…utan vare sig festival eller melodi.
Eftersom jag basar helt egenmäktigt över min blogg,
tar jag mig friheten att tycka till, om något som i tv
heter Melodifestivalen.
Dock, de som kallar sig journalister har döpt om den
till “Mellon”, som vi kan se som ytterligare en bekräftelse
på infantiliseringen i samhället.
Ungefär som man skulle säga:” Vill du ha en mella lille ponken”,
till en 50-års människa.
Om vi bortser från de förvirrade programledarnas kalkonerier
på scenen, deras famlande efter stödet från ett riktigt manus,
de tekniska haverierna , så ska det väl förevisas musik.
Musiken, som ska vara det absolut bästa , Sverige kan åstadkomma.
Personligen, har jag inte hört något så bedrövligt som i år.
Låt mig förklara: Om du frågar en slumpmässig person på
gatan, om han kan vissla refrängen i den vinnande låten…
Tror du han kan det ? Knappast.
Melodierna i dag framförs av mediokra artister på ett sätt,
som påminner om professionella gråterskor.
De flesta melodierna är en orgie i en sorts gnällande sång
utan refräng, som inte fastnar i lyssnarens hjärna.
Vi har haft duktiga artister och låtskrivare. Jag ska inte dra
fram namn, men hur många procent av svenskarna tror du
kan vissla eller gnola “Waterloo” ???
Hur många procent tror du kan vissla refrängen, om det
finns någon, från årets eller förra årets vinnare ?
Jag träffade en av Sveriges bästa och världskände artist
och låtskrivare av en händelse vid järnvägsstationen.
Vi kom i sällskap och jag sa : “Du skriver bra låtar.”
“Varför tycker du det”, frågade han.
Mitt svar var: ” Jag kan vissla dina låtar, då jag hört de
en gång.”
Är det inte så en hitlåt ska fungera ? Rätta mig om jag har fel.
Men den så kallade melodifestivalen 2018…vem bryr sig
om den på måndag eller kommer ihåg det som visades ?
Varför jag genomled tillställningen?
Det var det sociala trycket…som gjorde jag underordnade
mig …och fick uppleva bedrövligheten, som för mig var
lika spännande, som att stirra på en glass vilken håller
på att smälta på en grusväg en mulen sommardag.