Jolly är en 5 år gammal labradortik som är typisk för sin ras. Hon är snäll, social och tycker om alla snälla individer hon möter.
Jolly är en labrador som har en egenskap som säger: Jag är till för att behaga ! Eller på engelska, där det låter bättre: A dog born to please !
Jag var ute och gick häromdagen med henne och klämde några bilder. Bilder och musik hoppas jag skapar en känsla hos er…
mats
Meetinget gynnades av sol, värme och gott humör,
dock med en förhållandevis stadig vind. Vinden mojnade mot kvällen. När vi anlände,
hade just en häftig skur svept över, men efter hand klarnade det upp till 5/8 Cu.
Termiken, som ju är inlandstermik, blev bra efter lunch. Det är alltid roligt att träffa lite
nytt folk och få ideér och inspiration. Framme var vi 1030 . Fältet ligger vid Berghem,
där HAB hade sin affär först. Kör förbi gravhögsfältet och ta sen till höger.
På fältet fanns redan Björn Ekström med sin Krax. Sedermera dök Uno upp med sina
EDF-modeller och sin startramp. Hans modeller flög fint och imponerade på
menigheten och piloterna. Vid en av flygningarna monterade jag min minicam
på hans kärra, så vi skulle få en video sett ur planets synvinkel. Flygningen gick
bra och jag var säker filmen också blev bra. Men säg den lycka som varar…..
när jag sen flög med min Ava hade jag monterat min minicam som vanligt ,
då kameran for av i luften……..typiskt. Nåväl jag har fler av samma sort,
så vi ska göra om det igen. Jag tog tillfället i akt att diskutera 2.4 gHz med de
mer erfarna flygarna. Ungefär samma svar från alla: Nu funkar det efter
uppdateringar och byte av mottagare osv………DET HADE KOSTAT ETT ANTAL
MODELLER ATT KOMMA RÄTT.
Flera sa, att 35 mHz var bättre på långa avstånd. 2.4 gHz var utmärkt till flygning
nära piloten och gymnastiksalsflygning. Jag blev inte klokare i valet av en
ny sändare/mottagare ! Tvärtom måste jag erkänna, ytterligare tvivel
såddes, eftersom jag flyger med mina modeller långt bort och högt.
Man får tänka efter vad man ska välja. Hela tiden kommer nya system
på marknaden som är bättre än allt annat, i alla fall om tillverkarna får
säga vad de vill. Jag är van att höra argumentet av 2.4 gHzanvändare att:
Jag har aldrig problem! Nä kanske inte det, men det kanske beror på att
man flyger ett frigolitflarn max 100 meter från sig och inte flyger vid gränsen
av vad utrustningen klarar. En tillverkare hävdar 4 km räckvidd…..
Ett fullständigt nonsenspåstående. Jag testade min 35 mHz utrustning från
Hovs Hallar till en högt belägen balkong hos en kompis i Halmstad och avståndet
var 21 km. Jovisst det fungerade. Självklart för det var fri luft mellan sändare
och mottagare.
Samma sak med 2.4 gHz testet. Där var det också fri luft. Ett sådant test
har inte det minsta validitet.
Två äldre män diskuterar
Min HyperAva flög jag nästan 3 timmar i termiken och jag hade
inte en enda glitch. Sista flygningen gav telemetrin mig larm att
spänningen till mottagaren sjönks snabbt under min motorkörning
under klättringen. Jag slog av motorn och då steg spänningen igen till rx.
När jag kom hem fick jag i 2987 mA i acken som har kapaciteten 3200 mAh !
Så det var orsaken till spännngsfallet. LiPon var urlakad och stressad
genom motorkörningen. Dock var spänningen aldrig under 4.9 V.
Jag tog en massa bilder och här är några:
Tältet reses.
Kolla killen i sopsäcken…….
Snygg dress: Sopsäck och stövlar.
Björn med Meetingets lättaste modell.
Våra modeller.
Pilotrutan……..nja vi hittade ingen. Men det fungerade utan problem i alla fall.
En Multiplex, som enligt ägaren nu fungerar efter ett antal smällda modeller.
I displayen kan du se att variometern visa 0.9 m stig och höjdmätaren visar 184 m.
Uno säger: Så här ska ni göra grabbar…..
Uno Andersson, EDF- och turbinflygare.
Tre av de fyra Hökaklubbarna som var där.
Jag och Daniel löser kameraproblem.
