VINTERÖGONBLICK…

 

 

 

 

…skapar alltid yra hos rubriksättarna i media.

 

 

 

Vi i västra Sverige förunnades med 5-10 cm snö i dagarna.
Vilken ju blev en gåva, både bildligt och bokstavlig, från
himmeln till nyhetsmedias rubriksättare.

“Kaos”, “Kaosväder”, “Snökaos”, “Väderkaos”  är nu
beteckningen då det kommer 50-10 cm snö i landet lagom.

Jag förstår inte att vi kunde överleva förr ?

Då läste vi inte om “KAOS”…På den tiden röjde man bort
snön och man anpassade sig.

Nu tycks människor vara hjälplösa,  då det sker skifte
i vårt väder. Regnar det,  rapporterar media “Regnkaos”.

Konstigt inte media rapporterar “Solkaos”,  då solen skiner.

Kaos för mig innebär,  att samhällsfunktionerna bryter samman
och allt maler ihop till ett stopp.

Men för en journalist hos boulevardpressen räcker 5 cm snö
för han ska kungöra,  att det råder “Kaos”…

Så naturligtvis begav jag mig ut för att se,  om vårt land låg
förlamat i ett kaosordnat tillstånd.

Men nej, allt fungerade. Jag körde 6 mil och upplevde
inget kaos.

Den plats som uppvisade mest snö under min resa var ca 25 km
öster om Halmstad. Där fanns ca 15 cm.

Jag fick en härlig rundtur i ett vitt landskap. Snön har en
märklig förmåga att göra landskapet mjukt och ljust. Härligt !

Här kommer lite bilder…

 

 

 

Här kan du se, 15 cm snö 25 km öster om Halmstad.

Där det fanns mest snö, vid Porsabyggets kvarn mellan Mestocka och Vrå.

Jo det var plogat…

 

En olycklig man hade kört i diket,  då han mötte en timmerbil…

…men lastbilen drog upp honom lätt som en plätt.

Denna enorma och gamla tall har mycket värdefull vedvolym.

…det obligatoriska rådjuret i snön. En get som som stod 200 meter från mig.

FÖR OSS SOM GILLAR FRIFLYGANDE OT-MODELLER

 

 

 

 

 

En ny laddning bilder.

 

 

 

 

 

Orkar du ?

För nu blir det fler bilder på friflygande modeller från förr i tiden…

 

 

 

 

 

 

 

ELÄNDES, ELÄNDE…

 

 

 

 

 

Hård vind, fel vind, regn och snålblåst…

 

 

 

 

 

Sådant tycks livet just nu vara för oss,  som är modellflygare,
med tonvikt på “Flygare”.

Tråkigheterna påspädda och  påeldade av domedagsprofeterna
i kvällspressen med dess
katastrofrubriker om den nya
Corona-virusvarianten.

Nu dansar boulevardpressens journalister en rubrikernas
jitterbug ,  som vältrar sig
i människor ängslan och rädsla .

Allt ovan gör,  att för en flygare tycks  inte livet just nu
vara en dans på ett blankt golv, enligt vad jag tycker.

Vi hade planerat att fara till Hovs Hallar idag för lite
hangflyg,
eftersom yr.no lovat 2-5 m/sek nord.
Dessutom var det förutspått
solsken och lite
högtrycksbetonat väder.

Såg fint ut och jag förberedde mig och mina
modeller.

För att raskt återföras till realiteterna då jag vaknade
på morgonen och fann,  att mätaren på Hovs Hallar

visade 8 m/sek NO med byar på 12 m/sek…

Prata om tappade sugar…

Men det är ju inte första gången,  detta inträffar
och jag vet
av erfarenhet,  att väderläget och
framförallt vinden är svår
att förutse innan mitten
av januari vid kusten.

Att flyga hang på Hovs Hallar en fin vinterdag
med solsken
och 3 m/sek Nord,  det är en mycket
positiv upplevelse.

Resten av denna veckan ser inte hoppingivande ut,
vad
gäller modellflygväder.

Vi åker ut och plockar svamp istället och räddar
hem de
sista trattkantarellerna.

Om tre dagar får jag den tredje Covidsprutan.
Den årliga
“vanliga” influensasprutan har jag tagit
, så jag har gjort
vad som är möjligt för att förbli frisk…

Vi får,  vad gäller modellflyg och hälsa,  göra som loppan:

Leva på hoppet !

 

 

Jag föredrar detta väderläget för flygning på HH…

 

…MERA OT-FRIFLYG…

 

 

 

 

 

…för er som tycker om det.

 

 

 

 

Jag letade upp lite bilder om OT-Friflyg såsom det var före pandemin.

Hoppas läget går tillbaka, till i alla fall något som liknar det normala,
så vi kan flyga och umgås.

Tills dess får du hålla tillgodo med mina enkla bildspel…

 

 

 

 

 

 

 

MIN DÖDA HÅRDDISK BLEV ÅTERUPPVÄCKT… !

