…efter att ha sett denna fina modell och dess flygning.
Jag sprang på en synnerligen vacker, friflygande modell, som genomförde en makalös flygning.
Modellen heter Bestetti-Nardi BN-1 och är ett tvåmotorigt flygplan från den mest innovativa italienska tiden,
1930-talet då italienarna experimenterade friskt med form.
Anders från Halmstad ringde mig i dag och frågade, om jag ville hänga med, då han skulle testflyga sin
nya modell, Tigra, vilken är en flygande vinge tillverkad
i Polen.
Jag märkte, att Anders var mycket sugen att komma
ut och flyga och den känslan känner jag av egen erfarenhet
väl till, så jag hängde med.
Vinden var västlig och framme vid hanget, vilket var
Tönnersa vid Laholmsbukten, märket vi, att vinden
var ca 4 m/sek rakt på.
Inte var vinden bara rakt på, den var också helt laminär,
vilket innebar turbulensfritt lyft.
Modellen är en flygande vinge med attraktivt utseende
och snygga linjer. Det finns en dimunitiv stjärt med
en fena för stabilitetens skull.
Kroppen i glasfiber snyggt gjuten och vingarna utskurna
kärnor plankade med 0.4 poppelfanér.
Poppelfaner är ett klassiskt material för flygplansbygge
och det användes mycket vid bygget av fullskalaplan
före, under och efter Världskriget.
Även för modellflyg var poppelfaner ett viktigt material,
eftesom modellflygarna under kriget var avhända från
balsan och fick använda det som fanns till hands.
Första starten gick perfekt, men efter en stunds flygning konstaterade Anders, att tyngdpunkten låg aningen för
långt fram, varför det blev landning och tillbakaflyttning
av acken.
Sen flög den mer harmoniskt. Inga konstigheter och
framför allt svängarna fungerade bra.
Modellen lagom snabb för den inte så väldigt erfarne, men efter vidare trimning och försedd med ballast i tyngdpunkten, tror jag att den blir riktigt snabb.
dessutom väldigt agil, följsam i luften. Ska den flyga
bra så kräver modellen hastighet. Alltså inte en modell
som du ska ligga och gneta med.
Naturligtvis inte så snabb som en riktig F3F-modell, men tillräckligt bra ändå.
Skevroder/höjdroder finurligt upphängda i inbyggda gångjärn.
Jag fick tillfälle att flyga modellen och ska jag jämföra med exempelvis en Gryphone från 1970, var detta 10
gånger bättre.
Modellen hade ett fint glid, vilket Anders märkte,
då han skulle landa på stranden.
Den ville inte ner…
Men han kom ner och modellen var efter dagens
flygning hel. Jag tror Anders ska vara nöjd med det Tigran presterade.
Ska jag vara kritisk…så hade jag minskat kordan
på vingen med 20% och ökat spännvidden från 140 till
175 cm för att få upp Re-talet.
Den hade blivit snabbare. En flygande vinge bör ha
en tryckcentrumstabil profil och stabilitet kostar motstånd.
Det är bara att acceptera. Det är därför, en flygande vinge inte har en chans i
en F3F-tävling.
Värt att veta om flygande vingar är, att föregångsmännen
bak flygande fullskalalvingar, bröderna Horten från
Tyskland, redan 1942 konstruerade en flygande vinge
med mycket goda flygegenskaper ,som hade glidtalet (fluget) 1:34.
Dessa glidtal blev allmänna inom fullskalasegelflyget först
i början under 60-talet.
1945 konstruerade och byggde bröderna sin Horten VI,
vilken hade beräknat glidtal av 1:43. Man byggde
två prototyper, som togs som någon form av krigsbyte
av amerikanarna och transporterades till USA.
Tigra 1.4 en vacker och bra flygande modell, som attraherar ögat och lusten att flyga.
Här lite bilder och en videosnutt i all hast.
Stolt ägare av en ny “Tigra 1.4”.
Bäst ta en bild på modellen före provflygning…
På väg till hanget i längs den efter regnet intensivt gröna lövsalen.
Trångt. Mottagare med telemetri väger 2.4 gram…
kolla säkringen av huven med en bit persiennlina.
En kolfiberhuv ligger på ett par hundra kronor med frakt.
Första starten.
Gick rakt och fint.
I bakgrunden Hovs Hallar…vad annars.
Vid vingspetsen strandens enda badgäster.
Som alla flygplan…den gör sig bäst i luften.
Kanske om jag ägt modellen, skulle jag målat ett mörkt band på en vingen.
Tigra 1.4
Det går inte åt många servon. Två styck.
Anders djupt fokuserad på att flyga sin modell.
Under ett av landningsförsöken.
Jag fick testflyga Anders modell…
Den gamle hangflygarens baksida…
Landning på gång.
Tigran med bakgrunden Halmstad och dess silos.
Terrängen bakom hanget. Det går att landa här, om man är rutinerad.
Anders med modell efter fullgjord testflite.
Esteteiskt tilltalande modell.
En belåten pilot…tror jag.
På väg till parkeringen.
…där Anders bil kan hysa Tigran i monterat skick utan problem.
