… att få segelflyga fullskala igen.

 

 

 

 

 

Jag önskar jag kunde……förnya mitt segelcertifikat .

Bilden i ingressen är blogginnehavaren, då han kliver
i Skövde Flygklubbs Ka6Cr med registreringen SE-TFD
på fältet vid Hasslum.
Kolla skjortan på piloten. Så var det 1970…

När jag ser på Bruna Vassels filmer, spelas mina
erfarenheter av mitt EGET  fullskalasegelflygande
upp i min hjärna.

Det strömmar tillbaka bilder av flygningar, människor,
spännande ögonblick, ljud och även lukter.

Kommer du ihåg hur det luktade i hangaren,
då man drog upp dörrarna en tidig solig sommarmorgon ?

Kan du erinra dig,  hur det knäppte i den korrugerade
plåten i hangarväggarna, då solen värmde upp ?

Kommer du ihåg,  hur otåliga vi var,  innan vi fått ut
kärrorna till fältet och ringt in en bogserpilot ?

Minns hur vi tankade och kollade bogserkärran,
för att  bogserpiloten skulle kunna börja bogsera så
fort som möjligt ?

Vet du,  att varje flygplan har sin egna säregna lukt,
som känns, då man sitter under stängd huv? Minns hur
de första plastkärrorna luktade av släppmedel efter
gjutningen.

När jag ser  Bruno Vassels filmer, då får jag nästan
ont i magen av en intensiv längtan.

För det är så, vilket jag efter  många samtal med
gamla piloter har fått bekräftat, att en gång segelflygare,
alltid segelflygare.

Alla säger ungefär samma sak,  det är känslan och
förväntningarna vi saknar.

Känslan och förväntningarna som börjar,  då man
ser ut genom sitt fönster och dagens första Cumulus
dyker upp i skyn.

Fantasin som spelar i hjärnan på väg ut till fältet,
om vad och hur jag ska flyga.

Förväntningarna om att känna lyftet i sitsen, då jag hänger
i släpet och förväntningen, när jag kurvar efter urkoppling,
då jag hoppas variometern står på +3 m/sek hela varvet.

Fantasin om en flygning i svag vind och med stark och
utbredd termik.

Förväntningen  om att få  flyga på 2500 m, då molnbasen
är så hög för att kunna njuta av det svenska landskapet.

Förväntningarna om att kunna njuta av din egen flygskicklighet.

Förväntningarna att vara med i snacket vid kaffet efter
flygningarna.

Det är lite av de känslor jag genomströmmas av,
då jag tänker på segelflygning.

Det är svårt att förklara för en icke segelflygare, men att just
flyga utan motor, det är något speciellt.

Dessutom så skapade denna hobby, som är så beroende av
andras hjälp, en mycket bra kamratskap och man får chansen
att träffa intressanta och hängivna människor.

Som segelflygare kommer jag nära elementen och du känner
hur den fysiska omgivningen, påverkar ditt flygplan och dig själv.

Min första start överhuvudtaget i en segelkärra, det var en
mycket stark känslomässig upplevelse.

När vi lättade i Bergfalken, slog mig tanken då vi var på 25 m
höjd: “Herre Gud, nu flyger vi” !

Min lärare, Nisse Blom i Skövde Flygklubb, som var
en mycket stark personlighet, var den som lärde mig flyga
på sitt  sätt.

När jag fick flyga i den första termikblåsan under skolningen,
kändes det som något makalöst, nästan en sinnlig, existentiell
upplevelse.

Jag tänkte då ,  detta att flyga och kunna stiga utan motor,
att det är obeskrivligt!

Tänk,  att jag kan få lov att vara del av det. Det såg jag som ett
stort privilegium.

Att få chansen att få flyga termik under bra förhållande
är en erfarenhet, som skapar bestående avtryck i hjärnan
på piloten.

När jag hör variometern pipa och indikera stig, samt ser
variometerns mätaren stå på +4 m/sek, det skapar adrenalin
och glädje hos en sann flygare.

Då termiken är stark, känner jag det i sitsen och  då
höjdmätaren snurrar som sekundvisaren på en klocka,
den stunden upplever jag  intensivt, som just då inte kunde
ersättas av något annat.

