I måndags hade jag visst hopp om, att vädret skulle vara så stabilt, så jag äntligen kunde provflyga min Grafas Maxi…
Jag har gått runt hemma som en äggsjuk höna ivrig att komma ut med modellen.
Den borde flyga bra, om den är rätt trimmad, så jag hade stora förväntningar.
I uppehållsväder for jag söderut till vårt fält, där jag skulle träffa Johnny, som oxå ville ha sig en tur med någon av sina modeller.
Johnny har byggt 4 + 4 Leprachaun segelmodeller. 4 stora och 4 mindre. Jag har presenterat båda på bloggen. Om du vill ha tag i en fin segelmodell enligt 40-talsstuk, kan du kontakta mig.
Vid framkomst blev det montering av modellen. Drivacken
var en LiPo 3600 3 s-acke. Batteriet placerades, där jag
förutsatte det skulle sitta.
Ok, dags att starta. Johnny släppte Maxin och den flög ut perfekt.
Johnnys första kommentar var .”Den flyger ju makalöst bra” !
Min åsikt då, var att den flög som förväntat.
Men då jag svängde, såg jag den svängde orent…alltså beslöt jag att landa för att kolla alla roder och då speciellt mixningen för sida/skev.
Jag flyger med mina termikmodeller, där jag mixat sido- och
skevroder. Allt för att flyga rent och eliminera eventuell
skevroderbroms, som kostar motstånd och höjd.
Vid landningen märkte jag , modellen hade högt glidtal, så jag drog 70 grader klaff, vilket sänkte farten.
Dock märkte jag, att då jag skulle hålla upp nosen innan sättning hur det innebar svårigheter…jag kunde inte få upp nosen som förväntat.
När jag efter landning kollade sidorodret, då det var inmixat till skeven,
gick det åt fel håll…?
Generalfel av mig så klart.
Jag skämdes för lapsusen, men rättade till det. Ny start. Nu testade jag svängarna och nu svängde den ok, utan att flyga
med släpande stjärt i svängarna.
Som lök på laxen kom naturligtvis regnet, vilket till en början
jag ignorerade, men slutligen landade jag. Då smattrade regnet
glatt mot Oralighten på Maxin.
Jag är extremt försiktig med regn på min sändare. Därför jag
har dålig erfarenhet av det.
Johnny flög med sin lilla ASW, som han lackerat om, så den
var riktigt snygg.
Därefter packade vi ihop och åkte hem. I bilen hade jag emellertid
en gnagande tanke i min hjärna att:
Tyngdpunkten kan inte vara ok. Detta med tanke på att det var
svårt att få upp nosen vid landning. Dessutom märkte jag på
glidet att något inte stämde.
Hemkommen hängde jag upp modellen med allt i och jag
märkte att tyngdpunkten var fullständigt galet placerad…
Alltså kollade hos HAB, som säljer modellen var CG ska
ligga. Såg det var angivet att den ska ligga 40 mm från
vingens framkant.
Jag tycker det är långt fram men ok.
På ritningen som följde med modellen är angivit 60 mm
från framkanten. Jag har justerat så jag valde ett värde på
55 mm.
Detta krävde, vilket skär i ett segelflyghjärta, att jag satte
en vikt på 8 gram i stjärten.
Orsaken till att jag fick tynga modellen med 8 gram i stjärten
är att jag kan inte få acken längre akterut i modellen utan
att riva ur inredningen.
Vi får se hur det flyger
Det betyder oxå , att jag får ändra om inredning i modellen,
så jag kan få batteriet, där jag vill ha det. Alltså mycket längre
bak.
Nu var min acke onödigt stor 3600 mA. Den ska jag byta
mot en 3-cells 2200 acke, för det är en segelmodell och inte en
motorkärra. Det borde hjälpa justeringen av tyngdpunkten.
Proppen var oxå för stor, så den ska jag byta mot en 12 x 6.
När detta är gjort, jag övertygad om, att modellen kommer att flyga mycket bättre och ge mig många fina stunder i luften.
De korta flygningarna jag gjorde, visade för mig att modellen
har potential och ett högt glidtal.
Det kommer en ny rapport om förnyade testflygningar.
Jag tog lite bilder med min Mobius sittande på solglasögonen, vilket är ett fantastiskt bra sätt att dokumentera sina flygningar.
4 bilder i sekunden utan bekymmer. Du plåtar det du ser på !
Vi ses !
Biltemas stol, segelflygarens bästa vän. Både att lägga modellen på och att sitta i, då man har dålig rygg och flyger långa pass.
Några bilder på Johnnys kärra. Det var mycket dåligt ljus, därför den lite dåliga kvaliteten.
Fullskalasegelkärror har i dag ungefär ovanstående utseende. De har härmat F3B flygarna…
Det är ju snart något som kallas Halloween. Som jag tycker inte har den ringaste
anknytning till vår svenska kultur. Men bilden kanske associerar till begreppet…
Man kan knappt se färgerna på modellen i det gråa vädret..
En tryckare.
Min Grafas Maxi ligger till ro i gräset efter testerna.
Jag fick ett mail från Ingvar och som vanligt var det intressant, så här kommer det:
Hej!
Att programmera sådana häringa grejer brukar oftast sluta med,
att iallafall jag erkänner mig besegrad. Dessbättre är jag varken tävlingsmänniska eller särskilt prestigebelastad så jag kan be om hjälp.
Varför håller jag på med friflyg och linstyrt modellflyg?
Jo för linflygandets del så är det fortfarande helt analogt och fullt
begripligt för alla –här är det övning och känsla som gäller.
I fråga om friflyg av äldre slag utan en massa finesser som vingar
som ändrar profil och spännvidd, som det numera blivit i
FAI-klasserna är det trimflygningar som gäller för att hitta modellens
perfekta trim. När man släppt modellen så skall den sköta sig själv.
Jag har en modern skapelse för klass F1S (tidigare E36) som är en friflygande motorklass med elmotor. Grundreglerna säger 10 sekunder motortid och oftast har vi 2 eller 3 minuter max flygtid.
Hur länge modellen flyger beror ju i första hand på ifall den är
bra trimmad, i andra hand att man skickar iväg den i en termikblåsa
och inte minst att man programmerat motortid och flygtid rätt.
Jag har en F1S som heter Joulebox och köps som byggsats från Kanada. Man kan köpa den i olika komplett-grader, som ritning, shortkit som är spryglar och litet småkrafs, et standardkit som är komplett men utan elektronik och motor, eller en fullt komplett sats med precis allt utom batteri.
Timern i denna kompletta sats är en sådan där man skall hålla in en knapp, sedan trycka t.ex 8 ggr för att den skall gå till program 8… kanske blir det 7 pip från den men jag tror det är 8… på 9 olika program skall alltså denna modell kunna dels trimmas för bra motorflykt med kanske olika motortider och även olika mycket effekt.
Dessutom när man trimflyger och råkar komma i termik vill man inte gå
en kilometer för att leta efter modellen utan man vill att den skall flyga
kanske 5 sekunder så man ser att den tar ur på rätt sätt när motorn
stannar, man vill kanske flyga 30 sekunder för att se dels hur glidet är,
dels om den kurvar som tänkt.
