i Pär Lundqvists modell…

 

eller i alla fall nära.

 

 

En historia om åskväder och modellflygning

 

Den som jag flugit mest ihop med under mitt aktiva modellflygarliv är Pär Lundqvist. Jag förutsätter läsaren vet vem han är, då han ju i bland annat modellflygsammanhang är en känd person. 

Alltnog, det jag ska berätta tilldrog sig ungefär 1994 och jag hade vevat igång Pärs hangflygning efter att par års stiltje. Själv hade jag under 5-6 år helt ägnat mig åt segling, varför man kan säga, att vi var väldigt sugna på att flyga.Problemet för Pär var. att han av alla, hade dåligt med modeller för hang. Detta var ju efter den stormande hangperioden, så satsningen på hangmodeller var ju lågt prioriterad. För egen del flög jag med en California, som var byggd 1978. Fördelen med Californian var att den flög både på hang och i termik.Pär hade en god vän, som hette Bertil och som hade ett stort lager modeller lämpliga för lätt hangflyg.Pär lånade en modell av Bertil. En Graupners Mosquito. Detta var ju den första elmotordrivna segelmodellen Graupner hade för övrigt. Pär flög den utan motor. Modellen var fint byggd och klädd med siden. 

Vresrosen som välkomnar utelandande modellflygare

 

En vacker sommardag i augusti skulle vi åka till Hovs Hallar och flyga. Vinden var dålig, men vi hade som regel, att vädret aldrig stoppade oss från att flyga. Det ska gå! Vi körde ner, parkerade bilen och tog en promenad till det låga hanget vid Segeltorp. Ska man flyga där, parkerar man bilen vid Norrehamn och går ca 500 meter, innan man är framme vid hanget.Promenad bort till hanget, noggrant kollade av de därstädes varande kvigorna. Framme på hanget, som här är ca 30 m högt, vidtog montering av modellerna. Vi var ju sugna på flyg, så monteringen tog inte lång stund.

På himlen syntes inte ett enda moln över Laholmsbukten mer än en låg mörk rand utanför Halmstad. Eftersom vi hade haft högtrycksläge länge, var vinden svag och sjöbrisen var heller inget att hoppas på, då vi under högtrycket haft varmt väder, vilket gjorde att skillnaden i temperatur mellan land och hav var ringa, vilket försvårade sjöbrisens bildande. Meterologen hade lovat en kallfront från nord under dagens lopp, vilket kunde innebära risk för åska.

Nåväl, Iväg med Californian och koll om det lyfte. Vinden var ju nästan noll och vi försökte och försökte. Men det blev bara att glida en vända och sen landa där vi stod. Undrar hur många gånger man slängt iväg sin hangmodell egentligen?Nu vet väl de flesta, hur det ser ut nere vid Hovs Hallar på det låga hanget ?Hangkanten är beväxt med vresros, nypon och enebuskar och denna vegetation är garanterat svårgenomtränglig, om man ska hämta en modell, som landat längs hanget nånstans. Vegetation är inte bara svårgenomtränglig, den är dessutom försedd med långa synnerligen vassa taggar, som effektivt stoppar en inkräktare eller modellflygare som ska hämta bortflugna modeller.Eftersom vinden var svag blev också humöret lägre på oss, men trots detta, vi stannade kvar. Riktiga modellflygare ger sig inte, i alla fall inte när man kört 5 mil. 

Här ser ni Segeltorphanget med sin infernaliska buskvegetation.

 

Denna vackra dagen märkte vi hur höga moln började dra in över kusten norr om Halmstad vid 1500-tiden. Det var voluminösa Cumulunimbusmoln , som bredde ut sig både horisontellt som vertikalt.Under dessa molnen fanns det vind, men hos oss var det nästan stiltje. Min California kunde jag, som det heter i berättelserna, med uppbjudande av mina sista krafter, hålla flygande.Pär hade inte riktigt samma flyt i sin flygning, vilket inte berodde på brist på kunskap utan på brist på vind och ovan med Mosquiton. Mosquiton var en modell med speciella egenheter, i alla fall Pärs. Den ville inte svänga till höger………..