 

 

 

 

 

Nästan ett mirakel inträffade i förgår…

 

 

 

 

 

Efter att ha kämpat med en hårddisk som inte ville svara
och som innehöll 450 GB bilder, hade jag nästan gett upp
hoppet.

Jag hade på möjliga och omöjliga sätt försökt komma åt
hårddisken
för att kunna rädda mina med svett och möda
hopsamlade bilder.

4 olika återvinningsprogram försökte jag köra på disken,
men det sket sig varje gång.

Allt tycktes förgäves och jag hade kopplat ur den för vidare
transport till återvinningsstationen.

Men eftersom jag är envis,  beslöt jag att göra ett sista försök.

Läget var:

USB- Hd 500 Gb som var nästan helt fylld med data.

Jag hade på alla sätt försökt återfå bilderna eller
komma åt datan på hårddisken och som en sista,
lite desperat kan det tyckas åtgärd, formaterade jag
, jo det gick och
  använde diskhanteringsverktyget
och partitionerade
om disken till två partitioner.

Efter detta körde jag recovery med 4 olika program,
utan att
de fann så mycket som en endaste byte…
nu var jag på väg,  att om inte kasta in handduken,
så i alla fall hårddisken…

Men jag beslöt,  att koppla in den igen och köra de fyra
recovery-program jag hade tillgång till i ett sista försök.

De två första fann inget.

Men…då jag använde det tredje, vilket heter Stellar Phoenix
Recovery Scan, då skedde något,  som jag inte förväntat, då
jag tryckte på “Enter” för att påbörja scanningen…
Programmet började hitta förlorade filer !

Varför det fungerade nu ? Jag har ingen aning, för jag
hade
kört det flera gånger förut efter formatering och
ompartitionering utan resultat.

Jag trodde inte det var sant, att mina filer  hittades.
Min hjärna fylldes av förväntningar och mitt sinne av
oföreställbar glädje, om det var så,  att
problemet löste sig
och mina bilder återuppstod.

Scanning och recovery av mina bilder tog mer än 55
(FEMTIOFEM) timmar…

Resultatet blev,  att jag fick tillbaka, som jag bedömer
det,  98% av bilderna.

Som du förstår,  är detta en hyfsad volym med material,
hur skulle jag fortsätta och kunna hantera allt detta ?

De återvunna filerna fanns i 9 mappar, där bilder låg
helt utan ordning för mig.

För att kunna hantera det, ordnade jag bilderna efter
storlek och kastade  alla bilder, vilka var 500  Kb eller mindre.
Det var ju skärmdumpar och annat krafs.

Nästa åtgärd, för att få bilderna om möjligt samlade i
“fotosession”,  ordnade jag bilderna efter tidpunkt.

Därifrån fick jag sedan sortera bilderna till mitt editerings-
program, som är det enklaste tänkbara,  Picasa.

Programmet kan du ladda ner i länklistan till vänster på
min bloggs första sida.
Photoshop…det tar för mig evigheter att använda.

Vän av ordning och jag undrar naturligtvis, varför det
plötsligt fungerade med recoveryprogrammet ?

Jag har ingen aning, eller kan vi säga “These things happen”…

Var säkra på att jag sparar mina bilder nu !

Dels säkerhetskopierar jag alla bilder i Picasa till en ny 2Tb
USB-hd, dels sparar jag bilderna till en annan likadan hd,
vilken jag normalt sett har urkopplad, då jag inte behöver
bilder därifrån.

Jag vet…ladda upp till en molntjänst. Kostar 250 spänn i månaden
med allt mitt material.

Sånuedesomdee…

 

 

LAGEN OM ALLTS DJEVFLIGHET…

 

 

 

 

…gäller för mig vid hantering av min dator utan förbehåll.

 

 

 

 

Som du käre besökare säkert förstår, är fotografering
och behandling av bilder för bloggen ett av mina intressen.

Jag har hundratusentals bilder lagrade på mina hårddiskar
och jag vakar över dessa,  med all den omsorg  jag kan uppbåda.

För att säkra mina bilder har jag två (2) externa hd med vardera
2 TB lagringsutrymme. Detta för att fördela riskerna vid ett
haveri.

Jag kände mig ganska säker och bekväm med detta.

Men…Murphy slog till. En av de externa hårddiskarna gick
sönder rent fysiskt. Den slutade att fungera, då jag skulle
hantera bilder därifrån.

Förstår du, att jag blev svett…och fick en dålig magkänsla ?

Jo,  jag googlade allt jag kunde för att rädda min hårddisk,
men efter en veckas jobb insåg jag, det klarade jag inte.

Det finns företag,  som för 10 000 kr återvinner havererade
diskar, men nej tack, jag biter i sura äpplet.

Förlorade bilder kan man få tillbaka från en fungerande
hårddisk i ganska stor omfattning genom att använda
de olika recovery-programmen,  som finns.

Eftersom jag bollat mina bilder mellan olika lagringsmedia,
tänkte jag,  att jag kör recovery på dessa.