Ja det är gott och väl, det finns ett alltså ett program som ger 10 sekunder motor med full effekt och 115 sekunder innan termikbromsen slår till. Retfullt om modellen bara är 5-6 meter över marken och bromsen går till, den landar på kanske 118 sekunder medan maxtiden är 120. Å andra sidan räcker 115 sekunder bra om modellen är på 100 meters höjd… då blir det en max med några sekunders marginal.
Vid en flyoff (alltså om det är 2 eller fler tävlande som har flugit bara maxar och alltså så att säga står på delad första plats vilket man avgör med en flyoff där man oftast ändrar antingen maxtid eller kortare motortid). Ja då räcker inte den här enkla timern.
Jag lyckades få köpa samma sorts timer som de flesta använder i Sverige (den tillverkas inte längre). Denna kräver en programmeringsenhet som dock är i fickformat.
Här kan jag ställa motortid 0,1 till 99,9 sekunder, jag kan ställa motoreffekt och jag kan välja tid för termikbromsen från motortid plus 1 – 999 sekunder.
Ja här satt jag och försökte få den dumma timern att bli programmerad. Jag bad om hjälp – njaaa de två främsta F1S-flygarna hade inte riktigt tid.
Men så dök Martin – alltid lugn och hjälpsam – upp och sa att han kunde hjälpa mig. Ja det största felet jag gjort var att inte avsluta programmeringen med att hålla nere ENTER-knappen tills displayen kvitterade att programmet hade laddats. Och sedan var det att positionera servot för termikbromsen – jag begrep inte hur jag skulle få servot i rätt läge men det fixade Martin på några minuter.
Sedan ligger det jag programmerat kvar tills jag ändrar det aktivt.
Bagateller? Kanske, men om man inte kommer vidare så kommer man INTE vidare.
Jag har just…programmerat en Grafas Maxi…det tog mig timmar !
Programmeringen av sändaren är ju en del av byggandet av en ny modell som måste göras.
Jovisst, det var enklare förr med 27 mhz Futaba med 6 kanaler…
Bara montera och anpassa mekanik så roderna gjorde, det jag ville.
Men nu… behöver man inte anpassa mekaniken med millimeterprecision, därför du kan lösa diskrepanser elektroniskt.
Programmeringen för mig är som att skala ett kålhuvud. Man ser ett
skal och under resans gång skalar man sig inåt under programmeringen.
En åtgärd kräver en ny åtgärd och så vidare.
Gör man fel under skalningen, spricker det. Dags att börja om med ett nytt kålhuvud igen !
Min hjärna vill jag ska komma in i programmeringstänkandet. Alltså att
jag kan logiskt förstå, hur programmeringen är uppbyggd.
Det måste nästan sitta i förlängda märgen, så jag intuitivt och utan
långa tankeresonemang kan trycka på rätt knappar för att nå rätt resultat.
Hur många gånger jag försökte få till det ? Många. Men till slut
gick alla roder på rätt håll och på rätt sätt och alla roder stod i
neutralläge, då de skulle göra det.
Det kändes som att vinna jackpott på lotto…
Eftersom min Grafas Maxi krävde många kanaler i mottagaren,
tog jag en fullmatad mottagare från min Gillette F3F-modell.
Den sitter alltså nu i Maxin.
Men Gilletten då ? Vad ska jag ha för mottagare där ? Jag behöver inte
så många kanaler mer än dubbelutgångar skev, V-stabbe och möjligheter
att mixa skeven som flaperons.
Att ha flaperons, som bromsar modellen, är ett absolut måste, om du ska försöka landa helskinnad på Hovs Hallar med hänsyn till alla
buskar och stenar.
Du behöver något, som tar ner farten drastiskt, eftersom en
F3F-modell ökar hastigheten snabbt, om du trycker det minsta,
vilket skulle omintetgöra varje försök till kontrollerad landning.
Jag hade ett par mottagare från JR som heter: RG 612 BX .
De har telemetrimöjligheter, utan extra satellitmodul.
En sådan tar jag, eftersom den har 6 kanaler och det täcker mitt behov
av kanalallokering för Gilletten.
Denna mottagen är utrustad med Xbus. En form av plugandplay för
servo och mottagare.
Jag kollade manualen och grep till verket. Enligt manualen ska
mottagaren binda utan traditionell bindningskontakt. Det lät
ju enkelt…
Jag följde instruktionen till punkt och pricka minst 20 gånger, men inte band mottagaren till sändaren !
Alltså tänkte jag, jag skiter i villkoret, att ingen bindningskontakt
behövs, jag använder det. Efter 10 försök lyckades jag binda.
Stor glädje för nu kunde jag börja programmera.
Det första jag valde, var “Vingtyp”. Jag valde då “Flaperon”,
eftersom mina skevroder skulle används som aerodynamisk broms.
Ok, efter valet flaperon kollade jag skevroderna, så de fungerade.
Bara ett fungerade !
Aldrig får man vara glad…Jag hade kopplat ett skevroder till “Aileron”
i mottagaren och det andra till “Aux” kanalen. Det skulle ju bara funka !
För det stod så i manualen…Jag skiftade utgång på mottagaren till “Gear”
som den andra skevroderutgången till “Aileron”. Nix, stendött.
Om jag valde alternativet “Normal” på vingkonfigurationen, då vinkade
båda skevrodren glatt, precis som de skulle.
Jag höll på i ett par timmar… och kopplade både si och så och även på
omöjliga sätt. Inget hjälpte.
Ut på nätet och googla efter problemet. Inte något hittades, som
belyste mina programmeringsproblem, trots jag plöjde bakåt i
trådarna.
Jag aktiverade “Monitor-fönstret” i sändaren och i läget “Flaperon”
såg jag, att kanalerna “Aileron” och “Aux” rörde sig, som de skulle.
Alltså inget fel i Tx.
Så dagen efter började jag om igen genom att printa ut manualen för
mottagaren.
Jag läste då ovanstående, om hur man kan växla funktion X-bus
/Aux kanali mottagaren. Eftersom jag inte implementerat X-bus ,
då jag inte har servo som stöds av konceptet, brydde jag mig inte
om att läsa om det.
Det skulle jag gjort !
Till min förskräckelse, då jag läste om X-bus , såg jag, att man växlar
funktion mellan dess två funktioner genom att ansluta bindningspluggen
i mottagaren !
Gode Gud tänkte jag, kan detta vara felet ? För jag hade ju använt bindnings- pluggen i mottagaren , då jag band Rx till Tx ! Det band ju inte annars !
Jag kopplade in ett externt servo till Xbus/aux-kanalen för att kolla om nåt
hände. Inte minsta ljud eller rörelse. Den var död…
Nu började jag tro på ett under.
Så i med bindningskontakten i mottagaren och bind om.
Ibland kan sanningen vara brutal…efter ombindningen fungerade mina
flaperons på modellen !
Jag klandrar ingen annan än mig själv, då jag inte förstått problemet tidigare.
