…ifrån min alltid närvarande kamera.
I dag var det ju lite hård vind för modellflyg, det blåste mellan 10-17 sekundmeter väst,
vilket till och med för mig är lite tufft, i alla fall nu under det som kallas den kalla årstiden.
Men jag kan ju inte lägga mig i soffan framför tv burken, då jag inte har nån mer, utan jag f
år gå ut i naturen och uppleva verkligheten i stället. Eftersom jag nästan varje dag går min
runda nere vid stranden av Laholmsbukten, begav jag mig ner till Lagaoset
Man kan ju ställa sig frågan varför jag promenerar just här ? Enkelt. Varje gång man
kommer ner upptäcker jag nåt nytt. Allt är föränderligt.
Vad jag upptäckte vid vägkanten på vägen ner till stranden, kan ni läsa på bloggen i ett tidigare inlägg.
Vinden var så stark, att sanden rök från stranden upp över kanten och in över den låga strandskogen.
Ser man på marken, då sanden ryker, märks det, hur små hinder kan åstadkomma mycket verkan
genom vindens försorg.
Vid varje litet hinder på marken formar sig sanden i lä och det gjorde idag, att stranden var
alldeles knottrig.
Tänk på det, när du bygger eller flyger dina modellplan. Ett litet hinder på vingens eller
stabbens ovansida skapar en stor verkan längre bak !
Inte var där mycket fåglar i luften mer än gråtrutar och mås. En och annan vinddriven kråka
vinglade iväg över Lagan. Vet ni att gråtrutar är eminenta flygare. De klarar hela spektrat
från överstegrat till full spett i luften !
Men jag stultade fram i motvinden och ramlade på lite motiv, som jag ska redovisa.
Den som läser min blogg, han är hjälpt om han har
1. fantasi.
2. associationsförmåga.
3. Om han kan tänka i metaforer.
Japp, så är det. Om ni mot förmodan skulle sakna alla de tre ovanstående egenskaperna,
till er anbefaller jag å det varmaste en snabb rockad till denna blogg. Den ställer inte
oöverstigliga kognitiva krav på läsaren.
Länk här
När jag umgås med naturen just här, skapas motiven av naturen själv. Som känt,
så spolas mängder med saker iland av vågor och vind. När dessa “saker” legat på land
en vecka eller ett år, kan det uppstå former, som väcker fantasin.
För mig har dessa träbitar och stockar hela tiden i min fantasi blivit till groteska djur
av okända arter. Mina bilder, ihop med lite lagom undertexter, vill jag få till en helhet,
som väcker fantasimaskinen i betraktarens hjärna.
Deomde.
Nu kommer det bilder:
Det syns nästan på bilden att det blåste kallt.
Den ökade vattenföringen i Lagan medförde att träd spolades med och
som efter att ha tröttnat på sjömanslivet gått iland vid sidan av åns mynning.
När det blåser väst och det finns hyfsat med vatten i Lagan, uppstår det speciellt vågsystem.
Havet blir ganska platt, vilket kiteseglarna utnyttjar för sin aerobatik med sin bräda.
Denna stubbe har legat här i flera år. Jag liknade den vid en tjädertupp med utbredda vingar,
men jag ser den blivit lite sliten i vingpennorna nu…men ändock, den försöker hålla huvudet högt !
Här ser ni naturligtvis hur sanden yr iväg. Ett Sisyfosuppdrag.
Detta är ett fruktat djur och inte att leka med eller ignorera.
Det är den Långnästa Kantdåren, som håller till, just där havet ramlar över
stranden. Så jag säger bara: Se upp!
Detta djuret är emellertid helt ofarligt och det är lätt att tämja, om man ger det kexchoklad,
men inte för mycket, då det fastnar i gommen på djuret..Djuret är ju som alla ser den Medflytande Byfånen,
som inte lämnar ett enda avtryck eller ring på vattnet…för den gör aldrig nåt.
Det vanligaste ord han säger är: “Vad är det på tv” ?
När jag såg detta, tänkte jag, att sådana här djur finns bara på Galapagosöarna.
Med den kammen den har på huvudet och med en bakkropp som ser ut som en muterad trebent kökspall
….detta vore nåt för Charles Darwin att skriva om.Han hade kanske fått korrigera sin bok “Om arternas uppkomst”…?
Han kanske är punkare….?
Eller är det ett lejonhuvud ? Kolla noga !
Ögat ser ut att tillhöra en revirhävdande Leo Rex.
Nä, det är helt enkelt den mindre Storsnörvlaren, som lagt sig till rätta i solen.
Antingen är detta en sorts häst…..eller så är det en kommande julbock, som håller sig
just under ytan, för att kunna utveckla sin horn färdigt till jul…tror jag. Inte helt säker.
Jag tycker, hans ögon ser ut, som kom de från en gris…
Här har ett lite föl stupat i sanden. Synd.
…här kan man, utan att darra på läppen säga,
att denna individ är helt tom i skallen !
Havet gnager på dynkanten och eroderar. Vilket inte är något nytt är.
Kanten går fram och tillbaka beroende på vågor och vind.
Den Rundögda Sandskavaren smyger hasande fram i vinden.
Här kan man tydligt se, att han håller på att ömsa skinn.
Lite sent för vinterpälsen eller…?
Här är nog de döda djuren sista viloplats,
eller är det en raserad boning anlagd av människan ?
Detta är strandens absolut ointelligentaste kräldjur.
Den Förvirrade Senilstruten utmärker sig med sitt mycket diminutiva huvud.
Inte mycket hjärna där inte.
Troligtvis är hans stjärt mera klok än hans krympta skalle…
När jag gick förbi, frågade han mig: “Vad gör jag här “?
Han skulle behöva en GPS, så han hittar hem till familjen på kvällen.
Ni vet vad ett nejonöga är och hur det kan suga sig fast vid föremål..?
Då ska ni se när Vakuumormen pustar igång. Den har en rejäl sugplatta undertill.
Men skulle man fastna, finns det en bleederknapp längst bak på stjärten, som då man
aktiverar den släpper undertrycket. Det finns även en sällsynt variant av detta djur
som heter Moulinexormen, som dock är sällsynt.
…och mitt uppe bland dynerna har något parkerat ett långsamtgående fordon eller ?
Denna tall har jag haft ögonen på i flera år och förundrat mig över dess växtkraft och förmåga att överleva.
Men nu undrar jag, om inte den har gått till sina hävder….Ser död ut och inga barr kvar.
Vi får se till våren. Om nu inte……..
…den Behornade Talltönten konsumerat hela kronan…
Det var mycket vitt i havet idag.