Eller då vi flög torrtermik i tidig vår och vi stötte  i inversionstaket,
vilket kändes som ständig småturbulens under vingarna.
Hur man än gnetade,  kom vi inte högre än hit.

Jag tänkte ofta då jag flög, att vilken tur jag är segelflygare, som får
lov att uppleva detta magiska. Att få  flyga !

En Phoebus C. En av de första helkompositkärrorna.
Flygplanet då ägt av Egon Andreasson Eslöv. Bilden tagen på
Skövde Flygklubbs fält vid Hasslum sommaren 1969. I bakgrunden
bogserkärran, en Pa-18 med registreringen SE-CEH. En Phoebus
var ett plan,  som vi bara kunde stå och drömma om vid den tiden.

Min trogna Marieholms 26 med sitt nya vindroder.
    Samma känsla av en sorts frihet, som då jag flög  fick jag,
när jag seglade min segelbåt för första gången, sen jag byggt
om den för singlehandsegling och jag ställde in mitt vindroder
för första gången och jag märkte, hur fint allt fungerade.
En känsla av frihet och samarbete med väder och vind.

 

Mitt segelflygande var mycket intensivt de kommande åren.

Det jag upplevde, kommer jag aldrig att glömma och jag
drömmer ofta tillbaka.

Denna längtan blev förra året för stark och då jag samtidigt
fick reda på, att man kunde gå en “pensionärskurs”
på Ålleberg och förnya ett sedan länge avsomnat cert,
då bestämde jag mig för att slå till.

Kostnaden för att förnya certet under en intensivkurs
var ca 15000 kr.

Det har blivit dyrare, naturligtvis, att flyga i dag.
Flygplanen kostar inte inte 40000 kr, utan de kan
kosta en miljon.
Försäkringar och underhåll är dyrare i dag.

Men jag var beredd att betala.

Man kan inte sitta hemma och vänta på, att något
ska hända, för var förvissad om, det gör det aldrig,
om man är passiv.

Innan jag skulle gå kursen, tog jag en läkarkoll,
så jag skulle veta, om jag klarade kraven för cert.

Men där brast illusionen om termikflyg med eget cert !

Jag drabbades av en stroke för nästan 7 år sen och
rent subjektivt och enligt min strokeläkare, är jag
återställd .

Men, men jag är satt på medicin och det faktum,
stroke och  medicinsk behandling, gör att jag aldrig
kan klara kraven för certifikat.

Vad gör jag ?

Jag kan inte påverka nåt. Utan jag har att inse mitt
öde och vara tacksam för, det jag redan har fått uppleva .
Minnena försvinner aldrig, från det man upplevt,
som varande segelflygare.

Att vara modellflygare och flyga med mina fina
välflygande modeller, det är ingen dålig ersättning.
Eller att kunna ägna mig åt paragliding.

Men det kan aldrig ersätta verklighetens upplevelser, då
man själv sitter i ett plan och flyger. Antingen det är en
segel- eller motorkärra.

Nu återstår att erinra mig  mina minnen sittande
i selen under min paraglider under magiska ögonblick
i termiken i Spanien eller på hanget vid Hammar-Kåseberga
flygande rote med tornfalkarna.

Men var säkra på att jag ska ta en tur i en Bergfalke på
Ålleberg under Veteranflygdagarna till sommaren !

Så fram tills dess får jag och du njuta av Bruno Vassels
filmer från hans flygningar ovanför Utah.
Han har lagt upp många fina videos på YouTube.

Om en gammal segelflygare ser dessa filmer, är jag
säker på, de väcker en ström av minnen och en stark
önskan att uppleva fullskalaflyg med en högvärdig
segelkärra igen !

Jag önskar jag var i denna pilots ställe !

Förresten…vet du om,  du som innehaft segelcert,
att dit C-diplom aldrig blir ogiltigt. Om man inte de sista
åren ändrat bestämmelserna.
Så en C-diplomat, tror jag, har ett giltigt tillstånd att
flyga ensam under vissa betingelser.

 

 

Njut med Bruno Vassel !