Kategorier
Termikflyg

“DER KLEINE FALKE.”..

 

 

 

…eller på svenska, den lilla falken…

 

 

…är ett nykonstruerat derivat av den klassiska modellen “Der kleine Uhu” från Graupner i Tyskland.

“Der kleine Uhu”, vilket betyder “Den lilla örnugglan” var en friflygande modell från sent 50-tal som byggts i flera tiotusentals exemplar.

Nu finns den som en modern byggsats  för RC-flyg och omdöpt till “Der kleine Falke”.

Anders hade byggt en och kom och flög med den. Jag tror,  han sa att den vägde komplett knappt 200 gram…med motor, acke och en lös vario…

Kolfiberrör som kropp, vingen av Jedelsky-typ. Påmonterad elmotor.

En modell för svaga vindar som flyger på minsta termikblåsa och på mycket små hang.

Modellen visar,  att tekniken inte sätter hinder överhuvudtaget i dag.

Eftersom vädret var i stort noll vind och sol, var jag ute med en termikmodell och fick utan minsta svårighet 2,5 timmar i termiken.

Detta trots sjöbrisen kom vid 1330-tiden.

Då den kalla sjöbrisen blåser in,  försvinner all termik på låg höjd. Men om du klättrar till ca 100 meter, kommer du in i den termiska varmluften, som hovrar ovanpå den kalla sjöbrisen.
Sen kan man flyga termik. Sjöbrisen är som ett kallt täcke, vilket tvingar upp den  icke laminära termiska luften.

Det är därför,  man kan se moln,  som driver åt olika håll under sjöbrisdagar.

Det fanns gott om glador,  som jag kunde flyg rote med. Jag lade dessutom  märke till,  många åt norr flyttande ormvråkar.

Ännu en härlig termikdag och jag ser fram mot morgondagens termikflygningar, vilka också tycks arta sig väl om man kollar prognosen på yr.no.

Vi ses….

Jo det blev bilder oxå …luftbilderna är bilder klippta ur en video från min lilla Mobius. Därav kvaliteten.

Anders med sin lilla modell.

Off she goes…

Jag hade föredragit lite mer V-form,  eftersom den saknar skevroder.
En modell blir mer agil med lite mer V-form.

Snygg i luften

V-stabbe, vilket jag inte gillar på termikmodeller. Varför, tja det är en känsla efter 52 års termikerfarenhet.

En fin typisk modell från Anders modellplansfabrik. I stort klarlackad, delvis klädd med tunn glasfiber. Allt för att få en bra kompromiss mellan styrka och vikt.

Här hangflyg på en av gravkullarna…

Motorn väger 5 gram…

Migrerande människor.

Man kunde inte klaga på vädret. Här Cumulus Congestus vid Hallandsåsen.

Hej, sa jag till ormvråken.

Man förstår,  varför den döptes till Den lilla falken,  då man ser den avtecknar sig mot den blå skyn.

Njutbart

Efter flygning.

Gladan som försökte tävla med min  “Introduction” i termikblåsan, men som fick ge sig. Kolla hur gladan fäller vingarna för att öka hastigheten,  då hon vill piggybacka på mig i min blåsa.

Kolla hennes vingspetsar ,  allt för att förminska det inducerade motståndet…

Jag är i verkligheten bara ca 1 m från fågeln. Kameran förvränger med sin vidvinkel perspektivet.

Här hade pixlarna svårt att hänga med…

Ormvråk som också ligger närma min modell.

Det jag gilla mest. Sitta i min stol och njuta min modell i en blåsa.
Tror du jag känner detta avkopplande ?

Landning

Kategorier
Termikflyg

JAG TRILLADE NER MED MIN AVA …

 

 

 

…och jag gjorde allt
för att rädda den.

 

 

I fredags var jag ute i det  vackra termikvädret för att ge min fina Ava Pro luft under vingarna.

Min vanliga plats för termikflyg var grön och inbjudande, där den ligger på toppen av en ås, som reser sig över det Halländska kustlandskapet.

Allt såg bra ut, så jag var förväntansfull.

På modellen hade jag fäst en GoPro,  som tog ett par stillbilder i sekunden. Jag hade med kameran,  eftersom jag ville få ett par  fina, förhoppningsvis, bilder på de laddade  Cumulusmolnen.

Alltså montering, koll av roder att de går på rätt håll och fulla roderrörelser. Allt klart.

Nu återstod bara att starta min GoPro.

Start och just som jag släppte modellen kom en tanke:
Kom jag åt wifi-knappen på kameran, då jag slog på den ?

Jag vet, att om jag har wifi påslaget på min GoPro, kommer den att störa min mottagare, då fältstyrkan från min sändare sjunker med ökat avstånd.

Mitt beslut, vilket  var felaktigt, blev att fortsätta stigningen. Jag var ju så sugen att flyga.

På 50 m höjd blev det fullt sidoroder åt vänster…

Modellen i störspiral nedåt. Jag drog aerodynamisk broms och stängde motorn.

Jag gjorde allt vad 52 års radioflygande lärt mig för att komma ur detta okontrollerade läge.

Inget hjälpte,  utan modellen försvann med ett glatt visslande ner i vallen 100 m från mig.