Nu har vi haft mycket regn och blåst de sista dagarna och ser vi på hur jetströmmen går just nu, kan vi förvänta ostadigt väder närmsta tiden.
Det innebär växlande molninghet, regnskurar kanske med åska och friska vindar ca 14-18 C.
Alltså en typisk svensk variant på begreppet sommar.
Men det spelar ingen roll för vad kan du göra åt det ?
Kan jag inte modellflyga, kan jag gå bräddfylld av förväntan att få provflyga min nya Leprachaun. Det blir grejor det !
Kom ihåg att för 14 dagar sedan gick SMHI ut med varning för varmt väder…kanske SMHI nu borde går ut med en klass 3 varning för “Extremt tråkigt väder” ?
Lite bilder om ditt och datt. Mest från Långhulten som
ligger ca 30 km öster Halmstad vid Väg 25.
Häng på, de är inte många.
Fingerborgsblomma,Digitalis purpurea , som är en utomordentlig
giftig blomma. En blomma som orsakar hjärtbesvär som kan innebära
livsfara. Det är en gammal medicinalväxt införd av munkar till Sverige redan på 12-1300-talet. Dess verksamma ämne, digitalis, används fortfarande inom vårdväsendet. Största försiktighet bör iakttagas vid umgänget med denna ört !
Vid Långhulten betar Scottish Highland Cattle. Denna tjur väger 600 kg ca.
Trots de skräckinjagande hornen är djuren mycket
sällskapliga, sociala, snälla och nyfikna.
Utsikt från Långhulten, som är ett naturskyddsområde 30 km från Halmstad.
Området är under restaurering, då man återställer det till hur det såg ut ca 1700.
Området har bliviy mycket fint efter Länsstyrelsen i Hallands arbete.
Växtligheten på kullen kämpar mot vinden, men får i flesta fall ge sig.
Det går ett hundratal tranor stationärt uppe vid gården Skenekull. Kör väg 25, efter infart Långhulten sväng vänster mot Klerekull vid det lilla vita kapellet och fortsätt 2 km.
Fingerborgsblommorna står bäst där de står.
Undvik kontakt.
Det skvätte lite vid vågbrytaren Halmstad Hamn.
Vet du att vågbrytare heter “Mole” på danska och
“Breakwater” på engelska ?
Nu har vi suttit snällt och väntat länge nog på Pizzabudet. När kommer han med vår mat ?
Det kom en kommentar från Ingvar i Borås
om “Stibners Memorial”…
Ingvar Nilsson skickade mig en kommentar, som jag tycker är värd att publicera för alla OT-friflygare.
Här kommer den och berättar om tävlingen:
Tack för bilderna Mats! Ja, det var inte förrän vid 19-tiden, som den femrandiga
vindsockan slokade litet ibland. Det blev väldigt sent
och någon masstart WW1, blev det inte.
Jag får väl påpeka, att den helbalsamodell som du
fotat inte är någon skalamodell.
Det är Sigurd Isacsons Big Boy, (se ingressbild) som är i princip samma som en Jetex-driven modell,
vilken han lanserade sent 50-tal.
Det intressanta med BigBoy är, att den flyger
väldigt bra utan nämnvärd trimning,
dock saknar den dekalage och den behöver
litet grand power för att stiga.
Växeln är en s k FROG-växel.
Isacson hävdar, att flygtiden blir den dubbla med
denna växel.
Sent på kvällen gjorde jag försök att flyga med
växel och en ynklig propeller, men det behövs
betydligt mer kraft i motorn, om den skall flyga.
En dag med stilla luft så skall väl detta snart
vara vederlagt, om flygtiden verkligen blir den
dubbla.
Kroppen är såpass smal, att det är tveksamt,
om det går att få plats med den stora motorn,
vilken skall vara 4 strängar 5 mm brett gummi.
Redan 4 str. med 3,2 mm gummi är på gränsen,
vad som får plats.
Min Slingsby segelmodell ville inte gå rakt på
linan, men efter att Lars Tolkstam andats på
den och vridit, så flög den drygt 30 sekunder,
men kolliderade med en hangardörr och bröt
av bakänden (rövbrott?) .
Men den limmades ihop med balsalim,
som visserligen behöver 20-30 minuter,
innan det är skapligt starkt, men kan i
gengäld lösas upp med aceton och justeras.
Slingsby
Det hela avslutades med kaffe o tårta o hembakade
småkakor under prisutdelningen, som var klar
vid 23:15-tiden.
Sedan åkte jag hem och var hemma prick 02:02.
MVH / Ingvar, Borås
Som du ser ur Ingvars berättelse, var det en låååång
modellflygdag för honom !
Vid vägen Helsingborg – Höganäs ser du en skylt som säger “Beredskapsmuseet”.
Anläggningen är ett minnesmärke från 1940, då det anlades som en artilleristödjepunkt för att kunna bevaka inloppet till och delar av Öresund.
Kom ihåg Danmark ockuperades av nazisterna den 9 April.
Anläggningen byggdes snabbt upp och var operativ 1940.
