ÅKE -MODELLFLYGARE, DEL II

 

 

 

50-talets sätt att vara modellflygare. 

 

 

 

 

Ett tidningsurklipp med Åke och en av hans modeller.

 

När jag besökte Åke i Torekovstrakten, talade vi naturligtvis
om gamla tider, om hur det var förr. När Åke började
modellflyga efter kriget, fanns ju inte på långa vägar det
utbudet, som finns idag av färdigt material och färdigbyggda
modeller.

50-talets början innebar, att man byggde efter ritning.
Jo det fanns byggsatser men  i mycket liten omfattning.

 

Ritningarna var ofta tagna ur utländska och svenska facktidningar.
Sen gällde det att skala upp dess till rätt storlek. Noggrannhet var
då en dygd, för att det skulle blir rakt och i enlighet med originalritningen.
Ovanstående ritning är ett typexempel hur det kunde se ut.

Modellen, konstruerad av Richard Korda USA blev världsmästare
i Wakefieldklassen.

Läs om det i den intressanta länken och kolla flygtiderna:

 http://www.fai.org/aeromodelling/f1/wakefield/1939

 

Byggsatserna var inte laserskurna och formsprutade. Ja, de var
inte ens färdigskurna, utan modellbyggaren fick skära ut spryglarna
för hand och han fick såga ut plywooddetaljerna med sin lövsåg.

CA-lim…? Drömmer ni ? Nä, man köpte hobbylim från Casco,
Semo eller man använde Karlssons klister. Hade man inte det,
fick man själv tillverka limmet av aceton och acetat eller filmnegativ
som man löste upp. I värsta fall använde man vanligt trälim med
dess brister, vad gäller motståndskraften mot fukt.

Nu var det så för 50 år sen, att modellflygarna hade inte lika brått
som idag. I dag vill man flyga med en modell, som köps på förmiddagen
på eftermiddagen.

 

 

En av Åkes många Wakefieldmodeller, en”Aristocrat” träfärdig
just färdig för klädsel. Kolla den eleganta konstruktionen av
kroppen med många smala longeronger. Denna modell visar
på ett instruktivt sätt hur en konstruktion ser ut som är lätt
och samtidigt stark.

 

Tiden var billigare för 50 år sen och inom modellflygklubbarna
förekom mycket mer gemensamt byggande i klubblokalen,
än vad som sker i våra dagar.

 Förutom den sociala samvaron kunde man få hjälp och råd
av de erfarna flygarna, så man inte halkade in på en sidoväg,
vilken ledde till felaktigheter. Byggde man en friflygande
motormodell och man skulle klä den, fanns det inget som
hette Oralite. Nä, det var till att klä med siden. Hur många
kan det i dag ? Det var sådant man lärde i bygglokalen.

 

 

MFK Termiks medlemmar på Ränneslätt vid Eksjö samlade inför en tävling 1953.

 

 

Världspressen, dvs Värnamo Nyheter gjorde reportaget.
Emblemet för ModellFlygKlubben Termik i Värnamo är
elegant och präglat av sin tidsera.

 

Åke berättade att klubbverksamheten samordnade bygg-,
tränings- och tävlingsverksamheten. Vi ska veta, att under
50-talet fanns det ett stort intresse för modellflyg och
överhuvudtaget begreppet ”Flyg”. En modellflygtävling
kunde dra 10000 åskådare !

Men det var ju innan tv kom och mobiltelefonerna ,
som väl kan göra allt utom att bygga flygplan eller….?

 Det var lite spännande  att flyga med sin modell, för det
väckte uppmärksamhet och alla hade ju kriget i åminnelse
och den snabba utvecklingen flyget då genomgått .
Från dubbeldäckare som Gloster Gladiator till jetplan
som Me 262.

Efterkrigstiden var den period, då begreppet “Flyg”
just blev ett begrepp för Medelsvensson i Sverige.
God hjälp att sprida information och marknadsföra begreppet
hade man från modellflygarna.

 

 

Åke på isen på sjön Vidöstern 1954 med en egen konstruktion.
Jag tycker,  alla modellflygare i dag skulle bära hatt !