Det gjorde jag i en vecka,  eftersom det tog i stort ett dygn
att göra en Deep-Scan på varje hd.

Jag lyckades få tillbaka ca 40% av mina naturbilder.

Men till min besvikelse fick jag inte hem de allra 
bästa, som jag samlat i en speciell mapp.

Jag biter i det sura äpplet och inser, jag får ut med min
kamera igen. Jo, jag vet, jag kan aldrig ta om samma
bild. Men jag ska försöka ersätta, så gott jag kan..

I alla fall har jag ordnat upp de återvunna bilderna
och jag kunde ju hämta mina bilder, jag laddat upp
till min  bloggserver
där alla (18000) finns lagrade.

Jag överlever framtiden med bilderna, för jag har
skaffat nya externa hårddiskar.

Men man vet aldrig. Endast politiker och
kvällstidningsjournalister kan sia om framtiden.
För se vad som skedde för mig…
en av mina
säkerhetshårddiskar kollapsade.

Tidsmässigt har jag lagt minst 40 timmar framför min dator
i arbetet att försöka återfå mina bilder.

Har du problem att få tiden att gå ? Köp dator !

En regel kommer jag att följa i framtiden…kasta
inga bilder innan du tänkt efter noga !

Behöver du inte bilden idag, så kan du behöva den om 5 år…

 

 

 

 

OLD TIMER FREE FLITE SWEDEN…

 

 

 

 

For us who just can not get enough of  free flying models.

 

 

 

 

 

 

 

 

Enjoy…?

 

 

 

 

 

VAD GÖR VI ?

 

 

 

 

 

Är det detta,  vi vill uppleva i naturen ?

 

 

 

 

 

 

Vi är ivriga svampplockare och vistas mycket i skogarna
öster min hemstad, Halmstad.

Marken ägs av statliga Sveaskog, som driver en försökspark
just där vi plockar.

Häromdagen var vi ute och möttes av bilderna,  som finns
nedan.

Jag kan argumenten, varför det måste se ut, som det gör,
allt på den heliga lönsamhetens altare.

Det värsta i skogen är dessa monokulturer med miljoner
granar planterade i raka led som en nordkoreansk militärparad.

Varför vore det en omöjlighet att plantera ytor med
barr- respektive lövträd ?

Vi ska veta att hela detta skogsområde planterades i
början av 1900-talet med gran.

Före planteringen var området en hed strösslad med
större och mindre rullstensåsar.

Områden som är slutavverkade körs över av markberedare
för att underlätta nyplantering. Området jag fotograferat
är just avverkat och genast kom det litauiska planterare
och satte nya granplantor.

Dessa kalhuggna områden kallas “Föryngringsytor” vilket
ju är ett positivt värdeladdat ord. Jag menar “föryngring”
det  är väl bra ?

Vad tänker du, då du ser det ? För mig ser det ut som
en krigshärjad zon fullständigt förödd.
Hur går det med den biologiska mångfalden ?
Hur går det med känsliga ekosystemen ?

Jag blir ledsen och upprörd, då jag ser hur naturen
behandlas och allt sker i storskalighetens och vinstens
namn.

Det spelar ingen roll,  hur mycket jag skriver om det,
inget kommer att förändras, förrän vi förstår,  att allt
det vi har i  naturen lever i symbios och är beroende av
varandra.

Vår gemensamma natur är inte en organism, som fungerar
i oändlighet, då vi människor på ett avgörande sätt förändrar
villkor och förutsättningar !

Då vi for längs skogsvägen,  stod där bilvrak vid vägkanten,
på flera ställen hade man tippat byggskräp och gamla
bildelar. Vad är det för människor,  som agerar på det
sättet ? Har dessa ingen respekt för natur och andra
människor ?

Vad gör man ? Ändra attityder ?

Jag var tvungen att skriva ner detta för jag blev så upprörd.

Här kommer lite bilder så håll tillgodo och njut och
förfäras ! Bilder från min Ifåne.

 

 

Polskt öl, polsk vodka och polska konserver…
tack så mycket polska gästarbetare !

Verdun…Ypres 1917 ?
Sveaskog 2021.

Granskog är mörk, men den lever upp, om det kommer ljus…

En mindre rullstensås som formades under  inlandsisen.

Området har många rullstensåsar som ger omväxling i landskapet.

Här fann vi gott om trattisar…

Lite av skörden

 

 

LEPRACHAUN TEST…

 

 

 

 

 

 

…efter förändringar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter att ha genomfört  förändringar på min Leprachaun,
var det dags för att testflyga.

Väderläget lovade i stort vindstilla, liten risk för regn,
vilket på
mig verkade lovande, så jag och en kompis åkte ut.

Problemet med min modell var,  att den hade bärande stabbe,
vilket
antagligen beror på,  att den som gjort ritningen hade
i stort
kopierat en gammal friflygritning.

Under friflygeran ville man tillföra så mycket lyft som
möjligt
till modellen för att få långa flygtider.
Alltså gjorde man stabben bärande.

