Kategorier
Naturbilder

KRÅKAN SOM STRÄVADE MOT SKYN…

 

 

 

 

…tänkande varför måste jag göra

det betraktaren förväntar sig …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…och beslöt sig för att gå till fots, eller i alla fall till klos,
upp till toppen på den högsta sanddyntoppen vid Tönnersa
Strand vid Laholmsbukten.

Under mina strövtåg och naturpromenader vid stranden
är jag
alltid lika förväntansfull.

Jag känner mig som en ivrig och  nyfiken upptäcktsresande
vid varje tillfälle.

Därför jag vet aldrig, vad som väntar ifråga om upplevelser.
Det är ju det,  som
gör en promenad i naturvårdsområdet
så spännande.

Alltså det är det oväntade, som stimulerar mina tankar och
fantasi. Att leva utan fantasi skulle göra,  att kände mig
intellektuellt snöpt och oförmögen till associationer.

Denna dagen bjöd besökaren på solsken, nästan ingen
vind och en lugn havsyta i Laholmsbukten.

Det tillsammans,  skapar en ro och ett lugn, som vi 2019
års människor behöver. Att vi kan komma bort från
pressen från all information, som det anses nödvändigt
vi ständigt matas med och håller oss uppdaterade…

Jag frågar mig ibland uppdaterade till vad ??

Varför är det nödvändigt ? Mitt mål är att leva i den
reella världen, jag vill inte sväva i en virtuell låtsasvärld
bland facebook, bonde söker fru eller lyxfällan.

Jämför med vad Platon, den store grekiske filosofen,
säger
om Idévärlden och Sinnevärlden.

Ett sätt att finnas i verkligheten är för mig att ströva vid
stranden.
Jag behöver inga mål…upplevelserna kommer
till mig
under min promenad. Detta händer,  om du har ett öppet

sinne för dina intryck.

Personligen behöver jag inte se något uppseendeväckande,
vilket skulle skapa gigantiska rubriker hos kvällstidnings-
-träskets
löpsedlar.

Jag kan se små saker, som jag noterar i min hjärnas
ramminne… vilket får min fantasi att flöda.

Fantasin är mina tankars smörjmedel och  katalysator
till min förmåga att associera !

Under dagens till synes planlösa vandring, fångades min
blick av en vanlig
kråka, vilken stod i sanden och blickade ?
upp mot en av de
högsta sanddynernas topp.

Mina strandpromenader är aldrig slumpmässiga eller
planlösa egentligen, då målen för min vandring styrs
efterhand av de intryck jag får  under mitt strövande.

Förresten, finns det något i naturen, som är slumpmässigt ?

Naturligtvis stannade jag upp och fick  min kamera i
färdigställning. Man kan ju aldrig veta, vad som skulle
komma att utspelas.

Kråkor är skygga och försiktiga djur, som reagerar
snabbt,  vid det minsta de anser,  som varande en fara.

Därför höll jag mig på ca 75 m behörigt avstånd. Tyvärr
inte bra av fototekniska skäl.
Som varande amatörfotograf,  vill jag alltid försöka
komma så nära objektet, för att få så bra teknisk kvalitet
som det är möjligt .
Du ska veta,  att jag har mycket enkel utrustning, som jag
använder, då jag fotograferar.

Hursomhelst,  både jag och kråkan verkade fundera,
på vad som skulle hända…

Den stod länge och studerade terrängen, innan den agerade.

Nu kommer det oförutsägbara och oväntade…

Kråkan kunde enkelt gjort  ett par vingslag och parkerat
sig på toppen.

Men ingalunda, den flaxade frasande upp 1.5  meter och
landade i sanddynbranten,
kollade terrängen och påbörjade
därefter en energisk och målmedveten klättring mot
den hägrande toppen.

Varför flög den inte upp till toppen genast ?

Kråkan agerade som en bergsbestigare,  predestinerad att
bestiga K2
eller Annapurna i Himalaya.
Fast nu var det en sanddyn vid Laholmsbukten vid
Kattegatts strand.

Han,  jag tror kråkan var en herre, valde noga vandringsväg,
som han fokuserat följde längs en kant på sanddynens framsida.

Halvvägs upp traverserade han en sandrygg för att
komma i
bättre läge inför slutattacken mot toppen.

En kråka tar långa, bestämda  steg.
En kråka lyfter sina ben nästan lika högt som de
väldresserade nordkoreanska robotliknande
soldaterna, vilka vi kan se  under parader i sin
bisarra
“Goosestepping”.

Kråkan kom till en av topparna, såg sig omkring och
konstaterade, 
att om han fortsatte lite söderut, fanns
där ännu en topp
på sanddynen, vilken var en halvmeter
högre.

Alltså beslöt kråkan,  att utmaningar är till för att antas
och begav sig av mot den hägrande toppen.