 

Att tränings- och trimflyga med sina friflygmodeller kunde
vara besvärligt, då det krävdes stora ytor med relativt fri sikt.
Det gjorde,  att man ofta tränade och tävlade på sjöisarna.
Där fanns  då jämna och fria ytor för modellen.

Modellerna förvarades under transporten  i stora trä/plywoodlådor,
mer eller mindre elegant utförda. Det var ett måste,
för hur skulle man annars få sina modeller till en tävling  i helt skick ?

 

 

Hur många mil har denna rekordeliga och slitna masonitlåda
rest med sin ägare och dess innehåll av modeller ?

Lådan har tillhört Björn Andersson, en av våra skickliga
friflygare. Föreningen han var medlem i,  heter som synes,
“Vingarna” en av Sveriges främsta modellflygklubbar.

 

 

Det var inte många,  vid denna tiden,  som hade egen bil
eller ens moped. Ofta tog klubbmedlemmarna tåget till
tävlingsorten med sina stora trälådor. Hade man tur
, fanns det någon i föreningen, som hade bil och som
ställde upp.

Man löste problemen gemensamt och alla var beroende
av varandras hjälp och stöttning.

 Därför var modellflyget vid denna tid en riktig  kamratsport.
För hade man inte ställt upp för varandra och klubben, då
hade hela verksamheten rasat ihop.

Jag menar inte,  att tävlingsglöden  inte rådde. Tvärtemot,
man tävlade med blodigt allvar om varje poäng och varje
sekund och man var hängiven sin sport och hobby.

 

Här är en lite större bild på ett entusiastiskt gäng.
MFK Termik på en tävling 1954. Namnet på piloterna
framgår av den lilla bilden längre upp.

Kolla huvudbonaderna !!! Jag måste bara få berätta om dem:

Längst upp till vänster motorcykelluva i skinn,
andre man har troligtvis en så kallad KillRoy mössa
, sen keps, hatt, eller “Kanna”, reklamkeps, undre raden
från vänster en motorhuva i vit smärting, vintermössa
med öronlappar som knäpptes under hakan, stickad
yllemössa och som kronan på verket längst åt höger
en så kallad “Bobrovmössa”. Bobrov var en rysk
ishockeyspelare med  just en sån mössa.

 

Jag tror, att modellflygare som var med vid denna era,
hade roligare än dagens. Det måste kännas mer
tillfredsställande att komma ut med sin modell,
som man under många timmar knåpat ihop under
vintern, veva upp gummimotorn och släppa modellen
för en första testflygning. Det var en härlig känsla för
piloten, när hans vintermöda omsattes i en estetisk
upplevelse och tillfredsställelsen med det han åstadkommit,
då modellen sakta skruvade sig upp i skyn  och sedan i
en perfekt cirkel gled tillbaka till marken.

Detta jämfört med dagens modellflygare som köper
en färdigbyggd modell, som förhoppningsvis är rätt
konstruerad och byggd av  små kinesdamer.

Jag menar, köpa en modell som är färdig, det kan
alla som har pengar. Men bygga en egen konstruktion
från egen ritning och få den att flyga som man vill,
det är något annat.

 

Från en tävling på Ränneslätt (som ju är en gammal exercis-
och övningsplats för regementet i Eksjö) i närheten av  Eksjö 1953.
Stanley Hillevärn till vänster och Göran Larsson med varsin F-knarr
. Glada och fokuserade modellflygare.

 

I dag handlar modellflyg mycket om ting
. Alltså, man ska ha så stora och dyra som möjligt.
Men flyger man bättre i dag, än vad man gjorde 1950 ?

Tror jag inte. För att bygga en friflygande modell
var man tvungen att  kunna bygga lätt, rätt och starkt.
Samtidigt var det nödvändigt att behärska flygmekanik
och aerodynamik och förstå sammanhangen mellan
de parametrar,  som bestämmer hur en modell flyger.

Undrar hur många som vet,  vad en seperationsbubbla
är och hur Re-talet påverkar den….?

