EN BILD OCH TIDEN

I Halmstad hade vi en fotograf, som hette Stig Hartmann. Han var en välkänd person i egenskap av sitt yrke som fotograf, då han fanns med, så fort något som borde bevaras till eftervärlden, tilldrog sig.

För 2 år sedan, hade man ordnat en minnesutställning på stadsbiblioteket med ett 40-tal av Hartmanns bilder. Jag gick dit bland många andra och hade tagit med mig min kamera. Hans utställning med bilder var snyggt uppsatt på skivor och jag frågade en kvinna, som gav information, om jag fick fotografera av bilderna. Ja, sa hon det är många som gjort det, så det går bra.

Dessa bilder från tidigt 40-tal till 70-tal tror jag berörde många människor i min och tidigare generationer. Bilderna var ju tekniskt sett väldigt bra och bilderna var tagna långt innan Photoshopmarodörerna kom och konstrade till den tagna bilden.

När man ser på en bild , så berättar ju varje bra bild en historia.

En bild är inte bra ,om den är tekniskt perfekt,  men saknar innehåll. Det viktiga med en bild är, att den förmedlar en idé eller ett budskap, som sätter igång fantasin hos betraktaren. Det är min åsikt.

Alla Stig Hartmanns bilder förmedlar ett budskap, enligt mitt sätt att se det. Ta en titt på denna bilden:

Hörnet Karl XI:s Väg – Brogatan                                                           Foto: Stig Hartmann

Här har vi en ambulerande glassförsäljare för en firma  som heter “Gula Vagnarna”. Vagnen är gul med svart eller blå text.

Den glassäljande mannen sitter i sin campingstol i skuggan under ett träd vid Karl XI:s väg och väntar på sina kunder. Troligtvis är det ganska varmt ute eftersom han sitter i skuggan.

Reglementsenlig klädd i vit rock och vit båtmössa, där det antagligen står “Gula Vagnarna” i logon. För att tiden ska gå för försäljaren, läser han Hallandsposten, för att få de sista nyheterna om kriget.

Undrar vad han tänker?  Kanske :

“Att här sitter jag och säljer glass från en vagn av masonit med fyra cykelhjul och ute i världen slår folk ihjäl varandra i ett vettlöst krig.”

Tidpunkten för fotot bör vara under krigsåren med tanke på saknaden av bilar. Klockan är ca 1100 på förmiddagen, vilket man kan se på skuggorna och årstiden tror jag är i slutet av maj.

Över den stensatta gatan hastar målmedvetet med långa steg en kvinna i hatt. Vänsterarmen har hon klämt om sin handväska i ett fast grepp.

På den tiden fanns det inga övergångsställen med lampor, ljud och tryckknappar.

Cykelställen är lika fullsatta som parkeringsplatserna för bilar är idag. För vad var alternativet, när man inte kunde köpa bensin?

Till vänster om den tidningsläsande försäljaren ligger huset där Thure Fritz hade sin blomsteraffär. Utanför affären står kärran blomsterhandlaren hämtade sina varor i från grossisten och från sina växthus uppe vid Gaggegatan, där också hans växthus låg.

Till höger om blomsteraffären låg ju Saluhallen som öppnade på 30-talet och slog igen på tidigt 80-tal. Under 40-talet var detta Halmstads köpcentrum för husmödrarna. Här fanns inga halvfabrikat utan här köptes riktiga råvaror för hushållet.

Fortsätter vi gatan fram låg biografen “Saga”, som slog igen omkring 1997 och på hörnet av huset ligger Missionskyrkan som fortfarande finns kvar.

Till vänster om glassförsäljaren har vi en gatlykta och den är av den gamla modellen vi hade i staden förut. Jag minns denna typ av lampa väl, för jag hade en sådan 3 meter från mitt sovrumsfönster, när vi bodde på Kaptensgatan. Alltid när det blåste kraftigt vaggade lampan fram och tillbaka och skuggan från kupan åkte upp och ner i mitt rum som den sneda bilan på en giljotin.

Träden längs Karl XI:s Väg är snyggt tuktade. Kommer du ihåg hur de ser ut nu? Antagligen är de inte tuktade längre, för det kostar för mycket.

Det verkade som allt gick långsammare förr, människorna var inte lika stressade och uppskruvade som idag. Var sak fick ha sin tid. I dag finns det bara en massa måsten som ska hinnas med.

En försäljare med “Gula Vagnarnas” glass i dag ,hade ju varit en anakronism utan gräns. I dag ska en försäljare på gatan ha lika stort sortiment som en lunchrestaurant 1950.

 Varje bild Stig Hartmann hade på denna utställningen hade en historia att berätta för den uppstannande  betraktaren.

Bara man ger sig tid.

mats