Förr i tiden….

 

 när det gäller modellflyg, då kunde vad som helst inträffa. Vilket det också gjorde.

 I början av 70-talet flög vi RC-pionjärer nere i trakten av Ösarp vid Snapparp nära Lagan.

Fältet var en strip,  som användes av en sprutflygare. Planet han flög, var det vanliga man använde vid besprutning,  en Piper Pawnee. Pawneen var ett lågvingat plan,  med en vinge som generade mycket lyft,  därtill stöttad av en 6-cylindrig Continental motor på 250 hk. Framför pilotens frontruta satt en wirekniv,  som skulle klippa av kraft- och telefonledningar när man var riktigt lågt. Piloten, som var en liten tjock man, han var en djäkel på att flyga. Han bodde själv i något,  som liknade en Friggebod vid en märgelhåla.

Det som var bra  med , att vi hade  en sprutflygare på fältet,  var att man kunde tigga till sig garanterat giftigt och effektivt ogräsmedel….aldrig var mina plattor i trädgården så rena från ogräs som då……

 Vid sprutflygarens bod fanns en damm och över denna damm gick en telefontråd. Mera om tråden senare.

Fältet var ca 40 m brett och 600 m långt. Vid banans  slut fanns en banändemask i form av höga träd och just bortom träden fanns Lagan.En dag när han skulle ut och spruta och hade fyllt sin glasfibertank med bekämpningsmedel, hände nåt otrevligt. Vevaxeln i motorn gick i brast,  just när han hade lättat. Piloten var rutinerad och insåg, att han satt i ett plan utan motor och  att han måste agera. Således nödsläppte han tanken med giftet, som hamnade i Lagan och försökte ta sig över masken med träd. Tyvärr var farten för låg, planet slog i träden och kraschade i Lagan. Piloten var oskadd och lyckades ta sig ut.Planet sjönk och fördes av strömmen nästan ända uttill Lagaoset vid åmynningen.

Sen såg vi aldrig sprutpiloten mer.  Det betydde,  att vi hade fältet för oss själva.

Vid denna tid var Hökaklubben en mycket löst sammanhållen klubb, som dock hade anor tillbaka till 1936. RC-flygning hade just tagit sats,  i och med den första digitala tekniken och komponenter i solid state fanns tillgängliga för oss.

Intresset var stort att kunna flyga och framför allt att kunna kontrollera sin modell.

Vi som flög vid denna tid, var om mitt dåliga minne fungerar, Pär Lundqvist, Curt Lennå, Bertil Dahlqvist, Hasse Karlsson, Sten Ekener, Freddie Strorn, Johnny Johansson, Bengt Johansson, Julle Karzcmark, Bend Andersen med sonen Claus,  Krister Persson, Mats Strömberg och ytterligare 5-7 till som försvunnit ner i glömskans moras.Vi flög i huvudsak på lördagar och söndagar.

 Eftersom det var en bit att köra, var det ju ett måste att flyga oavsett förhållanden och modellens skick.Modellflyget i början på 70-talet, var kan man väl säga epoxielimberoende. Så fort någon gick åt pipan på fältet, så var det att ta fram Bostiklimmet, som var det bästa tvåkomponentslimmet, limma ihop och in i bilen och på med högsta värme, så limmet härdade, om det var kallt ute.Vi hade inget Cyanoakrylat i forntiden

Så det vi flög med,  var väl inte alltid i toppskick.

Vad hade vi för modeller? Jo, standardmodellen för nybörjaren var Graupners Taxi. Den kom i en liten platt kartong med en bild på framsidan av ett tjusigt flygplan.Den nye modellflygarens entusiasm rann av honom ganska fort, när han öppnade kartongen. Det som uppenbarades där,  var en hög med lister, spryglar och balsabitar. Vidare lite ply till spanten och brandskottet.

