…jag medger det låter ambitiöst…

 

 

 

 

 

 

…men för alla mina flygningar, de är många, så har jag alltid
haft en målsättning.

Det är det,  modellflyg handlar om för mig. Att öka sin skicklighet
baserat på kunskap och erfarenhet.

Jag flyger inte de snabbaste hangmodellerna eller de absolut bästa
termikkärrorna, men det jag flyger,  det vill jag behärska och kunna
utnyttja potentialen på.

Det finns ju ingen anledning att ha en termikmodell för 25000 kr,
om man inte kan utnyttja dess inneboende förmåga eller ?

Gör man inte det,  är innehavet av dyra modeller bara ett sätt
att visa att “Jag äger “.

Mina modeller,  vågar jag påstå, är väl utnyttjade. Sen 1980 har jag fört
flygdagbok mer eller mindre noggrant med anteckningar om flugen
modell, tid i luften och andra händelser i samband med flygningen.

Roligt att ha.

Min senaste flygning på Tjärbyhanget med min gamla synnerligen
välflygande Hyper Ava,  ville jag skulle omfatta en träning i att
kurva mycket tight, vilket är väsentligt,  då man tar små turbulenta
blåsor på låg höjd.

Jag tror de flesta av oss kurvar för flackt med vår segelkärror.
Precis samma beteende märktes då jag fullskalasegelflög,
vilket gjorde, att jag anpassade min flygning och kurvade brantare.

En Ava är en högpresterande modell,  som klarar mer,
än man kan förvänta.

Jag ansåg själv,  jag kurvat tillräckligt brant förut, men i dag testade jag att
svänga riktigt brant, så jag kunde slå fast, om det var lönt med tanke
på eventuell höjdvinst att flyga så.

Det lönade sig. Jag kurvade med ca 60-90 graders bankning och jag upp-
levde subjektivt och under avlyssning av min variometer, att jag steg
bra.

Alltså min höjdvinst blev större, än då jag flög mera flata svängar
i lugnare tempo.

Flyger du brantare svängar, flyger du med högre belastning eller
lastfaktor. Det betyder, att du måste flyga fortare,  så dina vingar
kan  producera tillräckligt lyft.

En belastning med 2 G betyder,  att du behöver fördubbla lyftet, vilket
du gör på en kärra utan klaff,  genom att öka hastigheten.

Du förlorar inte på det,  eftersom du genom att ligga i blåsans centrum
utnyttjar det bästa lyftet.

När man ligger och svänger brant, vill i alla fall jag komma in i rytmen
så fort som möjligt. Kommer du in i rytmen, flyger du effektivt.

Vid brant termikflygning med modell,  gäller det,  att med botten- eller
topproder balansera nosen i horisonten.

Alltså sidorodret bestämmer nosens läge i horisonten och
därmed är det ett medel att kontrollera hastigheten, så
kurvningen trots brantheten blir mjuk och fin.

Jag är inte rädd att korrigera i blåsan med ganska kraftiga
roderutslag.

Ge inte maximala utslag. Ett maxutslag ger en snabb och tvär rörelse
hos planet och därmed försvinner rytmen.

Ett maximalt utslag gör också, att exempelvis ditt sidoroder
överstegrar din fena, så verkan försvinner.

Det som händer,  då du ger ett sidoroderutslag är att du
ökar anfallsvinkeln på fenan så du får din modell att ändra sig i
girplanet eller som det heter på engelska Yaw.

Så prova med mindre utslag först, men tveka inte att korrigera.

Man får inte låta tillfället springa iväg, om
förhållandena är marginella. Ska du stiga, det gäller att
ligga i bästa lyftet !

Se hur exempelvis ormvråkar korrigerar i en blåsa.

Är de inte nöjda, så flyttar de på sig eller gör en korrigering.

Ok, som slutsats på mitt mål att kurva brant blev jag medveten om,
att en Ava kan kurva brant och flyga effektivt.

Hur man blir bra eller i alla fall bättre flygare ?
Genom att öva och samla erfarenhet.

Därför har jag alltid ett mål,  jag vill uppnå.

Att få denna måluppfyllelse innebär inget hinder för att uppleva glädjen
att flyga. Det ska ju vara roligt att utöva sin hobby, det ska inte vara ett
pålagt tvång.

Då blir aldrig resultatet bra.

SÅ för mig är exempelvis hangflygning ett ständigt provande
och experimenterande. Hur ska jag flyga effektivast exempelvis
vid Tönnersa Strand ?

Här har man en kraftig sidvindskomposant och för att få bort den,
får man korrigera på rakan med sidoroder.

Men frågan är ju: Går det fortare ? Ett sidoroder som korrigerar
skapar motstånd och frågan är,  om den parallella kursen med
hanget ökar hastigheten så mycket att man kompenserar för det
ökade motståndet ?

Eller är förmågan att hålla modellen parallellt med hangkanten bara
ett estetiskt problem ? Jag menar,  att man tycker,  det ska se snyggt ut…

Ja, det är sådana funderingar,  jag har i alla fall.

Min flygning vid Tjärby i onsdags innebar vind 3 m/sek som kom
något snett från syd, temperatur 14 grader och inga Cu.

Jag startade vid 1030-tiden och fick direkt en blåsa på 50 m höjd.
Kurvade upp mig brant och kom såpass högt, att problemet att hålla
sig uppe inte fanns.

Men jag bromsade ner mig, provade kurva brant ett par gånger upp
och ner.

Vid 12-tiden kom sjöbrisen som ett brev på posten. Luften blev helt laminär,
alltså inga vertikala rörelser.

Men jag höll ut och klockan 15 märkte jag,  att om jag körde elmotorn upp till
knappt 150 m fick jag termikanslutning.

Det var termisk luft,  som gled ovanpå sjöbrisen och där var termiken ok.
Så är det sjöbrisläge, kan det löna sig, att köra elmotor upp till lite
högre höjd.

Nu under senare eftermiddag fanns det gott om ormvråkar, som flög
där jag var och vi utnyttjade vår förmåga gemensamt att hitta termik.

Förutom ormvråkar var där glador och tornfalkar.

Tänk på om du flyger en Ava eller liknande, att inte flyga  för sakta !

En Ava har en så bra polar att modellen klarar en ökad hastighet,
utan att du måste betala med en dyr höjdförlust.

Med lite högre fart är du bättre förberedd, då du ska dyka in i blåsan
och korrigera. Ingen risk för vikningar utan du behåller rytmen.

Så gneta inte för sakta !

Lite bilder blev det, så ni inte tröttnar på bara mina ord…

Om jag tröttnar på att flyga….aldrig !