JR i japan, att jag hade en av deras DMSS utrustningar, men att
jag kände mig blåst på konfekten, då jag köpt sensorer, vilkas data man inte kan
tillgodogöra sig.
Svaret var ett beklagande, att det inte fungerade och att man inte tänkte göra
något åt det… Som kompensation fick jag en plastdekal… gällande ett VM,
som JR sponsrade för ett par år sen….Kan jag vrida ihop dekalen till en tratt
och sätta den i örat, så jag kan höra telemetrin ?
Vid 12-tiden hade jag monterat min trogna HyperAva, som i termik nu sen
2007 har loggat 680 timmar. Alltså enbart termikflyg.
Iväg mot en blå sky, där man kunde ana cu-bildning på gång.
Jag fick en blåsa på ca 50 m, som var trång, ojämn i stiget, men det bar uppåt.
Till ca 300 m, sen var det finito. Ok tänkte jag, nemas problemas, jag letar väl lite
så löser det sig….Trodde jag. Det fanns enbart små kytt. Alltså inget att kurva runt i.
För en gångs skull körde jag ut min LiPo, som har kapaciteten 3200 mA.
Hjälpte inte, utan jag hamnade på marken efter en halvtimmas försök.
Kanske jag skulle avvakta, tills cu-bildningen tagit sig, då det borde vara möjligt
att få anslutning. Så jag plåtade runt lite annat och bara njöt av natur och lärkornas
spel, då de hävdade revir vid sina bon.
Molnbildningen ökade och jag slängde in en ny LiPo kokam i Avan och startade.
Vinden var just då kl 1330 absolut noll, vilket gynnar modellsegelflygaren, eftersom jag
inte driver iväg så långt, om jag kurvar i en blåsa.
Drog upp modellen till 125 m, stängde motorn och mallade in mig i en blåsa, som
kändes stark och stabil. Hängde med upp igen till 400 m, jag ville inte gå högre.
Flög runt och sjönk till 200 m. Tänkte, nu får jag snurra upp mig igen i en blåsa…
Trodde jag ja…Trots livaktig cu-bildning fanns det inget att tala om inom begreppet
termik!
Hade det hänt något ? Det första man kollar som termikflygare med närhet till havet
är vinden. Jo den hade vänt till väst, vilket sa mig, att sjöbrisens obevekliga pump
dragit igång.
Luft, relativt kall kommande från havet, strömmade in över det varma landet och kröp
fram över marken som ett kallt våtvärmande omslag, tvingande upp den varma luften.
Så omedelbart kändes det, som allt var kört i termikväg för dagen.
Men jag vet, att sjöbrisen brukar på detta avståndet till kusten nå ca 200-250 m höjd,
så om jag drog på motor upp till 250 m, skulle jag kunna få anslutning till adiabatiken.
Det var just det, som skedde. Jag fick en blåsa på den höjden, kurvade upp mig och kunde
hålla min höjd genom att hoppa från den ena nybildningen till den andra.
Vinden vid marken var nu ca 4-5 m/sek från väst och temperaturen hade sjunkit
3-4 grader.
Emellertid, vinden på 300 m var som förut mycket svag. Molnen låg i princip helt
stationärt, görande termikflygandet enkelt.
Kl 1500, efter en kortare paus, landade jag min Ava i gräset framför fötterna efter en
omväxlande dag, som bjudit på ett skolexempel, hur sjöbrisen påverkar termiken.
Jag kunde lägga till 2.5 timma i flygdagboken för min gamla HyperAva.
Som jag brukar säga, jag lär mig alltid något nytt och får mer erfarenhet varje
gång jag är ute med mina modeller.
Nu ska jag trötta er med lite bilder…
Laddat och klart med modeller och min stol på andra sidan bilen.
Det är ju detta, jag längtat efter hela vintern och det är därför,
jag är ute och flyger så mycket, som jag gör, för jag är flygare !
Blue Phoenix, som är en mästerlig konstruktion i sin klass och prismässigt.
Den gamle hangflygaren…..dock här termikflygare.
Jag monterade min Gopro på taket till min bil för att få lite bilder på flygaren själv.
Jag ska till att starta just då Cu-bildningen började och piloten var förväntansfull…
Klart …
Släpp !
There she goes !
Ja du ser…nybildningar poppar upp…
Min blågula modell mot blå sky
Jag tog bilden med min Sony med 400 mm Zoom hållen i höger hand,
med vänster hand styrde jag modellen. Om det var lätt att plåta ? Nä…
Precis framför vingens framkant på sidan av kroppen, min allestädes närvarande GoPro …
Nä ingen krasch, jag har monterat isär för hemfärd.
Så här ser det ut på platsen, där jag idkade modellflyg i torsdags.
Rapsen signalerar GULT så det nästan gör ont i ögonen.
Jaha och detta måste var en….eftersom stjärten är kluven…
…eller kan det rent av vara en…..som fått sig en ör(n)fil i de bakre regionerna ?
