Jag gick en lång promenad på stranden av Laholmsbukten i dag.

 

 

 

 

 

 

Ocean Surveyor går balansgång på horisonten.

 

 

 

Eftersom min cykel är på service, fick jag inrikta min fysiska träning i dag på en riktigt
lång promenad på stranden.

Vinden var ostlig, vilket gjorde att havet låg i stort blankt. Det var också bekvämt att
promenera i sanden, då man gick i lä tack vare den ostliga vinden.

Som vanligt vid denna årstiden var stranden tom på mänskligt liv.
Det är nästan paradoxalt att gå där ensam, med tanke på att stranden
för en månad sen, var som en myllrande myrstack av människor.

Går du på en strand, ser man olika ting, som flutit iland.
När jag ser det, speciellt om det är är något ovanligare, så börjar ju i alla fall min
hjärna att arbeta.

Mina tankar kommer omedelbart in på det som kallas “slumpen”.

Om vi tar de ballonger, jag hittade i strandrågen, vilka skickats upp från en invigning
av en ny avdelning på ett sjukhus i Schweiz, undrar jag, om det var slumpen, som förde
dessa ballonger hit ?

Det är ju en lätt förklaring, men jag tror inte, att någonting som lyder under fysikens
lagar är underställt slumpen.

Det finns ju hela tiden fysikaliska lagar, som styr olika skeenden. VI känner alla till
historien om fjärilen i Amazonas, som påverkar vädret på Island…

Om du flippar ett mynt 100 gånger, så är ju sannolikheten att krona eller klave kommer
upp ungefär likvärdigt, alltså 50 gånger var.

Men är det slumpen, som styr utfallet  ?

När jag gick i gamla gymnasiet, hade vi tabeller med så kallade “Slumptal”, som man använde,
då det var behov för just ett slumpmässigt valt tal.

Men var de slumpmässiga ? Hur hade talen valts från början ? Genom att kasta en tärning med 10 sidor ?

Eller med hjälp av en algoritm ?

Ja, det tål att tänka på.

Jag ifrågasätter, om det finns något som är slumpmässigt i vår föreställningsvärld..

Jag gick 1.5 mil, vilket gav mig tid för att filosofera och ta bilder.

Här kommer mina bilder, eller i alla fall några av dem:

Under tidig höst börjar trädsvamparna klättra på björkarna.

Nergången till stranden

 

Denna och nästa bild av maneter, ser ut som bilder, vilka Hubbleteleskopet skulle kunnat tagit av nebulosor.

Jo, det är ett djur !

Jag använde blixt på förra och denna bilden.

Ilandspolade döda alger.

Ser ni märkena i framkanten av skalet ?

Det är märken efter näbben på den fågel som öppnat snäckan.

En något mumifierad sandskädda på sin Lit de Parade av snäckskal.

Längs stranden strök de alltid hungriga trutarna och måsarna.

Detta djuret är ganska satt i kroppen, kan man väl säga…

Genevadsåns utlopp.

När vi var slynglar (12-15 år) tjuvfiskade vi här innan havsöringspremiären…

Jag undrar hur lång resa denna sulan till en kvinnosko gjort ?
Ganska lång med hänsyn taget till havstulpanerna.

Denna lilla ört, ca 15 mm hög, hur kan den växa och överleva?

Kan det kallas anpassning ?

Hangkanten norrut i bukten, är lägre.

Denna gossen har små ben, men har huvudet på en ganska lång hals…

Ett av de snällaste och vänligaste stranddjuren.
Alltid glad och nöjd.

Strandträdet har satt frukt. Foppatofflor…

En skyddssko stod i sanden. Den var inte sliten i alla  fall.

Vänder man på den kan man se att den är olje- och syrasäker,
samt att den tar upp vibrationer för att skydda foten.

Sedimenten i dynerna är ett dokument, som berättar om antalet stormar och
hur starka de varit för att främja sandflykten.

En individ med plirande ögon som är så trött han stöttar nosen i sanden.

Jo…han är slut…

Ett näckrosblad förtorkat och utan klorofyll.

Laholmsbukten mot Hovs Hallar ligger platt.

När jag såg på detta genast, tyckte jag det såg ut som en död ejderhona…

…för de har ju vissa likheter…

…men verkligheten visade det var en bränd stubbe.

…å här ligger en annan och drar sig…

Solen ger dynamik åt denna och nästa bild.

Ett pekfinger från solen nästan lite uppfordrande.

Nån sa till grässtrået: Du kan inte göra märke i sanden !

Grässtrået sa: Ge mig en vecka bara…

En knotig moder med sitt barn…

Skallen från en av de större arterna som lever vid stranden.
Jag har tyvärr glömt namnet…men det var något med horn…

På väg hemåt passerade jag de nyplöjda och harvade fälten,
som ligger som loja dyningar vid sidan av vägen.