…undrar jag om inte denna är.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En  hängiven modellflygare och byggare har gått ur tiden för oss.

Den jag tänker på, är ju Kurt Lennå från Halmstad.

Man kan som modellflygkompis inte låta bli att tänka
tillbaka på Kurts konstruktioner. Alla Kurts plan var egna
konstruktioner från början till slut.
Han hade aldrig byggt en byggsatsmodell.

Kurts modeller är skingrade på olika håll, men jag
har försökt att spåra bilder på modellerna och
kommer antagligen att få tag i bilder från hans tidiga
period på 40-60-talet.

Den modell jag vill visa i dag, är en hangmodell,
som tävlar i FAI-klass F3F. Det vill säga pylonracing
på en 100 m lång bana, som flygs i 10 vändor
tillsammans 1000 m..

Kurt var en av de första, som började med hangflyg
och hans första hangmodell, var en ombyggd
friflygande modell.

De första hangtävlingarna innehöll plan som
Cirrus, Amigo och andra termikmodeller.

Men man förstod snart, att det krävdes andra
grejor för att kunna flyga fort.

Det som satte fart på modellerna, var valet av
profil.

På tidigt 70-tal introducerades Epplers tryckcentrumfasta
profiler, vilka egentligen var gjorda för flygande vingar.

Men det visade sig, att de fungerade bra på
hangmodeller också och de innebar en i stort fördubblad
hastighet. Epplers profiler som användes på hang var
mycket tunnare och skapade inte så mycket motstånd
som gamla Clark-Y-profiler.

Modellmässigt innebar det, att man flög med de
gamla kropparna, men att man byggde nya snabbare vingar.
Det blev en revolution inom F3F flygandet.

Kurt hade en ide, hur en hangkärra borde se ut
för att vara snabb och skissade på en modell.
Efter nogsamt tänkande blev det “Mantan”

En iögonfallande modell med just ett mantaliknande
utseende.

Jag ska försöka rekapitulera, det jag kommer ihåg
av modellens konstruktion.

Spännvidden var knappt 3 m. Kroppen var byggd
i exopieplast och glasfiber på en form.

Kroppen var byggd precis så stor så att servona,
just fick plats.
Kurt använde Kraftservon,  som i storlek var
gigantiska. Men det fanns inget annat på den tiden.

Stabben var en V-stabbe, som var uppbyggd med
spryglar och klädd med hemgjort glasfiberlaminat.

Jag var hemma hos Kurt,  då han tillverkade laminatet.
En stor spegel på bordet, vaxad yta och på spegeln
lades tunn glasfiberväv ut och över väven hälldes
epoxieplast, som han färgat vit.
Sen drog han av all överflödig plast och laminatet
fick härda.

Efter härdning kunde han tack vare vaxningen lätt
lossa laminatet från spegelglaset och då hade det
på ena sidan en absolut jämn yta.

Samma laminat använde han till att klä vingarna.

Stabbhalvorna var lagrade där bak och rörelsen
på dessa skedde,  då en tapp från stabben löpte i
en snedställd slid i kroppen.
Jag vet hur mycket tid Kurt la på mekaniken, så
det skulle bli helt glappfritt.

Kom ihåg att detta var 1973, då man inte hade
servon ute vid roderna, utan allt satt i kroppen.
Det ställde stora krav på linkage och glappfrihet.

Vingarna var uppbyggda som sprygelvingar med
en laminerad lådbalk uppbyggd av 0.4 ply och
glasfiberlaminat.

Alltså balken var en fyrkantbalk, tapererad i sida
och höjd.

Konventionella skevroder längst ut vid de aerodynamiskt
väl utformade vingspetsarna.

Sen på vingen en typisk Kurt-klurighet. Han hade
möjlighet att förändra vingens profil,  då han flög…

Detta genom att bakkanten var avskuren på
undersidan och spryglarna baktill var snedskurna
en bit in.

När han ville dra ner bakkanten med ett servo,
vek den sig då den var lagrad på ovansidan med
glasfiberklädseln.
På undersidan var laminatet delat, så då bakkanten
gick ner, gled bakkantens laminat in under vingens
laminat och det blev en helt tät spalt.

Nyttan med konstruktionen ? Tja, med tanke på
det arbete som krävdes att bygga det, undrar jag
om Kurt kunde utnyttja iden.

Tyvärr kommer jag inte ihåg vad modellen vägde,
men jag gissar 1800 gram.

Profilen på vingen var Eppler 182, vilket ansågs
som den snabbaste då tillgängliga.

När Kurt skulle provflyga, var det ohyggligt spännande.
Han hade ju byggt modellen för att delta i Nordiska
Mästerskapen på Hammars Backar 1974.

Modellen var snabb och hade stor potential.