Efter denna alpina prestation gjorde gjorde denna kråka
det något oväntade…

Jag menar,  efter denna bergsbestigning borde ju fågeln
njutit segerns sötma av sin alpina prestation…inte för
att kråkan skulle plantera sitt hemlands flagga eller ta
en “Selfie” på toppen, men i alla fall stanna där en stund.

Men icke. Kråkan såg sig om längs de fria horisonterna
under ett kort ögonblick,
knäade lite för att kunna
skjuta ifrån i starten och lättade för  att åter snabbt flyga
ner och landa i sanden
framför den dyn, som fågeln under
stor möda nyss bestigit !

Till vilken nytta,  undrar ju jag,  som rationellt tänkande
betraktare, klättrade han upp för att därefter omedelbart
flyga ner till utgångspunkten ?

Ja, jag borde väl tillhöra någon inom kråksläktet för att
kunna
förstå kråklogiken.

Men jag undrar, vad är det, som  får en kråka att promenera
uppför
en sanddyn vid Laholmsbukten i stället för att göra ett
par vingslag ?

Det är nog ett naturens mysterium, som vi människor
har att begrunda. Om vi vetat allt…tänk så tråkigt att inte
kunna se framåt mot något nytt ! Alla våra drömmar
hade ju tagit slut…

Om du tycker denna berättelsen,  är något, som påminner
om att koka soppa på en spik, kan jag ge  dig delvis rätt.

Men hade jag inte varit på plats,  hade det ju aldrig
hänt eller hur ?

Min lilla historia har beröringspunkter med
Schrödingers Katt, som beskriver ett, låt oss kalla det,
fenomen inom kvantmekaniken.

Detta snuddar vid kvantfysikens lagar en aning eller hur ?
Men du behöver inte,  ta allt jag skriver bokstavligt…

Men medge att sambandet mellan en vanlig fältkråka och
delar av Kvantmekanikens grundteori kan vara ett hisnande
tankeexperiment !

Här några enkla  ögonblick ur en kråkas liv dokumenterat av
min Sony med 3o0 mm Zoom på 75 m avstånd.

Se inlägget som en helhet. Alltså text och bild hörande ihop.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här blev jag varse en till synes fundersam kråka.
Flyga, promenera i sanden eller följa trätrallen
och då kunna hålla sig i räcket…för att nå toppen…

Hon hukar för att ta sats inför en start…

…så den kan flyga landa 1 meter upp för dynkanten…

…där han tog sig ytterligare en funderare.

…innan han beträder promenaden, som mot skyarna bär…

…iväg längs kanten med sträckt hals…

Du ser han tar rejäla kliv…

 

Kråkan lyfter sitt ben som i en capriole….eller som en töltande islandshäst…

Håhåjaja,  detta tar på krafterna…

Men friskt mod,  målmedvetet uppåt !

Lite hinder på vägen måste man som kråka absolvera…

…genom att sätta ena foten framför den andra…

Nu börjar jag ana slutet…

…på min bestigning…

…så det gäller att mobilisera krafterna…

..inför den sista ansträngningen…

…till den förmodade toppen.

nu snart…

…ett sista steg…

Nu är jag på toppen…eller ?

Nä minsann, det finns en topp som är en halv m högre…

..klart jag måste klara den !

…trots blåst och syrebrist på denna höjden…

The last steps to be taken before the summit !

Nu ser jag slutet…

En kråka på toppen…

Som efter att ha sett sig om under 2 sekunder lättade…

…och flög ner till den plats varifrån han startade sin klättring, därmed skapande
viss oordning i åskådarens hjärna vilket  skapade den kråkfilosofiska frågan: Varför ?

 

 

Ett svar på ”KRÅKAN SOM STRÄVADE MOT SKYN…”

Ja kråkfåglar kan vara rätt kluriga. Tveklöst vår luftens akrobat nr 1. Och den som försökt ta bort ett skatbo vet att inte ens en extrem orkan kan rycka loss det eller få det att rämna.

Men det var inte det jag tänkte kommentera utan passusen där du nämner Nordkoreas arme och Goosestepping. Min lätta dysleksi spelar mig spratt ibland – jag läste nämligen GOOTSTEPPING och fastnade för att – borde det inte heta GOAT? En inre syn med massa raggiga getter i parad fick mig att läsa litet noggrannare och då såg jag felet…