Men, detta kräver andra flygmekaniska och aerodynamiska
åtgärder. Eftersom stabben är
bärande kommer det vid
en fartökning att skapas ett nosnermoment.

För att kompensera detta,  fick man justera vingens
anfallsvinkel, så
att om hastighet ökade, så skulle modellen
lyfta nosen, genom att
lyftkraften ökade beroende på
högre hastighet/anfallsvinkel.

Modellen skulle bli stabil i sitt glid, vilket var önskeläget.

Den tidens profiler var kraftigt bärande och klarade upp
till 10-15 graders anfallsvinkel,  innan det skedde en
avlösning av strömningen på vingen så den överstegrades

och förlorade lyftkraften.

Man var redan på den tiden klar över,  att en modell måste
balanseras både statiskt, alltså  med rätt tyngdpunkt och
dynamiskt 
med rätt funktion och balans av lyftkrafterna
på stabbe och vinge.

Vad jag gjorde före min testflygning var:

Flyttade fram tyngdpunkten, vilket var väsentligt.

Vingprofilen skapar vid ökad hastighet en tryckcentrumsvandring
av stora mått. Därför måste cg ligga rätt. Ett utmärkt
verktyg att förstå sin profil är programmet “Profili” som kan
hämtas på nätet.

Jag eliminerade all anfallsvinkel på stabben.
Den hade enligt
ritningen rejäl anfallsvinkel , vilket gjorde den
kraftigt bärande.

Jag ökade vingens anfallsvinkel något.

Klart jag var nyfiken på,  hur den skulle flyga…

Redan efter 10 sekunder i luften kände jag,  att modellens
uppförande var helt annorlunda.

Det viktiga var,  att den var stabil i luften. Det andra var
att modellen flög med rätt attityd.

Alltså överdelen av kroppen var i stort parallell med horisonten.
Du kan se et på videon.

Ser vi på,  hur segelplan från 30-50-talet flög,  ser man,
att kroppen nästan lutar lite” framåt”.

Det är en styggelse att se,  en modell flyga med”hängande ”
stjärt,
därför vingens och stabbens anfallsvinkel är felaktiga.

Se på hur en Cub flyger…du har aldrig sett en Cub i planflykt
flyga med släpande stjärt.

Nu flög min Leprachaun bra med god roderharmoni,
den styrs med skevfunktion via vridbara vingar och sidoroder.

Den var följsam i luften och som jag bedömde mycket mera,
låt oss säga, avkopplande att flyga.
Modellen är inte en F3A-modell, utan är mera en majestätisk
äldre dam, som ska behandlas därefter med förutseende och
mjuka händer…

Då jag slog av motorn,  fick jag trimma upp modellen med
höjdrodertrimmen en aning,  för den skulle glida effektivt
och stabilt.

Den är genom sin storlek och förhållande på ytorna ganska
iögonenfallande för betraktaren.

Efter provflygningen var jag nöjd med modellen.

Frankie flög med sin hotliner och den var inte lätt att se
mot den gråa  skyn…då den snabbt försvann,  eftersom
den är snabb.

Under min provflygning ökade vinden snabbt till 5-7 m/sek,
precis som yr.no hade utlovat, varför vi packade ihop
och for hem efter ett bra utfall på testflygningen.

Bilderna är tagna med min Mobius. Stillbilderna är
klippta ur Mobiusvideon. Det var dåligt ljus,
men det är som det är.
Mobius, en imponerande
kamera. Sitter monterad på
min glasögonskalm.

Det jag ser, fotograferar jag. Enkelt.

Leprachaun, vilket kan översättas med ordet “Pyssling”
är ett begrepp från den irländska folksagan
och det är en liten grönklädd figur. Leprachaun uttalas:
(leprakå:n:)

De gröna ytorna på vingarna är de aerodynamiska bromsarna.
Jag gjorde de för effektiva, så jag ska minska deras storlek
med 50 %.

Frankies “Kunai”.

Jo, den är snabb…

Start

 

 

Landning

Min modell ska till väders.

Du ser väderfronten som är på gång…

 

Rejäl stabbe. Modellen konstruerad ca 1945

 

 

På väg hem såg vi ett hundratal glador som rastade
på en åker jämte vägen…

Det var migrerande ungfåglar på väg till Spanien/Nordafrika.
Jag har aldrig sett så många på en gång.
Tyvärr han jag inte plåta, då de satt på marken, vilket var synd.
De utgjorde en vacker röd/brun färgklick .

Det skiljer 75 år mellan konstruktionerna…

 

 

 

 

 

FÖR OSS SOM INTE KAN FÅ NOG AV…

 

 

 

…OT-friflyg.

 

 

 

 

 

Här kommer ett litet bildspel med motiv från olika 
mästerskap i OT-friflyg.

Inget särskilt, men har du 5 minuter så tröska igenom
det…

 

 

 

 

 

 

 

 

“INSIDE F5J” PROVFLYGNING

 

 

 

 

 

En ny modell skulle provas…

 

 

 

 

 

 

 

“Inside”, ett något märkligt namn, är en F5J-modell med knappt
3 m spv försedd med elmotor.