Men nu har jag lärt mig och jag vet, att de flesta modellflygare har svettats
inför programmeringen av en ny kärra. Speciellt en ny F3B modell med dubbla
skevroder och dubbla klaffar. Det är inte enkelt med alla olika flitemodes osv.
Jo, jag har kommit ner till Hovs Hallar med en modell jag programmerat
hemma, som jag tyckte fungerade perfekt, bara för att finna då jag skulle
flyga, att ett roder gjorde inte alls, det jag ville …
Men så är det, att vara modellflygare…allt ska inte vara så lätt !
Då allt fungerar ok, då kommer den personliga tillfredsställelsen och glädjen !
Vi har haft, milt sagt, omväxlande väder sista tiden. Regnigt och friska vindar. Solen har lyst, men mest med sin frånvaro…
Torsdagen kunde bli flygbar…visserligen frisk vind, men chans för lite sol.
Naturligtvis triggade detta min lust att flyga. Jag ringde en flygkompis Johnny i Laholm och vi skulle träffas vid den södra delen av Tjärbyhanget. Den södra delen av hanget är bättre på det sättet, att terrängen framför är relativt hinderfri. Det gör, att lyftet borde vara mindre turbulent.
Jag hade dagen förut provflugit min “Raven” från HobbyKing,
vilket till en början var en förskräcklig upplevelse.
Ok, cg var rätt, men utslagen påskev och höjd alldeles för stora.
Så att flyga denna HobbyKing-produkt var, som om jag red en
häst med eld i svansen…
Innan vi skulle flyga, hade jag åtgärdat det jag behövde och den borde vara flygbar. Jag hade minskat och diffat skeven, minskat utslaget på höjdroder och lagt in positiv och negativ flaperonklaff.
Modellen har fint utformat vinge, slarvigt ditsatta skevservo av dålig kvalitet. Servona följer med modellen. Roderhornen till skeven var utförda utan vett och sans. Jag bytte ut hornen till riktiga, så
vridcentrum satt på rätt plats. Vidare flyttade jag stötstången in
på servot och max ut på roderhornet för att utnyttja de små
servonas kraft bäst.
Innan Johnny dök upp, provflög jag “Raven” i den friska vinden, som peakade 8 m/sek. Nu flög modellen helt ok…så vitt jag bedömde.
Vad som var intressant, var att det var termisk vind, vilket möjliggjorde att stiga till 100 m enkelt.
Men, det var mycket turbulent i luften. Modellen flög bitvis som ett höstlöv, men den visade en god egenskap. Den penetrerade mot vinden väldigt bra.
Profilen på vingen vet jag inget om, mer än att den naturligtvis
var tunn. Profilen hade en gynnsam polarkurva, vilket innebar,
att den tålde fartökning utan att jag behövde betala för mycket
med höjd.
Johnny hade med sig sin lilla version av sin Leprachaun,
som är en fantastisk modell med synnerligen goda egenskaper.
Leprachaun uttalas ( l´eprakå:n).
Jag fick ett påpekande av en läsare, att det inte var en sann
Leprachaun…
Kanske den borde heta “Pysslingen” i stället ? Ur Wikipedia har
jag tagit följande citat:
Leprechaun är inom irländsk folktro en sorts pyssling,
ofta avbildad som en gammal gubbe i gröna kläder, inte större än ett barn, som uppskattar att ställa till med
otyg. Leprechauner framställs ofta som skomakare och sägs
varamycket rika och ha stora skatter undangömda,
ofta vaktadeav en elak dvärghund.
Såedemede.
Vi trodde, att kanske hans modell skulle få det svårt i den friska vinden och flyga som en stillastående drake… Men hans Leprachaun visade kvaliteten och flög utan problem.
Att landa modeller på den södra delen av hanget är lätt
som en plätt. Där finns en stor vall utan inflygningsmask.
Efter 2 timmar var vi genomblåsta och nöjda med vår flygdag, packade ihop och åkte hem rika på erfarenheter och frisk luft !
Alla bilderna är skärmdumpar från en video från min lilla Mobiuskamera. Därav följer, att kvaliteten blir därefter.
En liten video blev det dagen förut, då jag provflög för första gången. En video på Johnnys Leprachaun klämde jag oxå in.
Häng med i blåsten !
Höstetid..Tröstetid…
Min “Raven” från HK och min trogna JR.
Johnny anländer med sin “Leprachaun” modell mindre. Han bygger både denna storleken
och en större. Allt byggs i giggar, så allt är enligt ritning. De finns att köpa träfärdiga eller
flygfärdiga och de är klädda med Oralight. Kontakta mig för info.
Klicka på “About myself” på första sidan på bloggen.
Klart man är glad, om det är flygdags…
Det är fult att peka !
“Nu känner jag det lyfter” !
Montering av Leprachaun
Här ser du storleksförhållandet mellan modellerna Och du ser hur relativt liten “Raven” är.
Klart för start i den nu friska vinden.
Som du kan se är sidorodret relativt litet, vilket ställer krav på piloten då han flyger
i turbulent luft. Man måste som pilot “Ligga lite före” i rörelserna, annars kan det bli
kärvt. Johnny funderar på en utökning av fena och sidoroder för att göra den en aning
mera agil i luften.
Leprachaunen är vacker i luften
Fånga ögonblicket…
Jonny startar min Raven
Japp, där flyger hon !
En ung pojk, glad efter fin flygning, vid Litorinavallen Tjärby, just norr om Laholm.
Vår hangar…du ser Johnny har förankrat sin modell i väskan, så den inte ska blåsa bort.
Så här ser det ut. Ganska inbjudande för en modellflygare.
Förberedelser för start. Som inskränker sig till att ansluta batteriet. Batteriet är ett Lilo på 3.6 V
och med kapaciteten 400 mA. Ett sådant batteri räcker för långa flygningar. Jag tycker, det är
fantastiskt, man kan köra mottagarna på 3.6 V i dag. Som mottagare till min JR använder jag
på segelmodeller av enklare slag HobbyKings Orange R8DM/DMSSS, vilka är billiga.
De kostar 220 kr momsade och förtullade, dock tillkommer Post Nords befängda “avgift”
på försändelser från Kina, 80 spänn inklusive moms…Så beställ rejält så det belastar fler saker.
Här syns linkaget för skevroderna. Nu mycket bättre än fabriksmonteringen.
Jag vet att proffsen diffar skevroderna åt “fel” håll på en DLG. Jag har diffat mina som vanligt, det vill säga upp 70 % och ner 30 % av rörelsen. Modellen svänger perfekt och håller nosen i horisonten.
“Like a candle in the wind”…
Blir spännande att kasta ut modellen på HH då det blåser 0.5 m/sek !
Skulle jag ändra modellen, hade jag gjort en stabbe smalare och längre.
Samma sak med fenan. Den skulle jag oxå gjort smalare och längre för
att få ett högre Re-tal och därmed mindre motstånd.
Landning på gång…
…vilket inte är helt enkelt bland turbulens och rotorer.
…men ner kommer du alltid…
Vy från hangkanten. Fri ytor framför. Bra för att ge laminära vindar mot kanten.
…är något jag inte önskar mig i mina modellers elsystem !