Pjäserna var fyra styck 152mm kanoner från Bofors. Deras skottvidd var ca 25 km och de var en väsentlig del av vårt fasta invasionsförsvar.
Batteriet var i tjänst till början av 80-talet och uppgraderades
efter hand med förbättrat eldledningsmaterial.
Här har man byggt ett museum, som beskriver
dels vad anläggningen byggdes till, vilket var att bekämpa
ytmål, dels har man skapat en miljö som beskriver 40-talet, eller beredskapstiden i Sverige.
En tid, som för oss i dag kan tyckas fjärran, men som i våra Covid-19 tider med restriktioner på resandet har skapat en aning av en bild, hur beredskapstiden var med sina 5 år av avspärrning.
Anläggningen drivs av ideella krafter, vilket som de flesta förstår inte är lätt. Allt måste betalas.
Museet har rustats upp, därför åkte vi dit för att kolla.
Vad vi tyckte ? Vi var nöjda, vi fick några timmars avkoppling, då vi strövade runt och beskådade alla föremål.
För den som är intresserad av militär historia och teknik, är det en utmärkt plats att besöka.
Jag tyckte dock, man hade staplat saker för mycket. Alltså man kunde minskat antalet objekt och kanske beskrivit föremålen, så den okunnige får svar på några av sin frågor.
Utanför museet har man av någon anledning ställt ett strippat chassie av en stridsvagn 103. Varför man har en stridsvagn från 60-talet vid ett beredskapsmuseum frågar jag mig …
Väldigt fin var samlingen av eldhandvapen i
ledningsbunkern.
Den var uppdelad i länder. Intressant var att se
det tyska Sturmgewehr 44, som var operativt
slutet av 1943.
Det var världens första automatkarbin med gasopererad mekanism. Vapnet ser mycket modernt ut fortfarande.
Det var inte Kalasjnikov som konstruerade den första automatkarbinen, däremot kopierade han i mångt och mycket den tyska SturmGewehr 44.
Vill du uppleva 1940, så unna detta museum ett besök, det är det värt. För pensionärer 100 kr inträde.
Här lite bilder med lite kommentarer.
Avdelning framåt marsch !
Svenska försvaret på marsch 1940 över Österbro Halmstad.
Den stympade och malplacerade stridsvagn 103 vid entrén.
Ett torn bestyckat med en 75mm f.d. luftvärnskanon M/36 byggt för modifieringen av strv M/42 till strv 74. Tornen byggdes av Hägglund och användes också i värn vid kusten.
Eldröret med krutgasejektorn.
Krutgasejektorn lagrar en del av krutgaserna som driver projektilen.
Då projektilen lämnat eldröret sjunker trycket i eldröret och de lagrade
gaserna i ejektorn sugs ut och lämnar eldröret och ejektorn.
Ejektor = utkastare. Med ejektor undviker man krutgaser i stridsrummet.
Eldrör till huvudbatteriets 15.2 cm kanoner ?Jawohl, pjäsen som synes byggd av Krupp 1903 i Essen.
Lådor med drivladdningar för huvudbeväpningen 152 mm kanoner.
Drivladdningarna i mässingshylsor.
Granaterna i ammunitionsförråd, avskilt från pjäsrummet.
Huvudbestyckningen byggd av Bofors 1940
15 cm kanon M/40
Pjäsmanskap med skyddsutrustning av asbest.
Kraftiga doningar som synes. Undrar vad priset var ?
Pjäsen i sin eldställning.
För den intresserade bakstycket med sin kilmekanism och ovan och under kanonen rekylhämminrättning och framförare.
Till vänster avståndsmätare, i bakgrunden 20 mm lvakan
Rekylfri pansarvärnspjäs. En föregångare till pvpj 1110
Klassikern 40 mm lvakan från Bofors.
21 cm kustartilleripjäs.
Projektilbordet
Del av pjäsmanskapet.
Pansarvärnspjäs från början av kriget.
Ännu en 37 mm pvpjäs. Tyskarna använde 76,2 mm pjäser som de erövrat i stort antal från Sovjetunionen. De tyska soldaterna kallade pjäsen “RatschBumm” eftersom ljudet vid skottet var väldigt högt.
Vi som gjorde värnplikt under 60-talet glömmer aldrig Raptg 915
även kallad “Suggan”… Mannen på bilden bär på en Ra 105, som är bekant för de flesta.
…nu blir det människor på marken och modeller i luften.
Tävlingen missgynnades av frisk turbulent vind under dagen, vilket på verkade dessa modeller då de är lätta.
Jag stannade till klockan 17, men man räknade med att tävlingen skulle vara avslutad kl 21. Detta för att kunna flyga under gynnsammare vindförhållanden.
Jag har tagit bilderna med ett 300 mm zoom. I regel 1/5000 sekund.
Bilderna blev som de blev och jag tog 2000.
Så de jag visar är snabbt selekterade och editerade.
Min jag hoppas de ger betraktaren en känsla för dessa friflygande ot-skalamodeller !
Då kör vi på !
Jag skriver inte mer, för jag vet, mina besökare vill ha bilder !
