…fick jag uppleva i lördags….

 

 

 

 

 

Vädret först: Det blåste västlig vind ca 4 m/sek, vilket innebar,
att det är rakt på för hanget vid Tjärby Kyrka.

Solen skymtade fram under perioder, vilket borde borga
för termiska förhållanden.

Nåväl, ihopmontering av modell, utställning av min stol
och iväg. Jag hade bytt propeller till en snurra med mindre
stigning, som borde ge bättre stig utan att knäcka reglaget.

Det var precis,  som jag beräknat. Modellen klättrade
bättre. Nu är det inget självändamål för mig att ha en modell,
som kan stiga rakt upp. För då hade jag skaffat en F5J kärra
eller en vanlig motorkärra.

Mina elseglare har precis så mycket motor, som krävs för
att nå min utgångshöjd inom rimlig tid. Varför bränna
acken i jojo-flygning ?

Det är ju termik, jag vill flyga.

Ok, på 75 m stängde jag motorn, då jag hörde på varion,
att det hissade bra. Det kunde ju vara så, att jag låg i en
blåsa redan.

Mycket riktigt så hade jag ett bra stig och jag klättrade till XXX meter.
Jag ville inte gå högre, då dimmolnen rullade in med oregelbundna
intervall.

Således satte jag mig tillrätta för att njuta av min modell i skyn.

Då…hör jag något,  som knakar i skogen bakom hanget.

Jag kollade och fick uppfattningen, att någon människa kunde
vara i en sorts nöd och kunde behöva hjälp av något slag.

Varför trodde jag det ? Jo,  personen betedde sig mycket
märkligt och oberäkneligt.

Jag tyckte personen var utrustad med kryckor.

Bäst att landa tänkte jag,  om varelsen behöver hjälp. Så 2 x 90
och  landning, vilket i och för sig skar i hjärtat, eftersom
konditionerna var så bra.

Jag spanade mot skogen och en märklig figur lösgjorde
sig pratande med sig själv ur grönskan och uppenbarade sig
för mig på ett märkligt och  orationellt sätt.

Jag kunde inte se,  om det var en man eller kvinna.

Så småningom, efter en gång som en berusad blind myras
kom en kvinna fram till mig.

Hon hade en röd kofta som gick till knäna och under huvan
till koftan bar kvinnan en stickad mössa modell Ingemar Stenmark
1980 neddragen till ögonbrynen.

I midjan hade hon, en som jag tyckte, en  gammal militärlivrem
åtdragen utanpå koftan.

På benen hade hon ett par Fjällrävenbyxor ungefär 8 nummer
för stora. För att bli av med överflödigt tyg i byxbenen hade
hon knutit upp det överflödiga tyget med  persiennsnöre,,,

På fötterna hade hon sandaler från troligtvis sent 40-tal
utan strumpor och som kronan på verket hade hon två antika
skidstavar i bambu med enorma kringlor nedtill.

Är väl det, som kallas stavgång…klädseln fulländades med
stickade vantar där fingrarna var avklippta.

Jag uppskattade åldern till att ligga i intervallet (30,100(.
Det skulle vara klammer i stället för  paranteser.
Definitionsmängden är ju ett öppet intervall åt höger.

Ansiktet var, utan att jag säger det är fult på nåt sätt, mest likt
ett gammalt förtorkat vinteräpple.

Så nu vet ni,  hur varelsen ser ut,  som står framför mig och
mönstrar mig och min modell noggrant och kritiskt.

Jag tänkte, att jag får väl säga nåt i alla fall för att inte verka
osocial, så jag klämde till med: “Nu kommer nog våren”…

Det blev ingen respons från denna kvinnornas Ahasverus,
utan hon såg med sträng och uppfordrande blick på min modell
och min radio.

Efter nån minut gjorde hon sitt första uttalande..

“Jag har flygmaskiner som är datormaskinstyrda, som flyger
och spionerar på mig hemma”..”jag blir fotograferad genom
fönstren”.

Ja, men sa jag, denna flygapparaten spionerar inte, den bara
flyger.

Sen var det,  som att öppna en dammlucka. Orden forsade ur
kvinnan och jag fick en noggrann redogörelse,  hur någon
spionerade på hennes förehavande, med något man kan kalla
en drönare.

Jag frågade,  varför hon trodde, hon var övervakad och svaret var,
att någon ville kontrollera,  att hon inte var otrogen…

Hmm, tänkte jag, här är väl nåt,  som inte i ligger i rätt fack kanske…

Under tiden jag tog Avan till min bil, egentligen för att montera
min GoPro, men det ville jag inte, eftersom kvinnan hävdade
hon varit utsatt för övervakning, så jag simulerade underhåll på
planet i hopp om, att hon skulle fortsätta sin irrande promenad.

Men icke, hon pratade på utan hejd. Jag fick hennes livs historia
två gånger, tror jag.

Till slut sa jag, att nu ska jag flyga och då måste jag  vara lite
oartig, för jag är tvungen vara uppmärksam på min model
och inte nåt annat.

Under hela vår diskussion gick damen omkring under ett
ständigt stegande och mätande med de groteskt stora
bambustavarna, samtidigt som hon hela tiden mumlade och
småskällde.
Ska jag likna kvinnan vid något, så blir det den galna
“Kattkvinnan” i “The Simpson´s Family”, som terroriserar
sin omgivning.

Jag tog min modell och innan jag gick ut till hanget, sa jag,
att det stod ett rådjur borta vid åkern förut, om hon ville se på det.

Kvinnan svalde mitt bete och irrade iväg riktning det fiktiva rådjuret.

Ja ni ser själva, det händer alltid det oväntade, då man är ute och
modellflyger.

Man möter människor av alla sorter.

Den risken löper man aldrig i den virtuella världen.

Flygandet då, hur gick det slutligen ?

Jag fick 1.5 timma i luften, sen började det regna lite och dimman kom.

Jag fick dock flyga ihop med 3 glador i en blåsa.

Det är inte det sämsta !

Fast det var konstigt,  att hon blev övervakad, för att hon
inte skulle vara otrogen…. hon hade flera gånger sagt,
att hon var  ogift!