Jag hade ivrigt spanat på YR.NO och deras prognoser, eftersom jag suktade efter nordlig vind, så jag kunde åka till mitt hushang HH.
Så en dag för en vecka sen var det lovat sol, 2-4 m/sek nordlig vind.
Självklart lastade jag bilen och for iväg tidigt till HH för att inte
missa något.
Nedkommen till parkeringen visade vimpeln NNO ca 3 m/sek. Kan inte bli bättre och fylld av förhoppningar och behängd med
allt som behövs för hangflygande, klättade jag upp på Platån. Det är rätt besvärligt att ta sig upp, då stigen är söndertrampad av
de lösgående klövdjuren.
Men trots det, anlände jag till absolut högsta punkten och möttes av perfekta förhållande.
Montering av modell och slutförande av alla förberedelser för
flygning. Sen gällde det att kasta ut Spiriten vid rätt ögonblick och vid rätt
plats!
På toppen snurrade rotorn, så det blåste i nacken. Alltså valde
jag att dra mig mot höger, där jag vet, att rotorns utbredning inte
är lika besvärlig. Jag kollade två gånger alla roder med fulla roderrörelser och
att de gick åt rätt håll. Inga problem med det allt var ok. Så, då var det väl bara att kasta ut…
Japp, jag kastade iväg med all kraft, jag kunde uppbåda.
Modellen flög igenom rotorn, jag såg den lutade lite åt vänster,
så jag korrigerade med skeven…men inget hände…
En sekund senare blev det full dyk och modellen dök från 10 m höjd
rakt ner i branten!
Har du märkt, den speciella känsla man får, då man väntar på en
krasch ? Tanken blir ju: Hur illa blir det ?
Jag vet, att Spirit är ett väldigt sprött flygplan, som inte tål mycket
vid en smäll.
Jag hörde, det deprimerande dunket och krasandet, då min Spirit
slog i kanten.
Jag gick fram till modellen, som lyckligtvis hade slagit ner på
hangkantens övre del.
Hade modellen fortsatt 5 m framåt, hade den försvunnit ner
bland stenarna och då hade det blivit totalhaveri.
Då jag går fram till modellen i detta läget efter en till synes oväntad
krasch, känner i alla fall jag mig märkvärdigt tom i huvudet.
Modell låg med vingarna skilda från kroppen. Nylonskruvarna hade gått
av vid smällen och därmed begränsat skadorna. Men, men det var illa,
som det var.
Sprickor i kroppen som är tillverkad i tunn glasfiber, högervingen
skadad vid vingfästet, men framför allt vänstervingen söndertrasad vid vingroten. Det såg ut, som om man slagit en
trädgren mot vingroten framifrån och rakt igenom vingen.
Jag har av erfarenheten lärt mig, att då jag samlar ihop modellen efter
en smäll, då gäller det att få med alla bitar.
Men, det första jag gjorde var att kolla radion. Funkar det ? Nej, det
var dött. Sändaren och mottagaren var bundna, men inga rörelser för
servona.
Jag kollade displayen på sändaren hur spänningen var i mottagareacken.
Den var 3.4 Volt…. Det förklarade, varför mottagare och sändare var bundna, men att så
fort jag försökte köra ett servo, så lade systemet av.
Alltså en belastning på acken sänkte spänningen, så det blev avbrott.
Jag måste medge, jag kände aningen av en befrielse, då jag blev
medveten om problemet. Nu visste jag, varför modellen hade dykt.
Jag lät min modell ligga en halv timma, sen slog jag på radion igen
och märkte efter en minut, att höjdrodret gick till full dyk, samtidigt
som spänningen i mottagaracken störtdök.
Donedeal !
Acken som satt i modellen, testade då jag kom hem. Den var kass,
så den gick till återvinningen.
Hemma hade jag dåligt med balsa, så jag åkte till en modellflygkamrat,
Johnny i Laholm, som har ett superlokal för modellbygge och gott
om balsa. Dessutom är Johnny en mycket duktig hantverkare och byggare.
Efter 2 timmar hade vi (läs Johnny) fått ihop min vinge, så den var i
skick som ny.
Återstod att slipa och spackla vingen för att sedan klä den. Vingarna
ser lite spräckliga ut med olika färger på klädseln, men jag ska klä
om båda vingarna med Oracover, när jag får hem mer vit film.
Sen blir modellen som ny !
Då jag var hos Johnny fick jag syn på en DLG i en kartong från
HobbyKing. Inte bara var där en kartong…där var två stycken. Som Johnny
felaktigt fått sig tillskickade från HK.
De ansåg det inte var lönt att skicka tillbaka, så Johnny fick behålla
båda free of charge !! Johnny hade monterat en av modellerna, men sa den var omöjlig
att flyga… Jag lovade att försöka få ordning på den, om jag kan…
Ska bli spännande att prova den, efter jag att jag utfört nödvändiga
modifieringar på den.
Modellen är fint byggt och är superlätt.
En annan modell som kommit till min hangar, är en Grafas Maxi
från Tjeckien. En segelmodell byggt i lättvikt med 350 cm span och utrustad med
elmotor. Ja, jag vet det är lite “fegt” med elmotor, men varför klabba med
gummirep, vinschar då man ska upp ? Det är enklare med en elmotor.
Jag vet modellen flyger utomordentligt bra och jag ska ha den till
termikflyg och då jag vill söndagsflyga på HH i svaga vindar.
Kvaliteten på byggsatsen är mycket hög. Som vanligt, då det gäller modeller från Tjeckien.
Jag är spänd på att flyga den.
Ja, detta var historian om min Spirit och lite annat.
Det händer alltid det oväntade, då jag är ute och flyger !
Att jag är modellflygare betyder, att jag till viss del styrs av vädrets makter.
Jag brukar flyga i de flesta vädersituationer, men just nu är det skräpväder för min hobby.
Att åka till stranden och flyga hang då vinden ligger på 8 – 10 m/sek, det är inget nöje.
Är sedan vinden interfolierad av regnskurar, då blir det tungt att stå på kanten.
Det är klart jag längtar efter indiansommar med bra solinstrålning, som drar igång termiken, därmed möjliggörande mitt termikflygande.
Vi kan inte göra annat än vänta på att jetströmmen ändrar sitt läge, så lågtrycksbanorna förändras.
Ett högtryck med sitt centrum över norra Skandinavien hade varit perfekt. Det hade gett oss nordliga till nordvästliga vindar, som vi vill ha då vi hangflyger på Hovs Hallar.
Men dåligt flygväder hindrar mig inte för mina dagliga promenader vid havet.
Jag gick min vanliga runda från Lagaoset till parkeringen vid Tönnersa Strand och sedan genom skogen tillbaka till bilparkeringen.
Jag upplever alltid något under promenaden och kommer hem med nyformaterat minne i hjärnan.
Det känns så i alla fall…man kommer hem full av energi !
Jag tog lite bilder som beskriver ögonblick från mitt spankulerande.
Vitkindade gäss kom i stora mängder.
De har blivit allt mer allmänt förekommande.
En tall som tagit stryk i den eviga vinden och till slut givit upp.
Hyfsad bild tycker jag…
Landskapet är helt dominerat av vinden från havet…
…och här säger en torr tall “Kom i min famn” !