Jag skrev i förra posten att det nog blir 3 delar, men räkna med 4. Jag lägger upp de snarast.
I lördags samlades OT-intresserade skalaflygare med sin friflygande modeller för att tävla.
Fedinge Flygfält är ett gammalt fält, numera privatägt, som är utmärkt att flyga på.
Vädret…ja det var varmt, så är det nog sagt om det. Väderutsikten var lite vacklande med eventuell åska och tillhörande nederbörd.
Vinden var under dagen ganska frisk sydostlig ca 3-5 m/sek. Naturligtvis var det turbulent på grund av termik.
Jag gjorde en start med min elseglare Grafas Maxi och vid 1030-tiden var termiken mycket stark.
Det märkliga skedde emellertid att just runt tävlingsplatsen med en radie på ca 8 km blev det efterhand molnfritt. Ingen Cu-bildning. Runt om i kanterna växte det upp Cb-moln till oanade höjder.
Jag tog mycket bilder och måste dela upp mitt reportage i 3 poster. Det blir statiska bilder, och två poster på människor och plan i aktion. Så ge dig till tåls. För att spara lite plats på min server har jag minskat kvaliteten något på bildmaterialet.
Men jag är övertygad bilderna visar det betraktaren vill se…
Deltagarantalen var nytt rekord med nya tävlanden. Glädjande i dessa tider att vi kunne träffas underbetryggande former där vi håll på avstånden.
Här kommer första batchen med pics.
Häng med !
Jag kommenterar inte bilderna annat än i undantagsfall,
då jag vet, att mina besökare besitter oändligt mer kunskap,
än vad jag gör…
Fedinge Flygfält i lördags.
Ingvar Nilsson i samspråk med två grabbar som
har en pjäsbil vilken bar PV-Pjäs 1110 en gång i tiden.
I kantern tornade Cb-moln upp sig utan att påverka oss.
Här följer statiska bilder.
Ingvar Nilssons lilla växel…
Fedinge är bas för ett gäng, som vårdar och kör gamla traktorer.
Frank, modellflygare sen 1980, men som haft en paus, kom tillbaka rejält i dag med en nybyggd Blue Phoenix, en nyprintad Foka och en ny fin Graupnerradio.
Frankie har alltid varit intresserad av innovationer, vad gäller teknik och har skaffat en bättre printer, så han kan printa ut sina egna modeller.
Fokan printade han ut och den blev lätt och fin (exakt).
Blue Phoenix är ett säkert kort, som rätt byggd ger mycket glädje.
Klädd med oralight, transparent köpt hos HobbyKing för 110 kr /5 meter. I Sverige kostar det nog närmare 400 kr.
Vi åkte ut i värmen tidigt för att provflyga. Först ut var Fokan.
Flög exakt som förväntat men kräver lite förändrad tyngdpunkt och justering av roderutslag.
Tyvärr gick reglaget sönder, så flygningen blev bara ett par minuter. Frank fick landa i veteåkern utan skador.
Blue Phoenix var nästa modell. Flög precis som den skulle med en gång. Tyvärr friskade vinden i och det var turbulent, men en lyckad nypremiär.
Frnk har beställt en fin byggsats i England från Airflight,
vilket är en lätt segelmodell.
Hemma hos honom visade han mig sin printer, som printar ut flygplan. Låt mig säga, en revolution väntar oss, vad gäller bygge.
Tekniken står aldrig stilla, utan den går hela tiden framåt,
vilket ger oss oanade möjligheter att uppnå det till synes omöjliga.
Frank hade printat ut en flygande vinge. Jag blev nästan mållös, då jag såg den.
Jag tog lite bilder, vilka dokumenterade dagen.
Montering av nyprintad Foka.Inga detaljer fattas. Franks nya Graupner.Skevroderna…passar exakt ! Dags för start…Koncentration vid provflygning.En ung modellflygpojk…Var gjorde du av magen, då jag plåtade Frank ?Allt utom pianotråden printat.Det saknas inget…Bäst sättet att transportera en modell…en sopsäck från BilTemaBlue PhoenixHur många ex av denna lyckade konstruktion är byggda ?
De e bara å åk…
I sitt element
2.4 antenn i skägget eller ?
Franks cd-printer. Står i ett “tält” för att ha jämn temperatur.Göra skruvvingar…en baggis att printa ut.DisplayFrank med sin sist printade. En flygande vinge.Huskatten hos Frank.En modellflygare botaniser i terrängen efter en oplanerad utelandning.…och lärkan spelade i skyn.
Som du läst, hade jag problem med tyngdpunkten på min modell, dålig höjdroderverkan och fel lateral- centrum.
Tyngdpunkten har jag placerat, där min modell inte stallar eller accelererar.
Om jag flyger och trimmar modellen i planflykt, så flyger den nu jämt och fint.
Den dåliga höjdroderverkan har jag kompenserat genom att mixa in klaff på höjdrodret. Detta gjorde modellen mycket mera välflygande.
Det som återstår, är att få till rätt mängd klaff till höjdroderutslagen.
Lateralcentrum (sidoprojektionen) av modellen ligger för långt fram.
