…vilken jag känner som en sorts befrielse !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror ingen besökare, eller någon som är bekant med mig
hyser minsta tvivel om mina känslor för Spirit Elite.

Det är en modell, som jag skattar högt, vad gäller allround
flygegenskaper.

Trots modellen är 12-14 år i konstruktionen, kan den tack vare
sitt koncept, leverera det som behövs, för att tillfredsställa
pilotens krav.

200 cm spv, sprygelvingar med skev/klaff, kropp i glasfiber.

Modellen är lätt, vilket gör tillsammans med modellens profil,
att den flygs på det svagaste hang.

Som ett resultat av att den är så lätt,  så följer med nödvändighet,
att det är en spröd modell. Den tål inga landningar på
vingspetsen eller med nosen ner i marken.

Då händer det saker. Kroppen är i glasfiber, men den är tunn.

Så det gäller att flyga med förutseende.

Under byggandet hade jag i stort två problem. För det första
är det dålig plats för servona för sido- och höjdroder i kroppen.

Jag höll på länge,  innan jag fick ordning på det. Det blev att
använda ett standardservo  till höjden och ett miniservo till
sidorodret.

Allt funkade bra vid provflygning.

Det andra problem, som var lättare att lösa, än vad jag
förväntat, var att jag ville låsa höljena till störstängerna
till stabben även bak i kroppen, så jag fick en glappfri
förbindelse mellan servo och roder.

Ska jag flyga med precision, måste linkagen vara 100 % i
alla avseende.

Efter lite funderande, som inkluderade en ide, om att peta
in silikon med en lång pinne i kroppen och limma fast
stötstångshöljena.

Men vi vet ju alla, att silikon har en förmåga att fastna
på platser, där det inte ska vara…

Jag gjorde så här istället; Framtill i kroppen var stötstängerna
limmade i ett halvspant, så där var det förankrat. Men bak…
där tog en disksvamp av Biltemamodellen och klippte den
i två lagom bitar.

Dessa skumbitar sköt jag bak i kroppen med en pinne,
vilket på ett enkelt sätt låste stötstångshöljena. Allt fungerade
perfekt sedan.

Inte en tiondels millimeter glapp efter.

Nåväl, jag var vanvettigt flygsugen  med min Spirit nu,
men vädret var emot mig.

Men i måndags hade vi mycket svag västlig vind,
vilket kunde öppna upp för hangflyg vid Tönnersa Strand
vid Laholmsbukten.

Så iväg med allt vad som behövs, montering och
koll att allt var, som jag ville ha det och iväg till min
pilotplats, som ligger 800 meter från parkeringen.

Varför, kanske vän av ordning undrar,  går jag så långt ?
Det beror på, att jag vill flyga, där det är högst och
bäst kant. Alltså maximera lyftet.

Vid framkomsten indikerade min Silvavindmätare 1.5 m/sek
….inte mycket att hänga i granen. Men hoppet är det sista,
som överger en hangflygare.

Efter att ha trampat omkring på kanten och kollat
vinden tog jag beslutet att starta.

Jag startade rakt ut utan klaff. Eftersom min modell
är lätt, bedömde jag, att jag skulle kunna flyga utan klaff.

En klaff kostar energi i form lyftkraftsmotstånd och med
tanke på den ytterligt svaga vinden, ville jag försöka
hålla momentet uppe och låta modellen glida själv.

Ok, jag satsade  och kastade ut. Inga konstigheter i
vänstersvängen, men jag märkte omedelbart,
då jag mallat in mig på kanten, att lyftet var dåligt
och att tyngdpunkten låg för långt bak.

Hur jag märkte det ?
Modellen var extremt känslig på höjdrodret. Jag flög
i ytterligare 20 minuter och försökte komma underfund
med denna modellens specifika egenskaper

Det enda felet jag omedelbart skulle fixa var att korrigera
tyngdpunkten.

Jag landade uppe på kanten, eftersom jag var lat, lade
i 30 gram däckbalanszink i nosen och startade om.

Nu flög modellen, precis som jag ville. Höjdrodret
hade lugnat sig och modellen flög utan  minsta stalltendens,
då jag släppte loss kärran på rakorna.

Vinden hade ökat till ca 2.5 m/sek, så det var a piece of cake
att flyga.

När allt var perfekt trimmat i luften, kunde jag njutande
flyga med Spiriten i ytterligare 45 minuter vetande att det
kan inte bli bättre.

Efter landning konstaterade jag, att alla roderytor var
absolut neutrala, vilket vi kan tolka som ett gott betyg för
konstruktören.

En malör inträffade. Modellen hade säkert legat obyggd
på affärshyllor under 8-10 år, vilket  hade gjort, att klädseln
hade blivit spröd och förlorat elasticitet.

Klädseln kändes som smörpapper som legat i Saharas sol i 25 år…

Vid sista landning var där en liten buskgren, som perforerade
ena vingens undersida.

Surt, eftersom det var en ny modell och landningen hade
varit mjuk. Men så är det. Hem och gräva fram en bit FliteCoat
så jag kunde laga.

Men flyger man,  då kan det hända sånt här.

Jag ser fram mot minst 500 timmar i luften med Spirit
nummer 3 !

Här kommer lite bilder, vilka alla (nästan) är tagna
med min lilla Mobius.

Stillbilder klippta ur videofiler och jag anser kvaliteten
är godtagbar eller rent av bra !

En liten ombordvideo blev det av första starten.

Häng med !

 

 

Monterat vid parkeringen

Redo för start, jag ska bara slå på radion…

I dessa strån landade jag och skadade klädseln…

Slå på strömmen ! Strömbrytare har jag inte nyttjat på 35 år !

Ser det inte inbjudande ut ? Fast vinden är inte överväldigande….men den räcker att flyga på.

Redo kasta ut…

Där ! Första sekunderna luftburen under min andra start.

In mot kanten och stabilisera.

Ja, sen är det bara att flyga och njuta !

Min Mobius sitter på mina solglasögons högra skalm och tar
4 bilder i sekunden eller spelar in HD-video.
Perfekt sätt att dokumentera en flygning.

Enda bilden tagen med en monterad systemkamera,
som missade avståndsinställningen under videoinspelningen

Du ser,  jag var tvungen att gneta nära  kanten i det svaga lyftet.
Det är en trevlig utmaning att flyga på gränsen eller …?

Vem argumenterar mot mig, då jag påstår hangflyg är en estetisk upplevelse ?

Min Spirit blygs inte utan visar undersidan…

Jodå…detta duger !

Lyftet bättrade sig en aning efter en stund, men flygningen krävde uppmärksamhet.

Modellen är mycket  närmare fotografen, än vad bilden visar.
Jag tog ett steg tillbaka för att inte bli påflugen…

Modell – hav – strand, en symbios som räcker för mig.

Min vanligaste höjd under flygningen.
Jag försöker alltid, under marginella förhållanden, att placera modellen
i kantrotorn för att utnyttja dess energi och omvandla den till hastighet.

Du kan se, att inga vågor bryter.
Det betyder vindhastighet under 3.5 m/sek.

bankning 90 grader.

Vi ska bli uppvisningspiloter i “Top Pugs”…när vi blir stora.