Kategori: Okategoriserade

 

Fram till dagens datum har folk från 27 länder varit och besökt min blogg.

Glädjande.

mats

 

För då kan vi ju flyga på sjön, ja när den är frusen förstås. Dessa bilderna är från Torvsjön 14 km öster om Halmstad vid länsväg 25. Här är en “issäker” sjö om vintern. Det brukar ligga säker is här för det mesta under den kalla årstiden.

Att flyga på is har en fördel. Vilken? Jo terrängen är alldeles platt, vilket borgar för låååånga starter och landningar. Man kan frossa i just start/landning. Dessutom är naturen vacker.

Just denna modell, Miss Acro har berett mig mycket flygglädje och många timmar i luften sen jag köpte den 2003 av Thomas på HAB. Det är en billig modell och den flyger utomordentligt bra.

Med en bra elmotor gör den all aerobatik som en 15000 kronors modell gör,  för en tiondedel av priset.

Så nu ser vi fram mot en kall vinter så isarna lägger sig!  eller………

 

Miss Acro med en billig kinesmotor från United för 200 spänn. Skidor av 2mm balsa laminerade på undersidan med 0.4 mm plywood. Man bygger hela skidkitet på 2 timmar. Skidorna avfjädrade i framkanten med gummiband och i bakkanten med nylontråd. Det betyder att skidorna kan fjädra ner med spetsarna, när man landar.

 

Så här ser det ut, skulle man kunna säga.

 

Det är marigt att fotografera samtidigt som man ska flyga. Speciellt då man försöker flyga nära sig och lågt, för att bilden ska ha rimlig upplösning. Att flyga modellen med vänsterhanden och sikta och trycka av kamerna med högran ställer vissa krav på motoriken.

 

 

Skuggorna börjar bli långa på eftermiddagen, dags att åka hem och tina upp.

En jättefördel att flyga el på vintern är att man slipper metanolen på fingrarna och oljan överallt. Metanol på fingrarna, samtidigt som man försöker starta en trilskande motor är KALLT! Med elektricitet går det med ljusets hastighet, nästan i alla fall.

Förbered vinterflygning – valla skidorna till din modell!

 

Mats

 

 

 

…………..går långsamt framåt. Ibland är det ju så att man inte har lust, men jag tog ett tag i går. Kroppen blev klar och blev spacklad , slipad och klarlackad 2 gånger. Sen fick den ett lager grundfärg och ett lager röd färg, så nu är den i princip färdig.

 

Jag sprutar med akryllack. Det torkar fort och täcker bra.

Modellen är ju gammal och ärrig, men det spelar ingen roll för den har för mina ändamål bra flygegenskaper.

  

Vingen hade en rejäl skada i framkanten, men det är lätt att laga. Bort med det som är sönder och laska in nya bitar.

Ibland kan det var problem att fästa ihop balsaflak som ligger kant i kant på en vingen, särskilt om det är mellan spryglarna, så man inte har nåt att fästa i. Det är enkelt avklarat. Lägg en bit balsaflak under skarvstället, så du kan fästa det under den biten som sitter där med CA. Då får du ett anhåll när du lägger dit den stora biten balsa och det sitter bra.

 

Vinge efter inläggning nya bitar, men innan spackling och klädsel.

Nu funderar jag om jag ska göra tvärtom vad gäller kamerplaceringen. Det vill säga, jag sätter tillbaka motorn i nosen som förut. Kameran däremot sätter jag på en pod ovanpå kroppen i tyngdpunkten och riktar den framåt nedåt, så att propellern inte kommer i sökaren. Det lutar åt denna lösningen. Enklast.

Till slut blev kroppen och vingarna färdiga. Jag erkänner att planet är ingen estetisk upplevelse på svindlande höjder, men eftersom jag sätter funktion före form, så blev det så här.

Om betraktaren tycker nosen är grotesk och ser ut som omvirad tumme, så har han rätt. I nosen har jag satt energiupptagande material för att förskona kamerna vid en eventuell ny smäll. Efter jag provflugit, ska jag snygga till det och bygga in det mjuka materialet i en låda av 2 mm balsa.

Hursom helst, tyngdpunkten ligger där den ska vara, så allt är klart för provflygning. Så när som på en sak: Jag har ingen sändare just nu. Ivägskickad på rep och nyprogrammering hos Baltechno i Göteborg. Men jag är lovad den i början av denna veckan, så jag får bida min tid.

Här några bilder:

Poden med motorn har jag placerat så långt fram som möjligt. Motorns centrallinje är riktad för att kompensera för dess vilja att dra ner nosen vid motorkörning.

 

Motorpoden enkelt fäst med några gummiband, vilket innebär att vid en smäll blir inget i kroppen sönderrivet,  som det kan bli , om den vore skruvad fast.

 

Här sitter LiPoacken (4.2 Ah).

Fixerad med kardborreband på undersidan och en furulist på ovansidan. Dessutom kommer vingen att fixera den. Ovanpå batteriet kommer att ligga en bit diskunderlägg som mellanlägg mellan vinge och acke.

 

Här ser ni hur motorpoden är fäst. Enkelt, inga konstigheter. Strömkablarna går genom ett hål i kroppen till reglaget som ligger öppet bland annat för kylningens skull och lättillgänglighet vid service.

 

Kamerans placering är uppenbar. Den sitter skruvad på en glasfiberplatta som i sin tur är skruvad i huven på modellen, som i sin tur är fixerad i kroppen med M3 skruv.

Kamerans placering är nog den bästa,  man kan ha på en modell vid normal fotografering. Så här är det lätt att sikta och man slipper, som vid fotografering i 90 graders vinkel, ta med planets rörelse,  när man beräknar kamerainställningen. Man får skarpast och bäst bilder så här.

I och med motorn sitter på en pod,  som är isolerad mot kroppen med elastiskt gummi, torde vibrationerna från drivlinan inte vara problem. Till yttermera visso, tack vare elmotorn, går den ju att stänga av, när man ställer högre krav på bildkvaliteten.

Rapport kommer hur det gick vid provfotografering och provflygning.

 

 

mats