Det tänker jag förbättra med ett 50% större sidoroder.
därigenom kommer den att flyga renare i svängarna.
Att flyga rent då man kurvar termik är viktigt,
därför då stiger du bäst.
Sen får vi se.
I dag var vi ute tidigt, jag och Lasse, för flyga termik.
Vi var drabbade av ganska stabilt skiktad luftmassa med lite termik. Luften var antagligen ganska genomvarm, varför hävningen var dålig.
Dock så kunde vi genom intensiv gnetning, hålla oss uppe.
Vid 13-tiden blev vårt väder påverkat av sjöbrisen, som gjorde att Cu-bildningen slutade just vid vår flygplats.
Så ville vi upp, fick vi flyga lite österut och ta blåsorna.
Klockan 1515 lade vi av efter att ha fått ett par långa pass i termiken. Det var ju också varmt, men tursamt nog kunde vi sitta i våra stolar i skuggan och flyga.
Nästa gång ska jag finjustera klaffinmixningen.
Vi tog lite bilder, som kommer här.
Jovisst det var varmt. Men jag vet, hur det är i november med 2 grader varmt, regn och blåst, så jag klagar inte.
Den gamle flygaren…ser han inte lite dimmig ut ?
Ja, där sitter jag i min stol och flyger. Det är tillåtet här.
Min Maxi på väg…
Här ser du, då jag drar höjd, att klaffen samtidigt
går ner för att öka lyftkraften på vingen.
Min Maxi med min GoPro på sidan för att dokumentera.
Lasse startar sin fina och superlätta modell.
Elefantastiskt
Just innan sättning
Lasses modell över den sydhalländska bygden.
Det är svårt att plåta en annan modell i luften från en egen modell.
Lasses modell glänser i kolfibervingarna.
Vy över fältet.
Två modellflygare med betoning på flygare.
Modernt jordbruk utmärks av rätlinjighet
Jag är närmare modellen än vad det tycks på bilden.
Min modell på final
Den gamle sitter och jäser…
Efter landning ligger Maxin och tar igen sig i gräset medan…
…en kvinnlig säsongsarbetare från Litauen visar upp sin bästa sida…
Jag är den lycklige… ägaren till en Grafas Maxi,
som är en elseglare med 3.5 m spv. Den tillverkas av TopModels i Tjeckien.
Glafiberkropp och sprygelvingar med klaff.
Mitt första problem var tyngdpunkten. För att
kolla tyngdpunkten låter jag modellen glida och
kollar om den har tendens att pitcha upp eller tappa nosen.
Modellen måste vara både statiskt och dynamiskt
balanserad.
Statiskt balanserar jag genom att hänga upp
modellen i snöre.
Dynamiskt balansering innebär jag flyger modellen
och ser hur luftkrafterna påverkar min modell.
För att få den att glida utan stall, fick jag placera
tyngdpunkten mycket långt fram. Det medförde,
att modellen fick flyga med lite nosupp moment.
Jag kan tänka, att anfallsvinkeln på vingen borde
ökats med 1.0 – 1,5 grad. Profilen är en Martin Hepperle 32, vilket är en utmärkt profil för F3F…(snabba hangmodeller)
Problem två var, att stabbens rörelser begränsades
av balsastaven, som sitter limmad i bakkanten
av fenan och håller sidorodret.
Jag fick ta isär, ta ur oket för den rörliga stabben
och kapa det, så det gick fritt. Allt för att förändra
roderverkan, som var mycket dålig på höjdrodret.
Detta gjorde mig misstänksam mot konstruktören
av modellen, vad gäller profilvalet.
Efter modifieringen av oket, fick jag bättre
höjdroderverkan.
Ett klassiskt sätt att förbättra höjdroderfunktionen,
är att flytta tyngdpunkten bakåt.
Jag provade det, men det medförde en i luften mycket
oharmonisk flygning.
Vidare har stabben en mycket vass framkant…
jag hade valt en mjukt rundad framkant, för att
underlätta en laminär strömning vid större rörelser
av stabben. Med en vass framkant kan du överstegra
din stabbe vid kraftiga förändringar av anfallsvinkeln
på stabben.
Ett tredje problem är, att trots mycket
differentierade skevroderutslag, att Maxin vill “tappa”
stjärten i svängarna. Det kompenserar jag normalt
med sidorodret. På Maxin är, enligt min synpunkt,
fena och sidoroder för små.
Så nästa åtgärd blir att bygga nytt sidoroder 50 % större.
Jovisst går det att flyga termik med den.
Allt med vingar kan flyga…
I går fick jag 3 timmar i fin termik och det gav ju mig
erfarenheter av modellen.
Jag ska ge modellen en chans att komma tillbaka
efter ombyggnad av sidoroder, för att se om modellen
blir mer harmonisk.
Med tanke på profilen Mh32, måste modellen flygas
med relativ hög hastighet, för att man ska ha full kontroll.
Jag ifrågasätter valet av profil på modellen.
Det finns andra mycket bättre profiler för en elseglare.
Som exempelvis en profil ur serien AG24/25/26…
Därför Mh 32 ställer vissa krav.
