Det kan jag glömma nu…
Vädret för modellfllygare har inte varit nådigt de senaste
två månaderna. Mest ostlig vind och regn.
Ingen vind som passar våra hang. Man får sukta och längta
i stället.
Alla mina modeller är översedda och klara för flygning, så
där finns inte mer att pyssla med.
Fast det är klart, har man inget att laga eller förbättra, kan
man ju alltid ladda ackkar som ren terapi…
SLutledningen för ovanstående är, att jag ser bakåt, då det
var goda modellflygförhållanden.
Då jag full av förväntan for iväg kl 0900 för att flyga termik
på någon av mina favoritflygställen, då solen sken, Cu började
blomma och vinden var försumbar.
För mig personligen ser jag ofta tillbaka på goda upplevelser.
Då jag modellflyger, erfar jag ofta positiva händelser.
Ok, när jag smällde min Spirit i Hovs Hallars bergvägg,
som berodde på en glappkontakt mellan acke och rx, då
var det ju inte så jag jublade…
Det värsta var inte kraschen, det var att plocka ihop,
det som återstod av modell, elektronik och kamera.
Men jag ser sådant som en utmaning och om jag lyckas,
ger det stor tillfredsställelse.
Smällar är sådant som kan inträffa, då man flyger.
De som aldrig smäller är antingen de som aldrig flyger,
eller de som aldrig tänjer gränserna. Good Luck, säger jag .
Modellflygning för mig har aldrig varit ett tvång.
Det är för mig personligen förenat med stor lust att få ge
mig ut med mina modeller.
Bara för att få uppleva miraklet, att jag kan flyga något
uppe i luften !
För att pigga upp mig rotade jag fram lite bilder, som
väcker mina flyg och naturminnen.
Häng med mig bakåt stigen !
Johnnys Leprachaun vid Hovs Hallar.
Min HyperAva vid en av dess otaliga starter vid Tjärbyhanget
Min Spirit stol glidande på Hovs Hallar…
…och mindre stolt efter strömavbrottet och passerande genom en grov buske,
där modellen förpassades till flisstadiet.
Mitt liv som modellflygare…
Förväntan…6 m/sek rakt på hanget. Blir ju bara bra !
