En god representant för yrkesförarna
låg efter mig häromdagen på E20.
Denna trailerdragare låg 2 meter bakom mig under en lång sträcka.
Bötesbelopp i Sverige 2000 kr.
Jag höll 90 km/timmen enligt min navigator, vilken jag antar mäter
på ett adekvat sätt.
En trailerdragare får köra i 80 km/tim.
Föraren satt under färden och var, som ni kan se sysselsatt med att
läsa tidningen, sms:a och tala i mobilen.
Sådan kan verkligheten vara, bland de som kallas “Vägens Riddare” !
Ingvar Nilsson i Brämhult skrev:
Hej!
Ja vägens riddare kallades chaffisarna förr eftersom dom alltid gick åt sidan
för att underlätta omkörning där så var möjligt. Efter ett besök på Huddinge
sjukhus (kan ev. varit på Karolinska sjh) på 80-talet för ett servicejobb som
drog ut på tiden så gick det till så här:
Jag var klar rätt sent, vid 19-tiden men kom inte iväg förrän vid 20.
Hungrig och trött – käkade först och drack mycket kaffe för att undvika
den s.k. Palt-koman. Kaffe hjälper inte mot detta visade det sig, så det
blev en tupplur i bilen någon timma bara en bit söder om Södertälje och
jag skulle till Härryda öster om Göteborg.
Litet ruggig efter att sovit så kvicknade jag till och återupptog hemresan.
Det var nu såpass sent att det i stort sett bara var lastbilar på vägen som
på den tiden hade några småstumpar motorväg tills närmare Vättern där
det fanns motorväg ända ner till Jönköping. Jag körde fort, rejält för fort.
Alla långtradare gick in åt höger och släppte förbi mig utan undantag.
Helt otrolig känsla! Ja detta var verkligen vägens riddare ehuru om än
uppmuntrande till grav fortkörning. Jag kom hem rekordsnabbt.
Något år senare var jag åter på hemväg från huvudstadsregionen rätt
sent på kvällen, denna gång med släpvagn. Det var början av december och
det snöade. Och det snöade och snöade. Vid Ödeshög stannade jag
(motorvägen började här och var ökänd för stora snödrivor vintertid) och
fikade och för att vila ögonen. Jag frågade långtradarkillarna om dom
hade något knep att inte bländas av snöflingorna och hur dom kunde
se vägen. En sa – jag vet – vi sitter högre och bländas inte av snöflingorna
alls lika mycket och har bättre översikt – vart skall du? Till Göteborg/Härryda.
Häng på mig – jag skall till Göteborg. Lägg dig tätt bakom mig och kör
med parkeringsljus – du följer mitt bakljus.
Så blev det. Det fungerade perfekt fast det gick litet fortare än jag hade
räknat med. Framme i Jönköping var det stjärnklart och jag lät min riddare
fortsätta i sitt höga tempo.
Några år senare kom jag i samspråk med en av landets tungdragarchaffisar,
en trygg och stabil norrlänning som kört långgtradare hela livet –
han avslöjade för mig att orsaken till att man släpper förbi alla ”småbilar”
så gärna är av den enkla orsaken som han sa ”alla vet att vi kör för fort
och det vet Polisen också. Om du sitter och ser en bil närma sig med rätt
hög hastighet och du går åt höger för att underlätta omkörning och bilen
kör om så är det OK. MEN OM BILEN INTE KÖR OM UTAN SAKTAR IN –
då saktar vi också in eftersom det med all sannolikhet är en polisbil bakom.
Så var det med det…
Bästa vinterhälsningar / Ingvar
Ett svar på ”VÄGENS RIDDARE…”
Hej!
Ja vägens riddare kallades chaffisarna förr eftersom dom alltid gick åt sidan för att underlätta omkörning där så var möjligt. Efter ett besök på Huddinge sjukhus (kan ev. varit på Karolinska sjh) på 80-talet för ett servicejobb som drog ut på tiden så gick det till så här:
Jag var klar rätt sent, vid 19-tiden men kom inte iväg förrän vid 20. Hungrig och trött – käkade först och drack mycket kaffe för att undvika den s.k. Palt-koman. Kaffe hjälper inte mot detta visade det sig, så det blev en tupplur i bilen någon timma bara en bit söder om Södertälje och jag skulle till Härryda öster om Göteborg.
Litet ruggig efter att sovit så kvicknade jag till och återupptog hemresan. Det var nu såpass sent att det i stort sett bara var lastbilar på vägen som på den tiden hade några småstumpar motorväg tills närmare Vättern där det fanns motorväg ända ner till Jönköping. Jag körde fort, rejält för fort. Alla långtradare gick in åt höger och släppte förbi mig utan undantag. Helt otrolig känsla! Ja detta var verkligen vägens riddare ehuru om än uppmuntrande till grav fortkörning. Jag kom hem rekordsnabbt.
Något år senare var jag åter på hemväg från huvudstadsregionen rätt sent på kvällen, denna gång med släpvagn. Det var början av december och det snöade. Och det snöade och snöade. Vid Ödeshög stannade jag (motorvägen började här och var ökänd för stora snödrivor vintertid) och fikade och för att vila ögonen. Jag frågade långtradarkillarna om dom hade något knep att inte bländas av snöflingorna och hur dom kunde se vägen. En sa – jag vet – vi sitter högre och bländas inte av snöflingorna alls lika mycket och har bättre översikt – vart skall du? Till Göteborg/Härryda. Häng på mig – jag skall till Göteborg. Lägg dig tätt bakom mig och kör med parkeringsljus – du följer mitt bakljus.
Så blev det. Det fungerade perfekt fast det gick litet fortare än jag hade räknat med. Framme i Jönköping var det stjärnklart och jag lät min riddare fortsätta i sitt höga tempo.
Några år senare kom jag i samspråk med en av landets tungdragarchaffisar, en trygg och stabil norrlänning som kört långgtradare hela livet – han avslöjade för mig att orsaken till att man släpper förbi alla “småbilar” så gärna är av den enkla orsaken som han sa “alla vet att vi kör för fort och det vet Polisen också. Om du sitter och ser en bil närma sig med rätt hög hastighet och du går åt höger för att underlätta omkörning och bilen kör om så är det OK. MEN OM BILEN INTE KÖR OM UTAN SAKTAR IN – då saktar vi också in eftersom det med all sannolikhet är en polisbil bakom.
Så var det med det…
Bästa vintehälsninmgar / Ingvar