Men som sagt, modellen är snygg och jag ska inte
ge mig, utan jag hoppas jag kan få den att flyga,
som jag vill.
Under min googling på nätet har jag läst och sett,
att de problemen jag beskrivit är kända. Det visar
sig också på de videor, man kan se.
Lite start- och landningsbilder från min glasögonskalmMobius.
Dagen bjöd på frisk vind från VNV ca 6-8 m/sekund.
Men eftersom min Grafas Maxi penetrerar luften bra, tvekade jag inte, att ge mig ut.
Himmelen var molnfri så när som små linsmoln, som låg på samma ställe, innnan de föll ihop.
Linsmoln borde indikera, att atmosfären var stabilt skiktad.
Då jag startade, märkte jag omedelbart, att det var ytterst turbulent. Inte bara vid TJärbyhangets kant utan även på höjd.
Förklaring på det var, att luftmassan som drev emot hanget var mycket termisk.
Emellertid, termiken var väldigt stark och min Maxi for iväg uppåt ackonpanjerad av trudelutterna från min vario.
Jag kunde inte ligga och svänga i termiken, eftersom jag med varje termikvarv drev 60 meter med vinden.
I stället blev det till att delfinflyga. Det vill säga, då jag flög in i termik, drog jag klaff och flög transversalt med lägsta
sjunkhastighet.
Det var inga problem att hålla sig uppe.
Min Maxi är ett snyggt plan med förmodat goda egenskaper. Tillverkas av TopModels i Tjeckien.
Men det har svagheter. En svaghet är stabben. Den har på min modell för små utslag uppåt och profilen på stabbens framkant är för vass.
Jag ska först fixa, så jag får större utslag på stabben.
Så får vi se. Jag har testat med tyngdpunktsjusteringar och erfarit att med acken, 2600 mA långt bak, flyger den bäst utan tendens til stall, då den glider optimalt.
Sen får vi se.
Hur som helst så fick jag nästan 3 timmar i termik… innan jag genomblåst och med ny solbränna drog mot hemmet.
Förresten en sak till; jag tyckte jag hade dålig skevroder- verkan och det visade sig, att skevroderhornen var lösa i sina fästen…fixat nu.
Lite video blev det, men den visar inte fullt ut, hur turbulent det var.
För trettio år sedan var vi hangflygare helt fokuserade på, att det skulle gå fort, då vi flög våra hangmodeller.
Vi skydde inga medel för att kunna uppnå maximal hastighet.
För 15 år sedan blev snabba F3F-modeller tillgängliga på marknaden. De var byggda av kevlar, kolfiber och epoxiplast.
Jovisst de var snabba…och dyra.
Jag har själv snabba F3F-modeller, men jag flyger de sällan.
Varför ? Främsta orsaken är att vårahang, Hovs Hallar och andra, gör det fysiskt svårt, inte att flyga, utan att kunna landa säkert, eftersom växtligheten tagit över vår landningsytor.
Detta som jag beskrivit ovan har ändrat mitt modellval. Jag flyger hellre en av mina Blue Phoenixar på ett avslappnat sätt, än jag rasar över kanten med en supersnabb modell och då adrenalinet står på topp
hela tiden med en peak, då jag ska försöka komma
ner hel…
Flygning ska vara, i alla fall för mig, en lustfylld upplevelse, som gör att jag längtar tillbaka för att göra det igen.
Därför har jag ändrat inriktning till enklare mera lätthanterliga modeller, som man på ett säkert sätt kan komma ner med.
En modell som har ypperliga kvaliteter är en
modifierad Leprachaunsom min modellflygkamrat
i Laholm, Johnny Johansson bygger.
Han fick inspiration från en post på bloggen, som beskrev John Woodfields Leprachaunflygande vid Cornwalls kust.
Johnny bygger två storlekar av Leprachaun. Det går att få de helt färdigbyggda, det som fattas är LiPo och mottagare, eller exempelvis träfärdiga. Det är stort intresse för hans modeller.
Härkan du läsa om hans modeller och hans byggande.
Jag tror att John Woodfield har inspirerat många
modellflygare att ändra sitt fokus till enklare och
framför allt välflygande modeller.
John tillverkar sina modeller i en aldrig sinande ström och presenterar de på sin YouTubekanal.
Den senaste jag såg var en stor modell, cirka 3.5 m spv byggd i balsa. Modellen heter “Thermalist” och är 11 fot.
Den flyger majestätiskt och suveränt utan den
sedvanliga gungigheten, som denna konfiguration
kan ha.
Jag har klippt lite bilder ur hans film, för att ge dig en känsla, för hans sätt att utöva modellflyghobbyn.
Blir du inspirerad ? Jag blir det !
Jag undrar hur mycket balsa och Oralight John
förbrukar på ett år ??
Lyssna på Johns kommentar då han talar om
modellens korta nosmoment och hur det balanseras
av en stabbe med bärande profil.
Gammal friflygkunskap.
All copyright bilder och video tillhör John Woodfield.
Jag har haft förmånen att vara sändareamatör sen 40 år. Vilket har berikat både mitt liv och kunnande.