Detta ser ut som vardagsrumstapet från 1933…
…och är detta ett golv med list och tapet med liggande mönster…?
Är detta en gammal kökstrasmatta från 1963 ?
Min Ava just efter senaste landningen i låt oss säga försommargrönskan.
I lördags var det sagolikt termikväder med sol, 24 grader varmt och 4/8 Cu.
Naturligtvis var jag ute och flög. Jag missar inte sådana chanser.
Så iväg med grejorna upp till våra marker öster om staden 25 km.
Vinden var ca 3-4 m/sek sydost. Någon sjöbris fanns inte här , utan allt
såg mycket positivt ut.
Jag startade och fick en blåsa på ca 75 m höjd. Stängde motorn och mallade
in mig. Det steg med uppskattningsvis 4 m/sek, vilket inte är kattskit.
Hängde med upp till 450 m för i det starka solskenet är modellen svår att
se på högre höjd mot blå himmel.
Efter en 30 minuter i luften landade jag, för jag behövde nåt att dricka i värmen.
Under nedstigningen märkte jag, det var dåligt med termik…Men jag vet ju,
att termiken släpper med viss rytm.
Klockan var vid min start 1300, vilket är sent för mig, men med tanke på hur
det såg ut med väder och moln, kunde jag förvänta, att det blir flygbart till 1900.
Jag inmundigade en halv liter vatten, applicerade min nya GoPro på Avan och startade.
Under stiget märkte jag ingen indikation på termik, vare sig från min Picolario eller
på min modells uppförande. Det var helt finito med vertikala rörelser. Små kytt, javisst,
men inget som man kurvar i med reda.
Så det var till att klättra upp till 150 m ca, där jag fick en svag och trång blåsa.
Genom att finflyga mallade jag in mig i centrum och hade stig under hela varvet.
Det är vid dessa tillfällena en Picolario visar sin styrka som ett hjälpmedel att
flyga effektivt. Förresten, min Picolario har jag inte förändrat något i
inställningarna, som kommer som default. Det funkar bäst för mig.
När jag passerat 250 m, märkte jag, att den vertikala rörelsen i luften ökat betydligt.
Nu steg jag med 4 m/sek igen, vilket höjdmätaren bekräftade, genom att varje varv
gav mig 20 m i höjdvinst.
Ok, jag fortsatte flyga i den härliga termiken i en timma till, innan det var dags att
göra en mellanlandning för att inta vätska. Det var mycket varmt att sitta i solen !
Jag har en mindre parasoll, som jag kan fästa på min stol, men naturligtvis hade jag
inte den med…
Klockan var nu ca 1445 och jag bytte acke i Avan. Inte för jag behövde, men jag ville
testa en ny Kokam-acke jag köpt. Fortfarande var vädret precis så bra, det kunde vara,
varför jag startade. I stiget märkte jag, att Kokam-lipon levererade mer Ampere än den
andra “vanliga” Lipo-acken.
Förhållandena var lika som under förra starten. Dålig termik upp till 125 m.
Blåsan jag tog på denna höjden var liten och turbulent. Men jag visste av erfarenhet,
att den skulle bli större och starkare, ju högre vi steg.
Så skedde också. Picolarien knattrade som en kulspruta och höjdangivelserna,
var 50 m, kom tätare och tätare.
På 475 m avbröt jag stiget, flög ut i stilla luft och njöt. Allt var, precis som jag ville ha det.
Alltså en fin vältrimmad modell, härligt väder och vackra omgivningar, så inte kunde jag
klaga på något.
Men….snart skulle det bli bekymmer, stora sådana !
En passerande cyklist stannade och frågade något och då gjorde jag något, man aldrig ska göra,
om man har sin modell på 4-500 m höjd.
Jag kastade ett öga på mannen och sen….kunde jag inte hitta min Ava i skyn !
En Ava på 450 m i skarpt solsken är inte stor för ögat. Jag spanade, där jag släppt den
med blicken 5 sekunder tidigare, men intet syntes. Sen spanade jag till vänster och sen
till höger. Inget.
Nu fick jag den där typiska känslan i magen, som när man står inför ett obehagligt faktum,
vilket tycks oundvikligt: Bortflygning.
Eftersom det blåste sydost, kollade jag med vindriktningen ca 200 m, men inget.
Min tanke var, nu flyger mina Ava bort och det innebär med all elektronik, ombyggd kamera
23000 spänn upp i rök.
Jag måste medge, att tanken var svår att förtränga, så jag kunde agera logiskt.
Jag hörde Picolarion tuta idogt och modellen steg högre och högre. Man känner sig väldigt
hjälplös i detta läget, då man inte kan se sin modell. För att få en chans att få syn på modellen,
drog jag ca 30 sekunder efter jag förlorat den ur sikte full aerodynamisk broms och detta
kombinerat med full sida och full höjd.
Då visste jag, den skulle spirala ner snabbt utan att överskrida den hastighet, då strukturella skador
skulle kunna uppstå.
