I dag är en viktig dag i Europas historia,

då det är 25 år sen berlinmuren föll,

vilket kom att få  avgörande betydelse

  för miljoner av människor.

 

 

Om du frågar mig,  vilken händelse som gjort störst intryck på mig
personligen under de sista 50 åren, så står detta fram.

Det är,  då det sovjetiska imperiet och dess satellitstater rämnade
och terrordådet den 9 September 2001 i New York.

Att Berlinmuren föll och därmed de kommunistiska diktaturerna,
var ett resultat av en politik, som inte fungerade och inte kunde tillgodose
människornas behov för det dagliga livet och de demokratiska värderingarna.

De kommunistiska diktaturerna hade för länge sedan gjort moralisk
bankrutt och förrått de människor, de påstod sig vara utsedda att företräda.

Förutom den moraliskt/politiska bankrutten var deras ekonomier i ruiner.

Det som kallades DDR, Den Tyska Demokratiska Republiken,
var intecknad hos långivare i väst långt över skorstenarna och ner i källaren.

De styrande i östra Tyskland kunde inte längre  tillgodose befolkningens
basala konsumtion för vardagen.

Jag vill säga, att det avgörande som fick det kommunistiska imperiet
att kollapsa,  var tre saker:

För det första var det upproret hos varvsarbetarna i Gdansk,
som med sin karismatiske ledare Lech Walesa vägrade acceptera regeringens
påbud om att arbeta mer med mindre lön.

Man bildade den första fria fackföreningen i en kommunistisk diktatur,
Solidarnosc, eller på svenska Solidaritet.

Den polska regeringens svar på bildande av “Solidaritet” var ett uttalande
som sade:

“Att bilda en fristående fackförening är förbjudet,  eftersom man inte kan
göra revolution mot sig själv”….

Vägen framåt för fackföreningen var svår,  drabbad av bakslag och repression
med ett “Krigstillstånd” då generalerna tog makten.

Men idéerna är starkare än generalernas bösspipor och Solidaritet segrade.

Jag tror,  denna händelsen var det, som startade frihetssträvandena
i de länder som  de styrande kallade “Folkdemokratier”.

Det gick inte  att hejda lavinen nu, när människorna såg,
att deras idéer kunde besegra makten och våldet.

Utvecklingen i Polen påverkade och inspirerade starkt befolkningen
i  de övriga satellitstaternas utveckling gentemot ett pluralistiskt och
mera demokratiskt samhälle.

En viktig symbolhandling var,  då påven Johannes Paulus besökte Polen
och Lech Walesa.

Polen är ett starkt kristet katolskt land, där den katolska kyrkan har överlevt
krig och en kommunistisk diktatur..

Det polska folket fick med påvens besök en bekräftelse från den
mäktiga katolska kyrkan, att landet hade den  kyrkans överhuvud som stöd.

Jag minns personligen under krigstillståndet,  under general Jaruzelski
och hans knähund och hovnarr Jerzy Urban, hur jag fick vidarebefordra
nyheter till besättningarna  på de i hamnen inneliggande polska fartygen.

Den svenska nyhetsförmedlingen var ju snabb och icke censurerad.

Jerzy Urban var presstalesman, eller vill jag säga en papegoja, för den polska
militärjuntan som tagit makten.

Jerzy Urban startade efter regimens fall en porrtidning. Symptomatiskt ?
Tja…

Den andra, avgjort största händelsen,  var då Berlinmuren föll.

Vem kunde tro det eller ens tänka tanken ?

Jag var hemma sjukskriven och jag erkänner, jag satt framför tysk tv
hela dagarna, för jag insåg,  detta var en sann folkets revolution.

Att befolkningen gick ut på gatorna i Honeckers och Stasichefens Mielkes
land och deltog i en demonstration,  som inte var regisserad av SED,
det var ju något oerhört. Det var som en profan statsblasfemi.

Att människorna vågade ? Jag tror de kände och var säkra på sin egen
styrka och vågade använda den mot makten.

Talkörerna under demonstrationerna skanderade,  vad som förut  varit
makteliten och nomenklaturans privilegium att påstå:

 “Wir sind das Volk” !

300000 människor demonstrerade i Leipzig under måndagsdemonstrationerna.

Betänk, att människorna i östra Tyskland varit inlåsta, sen  muren byggdes 1961.

Det styrande partiet, SED hade maktmonopolet inskrivet i lagen och detta monopol
upprätthölls med hjälp av en kontroll- och repressalieapparat, som var gigantisk.

Man hade Stasi med 100000 anställda. STASI = Ministerium fuer StaatsSicherheit
under befäl av Erich Mielke. Mielke dömdes till 6 års fängelse 1993 som ansvarig för
två mord på politiska motståndare.

Dessutom hade man 200000 inofficiella medarbetare. Fast deras rätta benämning
skulle varit medlöpare och quislingar.

Även i Sverige hade vi quislingar och megafoner, som ekade Honeckers propaganda.

Som exempelvis Förbundet Sverige-DDR.

Alltså 300000 kontrollerade 17 miljoner medborgare.

Absurt ? Det ordet räcker inte.

Utvecklingen i östra Tyskland gick inte att hejda och det som skulle vara en
manifestation för staten DDR, alltså 40-årsfesten i Palast der Republik,
blev i stället  ett väl tajmat gravöl för den styrande klicken under kristallkronorna.

Utanför festsalarna stod, på andra sidan floden Spree, 150000 människor
och skanderade:

“Wir sind das Volk”, vilket så till den milda grad  upprörde Margot Honecker,
statschefens fru, att hon utropade:

“Människorna är så otacksamma, tänk på allt vad vi gjort för dem”……..

