Man behöver vissa grundläggande instrument, när man
segelflyger och speciellt om man flyger IFR.
(IFR betyder Instrument Flight Rules eller på svenska om man
flyger utan markreferenser till exempel i mörker, dimma, moln
eller eljest när sikten är skymd, som det stod i BCl, i alla fall när
jag tog mitt cert).
Utan referenser är du helt hänvisad till dina instrument,
för du kan inte avgöra vad som är upp eller ner när du flyger i moln.
Vidare behöver man grundinstrumenten, när man flyger termik.
Variometer, höjdmätare och hastighetsmätare.
För att ta sig upp i termiken hade man redan på 30-talet små motorer,
som kunde användas om man inte hade termikanslutning och ville ha höjd.
Här nere kommer några bilder på instrument, utrustning och motorer.
En relativt modern instrumentering från slutet av 90-talet.
Från 30-talet. Långt från datorerna. Men det brydde man sig inte om,
man flög bara. Till vänster hastighetsmätare till höger höjdmätare.
Av instrumenten är variometern intressant, då det var en av de första,
som fungerade bra och som ni ser i texten hjälpte piloten att nå bra resultat.
Variometern mäter förändringen i det statiska trycket, när man stiger eller sjunker.
Olika hastighetsmätare. De flesta graderade till ca 100 km/timmen.
I dag går väl de flesta till 350-400 km/timmen.
Hjälpmotor använd i Bergfalke IV. Således hyfsat modern. 22 hk.
En annan 60-tals konstruktion efter professor Wankels princip.
Undrar hur lättstartad den var med magnapullsnöret ?
En motor från 1935 med 18.5 hk.
Folding propeller.
3 cylindrig 2-takts inlinemotor. 3 seperata vevhus/cylindrar och tre tändspolar.
En skolkärra apterad för höjdflygning med instrumentering, syrgas,
eluppvärmd overall för piloten och extra radioutrustning.
Hur högt man kom ? Jag vet inte exakta rekordet,
men i moln ligger nog höjdrekordet runt 12000 meter……..i lävåg ungefär lika högt.
Hur kallt det är i ett moln på 12000 meter ?
Tja, om vi antar marktemperaturen är 20 grader och gradienten är ca 0.67 grader
per 100 meter bör temp på 12000 meter vara cirka -60 grader…….
En hårding redo att erövra skyarna.
Dosan till höger i cockpit är regulatorn till syrgasen,
som blandar luft och syrgas i rätt proportioner.
Dessa regulatorer kunde under pionjärtiden frysa och
det medförde att piloten inte fick syre utan tuppade av.
Det hände för svensken Karl-Erik Övfgård då han
flög lävåg i Sierra Nevada i USA.
Han tuppade av på 8000 meter och kärran steg själv
till ungefär 11800 meter, innan den kom i okontrollerbart
läge och åkte i backen med sin pilot.
Skolkärra/höjdflygningskärra.
Instrumentering från mitten av 60-talet.
Höjdflygningsutrustad med en barograf som är monterad i kroppen bakom sitsarna.
Barografen ritar upp lufttrycket på ett papper och således får man sin höjd verifierad.
Jag minns det var alltid kris när man skulle fylla på bläck i barografnålen.
Hade man otur så skrev den inte med bläck, men nålen i sig skrapade på papperet,
så man kunde få höjden verifierad ändå.
Instrumentering 70-talet.
Från vänster: Finvariometer-grovvariometer-kompass
Undertill: Hastighetsmätar-radio-höjdmätare.
Cockpit med spak med radioknapp, termikbroms,
klaff och urkopplingshandtag. Tidsepok, 60-talet.