En modell i skala 1:2 med 15 m spännvidd.
Jag har förut skrivit om detta flygplan från tidigt 30-tal,
som konstruerades och byggdes i Tyskland.
En konstruktion som låg långt före andras vid denna tid.
Ni kan läsa på min blogg om den, om ni söker, eller så
kan du klicka HÄR.
Denna filmen låg till allmänt beskådande på Youtube och
modellen är imponerande i sin storlek och sin nyskapande
konstruktion.
Originalet, fullskalaplanet alltså, havererade under en
sträckflygning Berlin-Lübeck…tyvärr.
Modellen kan du nu beskåda på segelflygmuseet på
Wasserkuppe.
Byggare och pilot var Marcus Frey.
Filmen har Rolf Jaeggi tagit och jag har klippt stillbilder ur den.
Ännu en film av Rolf Jaeggi: https://youtu.be/l5xVs4wGhv8
Luta dig bakåt och njut.
Hur mycket 0.4 ply gick det åt ?
Beteckning “Panhans Semmering” är en reklam för en hotellkedja.
Panhans Semmering var namnet på ett historiskt tvåsitsigt motorflygplan från 1930.
Motorn var en Siemens. Modellen byggdes till en segelflygmässa 2012.
Originalet var en sorts fantasiplan, som byggdes till segelflygmässan 1930.
som är värd att redovisa.
Hej!
Plywood är ett användbart material! När jag var grabb ,
så hade vi inte långt hemifrån firma “SAMPLY”,
som formpressade plywood. Man tillverkade möbeldelar
typ säte o ryggstöd till stålrörsmöbler typ skolsalsstolar.
Jag har många gånger på senare tid (alltså när jag sent
om sider började med modellflyg vid ungefär 50 års ålder)
haft mina funderingar på just formpressning av tunn plywood.
En dubbelkrökt yta av tunn plywood får en otroligt stor
mekanisk hållfasthet, även bra formstabilitet. Idag så gör
man ju samma “grejer” fast med tunn väv och epoxi.
För den enskilde hobbyisten blir dessa “grejer” oftast
tunga tack vare det stora överskott av just epoxi…
skulle man istället utgå från tunn plywood och formpressa
denna gissar jag, att en avsevärd viktbesparing kan uppnås,
samt att man får ett organiskt material.
Ja, den som byggt denna extrema segelmodell måtte ha
extrem kännedom om plywoodens egenskaper och hur,
den kan formas.
En skalamodell med 3 m spv hade varit litet behändigare…
I gårkväll satte jag radio i en gammal Blue Phoenix köpt
på en swap. Som vanligt så ramlade jag ner i den vanliga
fallgropen – usel manual för min radio.
Varje gång jag skall använda en ny mottagare, skall ju
mottagaren kunna kommunicera med sändaren.
Detta kallas BINDING.
När jag gör, precis som det står, att man skall göra,
så kan man ägna en hel kväll åt detta utan något annat
resultat än en nästan söndertryckt “SET-knapp” på
mottagaren och högt blodtryck.
Precis som föregående gånger så har denna process
fixat sig själv, när jag gett upp. Varje gång tänke
jag, att jag skall skriva, hur jag gjort i denna förfärliga
instruktion, men varje gång så inser jag, att jag inte
fattat, hur det gick till…
120 meter metrev med kullagrade lekare i ändarna,
en stor härva 8 mm latexslang samt en liten fallskärm
ligger i en låda. Saknas ett bra jordspett och sedan
skall jag försöka med gummirepstart. Detta måste
nog anses, precis som hangflygning, vara väldigt
miljövänligt.
Dessutom återanvändning av en gammal
välanvänd modell som de flesta nog hade kasserat
och så fanns det sådana där jättestora servon
(som till skillnad från moderna små nätta och lätta
känns helt glappfria – ja roderfladder är inte bara
onödigt, jag tycker att hela finessen med väldigt
noggranna rörelser hos servot på de flesta modeller
jag sett har förverkats av en stötstång som är 1 mm
och hålen i roderhornet o servoarmen är 1,6 mm…
(äh – detta blev en lång parentes) ) stora som en
tändsticksask.
Gott slut och Gott Nytt År önskar Ingvar