Björn måste byta acke….
En Krax och en keps. Båda tillhörande Björn från Hylte.
Vi som står här var nog de som flög mest på träffen. Jag tror den andra piloten heter Christer Karlsson
från Mölndal och han hade med sig fina tekniska elseglare.
Uno laddar katapultkanonen. 
Och här har han startat.
Förbiflygning eller…
Start av segelkärra i en dollyvagn. Fungerade fint.
Här bär det iväg.
En glad smålänning
Uno gör en lowpass.
Uno, en ungdom från Halmstad i metropolen Ljungby för att flyga EDF.
Kan det vara gratis utdelning av glasspinnar, eftersom alla samlas som gråsparvar
runt en gammal bulle ??? Nä, det var bara en elsegelflygare som ska starta sin modell.
Klart alla ska kolla…..
Uno final.
Utflytning.
Snart sättning.
Någon sorts aerobatisk kärra startar.
Meetinget fortsätter i morgon söndag.
Här är ett galleri med några fler bilder. Klicka på “PicLens” så kör det igång !
Vill du se en speciell bild, så klicka på den, då dyker den upp i bättre format.
[nggallery id=83]
Göran och hans elev Timmy från Oskarström var nere På Höka idag, när jag kom med en Ava. Vädret var super för modellflyg. 1-2 m/sek ost-sydost och Cumulus i skyn, som indikerade termik.
Göran hade med sin J3-Cub och Timmy flög sin Excel 2000 i dubbelkommando med Göran. Jag kanade runt i termiken med min Ava. Problemet var inte att få höjd, utan problemet var att inte komma för högt. Det var aningen dålig sikt på grund av disig luft.
Eftersom jag haft felfunktion 2 gånger med mina Spektrumprylar, hade jag all telemetri jag kunde stoppa i i min modell aktiverad.
Jag upplevde inte en glitch. Men så flög jag försiktigtvis inte över området borta vid AGA.
Efter lite bränsleproblem med Cuben fick Göran ordning på motorn och fick flyga. Han var nöjd med modellen och det är huvudsaken.
I går hade jag satt en streamer i flaggstången, som ju man har för att indikera luftrörelser, så man kan se, när en termikblåsa släpper.
Tydligen var det nån som fick magknip, för i dag var den borta.
Nu lite roligare och positivare ögonblick, man upplever som modellflygare, med tonvikt på FLYGARE.
Göran mekar motor.
Nu gick den igång….
Uttaxning till start med Cuben.
På rull
Kavaljersstart
Utflygning
Passering i planflykt
Final vid landningsförsök nummer ett. Hoppas han fick upp vingen…..
Göran drog på och går om för en ny planering
Vingen hänger lite nu oxå…..
…..men det går att fixa.
I detta läget gäller det man har låg tomgång så man kan hålla upp och flyta ut till en mjuk sättning.
Landning på huvudstället.
Tycker Göran ser lite bister ut…
Ut i naturen modellplansburen…
J-3 Cub
Göran på väg att bärga sin Cub efter en närkontakt med 10 kV ledningnarna
Göran med sin Cub på ryggen efter bärgning. Vingframkanten skadad. Inte svårt
att laga osynligt. Elledningarna har krävt sina offer under de 37 år vi flugit här…..
Bilden tog jag från min modell.
Timmy, oxå från Oskarström med sin träningsmodell.
Det här med motorer är ju inte lätt om man inte har så mycket rutin.
Excel 2000
Något…brant start.
Excellen ritar sina spår i skyn
Elev och lärare.
Min HyperAva efter dagens första termikrunda, som blev 1 timma och 23 minuter.
Detta är en flaggstång utan streamer.
mats
anordnades en Veteransegelflygträff på Ålleberg i helgen.
Vill ni läsa om Ålleberg så klicka på länken:
Väderrapporten talade om solsken och 3/8 Cu på lördagen,
varför jag beslöt åka dit då. Avstånd från Halmstad 240 km ca.
Hela väg 26 var en lång rad husvagnar/husbilar på väg till nån
sorts tävling i Halmstadtrakten. Men det gjorde inget, för jag
skulle ju andra hållet.
Att komma till Ålleberg är en speciell upplevelse för en
fullskalasegelflygare. Eftersom jag bott där i rätt många år,
blir man ju präglad på platsen. Att komma tillbaka och känna
alla minnen väckas, är något jag uppskattar. Att få träffa gamla
flygkompisar, där samtalen nästan alltid inleds med:”Minns du när vi….”
