Kategorier
Naturbilder

EN AV MINA FAVORITFÅGLAR…

 

 

…större strandpiparen.

 

 

 

Detta är en allmänt förekommande vadare i kustnära landskap.

Du kan se de trippande på raska ben i vattenbrynet letande efter föda.

Nu, under häckningsperioden försvarar de sitt bo och ungar med stor aggressivitet mot trutar och måsar, vilka försöker inkräkta.

De är lätta att känna igen även i luften,  då de flyger med vingarna vinklade på mitten i en rask flykt.

Varför de kallas strandpipare ? Jo, då de flyger,  kan man höra deras typiska pipande läte. Inte att missta sig på.

Jag tog några bilder på långt håll…

 

Kategorier
Naturbilder

MINA EVIGA PROMENADER…

 

 

 

…längs stranden av Laholmsbukten.

 

 

 

Ja, för jag måste röra på mig,  även om jag inte kan flyga mina modeller.

Denna årstid i södra Sverige är i regel inte den,  som inbjuder till flygaktivitet. Kraftig blåst och regn har vi en period av nu, eftersom jetströmmen tvärs över Atlanten har flyttat sig. Jetströmmen bestämmer,  hur lågtrycken över Atlanten ska vandra från väst mot öst.

Som jag skrivit otaliga gånger,  är en promenad längs havet, där vi bor är en lisa för själen.

Denna promenad, där  vi är förunnade en fri horisont,  bjöd på mycket svag vind och solsken.

Alltså flygväder…men paradoxalt nog vinden var för svag för att kunna utöva hangflyg med mina segelmodeller.

Dock, det blir alltid en nästa gång. Bara man får ha hälsan. Min husläkare gav mig svart på vitt i går efter den årliga kollen sägande: ”Du är en frisk människa, inga medicinska problem, så kör på i livet”…Så det kan inte vara bättre.

Således tar jag tillvara dagarna,  så gott jag kan.

Som vanligt möter man de trogna strandpromenerarna och en och annan hundrastare.

Enda fågellivet var en kråka, som kom förbi med en mindre fågel i näbbet. Kråkor är predatorer och matoppertunister. Men sådan är naturen.

Efter promenaden längs stranden till parkeringen Tönnersa gick jag längs skogsvägen åter mot Lagaoset.

Det var inte lätt att ta sig från stranden till skogsvägen, då det var verkligt högt vatten i bäcken, som rinner just innanför dynbältet.

Jag erfor ett par försynta knackningar i skogen av den större hackspetten, men den var inte synlig.

Nåväl, efter 7 km åter till min bil nöjd och belåten och med öppet nyluftat sinne for jag åter hemmet.

Jag fotograferade med min IFåne.

Häng med om du har lust, eller varför inte ta själv en promenad i detta spännande naturreservat.
Kör till Snapparp, sväng av vid macken, kör runt och följ skylten ”Lagaoset”.

 

Kråkan sitter stolt med sitt byte i näbben.

Man vet aldrig…

Isen skapar figurer,  som endast din hjärna rik på fantasi kan se.

Tja…vad är detta…jag tog bilden för ljuset genom isen.

En al som strandat. Kanske den slår ut till våren. Det har skett förut.

Den gamle gårdvaren något ankommen bärande sin vinterpäls höll kollen…

…och hans kollega sträckte fram handen och sa ”Hejsan”

Tallarna har ryckt fram till dynkanten, där de så småningom blir ihjälslagna av vinden.

En sak lade jag märke till, som jag inte sett förut. Alveden var rödbrun. Kan det bero på påverkan från kraftiga minusgrader i kombination med saltvatten ?

Kråkan flaxar iväg med sin lunch.

Storskarven har bitit i gräset. Kan vara fågelinfluensa.
Kolla näbbet. Som gjort att fånga fisk med. Vilket dessa fåglar gör med besked. Ca 1 kg om dygnet.

Vårt Halmstad 20 km bort.

En metallfågel ritar sina förgängliga streck.

En vindpinad tall. En överlevnadskonstnär i den barska strandmiljön.

Ja, detta var den isvintern…

Skuggspel.

Bäcken som avvattnar strandskogen mynnar i Lagan och är viktig för öringreproduktionen.

Detta vattendrag ändrar konstant utseende, beroende på att vattnet transporterar mycket sand.

Lagaoset

En alstam blankpolerad som en säl…

Jag fann en isfladdermus…eller isfågel…

Dynkanten efter kraftig vind, lågtryck och således högvatten.

Det var minus 3 grader.

Fast mossan prunkade och vinkade åt mig sägandes:
”Våren kommer” !

Kategorier
Naturbilder

JULDAG…

 

 

…strandströvardag.

 

 

Efter för mycket julmat kändes det nästan som ett tvång att få ge sig ut på en promenad.

Som vanligt…blev det 8 km vid stranden och tillbaka via skogen nere vid Lagaoset.

Då jag går där, händer alltid något oväntat…och för den delen det förväntade.

Vi hade ett lågtryck och nordvästvindar av kulingstyrka häromdagen, vilket medförde högvatten i södra Kattegatt.

Det hade påverkat dynkanten så tillvida,  att den blivit som avhuggen av en kniv i framkanten.

Uppe på stranden hade havet transporterat upp sand, som så småningom kommer  att hamna på kanten av dynerna och bild en ny högre mjuk kant.

Alltså transporten av sand är en Perpetum Mobile, ett Pater Nosterverk av naturens eviga energi.

Inget speciellt hade spolats upp, som jag kunde se på min promenad. Jag hittade några små bärnstensbitar i strandkanten.

Annars var det mest danska mjölkförpackninger…fast jag trodde,   att man bara drack öl i vårt broderland…

Inte en människa syntes, men jag mötte en glad hund,  då jag lämnade stranden och gick upp mot skogen.

Det var lite spännande,  då jag passerade den plats ,där jag observerat en större hackspett flera gånger. Jag stannade till och till min glädje erfor jag ett försynt knackande uppe i en tall. Om nu en hackspett kan hacka försynt.

Hur som helst han var fullt sysselsatt med att plocka fram de feta fröerna ur tallkottar.

Har du märkt,  att man om du stannar upp i naturen och bara lyssnar, så kommer du att märka,  hur naturen och dess invånare talar med dig ?

Jag var på plats redan 0830,  så det var nog skälet till,  att det var folktomt. Eller så var människorna på väg hem från Julottan…

Jag fångade några ögonblick med min telefonkamera. Som med förlov sagt tar bra bilder…

God fortsättning på Dig !

Ser du randen med brytande vågor ? Det är där Lagans utgående vatten möter Laholmsbuktens saltvatten.

Här bryter vågorna.

De brytande vågorna går efter hand mot stranden, eftersom den nordgående strömmen i Laholmsbukten driver Lagans vatten längs stranden mot norr.

Mycket skum bildades i dag. Beror inte på förorening, utan det är en alg som bildar skummet.

Svårt att se skillnad på brytande vatten och skum…

Det jag tycker om, den obrutna horisonten.

Det närmaste vinter jag kom förbi.

Min hackspettskompis…

En vacker fågel…

Den är allmänt förekommande i våra marker nu.

Inte speciellt skygg. Bilderna tagna på 30 m avstånd lite hastigt.

God Fortsättning säger han åt betraktarna !