Modellflygning kan innebära mycket…
…till exempel att krypa på magen på en is för att kunna bärga
ett modellflygplan.
Dagen började fantastiskt fint, för att vara en lite avslagen dag
efter julhelgen.
Det var absolut blå himmel, ingen vind och sköna -11 grader.
Jag tänkte ta mig till en sjö, för att kunna utnyttja isen som
landningsbana.
Flyger du på en is, har du fördelen, att ytan är jämn och absolut
i samma höjd. Är sen isen täckt med lite snö, är det ännu bättre,
för då kan man flyga lågt i en stor sväng och låta vingspetsen
släpa i snön, så du ritar jättelika nollor.
Jag tror, att vi fornminnen som började radioflyga för 45-50 år sen,
vi har en nostalgisk längtan till flygning på isar, för isar var ju det
perfekta stället att starta och landa på.
Vid den tiden, säg 1970, då fanns det inte så mycket modellflygfält,
så att flyga på is var en sorts befrielse med modellen.
Sjön jag besökte var Skärsjön 20 km från Halmstad. Eftersom det
varit bra kyla sista dagarna, antog jag isen var tjock nog att bära en
pensionär med tillbehör.
Det var som en tavla, då jag kom fram och jag gladde mig åt,
den flygning som väntade.
Så det var till att ta ut modellen, på med vingarna, montera
kameran och på med ström och iväg.
Jag startade jämte stranden, där det fanns ett relativt stort
isfritt område. Inga knak hördes i isen och tjockleken var
ca 6 cm. Det ska räcka…
Min modell for runt glatt och efter jag blivit varm i kläderna,
skulle jag flyga lågt och rita nollor med vingspetsen.
Ja, hur tror ni det gick? Vingen skar ner i snön och Sparky
landade ca 50 m från land och där stod min Sparky med
en dyr GoPro kamera.
Modellen gick inte att flytta med motorn, snön var för hög.
Således fick jag ju fundera ut ett sätt att hämta den.
Problemet var, att just där modellen ställt sig, var ett strömdrag,
som antagligen gjort isen tunnare. Jag gick ut försiktigt från
stranden kom 3 m ut ackompanjerad av ett glatt knakande
och knirrande i isen.
Alltså, jag kunde inte bara spatsera ut, utan jag måste hitta
en lösning. Att lämna modellen där den stod…aldrig.
Om jag så skulle flyga ut, skulle jag bärga mina grejor.
Hade jag inte kunnat ta mig ut till modellen, hade jag kört hem,
där jag spikat ihop en triangelformad ram, gjort ett fäste för min
största Mega-motor och hängt på en 5 Ah 4-cells lipo.
Alltsamman glidande på enkla skidor med styrning på främsta.
Sen skulle jag monterat en krok, som kunde gripa om modellen,
om jag inte kunnat trycka den iland.
Tja, det hade tagit 4 timmar att få ihop det, men med en sådan
är jag övertygad om, att jag skulle grejat det.
Men som sagt, detta var alternativ 2.
Så det var till att gå runt vid kanten, tills jag hittat två
granslanor ca 3 m långa. Med hjälp av dessa,
som ju fördelade min vikt på större yta, kröp jag ut till
modellen, vilande knän och händer på slanorna under
ett modest knakande då och då.
Utkommen, fick man ju pusta ut lite och tänka och planera
inför krypningen in till land.
Jo, det var ju besvärligare att krypa in, för modellen skulle med.
Varje gång jag släppte greppet om granslanan för att flytta
fram min Sparky kom ett ökande knakande eftersom min vikt
koncentrerades på 3 punkter i stället för 4.
Innan jag började krypa, hade jag stoppat telefonen i bröstfickan
lätt tillgänglig om utifall att…om det nu hade hjälpt.
Jag ankom till den hägrande och säkra stranden efter 10 minuters
mycket spännande krypande med händer och knän på granslanorna
bärande med mig min dyrbara last.
Min puls ? Vågar jag inte tänka på…tur man är satt på betablockerare,
som lugnar ner hjärtat.
Jag hade slutligen räddat min Sparky med den vidhängande
GoProkameran.
Detta hade ju aldrig hänt, om jag haft skidor på modellen.
Men, man får se det som en utmaning.
Det var ju min avsikt, att landa där jag startade, där det
fanns icke knakande is.
SÅ ni ser återigen, det händer mycket mer, när man är ute i
naturen och flyger, än då man ligger i dvala framför en tv.
Jag vill i alla fall, efter en allvarligare eftertanke, inte göra om denna
räddning på det sättet, jag gjorde det ensam.
Men gjort är gjort.
Förresten någon sa, att om isen knakar, då är det ingen fara
på taket…låt mig säga, då skulle den personen hört hur det
lät, när jag rörde mig på isen i dag under ett muntert knakande!
Alla bilderna klippta ur en video tagen med min GoPro 3+.
Här följer mitt äventyr!
Ni ser att det varit riktigt kallt.
Snön har lagt sig på en liten kvist.
Snöflingorna är alltid sexhörningar.
Att det blir 6-hörningar beror på vattenmolekylens struktur.
En vattenmolekyl består av 2 väteatomer och en syreatom.
Så här såg isen ut vid starten.
Utan inbyggt knak…
Just efter starten och solen står lågt.
Han som fick krypa till korset…
Obs, det finns ingen allegori eller metafor i denna bild…
Snön var knottrig det var därför nollningen sprack.
Nu ska jag flyga lite lägre…
En räv har travat förbi, vänt och gått tillbaka
efter en 90 graders sväng.
Min Sparkys skugga på snön.
Här stod piloten och njöt. Det är något speciellt att flyga på isen.
Det har det för mig och många andra varit ända sen tidigt 70-tal.
Nu ska jag rita nollor, men det sprack ju 50 m från stranden.
Japp, då ska jag försöka lägga vingspetsen i snön…
2 cm kvar innan höger tipp ligger i snön, sen…
…högg spetsen i den knottriga snön och det blev…
…en icke planerad landning ute på isen :=(
Här står min Sparky och kan absolut inget annat.
Här ligger piloten och hasar in mot land med sin räddade modell,
hjälpt av två granslanor.
Så där, nu är jag inne vid stranden och kan resa mig upp.
Spåren som förskräcker…
Till slut stod jag på fasta land med modellen.
Där ser ni, att man kan fixa det mesta med lite
kreativ fantasi och överväganden.
Dagen efter åkte jag dit igen, för att hämta ett litet linsskydd till min GoPro som jag glömt.
Dimma på grund av temperaturskillnaden mellan den kalla marken
och den varma luften som strömmat in från sydväst från Atlanten.
Jag föredrar kyla och solsken framför detta.