Det var som en spann kallt vatten över mig. Dels för att modellen flyger så väldigt bra och dels så kostar en Ava Pro lite kulor idag…dessutom på grund av gangstern Putins angreppskrig på Ukraina, är det omöjligt…att handla av Wladimir Models.

Jag kunde inte se modellen,  då den låg bakom en liten vall, men hoppet hos mig fanns, att den skulle vara hyfsat hel.

DÅ jag kom fram,  hade vingen separerat från kroppen. Jag använder alltid polyamidskruvar till vingen, vilket ger vingen möjlighet att lossna, vilket förhindrar,  att  kroppen trasas sönder, vilket skulle skett,  om jag använt stålskruv.

Kroppen såg hel ut tack och lov, men ena ytterpanelen med vingörat var helt avbrutet och söndertrasat.

Som alltid vid en smäll är jag noga att samla ihop alla lösa delar. Som Pär Lundqvist sa till mig för 50 år sedan då vi började flyga tillsammans: Det går fortare att laga en modell än att bygga nytt.

Jag kände mig ganska vesen,  då jag gick till min pilotplats.

Då jag kollade radio så funkade den, men wifi på min GoPro var tillslaget !

Det kändes ok, att jag funnit orsaken till haveriet.

SÅ hem och upp med grejorna på byggbänken.

Det är inte som att laga en balsamodell då man ska fixa en modern segelmodell. Kolfiber, kevlar kräver sin speciella hantering.

Jag lade en hel dag på att få ihop vingpanelen. Det blev ok, men det stora problemet var,  där vingörat var fäst vid vingdelen; Här hade man använt en stående kolfiberbalk för att stärka konstruktionen. Den var ju nu avbruten och det gällde att fixa en ersättning till balken.

Efter mycket funderande borrade jag nya hål jämte den gamla balken i vinkel, så V-formen på örat skulle bli korrekt. Därefter tog jag en 4 mm fyrkants kolfiberbalk och limmade in.

Balken hjälpte mig också att fixera örat vid limningen.

Det blev mycket bra och förhoppningsvis så starkt, som det krävs.

Jag har aldrig gillat att “laga” Oralight, men nu var jag tvungen. Aldrig tycker jag det blir bra och snygg…

Men det blev halvbra och kommer att fungera.

Andra skador var att servoarmen till sidorodret hade gått av så det krävde en god stunds pyssel.

Kroppen som är  av kolfiber hade fått en skada som var sprickor i materialet. Jag funderade på att förstärka skadan med kolfiberväv, pensla på epoxiplast och vira runt tape och fixera. Detta fungerar bra,  det vet jag av erfarenhet. En sådan lagning väger nästan inget heller, eftersom då man virar tapen,  så pressar man överflödig plast mot änden, som jag sen kan torka bort.

Nu gjorde jag i stället en lättare lagning. Jag tog Biltemas CA-lim och lade i alla sprickor och drog på accelerator.

Det visade sig att lagningen blev mycket stark, så jag slipade och sprayade på klarlack.

Done deal.

Då allt var lagat,  monterade jag och testade,  att allt fungerade till belåtenhet, vilket det gjorde.

Nu blir det till att provflyga.

Jag kollade vad en vingspets kostade hos Wladimir… De säljs i par och betingar mer än 4500 kr i pris…

Det kostar att vara modellflygare.

Bilderna är inte från min Ava utan är då min Spirit Elite tappade strömmen på Hovs Hallar och blev pulveriserad då den for igenom ett träd…Så det är bara en illustration.

 

 

Kategorier
Termikflyg

KLART JAG VAR UTE OCH FLÖG TERMIK

 

 

 

 

 

…med min trogna HyperAva.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eftersom jag gillar att flyga och experimentera
monterade jag en kamera på vingen på min Ava.

Genom att använda en furulist ihopsatt med ett
kolfiberrör fick jag en stabil förlängare för
min Mobius.

Syftet var, att jag skulle filma hela mina modell.

Jag tycker,  det blev bra och det gav mig lite annan
syn,  på hur min modell flyger egentligen.

Min uppfattning är,  att anfallsvinkeln är för
för låg på vingen. Det har jag haft en känsla
av under lång tid…

Jovisst, lite hög nos har man,  då man kurvar
termik,
men i detta fallet anser jag,  att jag ska
öka anfallsvinkeln
på vingen, vilket kommer
att sänka kroppens exponering
mot den passerande
luften.

En förändring av alfa på vingen torde räta kroppen i
förhållande
till horisonten.

Eftersom det är all-flying- stab på Avan, möter den
inga problem
vid förändrad anfallsvinkel.

Den som lever får se,  hur det går…

Håll tillgodo med bilder och videosnutten !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Många promenerare…

Vackert vädersmolnen bullar upp sig…

Det jag helst sysslar med…

Denna dagen innebar för mig “gammaldags högsommar”.
24 grader varmt , solsken och vita ulliga moln på himmeln.

Detta tillsammans med de överväldigande dofter naturen
med sina blommande örter bjuder på,
skapade för mig en intensiv
sommarupplevelse som den jag upplevde hos min mormor och morfar,
då man bodde hos dessa på sommarloven för 60 år sedan.