DYNAMISK SEGELFLYGNING MED MODELL

Ett av de mest spännande koncepten inom modellsegelflyget är Dynamic Soaring, förkortat DS.

Att flyga enligt ovanstående har varit känt sedan 1975, då det upptäcktes av fullskalasegelflygare, dock utan att utnyttjas på det sättet, som vi modellsegelflygare gör.

Vad som krävs för att kunna flyga DS är ett hinder i terrängen. En ås, bergskam, en kulle eller till och med en trädridå eller större byggnad duger. Det andra är en vind som blåser mot hindret. Det tredje, som inte krävs, men som är en fördel, är att det är stabilt skiktat så vinden är i huvudsak laminär.

Det fjärde man behöver, naturligt nog, är en modell. Om du är nybörjare, kan man ha en Zagiliknande modell eller en F3F modell.

Modellen ska var i sådant strukturellt skick, att man kan belasta den i tyngdpunkten.Man belastar modellen, för att man ska få större “motor”, det vill säga man gör det för att hålla fartmomentet uppe under flygningen.

När jag testade DS , då jag egentligen var vid Hammar för att flyga skärm, hade jag min Arrow belastad med 400 gram bly. Platsen jag flög vid var “baksidan” på Skolbacken. Denna ås eller höjd ligger ca 50 m över omgivande terräng.

IMG_0078-1

Skolbacken där texten står. DS möjligt på SV-vind och S-vind

Baksidan av skolbacken med vägen ner till parkeringen som finns vid vägen mot Kåseberga innan Hammar.

Eftersom vinden kom från havet var den relativt laminär. Jag slängde iväg modellen ut på hanget, alltså mot vinden, klättrade så högt jag kunde och började flyga det mönster man ska flyga för DS.

När jag passerade de olika luftlagerna hörde jag då och då en “duns” när man passerar gränserna. För varje varv märkte jag att hastigheten ökade. Det indikerade att jag flög inom de ramar som krävs för Ds-flygning.Eftersom det var första gången på ett hyfsat DS-hang var jag försiktig. Glädjen över att det fungerade var oförställbar. Jag tänkte att det är inte bara på filmerna på internet det funkar, utan även här med en gammal Arrow går det.

Om det gick fort? Ja, det gjorde det så vitt jag kunde bedömma. Jag hade ingen radarpistol med mig, men det rörde på sig.

Inte flög jag länge, men så länge flög jag, att man var ganska stinn med adrenalin.

Tyvär är det enda gången jag flugit där.

PICT1319

Jag tog bilden när jag hängde under trasan och stället för DS är i bildens nedre vänstra hörn. Platsen nås om man kör upp till Hammar, parkerar och promenerar 5 minuter mot Kåsebergahållet. Baksidan av hanget har en superstark rotor bakom hanget vid SV vind.

Här är del av den platsen jag beskriver enligt ovan. Det är högre än du tror.

Hemmavid har vi toppen på Hovs Hallar, som skulle fungera på “baksidan” ner mot dalen.

Problemet är att kunna få upp höjd och fart. Här skulle man kunna prova med en relativt snabb modell med elmotor, om förutsättningarna finns för DS flygning.

Själv har jag varit på de ställen runt Halmstad, där man kan tänka sig att flyga DS, men endast ett ställe har funkat halvbra och det är vid Vapnö kyrka och grustaget där.

Så principen för DS flygning är:

Ta höjd. Dyk ner enligt bilden genom lärotorn. Gå upp över hindret. Sväng igen ner genom lä osv osv. Låter enkelt, men är hindret dåligt eller vinden dålig är det inte så enkelt.

Skissen nedan förklarar principen bra.

Hastigheterna man uppnår med DS-flygning är otroliga. Världsrekordet för en DS-modell är till dags dato 631 km/tim. Rekordet sattes i september i Californien vid Bakersfield på Mount Weldon. Piloten heter Spencer Lisenby. Modellerna är ju hitech och byggda i kevlar/kolfiber för att kunna stå emot de väldigt höga belastningarna som uppstår i svängen. Hur många g? Vet ej men 40 g låter rimligt.

Vidare kan man ju föreställa sig, vad som händer med en modell, om roder börjar fladdra….då exploderar modellen och faller till marken som konfetti.

Om ni googlar på Dynamic Soaring kan ni hitta mycket om ämnet. Här är en sida med mycket info och filmer:

http://www.dynamic-soaring.de/

Den röda parabeln visar flygplanets bana