…är nåt jag gör när, jag  försöker återuppleva,

vad som gjorde stora intryck…

…som flyguppvisningar.

 

 

 

 

Med denna bild vill jag visa propelleromställningen på en Saab Safir, SK 50.
Safiren har  en constant-speed propeller  och här kan ni läsa,  hur det fungerar.

Info från Wikipedia:

Constant speed propeller är en omställbar flygplanspropeller försedd med en varvtalsregulator
, även kallad propellerregulator.

Principen med en omställbar propeller kan jämföras med växellådan i en bil. Vid låg fart har propellerbladen
en liten vinkel för att kunna hålla ett högt varvtal och ge full effekt på motorn.

Detta motsvarar ettans växel i en bil som kör i låg fart upp för en backe. Vid flygning rakt fram med
normala marschvärden har propellerbladen en större vinkel för att ge bästa effekt från motorn.
Detta motsvarar en högre växel i bilen.

Om ett flygplan ändrar fart i stigning eller plané kommer belastningen på propeller att ändras och
därmed varvtalet och effekten på motorn. För att förenkla arbetssituationen för piloten och även
göra flygningen mer ekonomisk är flygplan med omställbar propeller ofta, men inte alltid, försedd
med en regulator som anpassar bladvinkeln efter motorns belastning så att varvtalet och därmed
effektuttaget hålls konstant.

Det av propellerregulatorn reglerade varvtalet kan ökas eller minskas med propellerspaken som
oftast sitter bredvid gasreglaget i cockpit. Om propellerspaken i ett enmotorigt flygplan ställs i
ändläge för lågt varv kopplas automatiken helt ur. Vid motsvarande manöver i ett flermotorigt
flygplan flöjlas propellern för att ge minsta möjliga luftmotstånd efter ett motorbortfall
.De verkande krafterna för att ändra bladvinkeln i omställningsmekanismen kan variera lite.
En vanlig kombination är att liten bladvinkel ställs in med hydraultryck från motorns olja,
medan stor bladvinkel erhålls med centrifugalkraft från motvikter som sitter på propellerbladen
intill propellernavet. Detta syns på bilden av Safirens propeller.

En De Havilland Tiger Moth är ju alltid värd att se. De börjar bli gamla nu.

Bilden visar två kontraster vad gäller propeller och motor kan man väl säga…

En Christen Eagle aerobatkärra, som nu har ganska många år på nacken
sen den byggdes första gången på slutet av 70-talet.
200- 300 hk motor och toppfart ca 300 km/tim.
Max tillåten belastning +6 g, -4 g i grundutförande.

Det gäller ju att stabbe och fena sitter ordentligt om man flyger med omväxlande positiv och negativ belastning.

Piloten äntrar sin Focke Wulf FWP-149D. En trainer som flög bra,
men i mitt tycke underpowered.

Den nya generationens flygmotorer, Rotax. En motor som i sina olika
utförande är dominerande på småflygmarknaden.

Tomas från HAB i Ljungby var där med sin turbinmodell.

P-51 Mustang, ägd av BilTema

Läs här:

http://biltema-airshow.se/index.php/sv/flygplanen

Supermarine Spitfire Mk. XVI

Läs här om det:

http://biltema-airshow.se/index.php/sv/flygplanen

En Sk16 Texan T-6.

Ett flygplan som dånar mycket, beroende på propellerns spetshastighet ligger när mach 1.

Även känt bland duktiga piloter,  för att var ett plan, som man inte skojade med.

Läs här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/North_American_T-6_Texan

Jag blir nostalgisk och faller in i en drömtanke , tänk om det var sådana här plan vi hade på våra flottiljer i dag…?

En av mina favoriter. J-35 Draken. Här med två tankar för bränsle under buken.

Jag tycker detta plan ser ut som en satt boxare beredd att ta sig an vilken angripare som helst.

Främre delen med passiv IR-sökare undertill. Jag tycker färgen är för blank på planet…
Jag tror versionen av planet är en J-35F2 Jag tycker…att sikten bakåt måste ha varit ett problem eller …?

Piloterna kanske köpte en cykelbackspegel och satte med en sugkopp på utsidan…

Det är svårt att tänka sig att detta är en produkt av 50-talet.

Den “lilla” fenan framför den vanliga fenan är en VHF-antenn.

Mitt livs bästa uppvisning, där piloten inte iakttog gällande höjd- och avståndsminima,
det var med en J-35 Draken på F14 Halmstad tidigt 80-tal.
Den uppvisningen var svettig. Jag tror flygsäkoff på F10 hade ett
samtal med piloten sedan.

När man ser planet från sidan slår det mig att fenan sitter långt fram….
men konstruktören hade sina skäl varför den sitter där den är.

Det vackraste planet nånsin enligt mitt sätt att se det. Reginald Mitchells Supermarine Spitfire…

Om Spitfire är det vackraste planet så var denna Focker 50 det absolut fulaste. Kolla nosen……..eller fena och stabbe….

Varför måste funktionellt vara fult ?

Del av  den Sukhoi Su-26M som Svetlana Kapanina flög. Hade hon flugit lika bra,
som hennes hår var långt,  hade det varit perfekt
Men denna gången flög hon hellre än bra.

P-51 Mustangs framdel med sin stora propeller. På grund av flygplansmotorernas styrka var
man tvungen att använda stora och mångbladiga propellrar för att kunna omsätta hk till dragkraft.

Dessa  Hamilton Standard blad är frästa ur ett block av duraluminium. Vilket är en metall,
som skapades 1903 av en tysk och som innehöll förutom aluminium även magnesium,
angan och koppar. Dessa beståndsdelar gav metallen egenskape,  som stärkte hållfastheten
och denna egenskap uppstod vid lagring av materialet i rumstemperatur under en längre tid.

Begreppet Duraluminium kommer väl av orden Dur = Durable = Uthållig och Aluminium.

Mustangen taxar ut i den dallrande sommarluften

Bilderna tagna med en Sonykamera och ett 375 mm zoomobjektiv.
Bilderna brister i teknik,  men de visar det jag vill, vilket gör mig nöjd !