Men…modellen hade alldeles för små skevroder,
så efter en tight sväng hade Kurt svårt att få
modellen ur svängen. Vi försökte försiktigt antyda
det för Kurt, men han menade att det räckte.

Modellen var utomordentligt vacker i luften.
Den hade en gracil  framtoning men en inbyggd
aggressivitet.

Mantan var en crowdpleaser.

Tyvärr lyckades inte Kurt på tävlingarna med
denna fina modell, den gick i backen efter att en
urgång ursväng misslyckats och Kurt la resterna
av den på hyllan. Detta skedde vid Hovs Hallar
därför 2010 hittade jag delar av vingen till hans
Manta i slyet vid Segeltorp då jag skärmflög.

Sen vidareutvecklade Kurt konceptet med en
flat kropp på sin nästa hangkärra, som var lättare
och mera konventionell.

Om vi ska spekulera lite, så vill jag säga, att om
skevroderna varit dubbelt så stora, om man haft
moderna servo ute vid roderna, så är jag helt
övertygad om, att “Mantan” skulle fortfarande, 40 år
efter dess tillkomst, vara konkurrensmässig med
de moderna kärrorna av i dag.

Kurts målning av modellen var gjord på ett sätt,
som passade till formen på planet.
Kurt lämnade inget år slumpen. Målad med
supertunn akryllack för det skulle vara lätt.

Kurt Lennås Manta var ett estetiskt, hantverksmässigt
och idemässigt mästerverk !

Jag har efterlyst bilder på Kurts Manta och fick
till min glädje bilder tillsänt av Leif Friman i Skåne,
som liksom jag, var med vid denna tiden.

Bilderna är från ett NM 1974 i Ystad. Detta NM fick
en avgörande betydelse på utvecklingen av F3F-modellerna
de närmsta åren.

Så här kommer bilder med lite förklaringar
, så vitt jag kommer ihåg.

Bilderna är från början litet format varför de inte är
superkvalitet, men jag tro det ger rättvisa åt modellen.

Samtliga bilder tagna av Leif Friman, som också har Copyrighten.

Hammars Backar, gränsande till Kabusa Skjutfält.
Ett klassiskt ställe för hangflyg.

Kurt med sin Manta och bakom Kurt hans caller Janne Levenstam.

Mantan efter en landning.  I sällskap med en norsk pilot
, som hade svårt att slita blicken från Kurts modell.

En av de vackraste kärrorna, en Kestrel.Pär Lundqvist byggde en Kestrel från scratch
med glasfiberkropp och med 0.4 mm plyklädda vingar.Jag har alltid sagt till honom
att detta var den bästa och vackraste av hans modeller…Pärs modell var snyggare,
den hade en mer skalenlig huv och nos..

Kärran som vann NM i F3F detta året kollas
upp av andra flygare. Alltid intressant att kolla
profiler och andra lösningar.

De andra flygarna…är och jag har fått info av Erik Dahl Christensen
från Danmark att den ljushårige är Orla Abildgren och till höger
Erik Toft.

Så här skriver Erik på den danska sidan:

                  http://www.modelflyvning.dk/forum/showthread.php?p=663708#post663708

“Hej Mats,

På nærbilledet af KIL og hans model, ses 3 andre. De to med åben munde,
tro jeg er Orla Abildgren fra Danmark, Esbjerg (hvidt hår og striktrøje –
på facebook kan man se at han lystfisker idag ), der kigger på modellens næse,
og Erik Toft (til højre), der nærstuderer venstre vinges bagkant.
Den fjerde person til venstre, kan jeg ikke genkende.

Erik Toft var i mange år i toppen af dansk kunstflyvning
og havde også en hobbyforretning – Hobby World.

På din hjemmeside nævner du at Ottar Stensbøl fløj med en modificeret Cirrus.
Preben Nørholm nævner i sin artikel i RC-information april 1978,
at Ottar fløj med en modificeret Cirrus i 1973. Denne modificerede Cirrus
kopierede danskerne og den blev kaldt “Norsk skrænt Cirrus”
og blev senere også brugt til termik (-> F3B).
Preben Nørholm skrev om den i RC-information:
http://svendahl.dk/thyrc/RC%20inform…%201978%20.pdf

Drejevingerne blev ganske populære i norden i slutningen af
70’erne og det fortsatte på skrænt ind i 80’erne i Danmark, Thy.
Danmark: KIL’s model, Unica fra SMSK, Epsilon fra NFK, Typhon og Spica
fra Thy. Andre?

Sverige: Gilette – en fantastisk flot model med smalle vinger og spids næse.
Den er på forsiden og der er også flere billeder af Gilette inde i bladet:

http://svendahl.dk/thyrc/RC%20inform…ber%201980.pdf, Andre?