Men kvantmekanik är inget för mig trots att jag arbetat ett 20-tal år ihop med just kvantmekanister. Det är nämligen så att kvantmekaniken har tydligen en del undantag och luriga fällor, men för den som verkligen vill tillämpa kvantmekaniken 100% rakt av väljer att jobba med NMR. NMR – alltså Nuclear Magnetic Resonance eller magnetisk kärnresonans på vanlig svenska som i korthet går ut på att en molekyl som t.ex. innehåller väte kan studeras med NMR. I ett extremt linjärt och likaså extremt homogent magnetfält har man sitt prov. Man har det gärna i ett lösningsmedel så att molekylerna kan röra sig fritt. Om vi har ett magnetfält som är ungefär 14 Tesla och vinkelrätt mot fältet exiterar provet med en rätt kort bestrålning med radiofrekvensen 600 MHz så kommer det att hända en massa grejer i provet. En kort bestrålning kan vara t.ex. 8 us (mikrosekunder) . när bestrålningen är gjord så kopplar man snabbt som fanken bort sändaren och in med mycket känslig radiomottatagare och samlar den signal som provet skickar tillbaks. Signalen som normalt är rätt kortvarig (olika lösningsmedel ger olika lång relaxationstid) men man väljer oftast några sekunder att samla informationen. Detta är en komplex klump med information och man låter datorn göra en fullständig Fourieranalys som ger ett spektrum med axlarna frekvens och amplitud.
När man tittar på detta spektrum som alltså kallas Protonspektrum eftersom det var just väte vi hade tänkt kolla i vårt prov.
Vad som händer i provet när det bestrålas är att alla vätekärnor – eller protoner som vi säger – ställer sig som kompassnålar i magnetfältet och börjar “precesera” som är en form av rotation som sett från sidan kan liknas vid ett timglas – alltså två koner med en midja på mitten. Vinkeln är c:a 57 grader om jag minns rätt och rotationshastigheten kallas Larmorfrekvens som beror på magnetfälstyrkan. Tror Larmor var en fransos som upptäckte detta…
Ja så kommer då radiofrekvensen och dunkar på kanske 50 watt under 8 us. Vad som händer då är att dessa preceserande protoner exiteras till till sin andra energinivå (det fina men just väte eller protonerna är att de har bara 2 nivåer, andra kärnor kan ha flera energinivåer och ger en massa extra beräkningar men i vissa fall kan även sådana kärnor vara intressanta).
Energinivån i protonerna kan enklast beskrivas som att kompassnålen normalt och i vilonivå ligger som just en kompassnål helst gör i ett magnetfält (attraktion o repellering alltså).
Men när då magnetfält och frekvens stämmer exakt och det dundrar på med 600 MHz i några mikrosekunder så exiteras protonerna och de intar sin andra energinivå. I klartext så flippar kompassnålarna ett halvt varv och ställer sig jäkligt tokigt åt fel håll i magnetfältet. Men så snart radiostrålningen upphör vill dom givetvis flippa tillbaks till normalläget.
När protonens energinivå flippar så sänder den ut en rätt ynklig radiosignal som man kan analysera senare. Ja för att få en vettig signal behövs några milligram av provet och man kanske måste köra 8 eller 16 sådana här bestrålnings/avlyssnings-sekvenser och addera all information.

Oåhhh – men vad var vitsen med detta? Jo det är så att när protonerna sänder sin lilla radiopuls så är den ändrad i frekvens beroende på hur dess omgivning ser ut. Sitter en proton ihop med ett kol så kommer den att återge detta med ruggigt stor exakthet. Om vi tar kol som finns i tre isotoper – kol-12 som är 99% av allt organiskt kol, kol-13 som är en knapp procent och sist kol-14 som är en s.k. instabil isotop som alltså är radioaktiv och faller sönder så sakteliga. Nu är det bara kol-13 som har rätt magnetiska egenskaper för att kunna studeras direkt, men i fallet i ett protonspektrum så blir det så att det blir en liten extra topp på var sida om varje protontopp som sitter ihop med ett kol. Dessa s.k. satelliter är normalt 0,55% höga jämfört med huvudtoppen.

Jag skulle kanske komplettera med att just Väte har tre isotoper. Vi har Väte-1 som kallas Proton, vi har Tungt väte eller Deuterium och vi har givetvis Supertungt väte som kallas Tritium och är instabil (radioaktiv). Alla dessa tre väte-isotoper kan direktobserveras med NMR. Givetvis har dessa rejält skilda resonansfrekvenser. I vanligt vatten finns en liten andel Deuterium. Enklaste sättet att få fatt på just deuterium är att destillera vanligt vatten. Det tunga vattnet, eller Deuteriumoxid som en kemist kanske skulle säga, har någon grad högre kokpunkt och med destillation med en kolonn med många s k bottnar så kommer det vanliga vattnet att smita sin väg medans det litet tyngre kommer att anrikas efter hand. Det var ju just tillgång på i stort sett obegränsad elenergi som gjorde att Rjukan i Norge var så eftertraktat av tyskarna under kriget. Ja destillation är en känslig och energiintensiv process, men hur man skall göra tänker jag inte beskriva här.

Och var kommer då kvantmekaniken in? Inte vet jag! En lång utläggning som är långt från fullständig och inte heller helt korrekt…

Jag vet bara att NMR anses vara det enda område där just kvantmekanikens lagar gäller fullt ut.

Hejhopp! Hälsar en jätteförkyld Ingvar i Borås

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.