De som vårdar och håller veteranplanen i skick i ju till 90%
gamla piloter mellan 50 och 100.
Ålleberg är vad Wasserkuppe vid Fulda i Tyskland är, ett
segelflygcentrum. Ålleberg anlades av statsmakten 1944 som centralpunkt
för utbildning av flyglärare och piloter. Staten, säg Flygvapnet ,
hade ju ett intresse att få piloter grundutbildade som segelflygare
till en låg kostnad järmfört med vanlig utbildning. Det utgick
statsbidrag till segelcert under många år. Jag tror mitt subventionerades
med 5-600 spänn 1967.
Som ni ser på bilderna, är ju Ålleberg ett platåberg över Västgötaslätten
nära Falköping. Det har en mycket fin fauna med sällsynta växter och
naturen är omväxlande och vacker.
Ålleberg är alltid värt ett besök !
Jag tog en hop bilder och lägger upp ett par och de som blev över
ligger i ett galleri efter bilderna.
Så njut av vyerna !
Utsikt mot Falköping från Västhanget.
Startbryggan på Västhanget. Uppbyggd slutet av 90-talet…tror jag.
Den gamla bryggan var riven.
Även denna bryggan riven 20015…
Utsikt från berget riktning nordost.
Det röjda osthanget. 
Han glömde bromsen….
En rejäl järnspis i en De Havilland Tiger Moth.
Det är klart, att är flygplanet 78 år gammalt, då kan oljetanken vara aningen bucklig.
Varför göra något komplicerat, när man kan göra så här ?
SE-ALM byggd 1934. Skulle nu flyga med en dam som var 82 år.
Undrar hur många gånger kropp och bärplan är omdukade ?
En gång vart 12. år ger 6-7 gånger .Om man klär med Oralight……
nä, men med linneduk. Om det nu inte kommit nytt material förstås.
Moth plané
En Kranich (tranan) startar. Kolla stället. Det släpper man när man kommit loss.
Ser nästan ut som ett bombplan från 1940.
Här släpper piloten dollyn.
Vill du flyga cab, så åk till Ålleberg och flyg Slingsby. 
Ser ut som en gammal engelsk buss. Jo den är engelsktillverkad. Lärare/elev sitter sidebyside. 
Kranichen i sitt rätta element.
Piper Super Cub som används vid bogsering. Säkerligen 50 år gammal.
Ganska spartansk instrumentering i Slingsbyn:
Från vänster: hastighetsmätare, variometer
, libelle, kompass och höjdmätare.
Ålleberg med alla dess attribut. Kan inte bli bättre !
Take off Tiger Moth.
Slingsbyn just innan sättning.
En J-3 Cub. En lillebror till Super Cuben. Hade ursprungligen en 45 hk motor
Två tekniker på samma hang.
En Moth är inte lättlandad i sidvind…
Kranichen landar. Hur gammal den är ? Troligtvis tillverkad mitten 40-talet så ca 70 år.
En Grunau Baby flyger från sin skugga.
En Olympia 2-B i släpet. Kolla den förskräckta duvan…Olympian togs fram
som enhetsplan för Olympiaden i Helsingfors 1940. Av kända orsaker blev det ju vissa förhinder.
En hängflygare i termiken. Hängflygarna har sitt fält just nedanför Ålleberg-.
Jag avslutar med en bild som väl är essensen av flygsträvan.
Galleri:
Klicka på PicLens !
[nggallery id=82]
En liten film om landning med en Slingsby segelkärra:
Världens äldsta luftvärdiga De Havilland Tiger Moth. 76 år gammal.
Se hur man startar motorn och följ takeoff.
mats
Lim och accelerator
CA-lim, 50 gram.
I mars i år flög Spencer Lisenby med sin Kinetic 100 DP vid Bird Springs USA i den dokumenterade hastigheten 498 mph !
På svenska betyder det:
Fort nog eller ………
Under flygningen indikerade radarn hastigheter upp till 550 mph, vilket är 885 km/tim.
Allt detta med ett segelflygplan. Med spännvidden ca 250 cm, längd ca 147 cm och vikten beroende på omständigheterna upp til 6 kg.
Modellen byggd av kolfiber, kevlar.