Lite trollskog
Man förväntar sig en John Bauertomte i det intensivt gröna…
I strandskogen finner du gamla sanddyner sen tiden då området var skogfritt.
Min promenadväg…härlig.
Jag tröttnar aldrig på havet och dess dynamik !
Det finns inte två vågor, som är identiska !
Inga modellflygare vid kanten…eller människor på den långa stranden
…däremot några strandskator som provianterade inför resan söderut.
Strandskatan måste luta sig mot vinden för att hålla balansen.
Här ser du vindriktningen
Nu lättar vi…
Fotografer man strandskator i luften, tycker jag, att det i regel blir fina bilder på grund av fåglarnas teckning.
Dessa bilder blev “över”. men de kan ha sitt intresse oxå.
Jag har publicerat mer än 500 bilder på min blogg från årets tävling med klassiska bilar och det får räcka !
Det tar ju lite tid att fotografera, editera och göra 15 poster på bloggen. Men jag vet att bilderna uppskattas det är därför jag gör det.
Det är också så, att jag känner det som en kulturgärning att dokumentara gårdagens motorsport. Du vet ju, att tiden gå så fort.
Tiden tycker jag går lika fort, som om man satt på en bänk vid en station och ser ett tågsätt med många vagnar ånga förbi. Det kan tyckas oändligt långt, men plötsligt, innan man vet ordet av, försvinner sista vagnens röda ljus i fjärran i.Så tycks livet vara också…
Än en gång, vill du ha nån bild så maila mig. Du kan lägga en kommentar, så får jag din mailadress.
Vi ses väl nästa år i Falkenberg ?
Ford Anglia
Stort och litet nät.
Ett landskap som jag tycker påminner om Hessen i Tyskland.
Banan och dess publikområden ger mig associationer till Goodwood i England.
Nästan lite parkkänsla…
Publiken kan se banan väldigt bra.
En hare tar det säkra före det osäkra…
…och sätter full fart…
…över banan !
Man behöver inte trängas.
En del människor kan gå genom eld och rök bara för att kunna se på en tävling gratis. Snålheten känner inga gränser. Man bygger flervånings utkikstorn för att slippa betala inträdet. Som denna skapelse vid Nyhemskurvan. Den ser ut som en miniatyrupplaga av Lars Wilks skulptur Nimis vid Kullaberg. Ett monument över snålheten !
Flaggvakterna vid Nyhemskurvan i motljus med contrails i skyn och en blek sol.
Formel Vee fältet var nog det största på tävlingen, vilket säger mig att det är en populär klass och kanske… reltivt billig att utöva.
Jag minns tidigt 70-tal med dessa bilar, som kom lite i bakvattnet efter F3 i Sverige. F3 i Sverige hade sin storhet under slutet av 60-talet fram till mitten av 70-talet. Man jämförde ju alltid formelbilarna med varandra.
Formel Vee tyckte vi var lite mjäkigt. Sen kom något som hetter Super Vee och då blev det lite roligare, då dessa bilar hade bättre prestanda.
Jag kunde inte fotografer alla bilar, men här kommer
några, som kanske visar vad klassen Formel Vee kan
åstadkomma.
Beach Car…tycker den liknar ett badkar med en torkställning för handdukar…
Det riktiga nostalgisvepet måste vara denna klass med små guppande Fiat, rykande Saabar och en DKW.
Jag vet inte varför, men jag har alltid hejat på Fiat Abarth. Den ser utsom en liten bubbla som lite grand bugande på
rakorna tar sig runt banan.
Men förled dig inte, den är snabb !
Som jag skrev förut, så var Olof Wijks Fiat Abarth en av mina favoriter på banorna under 70-talet.
Han slog oftast hundkojorna…
Saab tvåtakt, finns dessa rykande och otroligt varvande bilar någonstans förankrade i den svenska folksjälen ?
Att få se dessa bilar i fint skick och med max trimmade motorer är en upplevelse för ögat, örat och luktsinnet.
Då jag ser en Saab passera kurvan framför mig på tre hjul, då erfar jag mycket eufori !
Det är lite back to basics bland dagens aerodynamik elektronik, DRS och rattpaddlar…
På en Saab…där har man en rattväxel ! Precis som på min faders bil !
Vi som hade lyckan att vara åskådare på 60-talet
glömmer ju inte den färgstarke Picko Troberg med
sin hundkoja…han tycktes ibland vara oslagbar.
En annan deltagare var en 1000 cc DKW Junior.
Ett ganska märkligt namn på en bil;
Deutsche Kraft Wagen, alltså i lite fri översättning
Tysk motor vagn.
Körde inte Sigurd Isacssonen sådan bland annat på Skarpnäck under tidigt 60-tal ?
Den bilen, som vi såg i Falkenberg, lade väl inte
direkt däckgummi i asfalten, men det viktiga är ju,
att föraren deltog och hade roligt !
Å nu kommer lite bilder på ditt och datt !
Sätt dig tillrätta !
Trångt vid ingången till Nyhemskurvan…det gäller att utnyttja curben…
Ge mig för en Saab ? Aldrig !
Gröna bilar och grönt ljus…just nail the throttle !
De två bilar som redan på 60-talet var antagonister på banorna.
En inte helt vanlig racerbil, Austin A 40…tror jag.
Han som har lyckan att sitta bakom ratten ska vara
Peter Svensson. Lycklige man ! Saab rules !
DKW Junior med sin pilot Per Hågeman.
En norsk gutt med sin vackra Fiat Abarth balanserande på gränsen i kurvan.
Snyggt lackad bil som fångar ögat ! Netop !
En 3-hjulig Saab.
Fiat…som äger Ferrari….
BMC och Saab på 6 hjul genom Nyhemskurvan.
Vem kunde tro detta ?DKW Junior 1000 cc smattrar på.
Fiaten ryker lite…ventilstyrningarna ?
En odödlig bil…som nytillverkas, fast den nya ser ut som en frukostbulle nu…
En Saab far förbi det böljande halländska kustlandskapet.Då jag var en ung människa, hade Saab Sportarna, om ägaren
skulle vara en man av värld, en läderrem som säkrade motorhuven.
Jag frågar mig mot vad ?
3 Saabar på gränsen…
Hundkoja som lite diskret lyfter på höger bakhjul…
Man kör så det ryker
Tvekampen.
Redan 1965 kunde man se Hundkojan lyfta
bakhjulet i Lito-kurvan på Ring Knutstorp…
Usch, vad gammal man blivit…men vad är alternativet ?
Var formgivaren fått inspiration ? Tja USA-bilars fenor kanske.
För mig som inte vet så mycket, kan det vara förvirrande med alla indelningar i klasser och underklasser.
Du som kan racing har inga problem, men majoriteten av publiken kan känna viss förvirring…
För oss som äldre…så kopplar vi dagens racing med klassiska bilar till de upplevelser vi haft för 40 år sen på exempelvis Knutsorp eller Dalsland Ring.
Oavsett av vad bilarna kallas så tog jag lite bilder.
…undrar om Jay Lenno har en Sonett i sitt garage ?