Den väger med 1200 mA acke och variometer under 900 gram. Det är bra.

Frankie och jag skulle ut, trots att det blåste 8 – 10 m/sek.
Det är ju inte det bästa vädret för  denna lätta termikmodell.

Men jag hade förhoppningar, att det skulle fungera, eftersom
vingprofilen, Ag 25,  torde kunna penetrera bra i motvind.

Modellen flög efter start absolut perfekt. Inte ett enda knäpp
på trimmarna  behövdes.

Trots blåsten, som på 50 m var minst 10-12 m/sek, var modellen
lätt kontrollerbar.

Klaffarna har tre lägen. Indragna, 30 grader och 80 grader,  var
mycket verkningsfulla. Modellen gick att “helikopterlanda” med
full kontroll.

Modellen har sidoroder, höjdroder, trottle och klaff.
Sidoroder/ fena och stabbe är byggda enligt konceptet
högt Re-tal, vilket gör deras verkningsgrad hög.

Byggsatsen är laserskuren och allt passar perfekt. Den är
tillverkad med tysk grundlighet.

Eftersom modellen är så lätt, följer oundvikligen problemet,
att den är mycket spröd.

För mig är det så,  att jag  smäller inte mina modeller,
då jag flyger, jag skadar dem,  då jag
passerar stora dörrar,
eller går i trappor…

Så man måste vara försiktig.

Modellen kostar knappt 2000 spänn.

Här kan du köpa den.

Frankie filmade lite med sin drönare, vilket inte var 
lätt i den relativt starka vinden. Men några stillbilder
kunde jag klippa ur filmen.

Jag kan tänka mig modellen i svag termik och svag vind
kurvande…eller på Hovs Hallar då det blåser max 1 m/sek.

Det ser jag fram emot.

Jag kommer med mer film på modellen,  då vinden lugnat ner sig…

Här lite bilder klippta ur film från drönare, Mobiusfilm och
min systemkamera. 

Det blev som det blev.

 

 

Redan efter 10 sekunder kände jag att allt stämde…

Motorn drog snabbt upp modellen.

 

Det var en piece of cake att landa tack vare klaffen.

Man fick hålla ordentligt i modellen i den hårda vinden.
Här kan du se konfigurationen på stabbe/fena-sidoroder.

Drönarbilder: Frankie

 

 

 

 

Trots den starka vinden, flög jag några termikvarv.

 

Modellen kan kurva utomordentligt tight.

Pilot och drönarpilot, som trotsade vädrets makter,
men som belöning fick provflyga !

 

 

 

MERA OT-FRIFLYG.

 

 

 

 

…och nu blir det bilder !

 

 

 

 

 

Hoppas du inte tröttnar ?

 

 

 

 

&nbsp

 

 

SVERIGES BÄSTA MODELLFLYGTIDNING…

 

 

 

…frasade sig ner i brevlådan i går.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidskriften ” OLDTIMER”  kom häromdagen med ett nytt nummer.
Innehåller alltid något  nytt och  intressant om det ofantliga ämnet
“Modellflyg”.

Det mesta redigerat av Sten Persson,  som besitter djupa och breda
kunskaper  i ämnet OT-Friflyg.

Om du blir medlem i SMOS,  får du 6 nummer av tidningen varje år.

HÄR är info hur du blir medlem.

 

Mittuppslaget


Eftertraktade motorer…passa på !

 

 

 

 

FEM SEKUNDER…

 

 

 

 

…ur en skäggmes liv.

 

 

 

 

 

 

Jag var ute och tog några bilder igår.

Det blev många, men de jag vill visa, blev dessa.

Då jag fotograferar,  har jag märkt, att det är
ofta slumpen,  som
gör bildtillfället.

Jag satt och spanade ute  vid Oceanhamnen i Halmstad,
där vi har våtmarker med fågelvänlig biotop.

Kameran försedd med 300 mm objektiv och tiden inställd
på 1/6000-dels sekund, om något snabbt dök upp.

Jag vet det finns skäggmesar i området och förr eller 
senare,  skulle nåt dyka upp.

Med fingret på avtryckaren väntade jag, då plötsligt
en skäggmes slog ner framför mig i vassen.

Avståndet var ca 30 m. Fast jag hade önskat det var 3 m…

Så fort den landat,  tryckte jag på avtryckaren och kameran
körde igång serietagning.

Skäggmesen hoppade efter  en sekund upp på ett vasstrå,
där han stannade i 3 sekunder, allt under min kameras
fotograferande.

Sen flög han. Jag hade alltså 5 sekunder på mig…

Det blev några bilder, inte tekniskt perfekta, det kan du hitta
om du googlar, men bilder som visar hur jag upplever denna
vackra fågel med mycket karaktär.

Håll tillgodo !

 

 

 

 

 

 

TIDEN GÅR…

 

 

 

 

… men vad är alternativet ?