Graupners Taxi årsmodell 1967

Vi var nog många som tänkte,  att det kan väl aldrig blir nåt flygplan av denna hög med pinnar ?  Men det var ju bara,  att sätta sig ner, fästa ritningen på byggbrädan och köra igång. Limmet vi använde var antingen vitlim eller klassiskt hobbylim modell Casco eller Karlssons Klister. Det gjorde,  att man kunde inte bygga så fort, vilket var bra, för då kunde man tänka efter före nästa steg i bygget.  Jag  tänkte inte efter……

När jag skulle limma ihop vinghalvorna,  visade det  sig,  att jag i ivern byggt två vänstervingar………jo, jag tyckte det såg misstänkt ut, men hur jag än vred,  fick jag inte ihop det till en riktig vinge.Hur gör man då ? Jo,  då gick man  till Arlén & Frummerins vid torget och inhandlade nödig balsa och lister. Minns ni,  som var vid denna tiden,  hur det såg ut,  där han som höll i hobbyprylarna fanns? Längst in tronade han,  med mycket godis man gärna ville ha.  Nåväl, efter bygget av vingen,  kom nästa  problem:

En Taxi av årgång 2010. Fortfarande en riktig byggsats. Alltså inget “färdigbyggt”

 Hur gör man när man klär modellen ? Ni ska veta,  att 1972 klädde man bara med siden. Jag minns,  jag gick ner till Biblioteket och lånade Pär Lundqvists bok, Radioflygboken, där det stod hur man klädde . Min klädsel applicerades med hjälp av vatten, cellulosalack och Fabi spännlack och det blev ganska bra. Kanske lite dåligt spännt, men det fick duga.Motorn var en Os .25 vilken var idealisk till modellen.Sen in med radion och ner till Ösarp för testflygning av Pär  .Efter flygningen fick man i regel en barsk dom…

Första gången man kom ner för att flyga, hade man en plastpåse med ett 1.5 volts torrbatteri avsett för gamla radioapparater, en Felix ketchupflaska omgjord till tankningsflaska, en skruvmejsel, en förpackning Epoxielim och om man var lycklig en glödstiftsnyckel.

Det kändes ju lite veset att komma ner med grejorna i en polsk diplomatportfölj. Varför ?  Jo, därför de andra erfarna grabbarna hade ju en riktig meklåda, med elektrisk bränslepump och för glödströmmen ett itusågat 6 volts bilbatteri. Var det riktig illa hade de en amperemeter som indikerade huruvida stiftet var helt och hur mycket ström det tog. Självklart intog  man en låg profil med en plastpåse.

Nu var det dock så,  att den som hade den finaste meklådan och en lågvingad modell med skevroder, blev avslöjad med,  att han inte kunde flyga…….men han var en fena på att tanka/tankur och kolla motorn.

Det vet jag absolut säkert, då han och jag var ensamma på Ösarp en tidig söndagsmorgon. Det var så, att vid denna tid flög jag fullskala och jag var i mycket gott flygtrim, som gjorde att jag snabbt lärde mig att flyga min modell själv. Jag var dock inte helt säker på landningen över dammen eller telefontrådarna och ville ha hjälp.När vi stod där nere,  sa jag till kollegan med meklådan och pumpen,  att han får hjälpa till att  landa min modell.

”Inga problem, bara släng iväg och flyg!”  Det var uppmaningen jag fick.  Att “slänga iväg” var på våren ett måste,  då gräset var långt på banan.

Således start och jag flög en halvtimma och allt gick som smort. När jag skulle ner med modellen,  sa jag till den erfarne flygaren med meklådan:

 ” Nu få du hjälpa mig att ta ner min modell och landa”

” Nä för f-n,  jag kan inte flyga” var det hoppingivande svaret……..Tja vad gör man? Man landar själv och det gick bra. Vad man lärde sig ?

Att en plastpåse är bättre än meklåda med elektrisk bränslepump……..

Det hände mycket annat roligt på Ösarp. Jag minns,  när Freddie tror jag, landade sin Amateur från Graupner i telefontråden, som jag tidigare berättade om. Hans modell hängde och dinglade i tråden och ägaren bad väl en lämplig bön,  att modellen inte skulle ramla i vattnet. Men enligt lagen om allts djävlighet,  åkte den stolta Graupnermodellen ner. Nu blev inte skadan allvarlig. Eftersom modellen var klädd med siden och modellen flöt upp och ner med vingen i vattnet,  blev inte kropp eller radio blöta. Modellen seglade sakta in till kanten och blev vederbörligen bärgad.