Nä, det tror jag inte, då det är en ganska sällsynt bil. Jag vet inte , om Saab tillverkade den som ett svar på P 1800, vilket var en mycket vacker bil.
Tänk dig P 1800 av i dag med en modern motor och nytt säkerhetstänkande…Skulle den sälja ?
Saabs, ska vi kalla det fula ankunge, Sonett är väl inte direkt det som man går och drömmer om. Jag minns ,
då de första kom på gatan. Sportbil med en rykande
tvåtaktsmotor ? Nä, det var nog inget.
Men turligt nog finns det entusiaster, som vårdar och
förvaltar sina Sonetter med öm och varm hand.
Det gör, att vi fortfarande kan se bilarna på en bana.
För många år sedan hade vi något, som väl hette Camaro Cup på banorna i Sverige.
Det var häftigt. Varför ? Jo stora bilar, muller från motorerna som kändes rent fysiskt hos åskådaren. Förare med starka personligheter och begynnande stallprofessionalism.
Det var mycket populärt hos publiken, däför dessa bilar symboliserade “Brute Force”. Dessa stora bilar med 600 hp var inte lättkörda. Det var svårt att få ner kraften till banan och de sladdade i kurvorna !
Nu…kör man oxå V 8 motorer. Men inte så mycket hp i motorn och framför allt, det låter inget om bilarna. Ja, jag förstår miljökraven och att man måste inordna sig.
Men dessa bilar skapar i alla fall aningen av en känsla, från den tid då allt begav sig.
Det är nog en av de populärare klassiska avdelningarna på en tävlingsdag.
Här kommer några ögonblick från klassens tävlingar i Falkenberg.
Knyt fast dig och häng med några varv !
Ännu en gång, vill du ha bild i fullt format, så maila mig så kommer det kostnadsfritt. (Denna gången)…
Jag lägger inga okunniga kommentarer under bilderna, för jag vet, att du som besökare har kunskapen, att se vad det bilden föreställer.
Mustang…men var är hästen i fronten ?
När jag ser lackeringen, kommer jag omedelbart att
tänka på Gulf-teamet på Le Mans under 1970-talet.
Roligt att se denna Ford Galaxie slingra sig igenom kurvan med häftig
bakhjulssladd överstyrd som den var, då den var satt under press.
Se på intrycket denna bil ger åskådaren… Den tycks vara lackerad ungefär som en reklamskylt på ett landsortstivoli
…inget genomtänkt budskap direkt….utan mera lite åt var och en…
Se sedan på denna bil. Mera genomtänkt och bilen ger ett budskap. Det tycker i alla fall jag. Fast jag är ju ingen reklamman…
Alla i min ålder känner väl nostalgins vågor skölja över ryggen, då vi ser en Volvo Amazon på en tävlingsbana.
Jag tror inte, det finns något, som symboliserar bilåldern för oss som fyllt 70 mer än en Amazon.
Det verkar, som vi alla haft en eller flera.
Jag hade tre stycken. En B16B, en 122 och slutligen min pärla en californiavit 123 GT.
Som jag modifierade, så gott det sig göras för dåvarande bilprovningen.
Ombyggd fram och bakvagn, sänkt och nya dämpare och fjädrar, motor borrad, ökad kompression, häftig Iskendrian kamaxel, dubbla Weber 40:ior, nytt egetbyggt avgassystem med extraktorrör , liten Abarthljuddämpare, ombyggd instrumentbräda och flyttad växelspak m m. Tyvärr slutade den sitt liv mot en lastbil, som körde mot rött ljus i en korsning.
Men vi kan fortfarande se vassa Amazoner på Classic racing, vilket släcker vår törst efter insugningsljudet på en B18/B20-motor !
Här kommer lite bilder !
Åk med mig bakåt vägen…
Amazon på gränsen i kurvan..
Precis samma lackering hade jag. Californiavit och mattsvart huv…
Cortina…jag hade en röd Lotus Cortina…men jag gillade den aldrig helt. Det verkade vara en bil, som man skulle vaxa och polera , inte köra med…
Marcos
P 1800. Jag skulle vilja ha en sådan med en Toyota Supra motor.
Jag hade en 142:a, som var så rostig, att framskärmarna fladdrade som vingar, då jag körde…
När jag sålde, den vågade jag inte stänga av motorn, som bara gick på 3 cylindrar, vilket
medförde, att då motorn stod och hoppade på 3 cylindrar, flaxade skärmarna som på en
kaja som ska försöka lyfta…
…därför det finns ju så många olika klasser, vilket ställer till det för oss som inte vet så mycket.
Det är dilemmat för motorsporten, om man vill vara en publikvänlig sport, denna indelning i alla sorts klasser.
Kunde man inte ha EN klass med monopostobilar exklusive Formel V ?
Formel V är en stor klass, så de kan ha en egenklass.
Jag tog lite bilder på det, som jag tyckte hade släktskap med gamla F2 och F3.
F3 skapar för mig nostalgiska hågkomster, då vi hade riktigt duktiga förare. Naturligtvis Ronnie i sin Techno med en motor från bröderna Nova i Italien. Reine med sin Chevron också
med en Novamotor. Torsten Palm, Conny Andersson och
icke minst Ulf Svensson som var agent för Brabham.
Vem minns inte Brabham BT 18 eller Brabham BT 24 med sitt
typiska insugningsljud, då man släppte gasen ?
En förare som visade, att han inte bara kunde köra Saab
snabbt i skogen, utan som även kunde ratta sin Brabham
BT 28, var Stig Blomqvist. En osedvanlig förarbegåvning.
Japp, dessa tider återkommer aldrig, men det var storhetstiden för svensk Formula 3 racing.
Nu ser vi på bilder från Falkenberg på bildeer som har lite berörings- punkter med de äldre F2 och F3 bilarna.
Buckle upp and stay fokused !
en March årsmodell 1981 Formula 2 chassie.
En F2 bil från 1978. Det vill säga samma år som Ronnie Peterson blev påkörd av James Hunt som hade blivit trängd av Ricardo Patrese på Monza, vilket orsakade den svenska förarens död. March lyckades aldrig med att bygga en riktigt bra Formula 1 bil. Att de ändå placerade sig berodde på föraren. Vissa av deras F1 bilar var milt sagt fiaskon. De lyckades bättre i Formel 2, där Ronnie överlägset sopade hem EM 1971 med en March 712.
En reminiscens från 70-talet…
Klumpen på sidan av motorn är en strypning av insuget. Men det största “felet” nu, det tycker jag är att man måste ha ljuddämpare !!!
Här ett exempel på nyfunnen aerodynamik för monopostobilar. Man bygger ut golvet, så det sitter lågt, för att förhindra att luft läcker in under bilen. Under bilen vill man ha hög lufthastighet som lämnar bilens bakre del via en diffusor. Hög hastighet på luften ger lägre tryck och alltså sugs bilen mot marken och du kan svänga snabbare i kurvorna.
Jag vet inte, om fonterna på bilen ska anknyta till, att den blivit framtagen
med datorhjälp ? Däremot vet jag, de som konstruerade bilen; Max Mosley,
Alan Rees, Graham Coaker och Robin Herd
Jag tycker den ser snygg ut. If it looks good, it drives good… för att travestera Kelly Johnson vid Lockheeds Skunkworks.