Spencer Lisenby med sin Kinetic 100 DP
Bilden (C) rc.speeds.com
Spencer säger att Mach 1 ligger inom räckvidd och kommer att nås ! En modell genom ljudvallen……….kan bli intressant att se den videon. Så nu ser ni att ska ni flyga fort och få upp adrenalinet, då ska ni börja med dynamic soaring.
Här kan ni se principen:
En video från ett tidigare rekord:
Vad säger ni om det ?
mats
Rolf-Erik Blomdahl visar, hur man kastar upp en DLG-kärra. Modellen en Polaris konstruerad
och byggd av hans son Jonas. VIkt 250 gram och flyger 2.5-3 minuter när allt stämmer i stilla luft.
En skicklig pilot kastar upp modellen mer än 70 meter……här kommer Rolf-Erik upp ca 35.
Så här gör man:
Koll av kärran.
1.
2.
3.
4.
5.
Iväg !
6.
En DLG tar termik på absolut lägsta höjd.
Landning
….å det gör man i handen
Här är en videosnutt tagen med en nyckelringskamera, som försöker visa hur en start går till.
mats
Sommartid och kanske speciellt denna sommaren, som inte varit mycket till sommar, så kan vädret ändras snabbt.
Har vi en relativt varm luftmassa och den kolliderar med en kallare luftmassa, då händer det saker. Den kalla luften kanar under den varma och tvingar upp den varma luftmassan. Blir det riktig fart på det uppstår Cb och åska.
I dag måndag kom en Gustfront, jag vet inte vad det heter på svenska, kanske byvindfront ??? och förljuvade min hemstad.
En GustFront är ett gränsskikt, som skiljer de kalla nersvepen från åskmoln från den varma luften på jordytan. Man kan säga, att en sådan här front är ett förebud, att vi kan förvänta oss en kallfront.
Nersvepen från en sån här front kan vara mycket starka och kan påverka flygtrafiken vid start och landning. Då kallas fenomenet MacroBursts.
Det första jag märkte, var ju det höga CB-molnet och att det bildades en tromb under det. Tromben landade aldrig på marken eller i havet, men jag studerade den i kikaren och jag lovar det roterade bra.
Den här fronten jag talade om syntes tydligt. Det var ett långt moln, inte speciellt brett, men det var garnerat med Nimbusmoln, som såg till , att de vertikala rörelserna var igång. I framkanten av fronten i molnet kan man se ett valkformat moln, som roterar.
I bakkanten på fronten kom en skvätt regn. Det var inga stora mängder. Sen drog det vidare österut. Jag tror, vi kan vänta mer sånt här denna veckan. Speciellt, som man lovat nordvästlig vind.
Jag tog några bilder. Tyvärr hade jag mitt stora zoomobjektiv inte tillhands, så jag fick ta med normaloptik.
Detta såg jag ut genom mitt fönster.
Avståndet till virveln ca 10 km. Tyvärr fotograferat med normalobjektiv…
Här kan ni ana hur fronten ser ut
En uppdragen bild på den inte helt utvecklade tromben.
Skyn kan vara dramatisk vid dessa väderförhållanden
Tromben på väg att falla ihop.
Här är en bättre bild på GustFronten.
Denna härliga bild tog jag för 2 år sen från samma plats som idag. Kolla det valsliknande molnet på
framsidan.
mats
Jag har själva använt Picolario i 9 år och varit helnöjd med
dess funktion och kvalitet. Firman som tillverkar dessa är
Renschler Instruments i Stuttgart. Man har nu konstruerat
en ny version av Picolarion, som har ett starkare hölje och
fler användbara funktioner.
En av mina gamla Picolarios hade en skada, varför jag tog
en bild på den och skickade till Renschler med frågan:
Går den att laga ?
Efter 4 timmar hade jag svaret: Naturligtvis kan vi fixa den.
Så jag skickade ner den och efter en vecka kom den tillbaka
reparerad och upprogrammerad med sista mjukvaran.
Tänk om alla firmor var så snabba !
När jag var inne på deras hemsida såg jag den nya Picolarion.
Jag mailade och beställde en ny sådan.
Hölje i rostfritt stål. Vikt 12 gram. Jämför storleken med batteriet.
Picolario 2.0 med dataöverföringsmodul.
Picolarion beställer ni enklast hos Renschler.
Till exempel om en kallfront kolliderar med varmluft uppstår ofta åska med sina stora CB-moln. De börjar som Cumulusmoln, går över till Cumulus Congestus och sen till höga CB och Nimbus.
