Modellen som var en verklig följeslagare

 

 

 

 

I begynnelsen av vårt Rc-flygande höll vi till nere på Ösarp. Som jag tidigare skrivit,
vad det snarare regel än undantag, att man skulle flyga oavsett de faktiska förhållandena.

Denna lilla sedelärande berättelse, som jag har skrivit om för längesen och den tål
att berättas igen,  beskriver den totala hängivenheten och uthålligheten ,
som härskar hos en sann modellflygare. Han lät inte realiteterna besegra sig i första taget.

Tiden var 1973 på våren. Någon som minns ? Vi var som nyutsläppta kor på bete,
tagande varje chans att flyga i vårvädret efter att ha suttit hemma och byggt och
suktat under vintern.

En av de ivrigaste var en gosse, som vi kan kalla Mulle. Han var i 30-årsåldern och
närde ett brinnande intresse för modellflyg. Efter att ha byggt en enkel nybörjarmodell
och lärt sig flyga under Pär L överinseende, hade han beslutat bygga en model
konstruerad av Pär, som hette Drabant. Ett sedermera mycket passande namn, kom vi på.
Drabant var en midvingad modell med vackra linjer. Motor skulle var en .40.
Modellen styrdes med höjd, sida, skev och throttel. Stället var noshjul- huvudställ.

Pär Lundqvists konstruktion med det för Mulle passande namnet Drabant.

Nåväl, Mulle kom ut med sin Drabant, meklåda och sina Multiplexradio för
att begå provflygningen. Alla pelikanerna  (med vilket man avser icke flygande,
nyfikna åskådare)  skockades runt Mulles fina kärra. Modellen var mycket fin.

Snyggt sprutad i blått och vitt så den glänste i vårsolen.

Pelikankommentarerna haglade över Mulle, som sittande på huk monterade vingen
, tankade upp och gjorde sig klar. Vädret var perfekt denna sena aprildag.
Lite vind, god temperatur och solsken. Alltså idealiskt för en testflygning.
Pelikanerna hetsade den stackars Mulle,  att han skulle snabba på och få
upp modellen, men Mulle tog det lugnt. Kanske för att reta pelikanerna.

Till slut satte han på glödstiftsklämman och slog igång Os .40:an
Han ställde in nålen, på gränsen till fyrtakt med hög nos, vilket säkerställde
bränsleförsörjningen i luften. Pelikanerna stod jämte banan och trampade
otåligt med fötterna i väntan på provflygningen ungefär som i en systembolagskö
inför midsommar.

 Mulle  drog på lite gas, taxade med modellen upp och ner på banan,
för att ser hur den betedde sig. Allt gick bra och så var det klart för takeoff
för Mulles nybyggda Drabant. Spänningen hos pelikanerna var olidlig,
då alla väntade på det förlösande ljudet av en en Os.40 på fullgas nerför banan.

Mulle kollade att det var fritt och ställde upp för start. Inga andra plan i luften,
så nu gällde det. Mulle gav full gas, modellen accelererade nerför strippen och
med god fartmarginal gav Mulle höjdroder. Man kunde nästan höra en knappnål
falla bland pelikanerna, så förtätad var stämningen.

Då, då inträffade katastrofen…..Drabantens  högervinge hängde ner lite
och sekunden efter rollade modellen från 5 m höjd  med fullt spett åt höger
ner i backen. Tystnaden var monumental och dånande  bland pelikanerna.
Man vågade inte säga nåt,  för man antog,  att Mulle just nu inte var upplagd f
ör diskussioner. Det enda som hördes,  var lärkornas idoga och våryra spelande
över det Sydhalländska jordbrukslandskapet.

Med hängande huvud och en plastpåse i handen gick Mulle ut sin sin modell,
som låg precis på gränsen mellan strippen och en nysådd vall. Ni vet hur en modell,
som är  kletig av ricinolja ser ut, när den smällt i en nysådd  dammig och  jordig åker ?
Det är inte vackert. Mulle låg på knä i åkern och plockade balsabitar, för vi hade lär
t av Pär, att vi alltid skulle plocka med alla bitar hem, då det är lättare att laga än att bygga nytt.

 När den olycklige piloten kom tillbaka, var ju spänningen bland pelikanerna så
förtätad, att luften hade kunnat skäras med kniv. Alla pelikanerna var nyfikna,
men ingen vågade tänka tanken att fråga Mulle, hur det gått, för Mulle var en
barsk herre. När piloten kom,  blev pelikanerna förlösta från sina dilemman,
genom Mulles kommentar, bärande en plastkasse med balsasplitter och med soppa
droppande ur kassen från den nästan fulla tanken, som lät exakt så här: 

 ”Skitet åkte i backen men den lagar jag lätt”.

  Mulle sa inget om någon orsak till haveriet, men pelikanerna hade ju naturligtvis
redan rett ut hela olyckan och dess orsak. Det brukar ju vara så, att står man
jämte och inte flyger, då flyger man ju bäst.

Mulle lastade in sin,  till byggsats reducerade modell i sin Volvo 145 och for
hem till barn och blomma. 

Verksamheten nere på fältet återgick sakta till den normala, vilket innebar
, att man körde sin motor, tankade i/tankade ur allt i väntan på att Pär skulle
komma och tjänstgöra som flyglärare.