Den blå bilen, varför ska den köra ihop med monoposto ?
Denna bilden berättar lite om miljön Classic Racing möts av i Falkenberg.
Hart Power. En mycket duktig motorbyggare var Brian Hart. Han var känd för att bygga de bästa F2 motorerna . Hans firma lever vidare än i dag.
Varför en vit katt bland hermelinerna ?
En del piloter kunde ta svängen med kontrollerbar 4 hjulsdrifting.
Att plåta tävlingsbilar är inte lätt, såvida du inte är ackrediterad pressfotograf.
Det betyder jag är hänvisad till publikplats för att få till det med bilder.
Så att välja plats är inte lätt. Jag vill ha en plats, där jag har god överblick av banan. Jag vill ha en bra bakgrund som inte stör objektet, jag ska plåta.
För egen del valde jag “Nyhemskurvan” eftersom den platsen ger mig möjligheter att komma nära, det jag vill plåta.
Nackdelen kan vara, att det är svårt att fotografera enligt modellen “Medsvepning” för att få bilen skarp och omgivningen suddig, vilket är till, för att skapa ett intryck av hastighet.
De flesta bilderna tog jag med 1/5000 sekund spot on. Men jag tog oxå ett antal svepbilder. Det ser du, om du kollar mina bilder.
Många av bilderna är tagna med normaloptik, det finns ingen anledning att använda zoom på dessa korta avstånd.
Bättre att plåta enkelt. Det blir bäst kvalitet.
Bilderna har jag försökt indela, så gott det går. Alltså, det är min, den okunniges, sortering…men det viktiga är ju bilder !
Jag kommer att lägga upp en post varje dag. Sammanlagt blir det ca 5-6 poster med bilar i aktion.
Om någon skulle vilja ha en bild i fullt format så maila mig, jag skickar den free of charge. Denna gången…
Jag börjar med Austin A 35, som jag tror var publikfavoriten. En osannolik anakronism, som ger i alla fall mig associationer till Kalle Ankas bil…som finns som ingressbild längst upp.
Tobias Svanberg heter den stolte ägaren.
Fighting face…vem har inte det ?Visst är bilen snygg !
Skulle jag välja att få köra denna Austin eller en Lamborghini……då hade det blivit engelsk kvalitet…
“Power and precision” !!
Här passerar Tobias färgvallen…
Karossdesign av…vilken italienske designer ?
Nu står vi på !
Det gäller att lätta på gasen med en så potent
räserbil, då det är en Safety Car på banan !Denna räserbil är en prydnad för vilket bana som helst. Monza, Hockenheim, Brands Hatch, Suzuka…you name it !
Jag tror inte Tobias är skrockfull…
Han känner sin bils potential !
Då jag ser Tobias Austin, kommer jag att tänka på, de kakor som
kallas “Dammsugare”…. De är ju klädda med grön marsipan…
dock inte denna bil…fast tänk om ?
Nu går det riktigt fort…kanske han kopplat in DRS-paketet ??
Här susar Tobias A 35 förbi en konkurrent i hi speed ! Även om konkurrenten stod stilla på grund av problem, så är en omkörning en omkörning !
Hej då medtävlare…synd att ni bara får se min bil bakifrån…
Här får du de sista bilderna, jag tog under mina promenader
i depån. Jag har många, men jag inte publicera allt.
Jag har med bilder på, vill jag påstå, publikens favoritbil, en Austin A35, som grönlackad pilade runt falkenbergsbanan
som en liten bakelse av grön marsipan.
Bara att se denna något anakronistiska bil på banan, är ett bevis på, att allt är möjligt i motorsport…nästan i alla fall.
Denna lilla gröna bil med sina runda former ger mig lite Walt Disney vibrationer.. Denna bil skulle kunna förekomma i en Kalle Anka tidning…? Den hade där gett precis rätt intryck i seriernas värld.
Jag säger inte detta som något nedlåtande, utan det är ett intryck, jag erfar.
Förresten en kuggfråga…
Vilket bilnummer har Kalle Ankas bil i seriernas Ankeborg ? Ditt svar är helt korrekt. Den har nummer 313.
Du kan sortera in bilnumret i din hjärna under avdelningen
“Onödigt Vetande”.
Den kommer troligtvis… aldrig att vinna, men den sprider
glädje och gör fin propaganda för den finaste arten av motorsport, vilket ger glädje åt åskådaren.
Heder åt bilens ägare och förare Tobias Svanberg !
Här blir det bilder.
En Austin A 35 fighting face. Bäva månde konkurrenterna !
Inte direkt Pinifarinasom har haft hand om designen…
Kanske inte en tiger i tanken, men en tank i kofferten i alla fall.
Hade jag varit miljardär, skulle jag sponsrat ägaren, med vad
som krävdes för att krama ut absolut max ur denna motor !
Snygg logo i alla fall. Googla om den så får du information om dess utseende.
Ja, nu står det T 41018 på regskylten. Jag tycker Tobias ska göra en ny,
där det står 313 ANKEBORG
Vem kunde ana runt 1962 att denna osannolika design
skulle köra klassiska lopp 60 år senare ?
Den berömda lutande bakrutan. Undrar hur smutsig den blev under regnväder, eftersom rotorn bakom kanten torde föra skiten rakt mot bakrutan.
Lars Göran begrundar sina bilar…
Lola Mk III
Så här borde Formula I sett ut. Mera omkörningar
mindre elektronik och aerodynamik.
Rejäla doningar. Detta är inte beräknat med CAD/CAM.
Cooper ett klassiskt namn inom motorsport. Fast det första jag kopplar
det till är boxning…till Henry Cooper, som var känd för att ha
boxningsringarnas absolut sköraste ögonbryn. Han boxade till hög ålder,
men till slut lämnade han ringen och denna värld för gott 2011.
Ganska spartanskt.
John Cooper byggde förutom bilar, motorer också egna växellådor.
Tänk att få ratta denna bilen….
BMC
Mycket och komplicerad mekanik.
Min favorit nummer två. DKW Junior. DKW = Deutsche Kraft Wagen.
Kolla generatorns placering, fläkt och kylare. Ganska innovativt.
Man kan väl säga att den hade ett avantgardistiskt utseende då den kom.
Framvagn. Jag tycker om att se, hur man löser problemet i framänden rent tekniskt.
Som du ser här så är det annan utformning på bärarmarna. Pressad plåt i stället för de vanliga Y-armarna i rör.
Föraren ställer in hjulvinklarna, så den ska bli lättkörd.
Jag får lite Lotus 49 vibbar då jag ser bilden…
Du ser instrumentet där bak för att ställa in vinklarna.
Merlyn kunde i alla fall göra snygga inredningar…
Ser du ett H där bak ? Hewland växellåda.
Novamotor. Där Ronnie Peterson köpte motorer till sin Techno F3. En perfekt kombination. Vi som var med och såg honom köra, förundrade oss över, att motorn kunde varva så mycket med sina stötstänger…
Härlig bil. Fiat Abarth 1000 cc. 45 år sen den kom…minst.