Jag hörde Honeckers festtal vid middagsbordet. En tirad av meningslösa floskler,
som ingen brydde sig om.

Vid  en presskonferens med Gunther Schabowski, som var talesman för
centralkommittén, inträffade ögonblicket, som ändrade Tysklands
och Europas historia..

Ögonblicket då muren rämnade och med den den tyska demokratiska republiken.

När han läste upp meddelandet, som var ett utdrag ur ett protokoll från
ett centralkommitté möte, vilket gav medborgarna rätten att fritt resa ur landet,
sa han på en fråga från en journalist, som ville få bekräftat,
vad han just hört om ändrade utresebestämmelser.

Schabowski sa på frågan,  från när de nya utresebestämmelser skulle
börja gälla för alla DDR-medborgare:

“Das tritt nach meiner Kenntnis…ist das sofort, unverzueglich”.

(Det träder i kraft genast, ofördröjligen enligt min vetskap)

Jag tänkte då jag hörde det, är det sant, hörde jag rätt?

Att alla DDR-medborgare kunde resa ut, utan ansökningar och
pappersexercis vid vilken som helst av landets gränsövergångar .

Detta var  slutet för inspärrningen av alla medborgare,
som  var en av hörnstenarna, vilken DDR:s existens vilade på .

Vi vet, vad som hände under natten. Gränsövergångarna i Berlin och
på andra ställen öppnades.

Först försökte Volkspolizei och Grenzbrigadesoldaten i vanlig ordning
kräva papper, intyg och stämplar för att låta folk resa .

Vakterna kunde inte greppa eller förstå de nya bestämmelserna,
att det var möjligt och  tillåtet att resa ut ur landet utan särskilda dokument.

Alla tusentals människor, som hört om resefriheten blev för mycket
för gränsvakterna.

De kunde inte stå emot. Inte för att de blev utsatta för fysiskt våld,
men de insåg de hade inget val.

Människornas vilja fick vakterna att öppna gränsövergångarna och
dammluckorna öppnades in till Västberlin.

De som var beordrade att bevaka gränsen, som de gjort så nitiskt,
deras föreställningsvärld ramlade ihop inom loppet av en kort stund.

Allt vad de tidigare stått upp för och varit deras absoluta rättesnöre,
var utraderat med ett pennstreck på ett papper.

Vakterna vid muren blev nersprungna.
Jag har aldrig sett vakterna och poliserna så hjälplösa och förvirrade,
som de var denna natt, då muren föll.

Låt mig säga, jag såg en dokumentär på tysk tv om det i går kväll och
ska jag försöka uttrycka, vad medborgarna i de då båda tyska staterna
upplevde så räcker tre ord:

Glädje och tårar.

Ett folk som varit inspärrat sen 1961 släpps plötsligt fritt.

Betänk så mycket känslor.

Vad som skedde därefter i Östeuropa, vet vi. Satellitstaterna kollapsade
en efter en och fick ett ett demokratiskt styrelseskick.

För 25 år sen erinrade jag mig i en intervju i tv med kommunistledaren
i Sverige,  Lars Werner, vad han sa på frågan,  om det i något “Socialistiskt land”
under fria val kommunistpartiet skulle kunna få majoritet.

Jag glömmer aldrig Werners svar:

“Jag är övertygad om att  i DDR skulle SED få en  majoritet av rösterna “.

Så stor var de svenska kommunisternas blindhet, att de trodde på sin
egen propaganda.

Vid de första fria valen i östra Tyskland fick SED ungefär lika stor
procent av rösterna som kommunisterna i de svenska valen.

Alltså 4-8 %.

För det tredje var det,  att det kommunistiska systemet föll ihop på grund av ekonomin.

Man var bankrutt.

Den som var ansvarig för det, var Ronald Reagan, som helt enkelt rustade
ihjäl östblocket.

USA har en så mycket större ekonomi jämfört med Sovjetunionen,
att de i kraft av sin ekonomiska styrka tvingade Sovjet på knä.

Detta har ju Gorbatjov sedermera bekräftat.

Ryssarna kom på,  att befolkningen hellre ville ha bättre levnadsstandard
än nya atombomber.

Andra händelser, som påverkade diktaturerna, var Chernobylkatastrofen.

Först förnekade man händelsen, men sen var de styrande tvungna att stå
där med neddragna byxor.

Människorna i Sovjet förstod, att myndigheterna ljög sin befolkning
rätt upp i ansiktet.

Skräcken och respekten för det auktoritära statsskicket minskade
snabbt hos befolkningen.

Detta underbyggde och underlättade maktskiftet i Ryssland.
Därför människor var inte rädda för att säga och argumentera
för sin uppfattning.

Efter fallet av Sovjet och dess lydstater,  spårade man naturligtvis
en bitterhet hos de svenska kommunisterna.

“Men människorna hade det ju sa bra i DDR”

var ett av argumenten från partimedlemmarna i Sverige.

Underförstått, de förstod inte sitt eget bästa.

Naturligtvis går det fint att sitta i trygga Sverige och ha den åsikten.

Det kostar ju inget.
Man riskerar inget.

Det som kostade i DDR, det var att ha en från partiet avvikande åsikt.

Jag har lärt känna flera människor, som levt sitt liv i DDR.

Vad de berättat är för mig är fullständigt ogripbart.

Alltså kom ihåg,  att under tiden 9-10  November 1989 tog utvecklingen i
Europa en avgörande ny vändning och gav tillbaka demokratiska och mänskliga
rättigheter till många miljoner människor,  som varit förmenade dessa
under diktaturerna.

Ge aldrig diktaturerna en ny chans !

mats strömberg