Nåväl, nästa helg, då det som vanligt var flygning, gick vi runt och väntade på Mulle.
Han hade ju sagt, att modellen var lätt att laga…..Jag minns jag flög med en
ny segelmodell, en Cumulus, som var synnerligen elegant och dyr. leende med
aningen av en anstrykning av stolthet och vill jag säga, lite trots.
Modellen är om möjligt ännu finare, än när han kom första gången.
Det var nylagad, nyspacklad, nyslipad och nysprutad. Den var som ny.

Mulle monterade vingen, tankade och kollade motorn. Den gick perfekt.
Sen räckviddstest på banan genom att köra 100 meter bort och tillbaka
Denna lördagen var vi inte så många på fältet och vi som var där, flög med
våra egna modeller. Det gjorde,  att Mulle i lugn och ro skulle kunna provflyga igen.

 Således fram med gasspaken på Multiplexen, håll kursen mot Lagan och ge höjdroder. 

“Volare”,  jublade väl Mulle när Drabanten steg upp i lufthavet. I alla fall i två sekunder tills…..
.ljudet av Os-motorn på fullgas höggs plötsligt av. Det blev dödstyst och det
enda vi som flög hörde, var väl valda och lite undertryckta svordomar från piloten.
Vi frågade naturligtvis inte, vad som hänt, för det syntes. Mulle tog en ny plastpåse
och begav sig ut i den jordiga åkern, för att plocka ihop splittret. På vägen till sin bil sa han,
att Drabanten hade betett sig likadant som första gången. Roll ner i marken med 100 km/timmen.
Plastpåsen han hade med sig och det är jag nästan säker på,  hade texten “Allt för trädgården”……

Vi som var där, undrade om Mulle skulle försöka en tredje gång….
.Hade han energi att för en tredje gång väcka liv i Drabanten ?

Jodå, Mulle dök en tid senare upp med sin följeslagare  i Volvon.
Ut med modellen, meklådan och radion.

Modellen var, kan man säga inte lika fint lagad som sist. Den var väl mera ihopsatt,
så den skulle funka. Men tanke på hur modellen såg ut efter krasch två, då man
i stort sett skulle kunnat passera delarna genom en servettring utan svårighet
.Lackeringen var inte sprutad, utan den var penselmålad. Men, men den såg inte illa ut.
Mulle sa till oss,  att han monterat ut radion och kollat allt,  så den funkar .
Så ingen skugga skulle falla på Multiplexen, som vid denna tid var en statusradio
bland modellflygarna.

Vi andra fick ju ner våra modeller snabbt och ställde oss vid sprutflygarens
bod ivrigt och något diskret spanande mot Mulles görande och låtande 30 meter bort.
Den vanliga proceduren tog vid. Tanka, sätta på vingen och jag minns,
han hade 8 mm stålskruvar till vingen…, på med klämman och starta motorn.
Motorn lät lite konstigt för ljuddämparen till Os motorn hade spruckit lite vid haveri nummer 2.

Mulle taxade längs banan, testade räckvidd och motor och ställde upp för start
för tredje gången mot Lagan. Vi som stod vid boden, var vi förväntansfulla ?
Det var ett understatement ! Något skulle hända, det var bara så,  då denna D
rabant var inblandad och dess pilot Mulle.

Alltnog,  Mulle gav fullgas och Drabanten studsade ystert iväg på den knöliga
strippen riktning Lagan för tredje gången. Vi vågade knappt andas och önskade
att måtte det gå bra för Mulle och hans Drabant !

Men, för tredje gången drabbade det oblida ödet Mulle. Hans Drabant steg till
fem meter och rollade med fullt fart åt höger ner i banan. Ni vet, hur det låter,
när en motor går från full gas till stillastående på bråkdelen av en sekund.
Ljudet klipps av som med en sax !

Vad övrigt var, var tystnad. Till och med lärkorna i skyn flämtade väl till och
drog efter andan,  innan deras intensiva spelande kom igång igen.

Vi gick ut till modellen tillsammans med Mulle. Det såg inte roligt ut.
Fast modellen var inte  helt smälld. Vingen visserligen knäckt och kroppen
av bruten på två ställen,  men radion funkade när Mulle provade.
För att muntra upp Mulle så sa en av oss:

” Du Mulle, noshjulet är ju i alla fall helt”!  Alla pelikanerna nickade instämmande
och mumlade ett mantra att noshjulet var ju helt för att på något sätt muntra upp Mulle.
Det renderade dock en ganska mörk blick från piloten.

Till sist var där en modig individ, som lät åskan slå ner från en molnfri himmel
på den stackas Mulle:

 ”Du Mulle, går egentligen skrevroderna på rätt håll ”?   Sa han med en röst,
som var len och återhållsam som en telemarketingförsäljare..

Alla flämtade till. Så kan det ju inte vara !  Denna sanning är för brutal.
Mulle testade skeven och jag tror han körde skeven i 3 minuter fram och tillbaka,
bara för att övertyga sig,  att han inte såg syne.

Jo,  det var så, skeven gick på fel håll, vilket förklarade Drabantens beteende vid starten.

Nu kunde alla, pelikaner, modellflygare och kanske Mulle andas ut
, för mysteriet var löst med modellen,  som levde ett eget liv och ville rolla ner
i marken efter  starten utan anledning.

 Mulle sa,  han skulle laga sin Drabant, men  det lät inte riktigt helt övertygande
och vi såg den aldrig mer igen.

I stället kom han ner med en motorseglare han byggt,  som inte kunde svänga

till vänster, men det är en annan historia.

Som alla vet,  betyder ju  Drabant = Följeslagare och det var det,  Mulles modell var till honom…..