Jeg søgte selv information om de danske Unica og Epsilon drejevinge
skrænt- og termikmodeller her i vinteren 2014-15, og har fået støbeformene
til Epsilon kroppen:

http://www.modelflyvning.dk/forum/sh…ad.php?t=85774

En af de unge danskere der var med i toppen i slutningen af 70’erne
og ind i 80’erne var Peter Frank (han kitesurfer idag).

Hans første dedikerede skrænt model “Pirol” skrev han om
i RC-information i februar 1979:

http://svendahl.dk/thyrc/RC%20inform…uar%201979.pdf

vh
Erik Dahl Christensen

 

 

 

Anders Rättzens Gilette var väl den främsta företrädaren
för klassiska F3F modeller sent 70-tal och tidigt 80-tal.
Med de dåvarande profilerna gick det så fort, det kunde.
Hade man haft tillgång till Martin Hepperles, Seeligs eller
Rolf Girsbergers profiler, hade man flugit ännu fortare.

 

Sådan här modeller flög man med på ett NM 1974. 3.5 m spv och inga skevroder…

Målmedvetet marscherande, Jan Levenstam.Bakom kommer Bertil Beckman i sin lite lufsande stil.
Bertil som betytt mycket för modellflyget i Sverige, genom att han tog hem nya grejor.

Så här såg en depå på en NM-tävling ut 1974…Detta var långt innan, det fanns skärmflygare här

Jag ska försöka identifiera de jag känner igen. Det är ju några år sen nu…41 år . Hemskt vad tiden går.

Från vänster:

Först en annan nordisk deltagare,
Kurt med Mantan,
Nisse Hoffman,
den nordiska mästaren Kai Henning Nielsen,
ännu en dansk,
Preben Nörholm Danmark,
Jan Levenstam Sverige,
ännu en finländare,
en norrman, okänd,
Torbjörn Jesperssen Norge,
Ottar Stensböl Norge och tror jag
den siste
finländaren.

(Tack för hjälpen att identifiera människorna Stefan !)

Piloten från broderlandet Danmark heter Kaj Henning Nielsen aka KIL.

Han  har,  som ni ser, en kompakt modell. Det var inte den snabbaste
modellen på rakorna, men det var han,  som flög kortaste vägen mellan
pylonerna på ett överlägset sätt.

Varför vann han ?  Han var den bäste flygaren ! Dessutom hade han
en innovation på modellen, han hade i stället för skevroder
helt rörliga vingar.

Alla var mycket imponerade.

Hans innovation på en F3F-modell slog igenom omedelbart
till nästa års SM.
Rörliga vingar användes under en period, innan utvecklingen
i Sverige drog iväg åt annat håll.

 

Förra året deltog Kaj Henning i VM i F3F
och här är resultatlistan:

VM 2014:

1 Ruisl František, Slovakiet, 1000,00 point
2 Lanes Phillippe,Frankrig, 987,86 point
3 Torp Esben, Norge, 960,25 point
6 Kaj Henning Nielsen (KIL), Danmark, 954,25 point

Ni se själva…de som var med 1974….de kan än! 

---

                                                                         Jag tar med en bild på den modell jag tror Kaj Henning flyger med idag
                                                               för en jämförelse.

                                                                                                 Tänk om man kommit med en Freestyler 1974…?

 

                                               Freestyler 4.3 Pris flygklar cirka 25000 kronor.

 

 

                                                                   Ottar Stensböl, majoren, var ju lagledare för norska laget.

En dynamisk människa  som betytt mycket för modellflyget i Norge.

Det var ordning och reda i det norska flocken under Ottars befäl.

Ottar och de andra norrmännen flög  Cirrus eller liknande modeller med modifierade vingar.

Det finska laget tog det ganska avslappnat. Man flög med termikmodeller i stort
sett och jag minns fortfarande deras callers kommando,  som fick rytas fram
ordentligt till de  finländska pojkarna, som på förmiddagen var ganska svårstartade:

Käänä  !

när det var dags att svänga.

En av finländarna hade en modell, där vingarna höll på att fälla ihop sig vid
varje hård sväng.

Ser ni, att modellerna på tävlingen ser ut som fullskalaplan…

Kurt vid högra pylonen.

Om ni kollar skevroderna, ser ni att han ligger med
fullt motroder efter svängen.

Det var detta, som var dilemmat med Mantan.
Den var, tack vare små roder, svår att få ur svängen.
Tänk på att vinden vill pressa modellen mot kanten.

För små skevroder skapar bara turbulens och
avlösning på vingen.

Man kan också lägga märke till det korta nosmomentet.
För att slippa lasta dött bly i nosen för tyngdpunktens skull,
hade vingarna kraftig pilform.

Men modellen…den är vacker  och bilden har fotografen
gjort till en fullträff!

                                                                            Klicka HÄR så kan du se Kurts sista F3F-modell.
                                                                            Ett helt nytt koncept.