Att vara sändareamatör, innebar för mig , att jag fick avlägga prov för Televerket i radioteknik, bestämmelser och visa, att jag kunde sända och ta emot telegrafi i 80-takt.
Då man lyckades få licens, var det som att ta studenten en gång till. Det var då inte enkelt, utan man fick lägga många studietimmar på inlärningen, av det som krävdes.
Under 30 år var jag aktiv och hade lyckan att kunna sätta upp mycket antenner med hjälp av min höga fackverksmast.
Jag har haft kontakt med 300 länder under min aktiva tid.
Tyvärr kan jag inte sätta upp antenner på min nuvarande plats, utan jag får bida min tid.
Min signal tilldelad av Telestyrelsen är SM6LMH.
Men min broder med signalen SM6LRX har radiogrejorna kvar och han ville ge mig en demonstration av modern utrustning. Dagens transceivrar är tekniska underverk…
och dyra.
Alltså åkte vi till en plats, där det fanns en trådantenn
riggad i träden och där vi kunde montera övrig utrustning.
Antenntråden satt lågt, bara 2-3 m över marken.
Men man behöver inga jättelika antenner för att kunna
prata med någon i exempelvis Australien.
Det kan räcka med en antenn på 1 m.
Jag fick glädjen att köra min första kontakt på 12 år. Det var glädjefylld upplevelse.
Jag tog några bilder, så du kan se, hur det ser ut.
Det märkliga är, att har man lärt sig telegrafi, så glömmer man det aldrig.
Det sitter i förlängda märgen.
Till vänster en Yaesu-transceiver som täcker alla kortvågsbanden och som ger 100 Watt ut till antennen. Till höger ett rejält nätaggregat.
Detta är en datoriserad , automatisk antennavstämmningsenhet. Den anpassar antennen med hänsyn till frekvens, så sändaren kan jobba effektivt.
Med en sådan enhet kan du hänga på nästan vilken tråd som helst för att nå hela jorden.
Jag har kört över Atlanten till USA med effekten 5 mW. Alltså en tvåhundradels Watt…
Lokalen som tillhör Halmstad Sändareamatörer med signalen SK6SP
…kan ju vara föresatsen, då man åker ut med sin modell…
…men det blir ju inte alltid så.
Jag menar, förutsättningarna kan tyckas vara perfekta, men ändå funkar det inte.
Så var det häromdagen, då jag åkte till Kövlinge för att få mig lite tid i termiken.
Det var solsken och ca 18 C. Vinden var då jag kom sydost ca 2-3 m/sek.
Så jag monterade min Grafaz Maxi, 350 cm spv oc startade fylld av förhoppningar om det perfekta termikflyget.
Men jag möttes av, trots vi hade 5/8 Cu, bara död luft i stort sett. Det lyfte lite här och var, men det fanns ingen blåsa, där jag kunde kura hela varvet med stig.
Genom att gneta gick det att hålla sig uppe men det var inte det avspända termikflygandet jag tänkt mig.
Detta var vid lunchtid och boende vid kusten är jag ju väl medveten om sjöbrisen.
Den brukar under sommartid dyka upp just vid 12-tiden och förstör alla möjligheter till termikflyg från 250m och ner till marknivå.
Sjöbrisen är ett resultat av landets uppvärmning och därav orsakad stigande luft. Denna luft bildar ju Cumulusmoln vilket är ett tecken på termik.
Nu är det så, att denna stigande luft över land måste ersättas och den luften sugs in från havet, eftersom den luften är kallare. Land och hav utgör en stor lunga, som pumpar luft ut och in.
Du känner säkert till begreppet land- och sjöbris.
Den kalla havsluften kommer att sugas in över land och
rulla in över land som ett kallt täcke. Ovanför detta
har den kalla havsluften den varmare landmassans luft.
Den kalla luften som strömmar in förhindrar effektivt all termikbildning.
Så är det med detta.
Men trots dåliga förhållanden kämpade vi på och kunde nöjda packa ihop och försvinna till respektive hem.
Som modellflygare har vi inte alltid tur…det är väl därför vår hobby är så spännande…Fast, man får
heller inte alltid ha otur !?
Lite bilder blev det. Så häng med om du har lust.
Grafaz Maxi
3.5 m spännvidd med goda flygegenskaper.
En artefakt och anakronism
En mycket lätt och välflygande modell,
som jag beskrivit tidigare på bloggen.
Mot skyn ! …fastän sjöbrisen kommit in.
Sädesärlan …en favorit .
Den utstrålar begreppet FLIT OCH IDOGHET för mig.
Kärt barn har många namn, så ock våra moln i skyn. Lenticularismoln uppstår vid de tillfällen, då
atmosfären är stabilt skiktad.
Det innebär, att förutsättningar för adiabatik inte föreligger. Termik vill ha förhållande, som
innebär att temperaturen avtar med höjden, vi säger,
att det är labilt skiktat.
I onsdags rådde det förhållanden som kunde skapa
lävågmoln.
Vi hade sydostlig vind. Det var stabilt skiktat. Vi har två hinder i terrängen, som kan skapa vågrörelser i luften. Det är Hallandsåsen och höjderna vid Veinge.
