På måndagen den 9. november är det 20 år sen Berlinmuren rasade.
Koryfeerna i Östberlin kallade muren:
Den antifascistiska skyddsvallen….ja ja det kan man ju säga.
Under tiden muren stod, sköts 1009 människor ihjäl vid den ,på den sidan där landet hette DDR. (Deutsche Demokratische Republik, eller Tyska demokratiska republiken)
Det var ju inga bomber eller stridsvagnar som raserade skammens mur, det var människorna, som var inlåsta bakom muren, som med sin strävan efter frihet och demokrati raserade den.
Det hjälpte inte, att de gamla männen inom SED i Östtyskland kallade in militär och polis. Det som kallades DDR var murket som ett gammalt äpple och höll på att falla sönder.
Det hjälpte inte, att landets makthavare hade 60000 fast anställda medarbetare och 140000 inofficiella medarbetare hos MfS, Ministerium fuer Staatssicherheit, i folkmun Stasi, under befäl av Mielke, som spionerade och rapporterade på och om sina medborgare, som utgjorde 16.5 miljoner invånare. Efter att regimen fallit fann man 36 kilometer pärmar med dossier och rapporter om människorna i landet! Groteskt!
Händelserna är för mig mycket levande, då jag var hemma sjukskriven och hade tillgång till tysk tv.
Jag minns människorna i Leipzig, som under demonstrationerna ropade:
Wir sind das Volk! Det är vi som är folket.
Jag minns människorna utanför Palast Der Republik, som ropade och hade banderoller med texten “Deutschland, einig Vaterland”
Jag minns de stela ansiktena på de politiska ledarna i DDR, som firade statens 40-årsjubileum med stor gala i Palast der Republik.
Jag minns intervjuverna med de olika representanterna för vänsterpartierna i Sverige, hur de hummade och hade svårt att prata.
Men det jag minns mest, är den osannolika presskonferensen med Guenter Schabowski, som var presstalesman för centralkommitten, när han meddelade, att den politiska ledningen tagit beslutet att tillåta utresa ur DDR för dess medborgare utan särskild ansökan.
Det blev alldeles tyst bland journalisterna i salen, tills en journalist frågade när denna lagändring trädde i kraft. Schabowski tittade ner i sina papper och sa:
So weit ich verstehe, ab sofort!
Alltså, såvitt han förstod, genast. Alla journalister sprang därifrån och kaos bröt ut.
Klockan var nu 1953.
Klockan 1953 rämnade alltså inte bara berlinmuren, utan även DDR som stat ramlade ihop.
Klockan 1907 var det stor kö vid gränsövergången vid Bornholmer Strasse med människor, som ville till Västberlin. Gränspoliserna hade inga instruktioner och när massorna tryckte på öppnades grindarna.
Muren med Vopos=Volkspolizei på ena sidan och demonstranter på andra.
Man minns de rykande trabanterna eller som det heter Trabis, när de knattrade in i Västberlin.
Det ord jag minns, som människorna från öst sa, var väl det enda de kunde säga i detta läget: Wahnsinn!
Det är helt galet eller vansinnigt! Man trodde nästan inte på verkligheten.
Jag har aldrig sett så mycket tårar och glädje i hela mitt liv.
mats