En klassisk bok om modellflyg i Sverige. Skriven av
en av de mest dynamiska och kreativa människor
jag träffat, Sigurd Isacson. Sigurd med en gedigen
utbildning som flygingenjör med fullödiga kunskaper
i aerodynamik och flygmekanik hade den kunskapsba
s som krävdes för att konstruera och föra fram nya
ideer inom modellfriflyget. Sigge som inte  bara
konstruerade modeller, han är konstruktör till de
kända båtarna av “Flipper”-serien och deltog
dessutom i biltävlingar på bana under 50-60-talet.
En sådan här bok skulle jag gärna vilja äga.

 

Förstår man sammanhangen,   mellan de krafter  som
påverkar ett plan under dess flykt , gör det, att man
lättare kan trimma sin modell.

Denna förståelse måste man ha i sig under byggandet
och framför allt trimmandet och provflygandet av modellen.
Allt hänger ju ihop, modell, pilot och miljö.
Med miljö menar jag väder och omgivande natur.

 

 

Sigurd med en av sina konstruktioner framför
ett segelplan av typen Weihe. Sigurd pratade
man inte omkull så lätt !

 

 

När man ser,  de gamla veteranerna flyga med sin OT-modeller,
till exempel nere i Rinkaby, inser man,   vilken ofantlig kunskap
och erfarenhet,  som ligger bakom deras flygande och deras
förmåga att få ut maximalt ur modellen.

Jag rekommenderar verkligen de,  som aldrig sett en friflygtävling
att åka till en sådan.

 Tider och plats finner ni under denna artikel på SMOS hemsida.

 

“Vågar jag låna gummisnoddar från denna modellen”????
Jag kan inte undgå att lägga märke till den så kallade smäcken på huvudet.
Dessa var högsta mode på 50-talet. För den skulle vara helt ok,  skulle kepsen
ha ett band över hjässan, som kunde fällas ner och säkra huvudbonaden i frisk vind.

Varifrån dessa kom och vad de inspirerades av ? Jo,  jag tror de kom från filmen
“Vild ungdom” med Marlon Brando,  där han tillhörde ett motorcykelgäng.
Filmen var från, tror jag 1952 och den regisserades av den store regissören
John Houston. I den filmen hade dessa hårdingar just dessa smäckar. Såedemede.

 

På 50-talet ,berättade Åke,  var det inte pengarna,
som styrde tävlandet i den grad,  som görs idag.
Då var det hängivenheten och fokuseringen på den
egna modellen under byggande, trimflygningarna och
tävlandet,  som var det viktiga.

 

Åkes Thulinjagare. Naturligtvis friflygande. Jag tänker på,
om man satt en liten outrunner elmotor i denna modell och
två 2-grams servo……jösses,  vad den skulle vara rolig att flyga !

Stanley Hillevärn med en egenkonstruerad F-kärra 1953.

Mera klassisk kan inte en bild bli. Åke G med en Wakefieldmodell,
“Korda”. Året är 1953. Kolla den vackert uppbyggda fenan.
Åke är ju lite av en specialist på Wakefieldmodeller.
Kom gärna ,som jag skrev tidigare och se på en OldTimer-tävling.
Det är en upplevelse.

Åke med bortgången flygkamrats efterlämnade flygplanbox.
Så här kunde det se ut i en låda inför en tävling. Fullpackat.
Nu ska de modeller som lönar sig att restaurera fixas till och
sen ska de ner till det fina modellplansmuseet i Simrishamn. Länk:

http://autoseum.se/modellflyg_index.html

“Får jag se”, säger Pär Lundqvist vid upptäckten av denna märkliga propeller.
 En vågformad profil fäst i bakkanten på propellern. Varför ?
Ska jag dra till med en vågad gissning så kanske konstruktören ville att
det inducerade motståndet skulle minska och göra proppen effektivare…

Erik Karlsson, stående till höger laddar snodden i sin Wakefield-Laban.

 

Detta var lite  bilder från den tiden, när modellflygarna spred en air av cellulosalack,
eter, fotogen och härsken ricinolja omkring sig. 

Här är länken där ni kan läsa om OT-flyg och när tävlingarna äger rum:

http://www.smos.info/

Det kommer mera om Åkes modellflygarliv, så häng på låset.

Om någon har bilder, som han vill ha publicerade på bloggen här,
så tar jag gärna emot. Gärna med bifogad lite fakta, om vad som finns på bilden.

 

Lämna ett svar

Du kan använda dessa HTML-taggar

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.