Bara några ögonblick med min kamera.
På tidig söndagmorgon for jag ut med min Sparky i
bilen och min kamera i sin väska.
Trots snålblåst, ostsydost och minus 3 grader,
tänkte jag få en flygtur och kanske lite bilder.
Jag har körde en sväng nedom hamnen i Halmstad
och efter att ha retat upp mig på nedskräpningen
av handikappbadet fortsatte jag till Oceanhamnen.
Där jag ställde bilen, tog jag några bilder på Kullaberg,
som svävade i skyn, tack vare ett fenomen,
som heter “Fata Morgana“.
Vid min promenad längs våtmarken såg jag en
märklig fågel. Den satt i en buske och flaxade energiskt.
Tyckte först att det såg ut som en något sliten storskarv,
men så, då jag kom närmare, för den var inte skygg,
såg jag att det var den större skynkviftaren,
på latin: Panno Plaudensis.
Efter fotografering blev det, trots tidsnöd, en tripp
till Lagaoset, för jag var infernaliskt sugen på en
lång promenad.
Mycket folk där trots väder och efter att ha talat
vitt och brett om radiostyrt modellflyg med
andra människor vid parkeringen , kände jag mig
tvingad, att visa upp min Sparky i luften.
Så ner till stranden, som var jämnslipad av vinden
och upp. Om det blåste ?
Det var bara förnamnet, så turen blev inte lång.
Modellen in i bilen och det jag skulle göra,
promenera och ta lite bilder började.
Vid bäckens utlopp i Lagan hade det myckna regnandet
sköljt fram annan botten och en gammal kajskoning.
Ett passerande par frågade, om detta var det i
lokaltidningen omskrivna båtvraket…..
När jag gick runt, för att få bra bilder, gick jag på
bäckens frusna strand vid dess mynning.
Det skulle jag inte gjort, för ytan brast och jag
åkte ner till halva låren i mjuk blöt sand…
Till paret som såg på, sa jag: Det är tillåtet att
skratta åt mig och fotografera !
Jag blev i alla fall fotograferad, då jag klafsade i
den blöta sanden….
Ni vet, att jag brukar säga, att då det gäller mig,
händer alltid det oväntade.
Så och i dag.
Men det brydde jag mig inte om, för sanden
borstades bort från byxbenen, skorna tömdes på
vatten och promenaden fortsatte med slafsande byxben.
Blöta strumpor och dito byxben är inget kylproblem
vid minus 3-4 grader.
Det blir ett härligt våtvarmt omslag.
Efter en rejäl runda, där jag såg två snösparvar,
vilket var min första observation denna vintern,
åter till bilen på med full värme och hemåt.
Förresten är det fantastiskt, hur fort en modern
bil blir varm…I min ungdom tog det en, som det
verkade, evighet, innan Amazonen blev varm…
för att inte tala om min VW 58-års modell.
Den blev aldrig varm.
Men det beror väl på tunnare väggar i motorn
och effektivare distribution av kylvätskan genom
systemet.
Vid körningen på vägen förbi Nyårsåsen och
till Nissastigen förbi Vapnö Gods, fick jag efter
tips av proffsornitologer några dåliga bilder på
en fjällvråk.
Sen var det att ladda tvättmaskinen med sandiga
kläder, lägga mina nya loafers på elementet och
hoppas de går på mig efter torkningen.
Några ögonblicksbilder från mitt flanerande.
Som jag mestadels får ta i dåligt ljus, eller med
lågt stående sol…
Är det bara för jag är för morgonpigg ?
Jag har inga bilder på min modell i luften…
jag var fullt upptagen att flyga.
Bilden jag mötte en tidig söndagsförmiddag.
Strandväxternas blomklasar är glaserade av frosten,
de lyser i solskenet. Enstaka snöflingor i luften.
Svårt att plåta motljus.
Länsstyrelsen har hyvlat bort vegetation för att återställa miljön,
vilket kommer att gynna fältpiplärkans häckningsmöjligheter.
Nu har detta odjuret, Åkryparen, på latin Aqua Terestalis,
legat och smugit på räddningskransen i minst 8 månader…
det borde snart hända nåt, annars blir han ansedd för att vara löjlig.
Ostlig vind med dragning på syd, gör att strandkanten
målas med blöta och mjuka penseldrag av silver..
En enhornad plattkäft spanar på mig, då jag passerar.
På latin heter den och håll i er för det är långt:
Unicornis flat perforabis maximillan civus
Bäcken har ätit sig in i den stenbemängda brinken.
Här är resterna av den gamla skoningen, vilket jag aldrig sett förr.
Jag har spankulerat här i 40 år.
Rakt fram till höger om stolparna åkte jag ner i sanden…
Resterna av skummet har ritat en kontur av en fågel (-unge)
Här är ett bildbevis hur långt havet har eroderat kanten. Ca 10-12 meter.
En plåtmaskin som bara flyger förbi allt…
Vind och sand skapar vackra former.
Kullaberg svävar över horisonten
Den märkliga fågeln vid Oceanhamnen i Halmstad.
Den var verkligen illusorisk.
Större skynkviftaren, på latin: Panno Plaudensis.
Ljudet dess vingar åstadkom i den kraftiga vinden var ett vanvettigt flattrande.
Men då jag skulle ta en närbild, avslöjades hela historien,
fågeln var ett resultat av vårt samhälles sätt att göra sig av med plastskräp.
En fjällvråk kom förbi mig på långt håll…
…och ställde sig att ryttla över fältet…
…innan den vek bort för att…
…sätta sig i ett träd 175 m bort.
Det var inte snö i luften i dag, det var plast.
En ormvråk satt och burrade, så han liknade nästan en tamhöna…
Delar av Halmstad mot hamnen