 Till slut sa jag till Pär, att vi ger oss nu och åker hem. Nä, vi stannar, vinden kommer, replikerade Pär. Min modell låg på marken, det var nästan stilla i luften och skådade vi åt Halmstad såg vi en blåsvart vägg av åskmoln som en fond av hot. I fjärran hörde vi dovt muller och från molnen föll kraftig nederbörd som syntes som tunga gardiner i eftermiddagssolen. Pär kastade ut sin Mosquito snett åt höger och mallade in sig med millimeterprecision just där det lilla lyftet var. På hanget bildas en liten frontrotor, som ger en hangflygare med modell chansen att hålla sig uppe, om han kan flyga med precision.På ett mirakulöst sätt lyckades han hålla modellen i luften, även om den i mitt tycke studsade fram på buskarna.Modellen var ju lätt, så även om den landat i buskarna, hade ju inget skett med den. Pär slet och släpade med sin flygning och jag sa, vi skulle åka hem. Mitt argument var ju, att det är bättre att landa modellen där vi står, än att behöva plöja in bland buskarna och hämta den. Men som jag borde vetat vid detta laget så är inte Pär den som ger sig för dåliga argument. Det ska bara gå! Bara viljan finns.Just det jag befarat hände. Hans modell vek sig strax efter vänstersvängen till höger och landade i vresrosornas grönskande säng. Pär visste, jag skulle fälla en besk kommentar, men han förekom mig och jag fick mig en förklaring på en utelandning jag aldrig fått förr i hela mitt liv:

 

Jaha, så här ser det ut. tänk att gå där en het sommardag och leta en försvunnen modell !

 

 Han sa: Hörde du inte åskknallen?  

Njae, sa jag för jag undrade varför han blandade in åskan i sin flygning. Det var blixten, som störde ut min radio, så jag vek mig! sa Pär. Jag tänkte, att med tanke på den sinnestämning Pär var i nu, för jag ville inte ha några åskväder från Pär, ville jag inte käfta emot utan jag hummade med, att det kan nog vara så kanske, eventuellt……Nu hör det till saken att den gode Pär hade väldigt svårt att överhuvudtaget acceptera begreppet radiostörning som en ursäkt för något oväntat skeende.Naturligtvis var det blixten som gjorde att mottagaren……….och så fick jag en förklaring, för lång att redovisa här, av Pär. 

Pär la ner sin sändare och promenerade iväg bort mot nedslagsplatsen. Problemet är att hitta en modell, när den står rakt upp och ner i buskarna. Modellen försvinner helt. Tänk på att modellen försvunnit bland vresrosorna, som ogärna släpper ifrån sig ett flygplan i säkert förvar bland taggar och törnen.Jag skrek till Pär att jag kör servona ,så du kan höra servoljudet. Jo, han lyckades efter intensivt lyssnande lokaliserade modellen och det enda som hördes, var det energiska knaket och knastret när Pär trängde in i de ogenomträngliga buskagen för att rädda sin Mosquito.

Pär kom tillbaka svettig, det var ju högsommar och aningen blodig efter kampen mot taggarna med sin Mosquito i handen. Den var utan skador, så där ser man fördelen med en lätt och starkt byggd modell. Siden och balsa ska de va! Jag hann inte säga nåt förrän Pär slog fast:. 

Det är ingen tvekan, det var blixten , som störde ner mig!

 Jag vågade inte protestera, varken nu eller under hemfärden, då problemet blixt och radioflyg gicks igenom.

Moralen av denna historien är väl, att inte flyga Mosquito när det åskar och det finns vresros i vegetationen, eller att diskutera med Pär hur åskan över Halmstad störde ut hans modell på Hovs Hallar!

 

Men det viktigaste var ju att vi hade gjort det vi föresatt oss.

 

Vi hade fått flyga och flygningen hade lagt sig tillrätta i minnet då den avvek från det man normalt förknippar med radioflyg och kunde berättas igen nästan 20 år senare.

 

Mats

 PS

Jag beklagar den usla formateringen, men jag orkar inte konvertera om. Det går ju att gör objektet större i din browser.