Dessa specifika moln kallas också lävågmoln, vilket förklarar lite, om hur det fungerar.
Jag var som vanligt flygsugen i solskenet och kuskade iväg till en pilotplats söder om metropolen Halmstad.
Det såg bra ut med solsken, lagom vind från sydost och en lång smal molngata med altocumulus.
Det borde vara möjligheter att få fin termikflygning… men det sket sig. Ingen termik, helt fritt från veretikala rörelser i lufthavet.
Ett flertal gånger prövade jag men ingen anslutning till eventuell termik. Till och med ormvråkarna kastade in handduken och hängde upp sina fallskärmar…
Ok, jag parkerade mig i min flygstol och studerade den vackra omgivningen.
Efter en stund dök det upp snabbt bildande linsformade moln rakt över mig. De låg i flera skikt.
En klocka ringde…kan det var lävåg ?
Efter en stunds funderade förstod jag att detta var fallet. Vi hade rätt vind, vi fick en våg inducerad av Hallandsås med en andra studs på höjden vid Veinge. Därför bildades molnen rakt över mitt huvud. Molnen tycktes, trots vind,
var helt stationära.
Lävåg är ett användbart instrument, om man vill skaffa
sig en bekväm höjdvinst i turbulensfritt lyft.
Kanske inte för modellflygare eftersom du måste klättra i rotorn för att komma upp i lävågen.
Men det är ett fascinernade naturfenomen.
Efter en halvtimma såg jag, att molnen hastigt började
falla ihop och jag förstod, att det kanske kommit in ny
labil luft, som förhindrade lävågen.
Så jag startade min modell eftersom det började komma nybildningar av Cu där jag flög.
Jag drog motor till 120 m och omdelbart anslutning till stark men aningen turbulent termik. Min modell klättrade så högt jag ville och det kändes, att vi nu hade ett helt annat termikläge. Nu var det finfina betingelser för en termikmodell.
2 timmar fick min ärrade HyperAva i luften, innan jag landade i den jungfrueliga grönskan i försommaren.
Nöjd och glad packade jag ihop och for hem mätt på
upplevelser, som tåldes att fundera över.
Jag upplever, som jag tidigare påpekat, alltid något oväntat, då jag är ute och luftar mina modeller.
Det gör man aldrig i dvala framför en tv…
Här några bilder.
Jaha, allt klart för start…
Här ser du hur skyn tedde sig vid min ankomst
med en smal gata av AltoCu-moln.
Jag tror min gamla HyperAva med 946 flygtimmar närmar sig slutet på aktiv tjänst nu…
Den är sliten och ärrad…
Här de linsformade molnen som låg i stort sett stationärt trots vinden.
De löses upp
Principskiss lävågmoln
Här ser du väderläget ändrats med begynnande Cu-bildning.
Måndagen kom med fint flygväder. Ska jag klaga, vilket man får, så var vinden i friskaste laget.
Sjöbrisen fick upp den till 5-6 m/sek.
Jag drog till Tjärby monterade och startade.
Termiken var stark, turbulent och ojämn. Trots det klättrade jag så högt jag ville komma.
Jag fick 3 timmar i termiken. Anlände kl 0930 och for hem 1330.
Förutom att flyga tog jag lite bilder.
Vad jag upplever just nu är grönskan. Naturen har samlat kraft under vintern och den frigörs nu när allt sätts i grönt.
Jag lade märke till att det är fattigt på blommande örter nu, kanske beroende på en kylig maj.
Men det kommer. Körsbärssträden var överfyllda med kart, vilket borgar för en fin säsong.
Samma sak med fågelbären, som växer här en masse.
Kan jag önska mig mer ? Flyga och vacker natur som jag personligen starkt upplever.
Har du tänkt på en sak ? Tänk om du kunde få alla dina önskningar uppfyllda ?
Om du stod vid valet att stå i den kanske grå vardagen eller få dina önskningar uppfyllda ?
Vad väljer du ?
Jag tror jag valde vardagen, för om mina önskningar är uppfyllda, var tar mina drömmar vägen ?
Tål att tänka på.
Ursäkta om jag tröttar er med flyg från Tjärby.
Bättre än att ligga i dvala framför tv-apparaten.
Livet är för dyrbart för att hällas bort framför en tv.
Man måste göra något, uppleva något för att få stimulans och kraft för…vardagslivet.
Jag passade på att hälsa på Johnny i hans modellplansfabrik, där produktionen av Leprachaun i dess olika storlekar nu löper på.
Han visade en just färdigbyggd och färdiginstallerad helt färdig modell, som en kund kommer och hämtar.
Jag blir oändligt sugen på en sådan modell och jag avundas han, som har sin modell stående färdig.
Johnny har byggt in många finesser på modellen som ger piloten oanade möjligheter för elmotordrift, ren segelmodell och utrustad för bogsering med en
proffskrok i nosen.
Skevsystemet tillsammans med en modern radio ger möjligheter, som hade varit utopiska för 20 år sedan.
Senaste kommentarer