Trots broms och korsade roder steg Avan bitvis till en början. Men efter 10 sekunder hörde jag
den sjönk snabbt.
Min blick var riktad mot en plats med vinden 300 m, där jag bedömde modellen borde dyka upp.
En modell som spiralar är lättare att se, än en som ligger rätt på vingarna, då ett plan som spiralar
skapar mer rörelse för ögat.
Jag hörde höjdmätarangivelserna från 500 – 250 m. Nu borde jag snart få syn på modellen.
Samtidigt som modellen sjönk, snurrade tankarna i hjärnan, om hur terrängen såg ut,
där den kunde komma ner.
Det var ganska öppet, med det fanns gammal granskog också, som lätt maskerar en modell.
Precis då Picolarion anmälde 200 m, fick jag syn på min Ava. Den spiralade ner ungefär
300 m mot lä.
En mycket stor sten föll från hjärtat ! Det kändes, som om jag vunnit en miljon !
Så jag stabiliserade modellen och flög mot mig, samtidigt som jag drog in bromsen.
Efter en minut var Avan rakt över mitt huvud och jag kunde planera och landa.
Det kändes utomordentligt skönt, att se min kära Ava med vidhängande kamera ligga
på marken 5 m från mig !
Efter en kortare paus och efter att ha demonterat GoPron, startade jag igen,
eftersom jag ville konstatera, hur mycket min modell drev i vinden.
Likaså ville jag se, hur den flög, om jag släppte spakarna. På egen hand efter jag släppt
spaken, flög den först med bibehållen kurs och gick sedan in i en svag och stabil sväng.
Det är ju bra, att den är i stort självstabil utan att gå in i en självinducerad dykning.
Efter detta drog jag full broms, vilket medförde , den gick in i en 25-gradig dykning,
dock utan att maxfarten överskreds. Efter ca 10 sekunder började den svänga svagt,
men fortfarande under kontroll.
Det sista jag kollade, var vad som skedde, då jag korsade sida och höjd.
Modellen gick in i grävande spiral under kraftig höjdförlust, utan att hastigheten skenade.
Detta är precis, som jag vill ha det.
Som sista punkt i mitt testprogram, slog jag av sändaren, för att kolla failsafens inställningar.
Efter någon eller några sekunder slog failsafen till, vilket innebar full broms, lite sidoroder
och höjdroder. Modellen flög i stora cirkla under kraftigt sjunk, så failsafen var ok.
Nu kom det spännande. Jag slog på sändaren, vad hände ? Jo sändare och mottagare
band omedelbart och jag kunde landa. Failsafen hade jag ju prövat förut, så jag visste,
det skulle fungera.
Sen var det att packa ihop och jag kan säga, jag kände glädje, då min Ava med tillbehör
ånyo låg i bilen !
Kanske en lösning på problemet om man flyger långt bort ifrån sig kanske skulle vara
att använda RPV-glasögon…
Sen åkte jag till en granne där upp och fikade.
Vad är moralen i historien ?
Släpp aldrig din modell med blicken, då du är över 250 m.
Var 100 % fokuserad på din modell.
Låt dig aldrig distraheras av något ovidkommande.
Ha ett begrepp om, hur långt din modell kan driva med vinden under en minut.
Om du förlorar modellen ur sikte. Drabbas inte av panik, utan försök agera logiskt.
Det första måste vara, att aktivera dina bromsar, så du kommer ur termiken och
förlorar höjd.
Bedöm hur långt modellen kan ha drivit och koncentrera dig på den delen av skyn.
Spana av skyn systematiskt. Inget irrande med blicken, utan dela in sökområdet i
segment och scanna dessa.
Tänk på att chansen att se modellen säkert, uppstår på ca 250-200 m, så sänk din
blick till den höjden.
Min Ava hörs i luften, då jag drar broms och spiralar, så lyssna efter din modell.
Om du inte får tag i din modell…beroende på inställningar, lägg den i Fail-Safe,
så den har möjlighet att göra en landning med så lite skador som möjligt.
När du ska ge dig ut och leta, så märk ut på marken vindriktningen, vilken du
kan lägga in på kartan och minska sökytan.
Tänk på att man bedömer i regel avståndet till modellen varande för långt.
Bedömer du avståndet till 500 m, börja leta vid 250 m.
Ha alltid namn och telefon på modellen. Både på vingen och kroppen.
I min andra Ava Pro har jag en gps-tracker. Men det hade ju inte hjälpt idag…
Så tänk på detta, bli ingen modern Ikarus och flyg för nära solen. Dina vingar lossar
inte, men kontakten med modellen kan gå förlorad !
Perfekta betingelser. Termik och fält.
Efter flygningarna på väg att plocka ihop
Ramla ner i en sjö ??
Här är en bild på Avan vid landningen efter att jag fått syn på det igen.
Ni kan se på skuggan att min GoPro sitter på vänster sida av kroppen.