Under dessa höga moln uppstår starka vertikala rörelser i luftmassan både uppåt och nedåt. Den uppåtgående luftmassan kan då börja rotera och det bildas en tromb. En tromb syns därför att när luften roterar, alltså hastigheten ökar, enligt Bernouilles Lag sjunker trycket och fuktigheten i luften kondenseras och det är den fuktigheten som utgör tratten i en tromb.
I dag torsdag uppstod en sådan över havet just när jag kom hem efter hästträningen. Det blev några bilder på långt håll och fenomenet varade i ca 10 minuter.
Tromb går inte att jämföra med en Twister i USA. Våra är beskedliga på grund av att temperaturmotsättningarna inte är så höga som vid Mexikansk Golfen.
Tromb heter på danska “skypumpe” och på tyska “Windhose”, vilket jag tycker beskriver fenomenet mycket bättre än det svenska namnet.
Här några bilder:
Tratten på väg ner mot havet.
Så här såg det ut från Fyllinge.
mats
…om man flyger till exempel en elseglare.
Som jag tidigare beskrivit, så hade jag ett bortfall av mottagaren i min HyperAva häromdagen. Det slutade lyckligt utan skador, men satte naturligtvis myror i skallen på mig.
Frågan var, vad som hände ?
Jag bytte ju mottagaren och provflög utan problem. Ok tänkte jag, nu är det fixat.
Men det var inget fel på mottagaren !
För säkerhets skull aktiverade jag konstant uppdatering av mottagarspänningen under nästa flygning. Genom att jag har en Picolario i modellen får jag röstunderrättelser varje gång spänningen till mottagaren ändras upp eller ner. När jag flugit med denna Avan hade jag lagt märke till hur mottagarspänningen gick upp och ner, men eftersom det fungerade vidtog jag ingen åtgärd.
Efter starten, med elmotorn igång, fick jag ett nytt mottagarbortfall på 2 sekunder. Jag drog av motorn och kontrollen kom tillbaka. När jag sen kommit upp och flög termik, hörde jag hur spänningen varierade från 4.1 till 5.2 V………Då började jag misstänka BEC-funktionen.
BEC har jag alltid varit tveksam till alltsedan min första elseglare, som var Graupners Thermik och därför använder jag nästan bara Optoreglage. Hem och isär med allt. Reglaget, Dymond, avslöjade att BEC.ström var max 3 A !
Det är för lite, med den setup jag har i Avan. Jag har tre digitala servon som drar mycket ström och Picolarion.
Alltså tog jag bort BEC:en och monterade en kines spänningsstabbe mellan LiPoacken och mottagaren.
Spänningen skulle enligt inställningen vara 6 Volt och när jag kontrollmätte låg den på 6.1 Volt. Grejerna monterades in i modellen och jag har nu testflugit i två dagar.
Allt har funkat 100%. Via min telemetri har jag övervakat spänningen in i mottagaren hela tiden och den har kontinuerligt legat på 6.1 Volt precis som den var inställd på och inga fluktuationer i spänning med full motor eller utan motor.
Så nu vågar jag säga, att strömförsörjningen är säker. Jag har använt dessa spänningsstabbar förut och varit mycket nöjd.
Nu har jag beställt 4 till från Kina och de kostade med frakt 30 dollars = 220 kr = 55 kr/styck.
Så här ser det ut:
Spänningdelare och spänningsstabbe.
Jag undrar i mitt stilla sinne, hur många modeller som har smällts på grund av dålig BEC ??
Mats
En engelsman som handlar i sann pionjäranda. Som aldrig ger upp och löser problemen.
Därmed görande det möjligt att starta från marken och flyga med egen muskelkraft.
Se videon här:
Läs hela artikeln från Daily Mail här:
http://www.dailymail.co.uk/news/article-2171378/Formula-One-engineer-creates-amazing-pedal-powered-8-000-plane-garage.html
mats
heter Stefan även kallad Blomman. Boende i Blekinge och flygande i Karlskrona/Ronneby Modellflygklubb. Länk till klubbens hemsida:
Blomman var ute och helikopterade och gjorde en splash and divelandning i ett vattendrag. Jag fick inte kläm på vad som orskade landningen, men det var antagligen något mekaniskt eller elektroniskt. Kan det vara nåt annat ?