 

 

 

 

 

Jag lyckades komma åt 200 gamla videofilmer från mitt
avsomnade  Vimeo-konto. Filmerna var från 2005 – 2012.

Alltid roligt att studera gamla försyndelser…

Jag fann en,  där Pär Lundqvist flyger en “Banana” på
Tönnersa Strand.

Jag tog videon 2012 den 13. September och som sagt…tiden går.

Men faktum kvarstår, att Banana är en utmärkt
F3F-modell.

Just denna modell kom jag 2:a med på SM 2005…

Modellen var väldigt spröd.
Den minsta hårda landning så blev det skador.
Orsaken var,  att modellen var så lätt byggd.

Pär hade inte  flugit hang på 20 år,  då vi var ute
med Bananan.
Men som du ser,  glömmer man inte,  hur det går till.
Det sitter i förlängda märgen.

Jag tror,  Pär har kvar modellen fortfarande.

Här är den gamla videon från Vimeo. Den ligger nu
på min YouTube-kanal.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

NÅGOT SOM ALLTID HAR FASCINERAT MIG…

 

 

 

 

…är begreppet  “Att flyga”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ända sen jag började med modellflyg för 65 år sedan,  
är det just,  att man kan flyga i luften med en farkost,
som fångade mitt intresse för flygning..

Jag tyckte,  det var något ofattbart och oförståeligt.
Att ett par vingar kunde få en farkost att glida fram
genom luften…ett mirakel.

Jo, det krävs ju lite mer,  för att något ska flyga, en yta,
anfallsvinkel och hastighet.

Ovanstående ger lyftkraft. Antingen du har en väl
utformad vingprofil,  eller om du använder en masonitskiva,
så skapas lyftkraft,  om ovanstående villkor är uppfyllda.

Jag tycker fortfarande,  att faktumet vi kan flyga, det
är ett mirakel.

Antagligen därför jag är så vanvettigt intresserad av fenomenet

Nåväl, ur mitt stora arkiv med bilder från OldTimer FriFlyg
har jag komponerat ihop ännu ett litet bildspel, som du kan
lägga 5 minuter på att se…om du har lust.

Hoppa ombord, spänn fast dig och dröm…nedan ett bildspel.

Modellflyg är en estetisk upplevelse !

 

 

 

 

 

DET FANNS MODELLFLYGARE, SOM UTNYTTJADE VINDEN…

 

 

 

 

 

…på Hovs Hallar i helgen.

 

 

 

 

 

 

Det var inte jag, då jag var upptagen, men David Cederwall
var där och knep åt sig fina flygningar i den goda vinden.

Som du kan se,  förunnades David med 5 – 6 m/sek nordväst,
vilket är optimalt för Segeltorpshanget.

Han flög med en modell,  jag gillar skarpt; Alula,
vilken är
en flygande vinge i formpressat material.

Den har mycket goda flygegenskaper tack vare sin låga
vikt, som gör den nästan alltid flygbar.

Davids andra modell kan jag inte identifiera,  men det ser
ut som en 150 cm hangkärra.

Även skärmflygarna utnyttjade dagens vind som synes.

Roligt någon..håller hangfanan högt vid våra hang !

Gör som David:

Ut i naturen hangflygburen !

Här kommer bilder från David, så håll tillgodo !

 

 

På väg till hanget.

Wings over Hovs Hallar

En skärmflygare hänger undre sin trasa

Perfekt vind vid Segeltorp.

Pilot – Himmel – Hav – Modell

Förberedelser inför start…

 

 

KAN JAG INTE FLYGA SÅ…

 

 

 

 

 

…kan jag ta en promenad ledsagad av min trogna kamera.

 

 

 

 

 

 

Modellflygbetingelserna senaste  tiden har inte varit goda.

Jag har ställt in planerade flygningar på grund av alla
väderrelaterade skäl som finns…

Vi har haft dåliga vindar för hangflyg på HH och Tönnersa.
Vinden har i stor utsträckning varit ost eller sydost.
Inget vidare då man vill vistas på hangen.

Ett par fina termikdagar har vi haft med svaga vindar och
bra adiabatik. Naturligtvis var jag ute och flög då.

Just nu ser det dystert ut med prognostiserat regn de
kommande 8 dagarna !

Bara att bida sin tid.

Vi hoppas på nästa år, då vi också kanske kan leva ut
våra
intressen utan restriktioner med hänsyn tagen
till pandemin.

Dock, häromdagen gick jag en sväng vid Laholmsbukten.

Det är ett av mina vanliga promenadstråk längs havet,
vilket påverkar mig,  så  att jag känner mig vitaliserad
både till
kropp och själ.

Eftersom vi haft kraftiga sydvästliga vindar senaste
veckan, förväntade jag mig,  att naturen hade blivit
förändrad.

Det hade den. Jag vet inget som är så föränderligt
som just Lagaoset och kuststräckan norrut mot Halmstad.

Ett resultat av vinden och vågorna men framför allt av
Lagans utrinning i Laholmsbukten, där den flyttar
stora mängder sand,  beroende på vind- och strömriktning.