Graupners Amateur. Motorn 0.8-1.5 ccm. Vikt 750 gram.

En sommardag var jag ute med en motorseglare,  som hetter ”Duett”. Modellen var konstruerad av Pär och hade en spännvid på 250 cm. I nosen fanns en gammal Os.19, även kallad ” Gutjärnsmotorn”. Problemet med denna motorn i min modell var,  att jag saknade throttle. Jag hade med en presumtivt ny modellflygare och väldigt angelägen att visa modellen i luften och vilken duktig pilot man var. Vid denna tid var jag dock fortfarande oerfaren som RC-flygare för det var i maj och jag hade börjat rc-flyga  i början av april.

Således tankade jag fullt tank, satte throttlen på fullt spett, kollade roderna  att  de rasslade och sen iväg.Visst,  den klättlade fort och när jag nådde  min avsedda höjd, ville jag plana ut. Gick inte !  Trots full dyk och full dyktrim….Modellen fortsatte uppåt och övergick i en stor looping. Modellen drev längre och längre bort under stora synnerligen vackra loopingar och mitt anseende som modellflygare försvann lika hastigt som planet.  Min gamla Os.19 hade väl aldrig spunnit på så bra , som den gjorde nu.

Som final avslutades flygningen med en kraftig smäll och ett dammmoln i en nysådd åker.

Iväg och hämta resterna. Det var ju inte så roligt. Modellen svårt skadad, men jag kan säga, att 2 dar senare, var den hel igen !

Vad som hänt ? Modellen hade en all flying stab,  vilket kunde innebära påfrestningar på höjdroderservot. Mina servo var Futabas gamla 5-poliga servon. De var kända för att ha ett stort glapp mellan höljet och utgående axeln och de två tandade armarna i lådans lock. Det var alltså dessa armar,  som hade glidit från mittläget och därmed omöjligjort dykroder.

Jag, min idiot,  kom sen på, hur  lätt jag kunnat lösa problemet,  genom att lägga modellen i en kontinuerlig sväng !  Då hade inget hänt. När motorn stannat,  hade jag kunna mjölkat ner modellen utan skador.Man lär,  så länge man lever !

Nere på Ösarp gjorde jag  också mina första försök med termikflygning.Den obligatoriska modellen då,  var Graupners Cirrus. En modell som hade ett vackert utseende och som hade bra flygegenskaper. Modellen kom med en plastkropp,  vanliga sprygelvingar/stabbar man byggde själv och sedan klädde med det då självklarta valet, siden.Spännvidden var 300 cm och man flög med sida och skev och hade i vingarna Schempp-Hirthbromsar för att kunna komma ner ur stark termik på ett vettigt sätt.

Så här såg en Cirrus ut. Mycket småbitar.

Jag minns  hur överraskad jag blev, när jag tog en stark blåsa. Trots att jag då var aktiv fullskalasegelflygare blev jag överraskad hur fort upp det gick.”Hur gör jag” ? frågade jag stressad. Medan modellen snabbt försvann upp mot en kraftigt cumulusmoln. ”Dra broms” blev svaret. Men naturligtvis hade jag ju i stressen glömt att koppla bromsservot……..Mitt sätt att komma ner,  var att går på rakkurs ur blåsan och sen spirala ner.

Cirrusen hade en egenhet: Kroppen var spröd som en torr spettekaka…Det gjorde,  att om man landade lite oförsiktigt, speciellt på vinter,  så sprack plastkroppen lika säkert som amen i kyrkan.

 En del sa,  att det räckte man nös nära en Cirrus,  så gick kroppen sönder…….

 Men trots allt,  fick man många goda flygtimmar i luften med Cirrusen.

Mitt första RC-flygår hade inneburit en snabbstart in i hobbyn med raska framsteg och redan efter 2 månader en satsning på segelflyget.

Att segelflyga har sen dess varit mitt största intresse.

En “Foka” vilket var en  Graupnermodell av den polska segelkärran. Fråga Pär vad han ansåg om den och dess flygegenskaper…?

250 cm spänvidd om jag minns rätt.

Om nån orkar läsa mer kommer nya kapitel om  aktiviteter både egna och inom Hökaklubben. Jag har många goda modellflyghistorer, som tål att berättas.

mats