Här är filmen när Blomman lögar sig i vattnet och plockar upp sin helikopter. Tursamt är det sötvatten, vilket i någon mån begränsar skadorna, om det kan vara en tröst…..
Ok här är videon:
mats
Blomman ringde och berättade, att efter sköljning av helikoptern och 5 dars torkning ovanpå ett element testade han den. Allt fungerade !
Orsaken till haveriet var ett utmattningsfel i godset vid stjärtrotorn.
Tarp MFC avhåller sin sedvanliga modellflygdag på söndagen den 12 augusti vid Jerrishoe. Jag har själv varit där sen 2003 och har aldrig ångrat en gång att jag åkt dit. Här kan du se de mest fantastiska plan och piloter.
Depåbild
Del av publiken. Man har som mest haft mer än 5000 åskådare
Om man åker dit så är det det bra man åker på torsdagen för då får man fredagen, lördagen och söndagen där. Flygningen på fredagen som är fri brukar bjuda på spektakulär Jag har skrivit mycket om Tarp här på bloggen och ni kan läsa här:
https://hangflygning.se/?p=8485
Tarp är värt ett besök. För oss svenskar åker man lämpligast via Öresundsbron-Lilla Bältsbron-Stora Bältsbron-ner genom Jylland-Flensburg- Tarp.
MFC Tarps klassiska reklamposter sen 41 år tillbaka.
Paraden innan uppvisningen på söndagen
Depån, avskild mot publiken av ett kraftigt nät, som är obligatoriskt i Tyskland vid publika tillställningar som involverar modellflygplan.
Övrig information kontakta mig.
mats
Min HyperAva, 4m spännvidd, som höll på att bli ett minne blott…..
Ibland har man turen med sig vid felfunktioner på modellen. Jag hade det, när jag flög med min HyperAva häromdagen i den fina termiken.
Flög gjorde på Höka och tiden var tidig förmiddag. Termiken var stark och jag låg på mellan 300-500 meter och kanade runt.
Efter en lång stund skulle jag landa och hämta andan, varför jag flög bort höjden med halv aerodynamisk broms. Min radio är en Mc24 med Spektrum 2.4 gB modul.
Då höjden var ca 125 m över pilkingtons industriområde, märkte jag att “Inget funkade”….
Koll av sändaren, jo den hade power ut. Modellen hade gått in i en 20 gradig dykning, men ska man säga nåt positivt i detta läget, var det att Avan låg rätt på vingarna.
Jag slog av sändaren för att mottagaren skulle gå in i failsafeläget. Ingen reaktion. För säkerhets skull och för att utnyttja alla möjligheter, drog jag full bromsklaff. Inget hände utan Avan ökade hastigheten mer och.
Jag koncentrerade mig att uppskatta nedslagsplatsen. Samtidigt flög ju tankarna genom skallen, smäller jag i gatan blir det skrot, smäller jag in i en bil, ännu värre, landar på något av industritaken osv. Jag kände mig då inte så väl till mods.
Modellen försvann bakom AGAs syrgastankar och det var bara att ta bilen och bege sig till den förmodade haveriplatsen. Platsen där modellen gått ner, var jag ganska säker på. Den låg ca 600 m från fältet in mot stadens centrum på höger sida om vägen bland industrierna och grossistföretagen.
Alltså bort där jag trodde , modellen skulle ligga. Ett gäng montörer som stod på platsen, frågade jag, om de sett eller hört något. De hade inte sett nåt, men en av dem hade hört nåt, som visslade i luften, trodde han. Ok, en indikation att jag var troligtvis på rätt plats. Jämte montörerna fanns en liten kulle, som jag äntrade för att spana av omgivningen. Jag såg inget. Dock märkte jag att jämte infarten till Lidls centrallager fanns en gäsbeväxt yta ca 200 x 100 meter och gräset var högt, ca 1 meter.
Jag fortsatte med min bil in genom infarten till Lidls lager. När jag spanade ut åt höger i det höga gräset skymtade något blått.
Vid pilen slog Avan ner. Ser man på omgivningarna, så finns det många platser som hade gjort en oskadd
landning omöjlig. Där pilen börjar, stod jag och flög.
Hjärtat bankade igång, när jag förstod, att det var min AVA. Nu föll ett par stenar från hjärtat. För det första hade jag hittat modellen, för det andra hade den inte orsakat skada på person eller egendom och för det tredje hade inte LiPoacken tagit fyr.