Snyggt motorrum utan plotter.
Delar av depån söndagmorgon.
Austin Healey SpriteMk II. För oss som inte kunde köpa
den stora med en rak 6-cylindrig motor.
Det ser lite avigt ut med denna höga störtbåge…på en Formula V.
Denna bilen lackad i Gulfs racingfärg…
…liksom denna Mustangen.
Själva verket…
Depågatan Falkenberg. Minns förr på tävlingarna…Svindyr depåbiljett
för att få gå där. Men verkligheten kom ifatt bilsporten tack vare konkurrens
från all media. En annat fjanteri jag minns med avsmak…var att man
mitt under tävlingen höll en paus på minst en halv timma!!! för att publiken
skulle köpa korv . Jag vill inte betala för en paus, jag vill se tävlingar ! Då avser jag de tävlingar, som gick slutet av 60-talet till slutet av 70-talet.
Vem minns inte detta märke ? Minimarcostill exempel ?
Denna bilen misstar man sig inte på.
Inte direkt Motorhomes som på Formula I tävlingar. men det går i alla fall.
Jag presenterar mera bilder från depå och publikområden med detta inlägg.
Att gå runt i depån är en upplevelse. Här får jag se fina bilar, kärleksfullt hållna i skick av entusiaster. Jag får träffa människor som är hängivna motorsport och speciellt då Classic Racing.
Så mycket kunskap och erfarenhet det finns ! Jag hoppas innerligt, att denna kunskap kan föras vidare till nästa generation racerförare !
Mina kommentarer under bilderna ska du se som en
okunniges små reflexioner. Ta de inte för allvarligt !
Rätta mig gärna om jag talar i nattmössan !
Nog med prat, nu blir det bilder så buckle up !
Det kan nog inte vara bättre !
The prancing horse gör ett språng !
BMC Cooper
Att få dessa förgasare att fungera tillsammans…ingen lätt inställning.
En 70-tals monoposto…
En vacker SAAB och är den från vårt grannland Finland ?
SAAB Sport. Många grabbars drömbil 1965…
En sådan vacker inredning ! Vem minns inte ratten ? Jag minns den efter att ha hållt i några träflisor och krokiga aluminiumbitar,
då jag planterade en SAAB Sport in i en buxbomshäck 1966…
Allt perfekt.
Jämför denna anblicken av motorrummet med en bil av idag….
Saaben fäller upp huven och säger “Goddag”!
Jag bara gillar denna lilla loppa ...
…med dess kraftpaket ?
Jag får sympati för denna bilen då jag ser den på banan .
En förarlegend och mekaniker specialiserad på Fiat Abarth;
Mr Jerry Davis, sen många år hemmahörande i Halmstad.
Fiat Abarth. Numera återuppstånden och produceras igen.
Jag minns Olof Wijks Fiat Abarth då han spöade Hundkojorna !
Abarthen rörde sig på ett speciellt sätt. Den lufsade sig framåt
på banan lite grann som en småspringande elefant…
Så sant…
Saab herrgårdsvagn. En som det sas, en riktig ” bonnabil”…
Dessa foton visar i någon mån…
…för oss okunniga hur en framvagn är konstruerad.
SAAB 96. Undrar hur mycket en Saab tvåtaktare tillåts varva ? Jag menar, det finns ju inga ventiler som kan rida ?
Austin A40 Futura. Hur kunde man sälja en sådan bil vid denna tid ? Jag minns en kompis som i början av 70-talet köpte en Austin Princess. Han sa, att om man kallade det en dålig bil, hade det varit ett beröm utan gräns !
Är detta Göran Tjärnlunds RPB ?
Paulina har i alla fall en kvinnlig färg på sin racerbil…
“Hur ska jag få ihop detta” ?
En klassisk Mustang målad i Gulf Racing färger.
Ford Vinglia…som den lite styggt kallades.Berämd för sin lutande bakruta.
En liten episod, då jag som grön lastbilschaufför skulle backa min lastbil efter att ha lossat gods till systembolaget på en gata i Helsingborg,
för jag skulle kunna komma ut. Jag kollade backspeglar och jag kollade
spegelbilden i affärens stora skyltfönster att allt var klart. Jag backade
3 meter och hör ett krasande ljud bakom min lastbil. Då jag kollade
backspegeln stod en äldre dam och pekade på något. Jag hoppade ut och
märkte till min förskräckelse, att jag backat av taket i stort sett, på en
Ford Anglia med lutande bakruta.
Lyckligtvis inga personskador. Föraren hade kört in sin bil under överhänget på lastbilen, då det var ont om plats ! Lastbilen hade inget skydd mot underkörning då, 1965.
Det tragiska var att den stackars ägaren till Anglian just hade köpt den
och var ute på en invigningstur.
Ingan blev skadad, vilket jag var tacksam för. Jag tror åkaren gjorde upp
i godo med den stackars mannen med sin Ford Anglia.
Fiat äger Ferrari !
Merlyn, som jag minns sen sent 60-tal som F3 bil.
Princip för en bakhjulsupphängning.
Drivlinan; Motor, koppling, diff och växellåda.
Vem har inte kört Amazon bland oss som är 70 år unga ? Jag hade ett antal 122 S och min sista var en 1968 Amazon 123 GT som var californiavit i sin elegans.
4 cylindrig stötstångsmotor ca 1000 cc.
Conny Abrahamsson Ford Escort. Denna lackering såg
jag sist på Picko Trobergs Camaro 70-talet.
Cooper S, på sitt sätt min ungdoms drömbil. Eller ännu hellre en Cooper SS !
Den snyggaste Alfa Romeon.
Det bästa med Alfa…motorn och växellådan.
Rosten får man som en fri bonus…
En tidig logga för Saab.
Här två sällsynta bilar. En Sonett med fyrtaktsmotor…
…och en Sonett med tvåtaktsmotor.
Vem känner inte igen detta motorrum ?
…Volvo B18/20
Insugningstrattarna till Volvon. Varför avskärmning ? Ja, ska jag som okunnig gissa, är det kanske för att förhindra att varm luft ska sugas in i motorn. Med sval luft får du bättre fyllnadsgrad vilket ger mer power.
Luftutsläpp kylare på en formelbil. Vet du om att utsläppet ska vara 3 gånger större än insläppet ?
Det är för att få venturieffekt och förbättra kyleffekten på motorn. Har du tvärtemot, stort insläpp och litet utsläpp får du luft, som stannar upp och packar sig.
Förresten, om du inte använder glykol eller liknande i kylarvätskan, så kommer något som heter “Sideneffekt” att uppträda.
Det betyder att heta väggar i motorn som ska kylas kommer att beläggas med massor av små luftblåsor på mantelytorna och vi vet, att luft är den bästa isolatorn. Alltså blir det dålig kylning.
Det viktigaste att blanda i kylarvätskan, är ett medel som eliminerar ytspänningen. Flygmotorer under WW11 hade glykol i kylaren av just det skälet. Inte för man var rädd, motorn skulle frysa i första hand. Såedemede.
Senaste kommentarer