Jag tillbringade två timmar där och det enda som bröt
vardagen
 , om jag kallar det så,  var en båt, som gick
på grund
vid Lagans mynning.

Jag såg inga speciella fåglar eller andra djur.

Men min kamera fann ändå några motiv.
Som kanske kan stimulera fantasin…

Så håll tillgodo med vad jag kan erbjuda.

 

 

 

Lagaoset vid Laholmsbukten

Ett nytt monster vid strandbrynet vakande på rov…

Det jag är förunnad, som bor vid havet: En fri horisont.

Inte speciellt mycket badgäster i dag…i bakgrunden Sveriges längsta hang.

Har du läst Daniel Defoes bok “Robinson Crusoe” ?
Då minns du,  vad vad han sa,  då han upptäckte fotspåret
på stranden….“Jag stod,  som om träffad utav blixten,
eller som om jag hade sett ett spöke..”.

Ovanstående tallar har …

dött det senaste året…märkligt alla dog samtidigt…

Den gamle skiltvakten vid Lagaoset…

…han blir som vi alla,  äldre och mer medfaren.
Men han är lika stolt som förr.

En belåten strandgalt med ett leende i mjugg njuter av solen.

 

De ständigt närvarande matoppertunisterna, havstrut och storskarv.

En ung skrattmås tar ett snabbt morgondopp.

Hjälp på väg för den grundsatta båten…

Japp, två fots djup….piratflaggan borgade inte för sjömansskap.

Till slut en större båt som drog den grundstötte ut på fritt vatten.

Gulsparvar

“Var är min modell” ?

LÅT DIG FALLA BAKLÄNGES IN I NOSTALGINS FÖRLOVADE GARDEROB OCH BESÖK…

 

 

 

 

…Kalmar Radioflygklubb i mitten av 70-talet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fick mig tillställt lite bilder från Kalmar Radioflygklubbs
aktiviteter
cirka 1974-1975 av Pär Lundqvist.

Tillåt mig säga; Tiden har gått…

Personligen kom jag i kontakt med föreningen i slutet
70-talet
via Pär Lundqvist, som var bekant med den starke
mannen i Kalmar,
Erik Olsson.

Erik hade ungefär samma uppfattning,  om hur modellflyg
skulle
bedrivas, som Pär hade. Det skulle vara minimalistiskt
med lätta och
rätt flygande modeller.

Vidare skulle byggtekniken förändras och anpassas.

Vad jag  tänker på, är exempelvis servofastsättning,
landställ
och liknande,  som fabrikanterna inte ägnat
speciellt mycket
uppmärksamhet på.

Låt mig ta ett exempel: Att se en modell taxa p
marken och
förflytta sig fram hoppande, därför att stället
helt saknar
fjädring, det är något,  som stör mitt öga.

Vi hade byggt varsin Junior 200, vilket var en utmärkt
nybörjarmodell och vi hade i enlighet med kalmarklubbens
intentioner beslutat tillämpa deras riktlinjer.

Huvudstället  var i två delar och fästes med ett mässingsrör
i kroppen och en krok vid kroppssidan, så man fick en
väl fungerande torsionsverkan, vilket tog upp ojämnheterna
på marken. Om jag gjorde en dålig landning, trasade inte stället
sönder kroppen,  utan det lossade genom sin enkla fastsättning.

Huvudstället, vilkas hjul var lätta trädito vilka hade pumpbara 
däck, var en enhet,  som möjliggjorde taxning på ojämn mark.

Nosstället var av 2 – 2.5 mm pianotråd utan det groteska
fjädrin
systemet, som fanns på dåtidens nosställ
Minns du hur det
såg ut ?
3 mm pianotråd med en vriden fjäder mitt på…

Fungerade detta fjädersystem ? Nä, det gjorde det inte.
Det som hände,  var att nosen vid en dålig landning började
ett vanvettigt galopperande på grund av “fjädern”.

Det system vi använde,  var ett nosställ,  som kunde fjädra
ca 3 cm upp och ned. Det som absorberade krafterna, var
en fjäder från en kulspetspenna.

Noshjulets fjädring tillsammans med huvudstället gjorde,
att jag kunde starta på en yta belagd med 8/18 makadam !

Modellen flöt fram på marken,  som en smygande katt,
därför mitt ställ absorberade alla ojämnheter.

Motorn i min Junior var upphängd i ett fjädrande fäste,
vilket medförde att resonansljudet, vilket kunde låta
som om det kom från en flygande gitarr, försvann.
Vidare överfördes inte motorns vibrationer till mottagare
och servon.

Många fler idéer var implementerade,  men det blir för
långt,  att beskriva det här.

Erik Olsson besökte föreningen i Halmstad och torgförde
sina idéer,  men tyvärr föll de på hälleberget.

Jag besökte Kalmarklubben ett par gånger och blev då
imponerad,  av vad jag såg.

Man disponerade en byggnad, jag tror det varit ett gammal
gasverk som klubblokal. Om jag förstod det rätt,  var
Erik Olsson
anställd som ungdomsledare eller aktivitetsledare
av Röda Korset.