Det var ohyggligt spännande att gå fram till modellen. Vingen, 4 meter, hade lossnat från fastsättningen i kroppen tack vare att jag slängt Unbrakoskruvarna och ersatt dessa med nylonskruvar, som ska ryka av vid en kraftig retardation. Så att vingen låg framför modellen var ok. Framkommen kollade jag modellen och den såg helt ok ut. Nosen satt ner i marken ca 5 cm. Vingen hade de aerodynamiska bromsarna utfällda.
Så Avan var oskadad, vilket var otroligt, med hänsyn till omständigheterna. Efter att jag lastat in i bilen körde jag ner till fältet och kollade radion. Det fanns ström till mottagaren, men inget funkade. Jag stängde av sändaren och mottagaren för en återstart. Inget funkade. Vare sig servo eller variometer.
Mottagaren togs ur sin plats i kroppen och jag drog lite i kontakterna. Då gick den igång och allt fungerade igen. Bra, då visste jag felet låg i mottagaren. Ström till mottagaren hade jag under hela flygningen, det kunde jag se på logfunktionen i variometern. Det som fattades var pulsen.
Vad göra ? Ja, jag vill inte riskera en fin modell med dyr telemetri med en osäker mottagare, så jag satte in en ny. Jag körde ner till fältet i dag, kollade radions räckvidd noga andra andra funktioner. Allt var ok.
Med viss bävan startade jag och steg till 30 m, där jag slog av motorn. Allt fungerade. Ny uppstigning till 100 meter där jag slog av sändaren för att kolla failsafeinställningen. Den fick ändras, så jag lade in de lägen, som jag ville ha på motor, roder och bromsar.
Det har jag konfigurerat så här: Noll trottel, lite höjdroder och aningen sidoroder. Aerodynamiska bromsar fullt aktiverade. I detta läget där modellen flög stabilt i en cirkel med ganska låg fart och med full broms var jag nöjd.
Sen hem med bibehållna trimmar för att programmera sändarläget för failsafefunktionen. Jag testade utanför där jag bor, hur det fungerade med avslagen sändare och det var perfekt.
Så nu är min kära HyperAva, med 342 timmar i luften fit for fight igen.
Hur kom det sig att Avan var oskadad?
Jo först och främst TUR ! Sedan hade ju termikbromsarna aktiverats, vilket sänker farten kraftigt. Modellen låg rätt på vingarna. När modellen slog ner, var där högt gräs, cirka en meter. Det gjorde att hela vingen fungerade som en broms mot gräset så farten minskade kraftigt. Marken var mjuk, men som jag skrev, så gick nosen ner bara 5 cm. Vidare så är Avan stark.
Så flera faktorer gjorde att jag och modellen kom ur denna historia med andan i halsen.
Vad man lär sig är ju att inte använda unbrakskruv till vingen. Använd polyamidskruvar av bra kvalitet. Det räddar mycket !
Jag tror jag ska tippa lotto den veckan och se om turen håller i sig……….
Som alla förstår, är namnet på tävlingen Wakefield 60 en
förklaring på knytningen till villkoret att modellerna ska
vara konstruerade för 60 år sen.
Vill ni veta vad Wakefieldklassen innebär så googla på
Wakefield. Då får ni precis så mycket info, ni behöver.
För de som inte vill googla, så är en Wakefieldmodell
en gummimotordriven friflygande modell, som
konstruktionsmässigt ska uppfylla noga angivna
kriterier.
Vädret var utmärkt och tävlingen fortlöpte i en avspänd
atmosfär. Men tro inte, att piloterna inte tar det på allvar.
Det är strid på kniven !
Detta inlägget blir mest bilder, för det är ju det ,
som är intressant. I inlägget lägger jag ett antal
bilder och resten kommer att ligga som ett
klickbart bildspel längst ner på sidan.
Så luta er bakåt och njut, ty oldtimerfriflyg,
det är något speciellt !
En gentleman med en modern Wakefield. Byggd i komposit och hitech material.
En Wakefieldmodell av 2012 ?
Ett av de obligatoriska attributen för en friflygare: Lådan med modellerna.
Nu ! 
En Wakefield mot skyn
Kurt startar sin Wakefield. Välflygande som hans övriga modeller.
Sanningens ögonblick….
Åke utför positiva besvärjelser eller…..
Åkes modell klättrar mot en max förhoppningsvis
Åke ser lite pillemarisk ut
Uppvärmning av gummimotorn
Vad modellen heter……?
Åke Gustavsson kör igen.
En kvinna och två män håller koll på och tar tid på en modell.
Stabbe och fena på en modern Wakefield.
En av våra danska gäster, Karl-Erik Widell, med sin synnerligen välflygande modell.
Ser ut som om modellen är så högt att skyn är blåsvart.
Men det är fotografen som slarvat.
Inte speciellt lång startsträcka……………
Det är detaljerna som fäller utslaget
Ja, detta är riktigt modellflyg !
Martti Bogdanoff startar
Fågelskådare….? Nä, men modellplansskådare.
För er som inte varit på en friflygtävling med OldTimermodeller rekommenderar jag ett besök.
Här möts ni av mycket kunskap och erfarenhet, av fantastiskt välflygande modeller och hängivna modellflygare.
På lördagen går Wakefieldtävlingen och på söndag Glider 60-tävlingen
Info: Kontakta mig
mats
Pär Lundqvist – En ungdom
För de som inte kan modellflyghistorien, så är Pär Lundqvist den, som initierade hangflygning med radiostyrda modeler i Sverige.
Detta gjorde han i slutet av 60-talet. Han konstruerade en mångfald modeller. Både termik- och hangkärror. Det som gjorde hans modeller snabba, var att han prövade och testade olika alternativ, i akt och mening att få fram det bästa.
Jovisst blev han svensk mästare just i den perioden, när vi var 50-60 tävlande på Hovs Hallartävlingen och på SM och NM nere på Hammars Backar.
Som gammal datorlärare kan han programmera sändaren eller……?
Han står bakom, som jag ser det, vad gäller teknik och aerodynamik två saker:
Att i stället för att använda lyftkraftsskapande monster som Clark-Y-profiler, letade han upp Professor Epplers profiler. Dessa var tunna, skulle flygas med högt Re-Tal och de gick fort. Man behövde inte välvda vingar som en Clark-Y på en snabb modell.
Då Pär introducerade Epplers profiler på första tävlingen ,sopade han och Kurt Lennå hem rubbet. 1972 började jag själv tävla i F3F med hyfsad framgång. Jag blev aldrig svensk mästare, men jag kom i alla fall tvåa…..Men ingen minns tvåan, man minns bara segraren, men det får jag leva med.
Dock tiden har gått och andra modellflygintressen tog över. Men efter lite tjat, fick jag honom att göra i ordning en Banana. 150 cm spv och en snabb modell. Inte lättflugen, men med lite träning får man fram kapaciteten. Denna modell har en modern MH profil och är jag säker på kan fortfarande vinna tävlingar i toppklass.
…om jag tar spaken till vänster så ska vänster skevroder gå…………..
Häromdagen åkte vi till Tönnersahanget för att testa. Pär med Bananan och jag med en av mina trogna Arrow-modeller.
Vi hade hopp om bra vind, men naturligtvis la den sig, så vi fick nöja oss med ca 3 m/sek V med dragning på S. Efter en god stunds programmering, var Pär beredd att flyga.
Jag kastade modellen och så bar det iväg.
Flygningen gick bra och ni kan se den lilla videon, jag tog. Har man flugit så mycket, som den gamle hanguven Pär, så tar det inte många vändor, innan man väcker det, som sen många år ligger i förlängda märgen.
Denna flygning gav mersmak och vi kommer att flyga på Tönnersa Strand mycket framöver.
Den gamble och planet…..
För det är ju det som är meningen med modellflyg: Mycket flygande och verkstad och lite prat.
Pär bygger nu en ny kärra med kropp av glasfiber, som han och jag göt för ett antal år sen. Vingarna blir sprygelvingar med D-box av kolfiberförstärkt 0.4 ply. Spännvidd ca 280 cm.
Ska bli spännande att se den flyga.
Här är en liten video. Den är värd att se på. Om inte annat så för att lyssna på musiken…….
Det blev en lite extra video oxå. Som visar det strapatsrika livet för en hangflygare. Musiken har väl inget direkt att göra med personen…….
mats
Tack alla intresserade och är ni sugna på en ny Epsilon 4 m spv gå in och kolla på länken:
mats
Se videon och upptäck hur fint säkerhetssystemet fungerade. Inga personskador. Lyssna också till speakerns måttfulla kommentare för att lugna publiken.
mats