I lokalerna fanns allt vad en förening behövde. Det var
synnerligen
välordnat,  allt styrt och övervakat av Erik Olsson.

Han styrde verksamheten och samordnade med stark hand.
Ska man få en förening att gå framåt krävs en dynamisk
och drivande person vid rodret.

Föreningen var välorganiserad med olika aktiviteter och allt
hölls inom sina ramar av Erik Olsson.

Deras flygfält fanns vid en soptipp i Kalmar, där man hade
en grusbana
med ett par mindre byggnader.

Problemet var, att i banans förlängning fanns infiltrations-
och 
fermenteringsdammar från Kalmars Reningsverk…

Inte roligt att trilla ner där.

Kalmarklubben vill jag säga hade sin storhetstid 1972 till
slutet av 80-talet.

Sedan blev det som det brukar bli, då det finns en stark man
i en
förening, oenighet och opposition.

Så vitt jag förstår avgick Erik Olsson eller tvingades bort
från sin
ledande ställning.

Resultatet blev, tror jag, att klubben så småningom imploderade.

Synd, men allt ändrar sig och tiderna med det.

Här kommer lite av bilderna, som visar hur modellflygvärlden
var ca 1975.

Erik Olsson bytte så småningom till  släktnamnet Blomqvist.
Han avled 2018.

 

 

 

Flygfältet Soplanda. Är det en gammal glasskiosk ?

Vagabond…Minns du ? Kolla bilarna; Opel Kadett, Saab två-takt…

Är det  en Bronco ? Närmsta bilen är i alla fall en Peugot

Kiosken. Kolla radioprylarna. Futaba årsmodell 1972-1973.
1974 kom Futaba med sin IC-förstärkare till servon vilket
möjliggjorde en oöverträffad upplösning i rörelserna.
Futaba sopade banan med de övriga märkenas hackande
servon.

TriPacer ?

En flygdag hos Kalmar Radioflygklubb på Soplanda.

Är inte detta en Cessna Cardinal från Graupner ?
Kolla nosstället med den idiotiska fjädern.

Erik Olsson. Men vad har han på huvudet ?
Den gröna lodenöverrocken var något jag  alltid kommer
att förknippa med Erik Olsson.

Kolla fastsättning av servon. Hålls fast av en vinklad pianotråd,
som man kan justera. Servon ligger löst i skumgummi.
Sättet att montera servona skyddar de mot vibrationer och skador.

Erik instruerar unga piloter. Hans rutiga blazer var ett
välkänt epitet bland modellflygare. Modellen Junior 200.

Jaha, så kan en MFI se ut 1974…

Man byggde inte bara RC-modeller, utan man flög även linkontroll.

Erik Olsson vid sitt kontor/byggplats. På hyllan ovan till vänster
en PR-radio
för att hålla kontakt med medlemmarna.

Erik håller på med sin SK-12:a. Som,  om jag minns rätt, flögs med
en David Andersen 2.5 cc diesel. Erik var
förtjust i dieslar då de
generade vridmoment även
vid låga varv.

Undra vad denna allvarlige  unge byggare flyger idag ?
Medlemmarna,  vilka
hade svårighet att bygga hemma, hade var
sitt bås i klubblokalen
där de kunde utveckla sina projekt och få
hjälp och råd av de
mer erfarna. Ett bra sätt att länka in ungdom
till vår hobby.

Inför provflygning. Det var vid denna tid vi hade utsvängda byxor
och korta jackor, som alltid vinden blåste in under,  så man frös..
I bakgrunden en Rover 1971-1973 ?
De rostade lika snabbt, som tiden det tog att förbruka en full tank bensin.
Fast deras V-8 var en fin motor i aluminium. Jag hade en kompis som
monterade en trimmad version i sin Amazon 64:a…
…han retade gallfeber på andra bilar vid rödljusen.

 

 

 

 

 

Det finns mycket mer att skriva om ödet för Kalmar
Radioflygklubb
och jag tar tacksamt emot inlägg
, som jag kan publicera.


Det bör finnas massor av bilder från kalmarklubben
och inte minst mycket smalfilm. Det är ju ett kulturarv
för modellflyget.

Kalmar Radioflygklubb är en viktig del av historien
om modellflygklubbar
under radioflygets gyllene år
under slutet av 70- och början av 80-talet.

Kalmar Radioflygklubb under ledning av Erik Olsson
var ett av försöken
att driva en föreningen för nästan
50 år sedan.

DET HÄNDER INTE SÅ MYCKET…

 

 

 

 

…på modellflygfronten just nu…

 

 

 

 

 

 

 

Fast det är klart, lite bilder kan jag alltid bjuda på.

Här kommer några bilder och ett bildspel före Covid_
oket lade sig över oss.

En tid då vi kunde samlas utan hinder.

Jag undrar,  om allt kan bli som förr ?

Men hur som helst, gläd dig åt hur vi kunde umgås
med våra modeller.